View tracker

Familjen Raukas finska piga 1487

Läs i tänkeboken här



År 1487 dog en finsk piga i Stockholm under mystiska omständigheter, ensam och övergiven av alla. 

Hon hade varit anställd hos Mickel Rauka och hans hustru Dorothea. 

Pigan, vars förnamn inte framgår, påträffades en morgon död i en port i staden. 

Liket undersöktes av sex betrodda män, som fann märken av hugg och slag på flickans kropp. Vem hade misshandlat pigan så svårt?

Den 21 november 1487 samlades rådhusrätten på Stockholms rådhus för första gången i detta mål. Som första vittne kallades bonden Jöns i Söderby. 

Pigan hade vid en viss tidpunkt lämnat paret Raukas hus och tagit tjänst hos Jöns, som själv hämtat henne i sin båt och tog henne med till sin gård på Munsö i Mälaren. 

Där stannade hon endast åtta dagar. Sedan fördes hon tillbaka till huvudstaden, där hon efter ytterligare nio dygn hittades död. Jöns i Söderby vittnade om att pigan var frisk och sund då han hämtade henne i staden, men att hon var sjuk och längtade hem till Finland när han förde henne tillbaka.

Några dagar senare behandlades målet för andra gången. Processen hade tydligen vållat uppmärksamhet i det, vid här tiden, lilla Stockholm och inte mindre än fem medlemmar av riksrådet var närvarande vid förhandlingarna. Dessa leddes inte heller som vanligt av 

en borgmästare utan av riksråden Ture Turesson (Bielke) och Arvid Trolle. Dessa frågade bonden Jöns rent ut, om flickan blivit misshandlad av honom själv, men Jöns bedyrade att han var oskyldig. Men så småningom kröp det fram att det var Jöns son Peder och en tjänstekvinna som hade fört pigan tillbaka till Stockholm.

Och till slut kom det också fram att Jöns ljugit på flera andra punkter. Ett annat vittne hade nämligen berättat att den sjuka pigan själv sagt att hon misshandlats av Dorothea Rauka. 

Efter flera liknande vittnesmål mot Mickels hustru kallades hon till förhör. Hon nekade till allt – pigan hade inte varit i hennes hus sedan Jöns i Söderby fört tillbaka henne till huvudstaden.

Nästa rättegångsförhandling bjöd på nya sensationella avslöjanden. Denna gång var det bonden Jöns son Peder, som förhördes. Peder vittnade ”rätt tvärt emot sin fader” att pigan inte alls varit frisk. Sjuk var hon då hon fördes från staden, sjuk var hon hos hans far, och sjuk förde han henne tillbaka igen. Då pojken tillfrågades om Dorotheas påstående, att pigan inte varit i hennes hus, svarade han att detta var lögn. 

Pigan hade gått upp i Raukas hus och stannat där när de övriga tog båten hem till Munsö.

Bonden Jöns kallades till nytt förhör. Nu var han rädd. Han erkände att pigan varit sjuk från det han hämtat henne i Stockholm till dess hon återförts till paret Rauka i Stockholm. Hustru Dorothea erkände till slut att hon slagit pigan men att det aldrig varit meningen att slå ihjäl henne. Makarna Rauka hade förmått Jöns i Söderby att ta hand om pigan av rädsla för att ryktet om misshandeln skulle sprida sig. Och de hade inte dragit sig för att tubba Jöns att avlägga falskt vittnesmål. Dorothea riskerade nu att dömas till döden.

Men familjen Rauka hade känningar bland finare folk och mäktiga krafter trädde i rörelse för att rädda Dorotheas liv. Ingen mindre än fru Ingeborg, Sten Stures maka, inlade hos riksföreståndaren en förbön för hennes liv. Dorothea friades från dödsstraff på villkor att hon inom åtta dagar skulle förlika sig med målsägaren, den dräpta finska pigans far. Men det dröjde drygt ett halvt år, innan förlikningen skedde. Flickans far som rest över från Finland, mottog då en summa av 40 mark, böterna för mordet på dottern. 

källa http://www.stockholmskallan.se/Soksida/Post/?nid=29766

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Avrättade i Västergötland 1851-12-17

Tidpunkt: 1851-12-17 Avrättad i: Nitta Ange brott: Rånmord Hemort: Rydboholm

Uppgifter om avrättningen Om postrånet i Gammalstorp 1851 Återigen hade ett upprörande postrån ägt rum. Det var ju inte mer än två år sedan Högberg och Petter Stor rövade posten vid Härna, men dessa herrar satt nu inom lås och bom, så de kunde inte misstänkas för det ruskiga dådet, som natten mellan den 17 och 18 december 1851 förövades i skogen mellan Kråkhult och Gammalstorp i Hällstads socken, ca 16 km nordväst om Ulricehamn. Den 16 december hade postiljonen Sven Stille från Jönköping avrest med två stycken postväskor, av vilka den ena skulle avlämnas i Gammalstorps postgård för vidare transport till Borås. Den andra väskan skulle av Stille forslas till Göteborg. Då Stille, som under resan från Gullered i Redväg till Gammalstorp i Ås skjutsades av gossen Per Gustaf Josefsson från Gullered, mellan kl 23.00 och 24.00 under starkt mörker befann sig mitt för torpet Svedjan på Kråkhults ägor i närheten av Gammalstorp, hade hästarna tvärstannat emot en igenstängd grind. Min far, som var född 1899, har för mig pekat ut stället.

Då skjutsgossen skulle öppna grinden blev såväl Stille som skjutsgossen överfallna och slagna med störar, varvid Stille förlorade medvetandet. Sedan våldsverkarna, som förmodades vara tre till antalet, satt Stille ur stånd att försvara sitt anförtrodda gods, som låg bakom honom i åkdonet, hade rövarna tagit bägge väskorna och avlägsnat sig. Skjutsgossen, som var illa slagen även han, hade dock förmått öppna grinden och köra fram till Gammalstorp. De där boende postbönderna underrättades om det skedda ock gav sig genast iväg för att spåra brottslingarna. Vid den nämnda grinden hade de funnit två av missdådarna använda störar, som varit mycket blodiga, men i övrigt hade de under den mörka natten inte kunnat göra några upptäckter.

Följande dag hade forskningarna av därtill uppbådat manskap fortsatt, varvid man i skogen söder om vägen funnit de båda postväskorna sönderskurna och tomma, och vid dem låg en tredje stör, kvistig och blodig som de båda andra. Postiljonen Stille, som av lagen blivit illa misshandlad, fick ligga kvar i Gammalstorp över julhelgen. Han var så svag, att han inte kunde lämna någon upplysning av händelseförloppet. Emellan jul och nyår blev dock Stille förd till sitt hem i Jönköping, där han avled den 11 nästkommande januari 1852. Den rövade posten utgjorde tillsammans 24.964 riksdaler banko. Som parantes kan nämnas att en tunna guld var värd 16.000 riksdaler banko, så det var en hel del pengar. I Göteborg inkom i handlanden Magnussons salubod, ett par män. Av deras klädsel att döma var de lantmän. De kom åkande i en kärra i sällskap med en hel del andra bönder och de hade åkt in genom tullen i Getebergsäng utan att väcka det minsta uppseende. De var ju handelsmän från Knalledonien, som skulle göra uppköp i sta´n, innan de reste hem till julen. Sitt nattkvarter tog de hos en köpman vid Sillgatan, där de satte sin häst, varefter de gick för att äta frukost ute på stan. Det första av dess förehavanden skötte de riktigt bra. I en källare vid torget tog de skadan igen efter de sista dagarnas strapatser och försakelser. Intresserade lyssnade de till samtalen vid borden, som rörde sig om det stora postrånet i Ulricehamnstrakten. Stadsborna, som läst tidningar, var synnerligen väl underrättade om den rysliga händelsen. De båda knallarna började bli heta om öronen, men den ene av dem lugnade den andre.

Så hördes en vid sidoborden berätta, att det var ett zigenarfölje, som blivit ertappat, en annan genmälde de får aldrig tag på dem, ty med så många pengar kan vem som helst köpa sig i säkerhet eller komma undan. - Dä´ blir pengarna som röjer dem, sa en. - Ja, men polisen är slö, utbrast en annan. - Det blir en förlust, som kommer att synas på våra skattsedlar, menade en tredje. De båda knallarna gav varandra emellanåt menande ögonkast. Det var intressant för dem att höra på resonemangen.

Innan de båda männen kunde bese staden och forska efter skeppslägenhet, måste de göra en del uppköp och förskaffa nödig utrustning. De måste ju se ut som folk. De betalade sin förtäring och gick lätta i hågen ut på stan. I en bod vid torget köpte de en del klädesplagg, hos en buntmakare försåg de sig med huvudbonader och handskar.

Glada i sinnet anlände de till sitt kvarter, men dessförinnan skulle det smaka gott med en cigarr efter den stadiga frukosten. De steg in förutnämnda Magnussons salubod, där det fanns fullt av folk. Nya tidningar hade anlänt och folket läste färska notiser om det rysliga postmordet. Då den ene av männen skulle betala rökverket och sökte efter en bankosedel, föll ett gult papper på golvet, försett med stämplar. Kamraten, som såg papperet falla, böjde sig genast ned och tog upp det. En äldre herre hade emellertid fått sina blickar riktade på de båda herrarna. Och i papperet som föll ur den enes byxficka, igenkände han en femhundrariksdaler bankosedel.

Då de båda männen avlägsnat sig ur boden anmäldes de för polisen av den gamle herrn, som var den aktade borgaren och fabrikören J. Öberg. När de två hörde polisens klackskenor smälla mot gatan efter sig, vände de sig oroligt om. Det där verkade ju misstänkt, och en konstapel längre upp på gatan anmodades att deltaga i förföljandet.

Deras offer svängde Korsgatan upp, och polismännen hann dit lagom för att se dem vika in på Kyrkogatan. Här försvann de emellertid, men en gumma kunde på tillfrågan upplysa om att hon nyss sett två manspersoner slinka in i porten till huset nr 62. Efter något sökande i trappuppgångarna hittade de också en av männen utanför en dörr två trappor upp i byggnaden. Han höll på att ordna något bakom en vattentunna, som stod där. - Vad gör han här? Frågade konstapeln. - Jag letar efter en skräddare, sade den andre. - Bakom tunnan? - Nej han skulle bo här i huset. - Vad vill han honom? - Han ska sy ett par byxor. - Var är tyget? - Det har min kamrat. - Var är han? - Han letar däruppe och så pekar han en trappa uppåt. Den andre konstapeln gick upp för trappan och kom snart ned med den omtalade personen.

De båda herrarna befanns vara Johannes Johansson Nätt och Johannes Hansson Löv. Under den tiden hade konstapeln nummer ett tittat bakom tunnan och fann där en packe tillknycklade sedlar i olika valörer och färger. Han räknade upp 18.337 riksdaler banko på vattentunnans lock. Dessutom hittade han ett par mindre paket. Konstapel nr två fann sig nu föranlåten att göra en undersökning även i förstugan ovanför och till sin och mängdens förvåning - ty mycket folk hade kommit dit - kom även han med en ansenlig sedelbunt samt andra papper, som han ej förstod vad det var. Konstaplarna stoppade pengarna i sina fickor och anhöll de båda kumpanerna.

  • Vid Ås härads vinterting i Väby hade det samlats mer folk än man någonsin förut sett där. Det var nämligen de båda förrymda fästningsfångarna Nätt och Löv, som nu skulle rannsakas första gången. De hade anhållits av göteborgspolisen och ryktet om deras bekännelse hade spritt sig som en löpeld över landet. Man läste med skräck och fasa om deras svarta dåd och nu sedan postiljonen Stille dött av misshandeln blev deras dåd ännu rysligare. De båda brottslingarnas namn voro kända över hela riket och visor om deras illdåd hade diktats och såldes i skillingtryck på marknaderna. Förhöret började med Löv. Han hade ju avlagt fullständig bekännelse, så man väntade sig inte få höra något nytt. Men när domaren frågade honom, om han vidhöll sin bekännelse, höjde han stolt på huvudet och med ett hånleende på läpparna förklarade han sig oskyldig. Pengarna hade han visserligen tagit, men från en person på höstmarknaden i Skara, så här måste vara något misstag. - Men, bekännelsen i Göteborg då? - Den har avtvungit oss med hugg och slag. Nätt hade samma svar att ge. Han var dock fåordigare och såg fullständigt nedbruten ut. Rättegången mot de båda missdådarna drog långt ut på tiden. Titt och tätt transporterades de från kronohäktet i Alingsås, där de förvarades mellan tingen, ned till Väby. För varje gång de inställdes för häradsrätten snärjdes de allt mer fast i en kedja av bevis, men båda nekade hårdnackat. Man visste ju också, att de varit tre vid brottets begående, men vem den tredje var syntes förbli höljt i dunkel. Flera blev häktade men måste åter släppas. En viss Benjamin Svensson från Väby blev också inkallad. Han hade i vissa personers närvaro växlat sedlar av höga valörer, men lyckades bevisa, att han kommit över dem genom ärlig handel. Lövs mor fick däremot två års fängelse för innehav av tjuvgods. Tack vare onda tungors tal blev en mängd personer inblandade och beskyllda för att inneha postpengar. Det stora brottet låg som en mara över hela trakten och många hemlighetsfulla omständigheter var förknippade därmed. De rättfärdiga krävde noggrann undersökning och de oskyldigt inblandade beskärmade sig övr orättvis behandling. Så kom äntligen hösttinget 1852, då Nätt och Löv skulle få sin dom. Om dess lydelse drog ju ingen i tvivelsmål. Men den säkra utsikten att få höra en dödsdom avkunnas hade samlat mycket folk. Gubbar och gummor var lika andäktiga som på kyrkbänken och satt med knäppta händer och vaggade huvuden. Domaren hade väldiga pappersluntor att gå igenom och förhandlingarna drog långt ut på tiden. Inte ens nu kunde man avtvinga de anhållna bekännelse. Till slut kom emellertid det alla väntat på ---att Johanne Löv och Johannes Nätt skall mista livet genom halshuggning. När domen var avkunnad, drog genom tingsmenigheten enn lättnadens suck. De två dödsdömda fördes av kronorättaren Larsson till häktet, där de fick tillbringa kvällen tillsammans med gumman Löv jämte två andra personer som var inblandade i postrånet samt ett par tjuvar, vardera dömda till fyrti par spö. Befallningsmannen Ehrenqvist var inte minst belåten över att äntligen vara kvitt det besvärliga målet mot Nätt och Löv. Han satt nu i sitt rum i tingshuset och skrev förpassningarna till kronohäktet, dit de skulle föras morgonen därpå. Och han var innerligt glad över att inte mer behöva doppa sin fjäder ochn skriva de båda namnen Nätt och Löv. Han sög belåten på sin långa sjöskumspipa och mådde gott efter välförrättat värv. Då hördes brådskande steg i rummet utanför och in störtade kronorättaren Larsson med förstörd uppsyn: - Fångarna har rymt - Nätt och Löv har rymt!! Så sjönk han ihop på en stol och brast i gråt. Befallningsmannen kastade papper och penna och rusade åtföljd av kronorättaren upp till häktet. Där rådde stor uppståndelse, det övriga bevakningsmanskapet stod med häpna miner framför dörren. De båda livdömda och tjuvarna var borta. Under den ena av britsarna fanns ett utsågat hål, lagom stort för en man att krypa igenom. På golvet låg sönderbrutna hand- och fotbojor samt en bit av en sågklinga. På yttre sidan av väggen var bräderna borttagna och där såg man hur stockarna utifrån borrats ut. Det hade tydligen varit lätt göra för rymlingarna att praktisera sig ut. Över en plöjd åker kunde man följa rymlingarnas spår och genast sattes förföljandet igång. Tingsmenigheten hade annu ej skingrats och många frivilliga hjälpte till. Man fann i en stenmur ett par sönderslagna handklovar. Men sedan förlorade man spåret helt och hållet. Nu blev uppståndelsen större än någonsin ute i bygderna och en stor skräck grep alla. Nu var ingen säker till ägodelar, liv eller lem. Här och var från bygderna rapporterades om tjuvnad. Än i Ås, än i Mark eller Kind dök rymlingarna upp men var lika hastigt försvunna. Männen bådades upp till skallgång i socknarna runt men allt förgäves. Det talades om att tjuvarna hade sitt huvudkvarter i trakten av Rydboholm, där Löv hade sitt hem. De två tjuvarna som rymt samtidigt med postrånarna hade gripits vid jultiden och berättat att de hade skilts från de andra i närheten av denna plats. De hade sett dem träffa två kvinnor vid ett litet torp. Vilka dess var visste det inte. Spaningarna hade därför sin brännpunkt i dessa trakter och särskilt Lövs syster Anna Sofia samt pigan Maja-Britta från Rydboholm, som var fästekvinnor till brottslingarna, ägnades all uppmärksamhet. Så en dag gick Maja-Britta in till Borås. Vad hon hade där att göra blev föremål för rättjänarnas intresse. Hon anhölls i staden. Vid visitationen befanns att hon hade en sedel på trettio riksdaler banko insydd i stubben. Hon uppgav visserligen att det var arbetsförtjänst från Rydboholm, men det hjälpte inte. Britta blev häktad för innehav av tjuvgods. Anna Sofia blev överraskad av en polisman från Borås. När de kom hade hon gjort sig fin. Hon hade gyllene örhängen och en guldring på handen med inskriften Göm, men glöm mig ej. I ett garnnystan hittades en sedelbunt och en aln under golvet i vedboden fann man flera gedigna silversaker, en sjöskumspipa, ringar av guld och silver mm. Nu blev även Anna Sofia häktad. Efter en tids kringirrande i skogarna greps till sist Nätt och Löv och införpassades i häkte. Nätt dog i häktet, men Löv blev avrättad på Ås härads avrättningsplats i Nitta. Gustav Källman. Utdrag från en artikel i Borås-Julen 1932.

Källa: Artikel av Gustav Källman i Borås-Julen 1932


Likes

Comments

View tracker

Avrättade i Västergötland 1851-12-17

Tidpunkt: 1851-12-17 Avrättad i: Nitta Ange brott: Rånmord Hemort: Rydboholm

Uppgifter om avrättningen Om postrånet i Gammalstorp 1851 

Återigen hade ett upprörande postrån ägt rum. Det var ju inte mer än två år sedan Högberg och Petter Stor rövade posten vid Härna, men dessa herrar satt nu inom lås och bom, så de kunde inte misstänkas för det ruskiga dådet, som natten mellan den 17 och 18 december 1851 förövades i skogen mellan Kråkhult och Gammalstorp i Hällstads socken, ca 16 km nordväst om Ulricehamn. 

Den 16 december hade postiljonen Sven Stille från Jönköping avrest med två stycken postväskor, av vilka den ena skulle avlämnas i Gammalstorps postgård för vidare transport till Borås. Den andra väskan skulle av Stille forslas till Göteborg.

Då Stille, som under resan från Gullered i Redväg till Gammalstorp i Ås skjutsades av gossen Per Gustaf Josefsson från Gullered, mellan kl 23.00 och 24.00 under starkt mörker befann sig mitt för torpet Svedjan på Kråkhults ägor i närheten av Gammalstorp, hade hästarna tvärstannat emot en igenstängd grind. Min far, som var född 1899, har för mig pekat ut stället. 

Då skjutsgossen skulle öppna grinden blev såväl Stille som skjutsgossen överfallna och slagna med störar, varvid Stille förlorade medvetandet. Sedan våldsverkarna, som förmodades vara tre till antalet, satt Stille ur stånd att försvara sitt anförtrodda gods, som låg bakom honom i åkdonet, hade rövarna tagit bägge väskorna och avlägsnat sig. Skjutsgossen, som var illa slagen även han, hade dock förmått öppna grinden och köra fram till Gammalstorp. 

De där boende postbönderna underrättades om det skedda ock gav sig genast iväg för att spåra brottslingarna. Vid den nämnda grinden hade de funnit två av missdådarna använda störar, som varit mycket blodiga, men i övrigt hade de under den mörka natten inte kunnat göra några upptäckter. 

Följande dag hade forskningarna av därtill uppbådat manskap fortsatt, varvid man i skogen söder om vägen funnit de båda postväskorna sönderskurna och tomma, och vid dem låg en tredje stör, kvistig och blodig som de båda andra. Postiljonen Stille, som av lagen blivit illa misshandlad, fick ligga kvar i Gammalstorp över julhelgen.

Han var så svag, att han inte kunde lämna någon upplysning av händelseförloppet. Emellan jul och nyår blev dock Stille förd till sitt hem i Jönköping, där han avled den 11 nästkommande januari 1852. Den rövade posten utgjorde tillsammans 24.964 riksdaler banko. Som parantes kan nämnas att en tunna guld var värd 16.000 riksdaler banko, så det var en hel del pengar. I Göteborg inkom i handlanden Magnussons salubod, ett par män. Av deras klädsel att döma var de lantmän. 

De kom åkande i en kärra i sällskap med en hel del andra bönder och de hade åkt in genom tullen i Getebergsäng utan att väcka det minsta uppseende. De var ju handelsmän från Knalledonien, som skulle göra uppköp i sta´n, innan de reste hem till julen. Sitt nattkvarter tog de hos en köpman vid Sillgatan, där de satte sin häst, varefter de gick för att äta frukost ute på stan.

Det första av dess förehavanden skötte de riktigt bra. I en källare vid torget tog de skadan igen efter de sista dagarnas strapatser och försakelser. Intresserade lyssnade de till samtalen vid borden, som rörde sig om det stora postrånet i Ulricehamnstrakten. Stadsborna, som läst tidningar, var synnerligen väl underrättade om den rysliga händelsen.

De båda knallarna började bli heta om öronen, men den ene av dem lugnade den andre. Så hördes en vid sidoborden berätta, att det var ett zigenarfölje, som blivit ertappat, en annan genmälde de får aldrig tag på dem, ty med så många pengar kan vem som helst köpa sig i säkerhet eller komma undan. - Dä´ blir pengarna som röjer dem, sa en. - Ja, men polisen är slö, utbrast en annan. - 

Det blir en förlust, som kommer att synas på våra skattsedlar, menade en tredje. De båda knallarna gav varandra emellanåt menande ögonkast. Det var intressant för dem att höra på resonemangen. Innan de båda männen kunde bese staden och forska efter skeppslägenhet, måste de göra en del uppköp och förskaffa nödig utrustning. De måste ju se ut som folk. De betalade sin förtäring och gick lätta i hågen ut på stan.

I en bod vid torget köpte de en del klädesplagg, hos en buntmakare försåg de sig med huvudbonader och handskar. Glada i sinnet anlände de till sitt kvarter, men dessförinnan skulle det smaka gott med en cigarr efter den stadiga frukosten.

De steg in förutnämnda Magnussons salubod, där det fanns fullt av folk. Nya tidningar hade anlänt och folket läste färska notiser om det rysliga postmordet. Då den ene av männen skulle betala rökverket och sökte efter en bankosedel, föll ett gult papper på golvet, försett med stämplar. 

Kamraten, som såg papperet falla, böjde sig genast ned och tog upp det. En äldre herre hade emellertid fått sina blickar riktade på de båda herrarna. Och i papperet som föll ur den enes byxficka, igenkände han en femhundrariksdaler bankosedel. Då de båda männen avlägsnat sig ur boden anmäldes de för polisen av den gamle herrn, som var den aktade borgaren och fabrikören J. Öberg. 

När de två hörde polisens klackskenor smälla mot gatan efter sig, vände de sig oroligt om.

Det där verkade ju misstänkt, och en konstapel längre upp på gatan anmodades att deltaga i förföljandet. Deras offer svängde Korsgatan upp, och polismännen hann dit lagom för att se dem vika in på Kyrkogatan.

Här försvann de emellertid, men en gumma kunde på tillfrågan upplysa om att hon nyss sett två manspersoner slinka in i porten till huset nr 62. Efter något sökande i trappuppgångarna hittade de också en av männen utanför en dörr två trappor upp i byggnaden.

Han höll på att ordna något bakom en vattentunna, som stod där. - Vad gör han här? Frågade konstapeln. - Jag letar efter en skräddare, sade den andre. - Bakom tunnan? - Nej han skulle bo här i huset. - Vad vill han honom? - Han ska sy ett par byxor. - Var är tyget? - Det har min kamrat. - Var är han? - Han letar däruppe och så pekar han en trappa uppåt. Den andre konstapeln gick upp för trappan och kom snart ned med den omtalade personen. De båda herrarna befanns vara Johannes Johansson Nätt och Johannes Hansson Löv. Under den tiden hade konstapeln nummer ett tittat bakom tunnan och fann där en packe tillknycklade sedlar i olika valörer och färger. Han räknade upp 18.337 riksdaler banko på vattentunnans lock.

Dessutom hittade han ett par mindre paket. Konstapel nr två fann sig nu föranlåten att göra en undersökning även i förstugan ovanför och till sin och mängdens förvåning - ty mycket folk hade kommit dit - kom även han med en ansenlig sedelbunt samt andra papper, som han ej förstod vad det var. Konstaplarna stoppade pengarna i sina fickor och anhöll de båda kumpanerna. 

* Vid Ås härads vinterting i Väby hade det samlats mer folk än man någonsin förut sett där. Det var nämligen de båda förrymda fästningsfångarna Nätt och Löv, som nu skulle rannsakas första gången. 

De hade anhållits av göteborgspolisen och ryktet om deras bekännelse hade spritt sig som en löpeld över landet. Man läste med skräck och fasa om deras svarta dåd och nu sedan postiljonen Stille dött av misshandeln blev deras dåd ännu rysligare. De båda brottslingarnas namn voro kända över hela riket och visor om deras illdåd hade diktats och såldes i skillingtryck på marknaderna. 

Förhöret började med Löv. Han hade ju avlagt fullständig bekännelse, så man väntade sig inte få höra något nytt.

Men när domaren frågade honom, om han vidhöll sin bekännelse, höjde han stolt på huvudet och med ett hånleende på läpparna förklarade han sig oskyldig. Pengarna hade han visserligen tagit, men från en person på höstmarknaden i Skara, så här måste vara något misstag. - 

Men, bekännelsen i Göteborg då? - Den har avtvungit oss med hugg och slag. Nätt hade samma svar att ge. 

Han var dock fåordigare och såg fullständigt nedbruten ut. Rättegången mot de båda missdådarna drog långt ut på tiden. Titt och tätt transporterades de från kronohäktet i Alingsås, där de förvarades mellan tingen, ned till Väby. 

För varje gång de inställdes för häradsrätten snärjdes de allt mer fast i en kedja av bevis, men båda nekade hårdnackat.

Man visste ju också, att de varit tre vid brottets begående, men vem den tredje var syntes förbli höljt i dunkel. Flera blev häktade men måste åter släppas. En viss Benjamin Svensson från Väby blev också inkallad. 

Han hade i vissa personers närvaro växlat sedlar av höga valörer, men lyckades bevisa, att han kommit över dem genom ärlig handel. Lövs mor fick däremot två års fängelse för innehav av tjuvgods. 

Tack vare onda tungors tal blev en mängd personer inblandade och beskyllda för att inneha postpengar.

Det stora brottet låg som en mara över hela trakten och många hemlighetsfulla omständigheter var förknippade därmed. 

De rättfärdiga krävde noggrann undersökning och de oskyldigt inblandade beskärmade sig övr orättvis behandling. Så kom äntligen hösttinget 1852, då Nätt och Löv skulle få sin dom. 

Om dess lydelse drog ju ingen i tvivelsmål. Men den säkra utsikten att få höra en dödsdom avkunnas hade samlat mycket folk. Gubbar och gummor var lika andäktiga som på kyrkbänken och satt med knäppta händer och vaggade huvuden. 

Domaren hade väldiga pappersluntor att gå igenom och förhandlingarna drog långt ut på tiden. Inte ens nu kunde man avtvinga de anhållna bekännelse. 

Till slut kom emellertid det alla väntat på ---att Johanne Löv och Johannes Nätt skall mista livet genom halshuggning. När domen var avkunnad, drog genom tingsmenigheten enn lättnadens suck. 

De två dödsdömda fördes av kronorättaren Larsson till häktet, där de fick tillbringa kvällen tillsammans med gumman Löv jämte två andra personer som var inblandade i postrånet samt ett par tjuvar, vardera dömda till fyrti par spö. Befallningsmannen Ehrenqvist var inte minst belåten över att äntligen vara kvitt det besvärliga målet mot Nätt och Löv.

Han satt nu i sitt rum i tingshuset och skrev förpassningarna till kronohäktet, dit de skulle föras morgonen därpå. Och han var innerligt glad över att inte mer behöva doppa sin fjäder ochn skriva de båda namnen Nätt och Löv. 

Han sög belåten på sin långa sjöskumspipa och mådde gott efter välförrättat värv. Då hördes brådskande steg i rummet utanför och in störtade kronorättaren Larsson med förstörd uppsyn: - Fångarna har rymt - Nätt och Löv har rymt!! Så sjönk han ihop på en stol och brast i gråt.

Befallningsmannen kastade papper och penna och rusade åtföljd av kronorättaren upp till häktet. Där rådde stor uppståndelse, det övriga bevakningsmanskapet stod med häpna miner framför dörren. De båda livdömda och tjuvarna var borta. 

Under den ena av britsarna fanns ett utsågat hål, lagom stort för en man att krypa igenom. På golvet låg sönderbrutna hand- och fotbojor samt en bit av en sågklinga. 

På yttre sidan av väggen var bräderna borttagna och där såg man hur stockarna utifrån borrats ut. Det hade tydligen varit lätt göra för rymlingarna att praktisera sig ut. Över en plöjd åker kunde man följa rymlingarnas spår och genast sattes förföljandet igång. Tingsmenigheten hade annu ej skingrats och många frivilliga hjälpte till. 

Man fann i en stenmur ett par sönderslagna handklovar. Men sedan förlorade man spåret helt och hållet. Nu blev uppståndelsen större än någonsin ute i bygderna och en stor skräck grep alla. Nu var ingen säker till ägodelar, liv eller lem. 

Här och var från bygderna rapporterades om tjuvnad. Än i Ås, än i Mark eller Kind dök rymlingarna upp men var lika hastigt försvunna. Männen bådades upp till skallgång i socknarna runt men allt förgäves. Det talades om att tjuvarna hade sitt huvudkvarter i trakten av Rydboholm, där Löv hade sitt hem.

De två tjuvarna som rymt samtidigt med postrånarna hade gripits vid jultiden och berättat att de hade skilts från de andra i närheten av denna plats. De hade sett dem träffa två kvinnor vid ett litet torp. Vilka dess var visste det inte.

Spaningarna hade därför sin brännpunkt i dessa trakter och särskilt Lövs syster Anna Sofia samt pigan Maja-Britta från Rydboholm, som var fästekvinnor till brottslingarna, ägnades all uppmärksamhet. Så en dag gick Maja-Britta in till Borås. Vad hon hade där att göra blev föremål för rättjänarnas intresse. Hon anhölls i staden. Vid visitationen befanns att hon hade en sedel på trettio riksdaler banko insydd i stubben. 

Hon uppgav visserligen att det var arbetsförtjänst från Rydboholm, men det hjälpte inte. Britta blev häktad för innehav av tjuvgods. Anna Sofia blev överraskad av en polisman från Borås. När de kom hade hon gjort sig fin.

Hon hade gyllene örhängen och en guldring på handen med inskriften Göm, men glöm mig ej. I ett garnnystan hittades en sedelbunt och en aln under golvet i vedboden fann man flera gedigna silversaker, en sjöskumspipa, ringar av guld och silver mm. Nu blev även Anna Sofia häktad. Efter en tids kringirrande i skogarna greps till sist Nätt och Löv och införpassades i häkte. Nätt dog i häktet, men Löv blev avrättad på Ås härads avrättningsplats i Nitta. Gustav Källman. Utdrag från en artikel i Borås-Julen 1932.

Källa: Artikel av Gustav Källman i Borås-Julen 1932

Likes

Comments

"Västra Marks sjukhus utanför Örebro var ett av fyra stora, statligt drivna sjukhus för sinnesslöa i Sverige under 1900-talets mitt. På Västra Marks sjukhus togs sinnesslöa kvinnor som klassificerades som "asociala och imbecilla" in. Kvinnorna behandlades med sterilisering, äktenskapsförbud och internering. De ansågs även länge vara en fara för samhället.

Västra Marks sjukhus öppnades i Örebro år 1931. Dit skickades sinnesslöa kvinnor, som ansågs vara asociala, från hela Sverige. Några var straffriförklarade, andra våldsamma eller störande. En knapp fjärdedel av kvinnorna som ingick i Kristina Engwalls undersökning, kom till sjukhuset på grund av "sexuell opålitlighet".

Vilka var då kvinnorna på Västra Mark? Utifrån patienternas journaler framträder en bild av en utsatt grupp kvinnor. 44 procent av dem har inte växt upp i sina biologiska hem och de har ibland skickats mellan olika fosterhem och anstalter. Var åttonde journal vittnar om övergrepp i barndomen. Sårbarheten fortsatte även i vuxen ålder då sexuella övergrepp finns dokumenterade. Fram till 1960-talet dominerade dessutom en syn att kontakter med anhöriga inte var viktiga. Under 1960-talet förändrades synen och från sjukhusets sida sökte man upp anhöriga. Patienterna försökte påverka sin tillvaro genom skrivelser till Medicinalstyrelsen, men även genom rymningar och våldsamheter.

På Västra Mark såg man ibland möjligheter till samhällsanpassning för kvinnorna genom familjebildning och även för patienterna var en egen familj något eftersträvansvärt, en symbol för normalitet." Källa http://www.vasterpark.se/historia.htm

Radioprogram "Västra Mark: ett sjukhus för sinnesslöa kvinnor" 2/5 2013 Radio P4 Örebro 7 min 50 sek.

Lästips: Kristina Engwall:
"Asociala och imbecilla". Kvinnorna på Västra Mark 1931-1967. Doktorsavhandling

Boken om Västra Mark : en dokumentation över en avslutad vårdepok : Västra Marks sjukhus i Örebro 1931-1981 – Karl-Henrik Lindqvist



källa

http://www.psykmuseet.se/2013/09/vastra-marks-sjuk...



Kort historik och några berättelser om Väster Park (Västra Mark)

Västra är ett prefix av sent datum för att skilja gården från en annan gård, Mark; nämligen Östra Mark i Örebros östra del.

Det område som idag kallas för Väster Park går även under namnet Västra Mark. Området har på några år, från sent 1990-tal till början av år 2000, även kommit att bli en park med privata flerfamiljsbostäder. På området finns förutom ett antal bostadshus även Röda Korsets lokaler, en förskola, en folkhögskola och ett dagcenter.

Västra gärdet

Nybebyggelsen av öster och av Västra gärdet eller Vilda Västern, som man också sa, tog raskt fat på 1890-talet. Tomtspekulanter och byggmästare stod redo, här fanns pengar att tjäna. Men först måste stadsplaner fastställas för de nya stadsdelarna och om dem gick meningarna starkt isär...

...1903 bestämdes att K. Svea trängkår skulle förläggas till Örebro och man började uppföra kaserner på de ännu obebyggda gärdena längs ute på Väster. Men området var alltjämt så vattensjukt att undertofficerarna ibland kunde fånga gäddor där, och på tjugotalet flyttades trängkåren till Linköping. Istället byggdes kaserna om till ett vårdhem för debila kvinnor från hela landet.

Källa:

Margit Palmær: Örebro 1966 , Ur kapitlet Östan och västan om åsen.

Militära anläggningar (1907-1927)

De nybyggda kasernerna vid Västra Mark stod klara i Örebro för inflyttning år 1907 och samma år tog Kungliga Svea Trängkår Västra Marks anläggningar i besittning. Ursprunget till Svea Trängkår är den 1885 i Stockholm uppsatta Trängbataljonen. Denna ändrade 1891 namn till Svea trängbataljon, blev kår 1902.

Anläggningar var byggda och utformade efter standardritningar, utformade av arkitekt Erik Josephson på Kungliga Fortifikationen. Trängkårerna i Skövde, Sala och Hässleholm byggdes också efter dessa typritningar. I3 tillsammans med flera andra regementen i Sverige byggdes och utformades efter Erik Josephsons idéer. 1927 flyttade Kungliga Svea Trängkår till Linköping och efter det kom Västra Mark att användas som sinnessjukhus.

Bilden nedan visar två Korpraler till häst vid Kungliga Svea Trängkår, Örebro, år 1914.


FOTO: SAM LINDSKOG/ÖREBRO LÄNS MUSEUMS ARKIV

Källor:

Utdrag från dokumentet "Samhälle" publicerat av Länsstyrelsen Örebro, Internet.

http://www.t.lst.se/VISInformWebsite/kulturmiljo/brukat/samhalle.pdf

Nationalencyklopedin

Kungen kommer till Väster

Av Torsten Ehrenmark

...

"Det var utställningsåret 1928. Trängen drog iväg över gamla Hagabron av trä. Det välvda brospannet mullrade under hästar och trosskärror. De lastades på tåget på Örebro Södra och sändes iväg, inte precis till fronten men i alla fall mot hemska öden i en främmande stad, om det nu var Skövde eller Linköping. I stället drog utställningen in i Trängens kaserner. Det var en fantastisk sommar. Svenska flaggor vajade över den ståtliga entrén, en Triumfbåge av plankor och plywood, och innanför på kaserngården rådde ett fullständigt vanvettigt slöseri i orientalisk prakt och utstyrsel som Viking ofantliga skokrämsburk, som man fick gå in i och titta på när de gjorde skokrämsburkar. Eller Sparbankens kolossala, gigantiska, jättelika sparbössa, det gyllene slottstornet, som stod på byrån i alla hem, men här på utställningen var lika stort som slottstornet i verkligheten. Stum av beundran, hisnande av lycka stod jag och stirrade på dessa underverk som jag förstod aldrig skulle kunna överträffas.

En bonde från Kräcklinge stod bakom mig och klädde vår hänförelse i ord.
- Ujejuj, va di kostar på te inga nytta! sa han.

Men varför gå händelserna i förväg? Kungen kom för att inviga utställningen. Det måste ha varit i samma veva som han fyllde 70 år och italienarna åt upp Malmgren på isflaket. Jag hade aldrig sett en Konung i naturlig storlek, men kungen hade heller aldrig sett mig, varför jag beslöt att ge honom tillfället...

Ja, vilken sommar! Först denna Konungsliga Uppenbarelse bara för mig och sedan denna vidunderliga utställning, vars make världen aldrig mera skulle få skåda. Vi sprang i kasernernas långa korridorer, där Trängens soldater så nyligen hade spottat sitt snus och snarkat i logementen, och samlade trycksaker och broschyrer vid alla montrar..."

Källa:

Staden i staden – vandringar i Örebro i urval av Staffan Ekegren och Clas Thor, 1990

Västra Marks sinnessjukhus (1931-1967)

Västra Marks sjukhus utanför Örebro var ett av fyra stora, statligt drivna sjukhus för sinnesslöa i Sverige under 1900-talets mitt. På Västra Marks sjukhus togs sinnesslöa kvinnor som klassificerades som "asociala och imbecilla" in. Kvinnorna behandlades med sterilisering, äktenskapsförbud och internering. De ansågs även länge vara en fara för samhället.

Västra Marks sjukhus öppnades i Örebro år 1931. Dit skickades sinnesslöa kvinnor, som ansågs vara asociala, från hela Sverige. Några var straffriförklarade, andra våldsamma eller störande. En knapp fjärdedel av kvinnorna som ingick i Kristina Engwalls undersökning, kom till sjukhuset på grund av "sexuell opålitlighet".

Vilka var då kvinnorna på Västra Mark? Utifrån patienternas journaler framträder en bild av en utsatt grupp kvinnor. 44 procent av dem har inte växt upp i sina biologiska hem och de har ibland skickats mellan olika fosterhem och anstalter. Var åttonde journal vittnar om övergrepp i barndomen. Sårbarheten fortsatte även i vuxen ålder då sexuella övergrepp finns dokumenterade. Fram till 1960-talet dominerade dessutom en syn att kontakter med anhöriga inte var viktiga. Under 1960-talet förändrades synen och från sjukhusets sida sökte man upp anhöriga. Patienterna försökte påverka sin tillvaro genom skrivelser till Medicinalstyrelsen, men även genom rymningar och våldsamheter.

På Västra Mark såg man ibland möjligheter till samhällsanpassning för kvinnorna genom familjebildning och även för patienterna var en egen familj något eftersträvansvärt, en symbol för normalitet.

Källor:

Ovan text är ett utdrag från Nättidningen Svensk Historia

http://www.svenskhistoria.se/forskning/104.html

http://www.svenskhistoria.se


Kristina Engwall:
"Asociala och imbecilla". Kvinnorna på Västra Mark 1931-1

Likes

Comments

Under 1800-talet rådde missväxt. Fattigdom och misär fick omkring en miljon svenskar att utvandra till Amerika i hopp om att skapa sig ett bättre liv.

Här hemma var det kyrkan som ansvarade för de fattiga. Efter hand kom dock reformer som skulle förbättra och förstatliga fattigvården. Så för de fattiga som stannade kvar i fosterlandet väntade omvälvande förändringar. Även om det tog tid innan de sämst ställda skulle få en någorlunda anständig tillvaro.

1847 kom en av de viktigare reformerna som har gjorts på fattigvårdsområdet. Det var den så kallade fattigvårdsförordningen som stadgade att alla socknar i landet skulle ha en egen fattigvårdsstyrelse. Bakgrunden till reformen var följande statistik:
1840 fanns det omkring 530 000 hushåll på den svenska landsbygden, 30 000 av dessa var helt beroende av allmosor för sin överlevnad. Dessutom var omkring 120 000 hushåll beroende av något slags understöd. Och detta med en folkmängd som 1845 låg på runt tre miljoner invånare. Med andra ord: Sverige var ett oerhört fattigt land, ett av Europas allra fattigaste.

Brödkö på Regeringsgatan i Stockholm 1918.

På 1870-talet trädde en fattigvårdslag i kraft där rätten att få hjälp minskade. Anledningen till den drastiska och åtstramande åtgärden kan ha varit att fattigvården blev en allt för stor post bland kommunernas utgifter. Den stod nämligen för omkring 30 procent av landsbygdskommunernas totala kostnad respektive 10–15 procent av städernas.

Livet i fattighusetTillvaron på fattighusen var allt annat än glamourös. Hjonen tog hand om sig själva och den piggaste i varje sovsal utsågs till föreståndare. På landsbygden blandades länge gamla och sjuka med barn och psykiskt instabila medan det i städerna ofta fanns speciella inrättningar för de grupperna.

Potatisbristen orsakade köer vid Stadsgården i Stockholm 1918.

På större anstalter kunde det bo 20–30 personer i en sovsal. Varje hjon hade ett litet skåp för tillhörigheter men någon privat yta var det inte tal om. Dagen började ofta klockan 05 sommartid och 07 vintertid, beroende på var i landet fattighuset låg. Den första timmen gick åt till morgontoalett och att klä sig, bädda sängen, städa, vädra rummet med mera. Därefter var det dags för frukost. Beroende på vilket skick fattighjonet var i fanns sedan lite olika sysslor att fördriva tiden med. Kvinnorna kunde till exempel vara baderskor och städerskor medan männen i sin tur kunde vara dödgrävare eller brandvakter. Barnen skulle gå i skolan och även utföra vissa sysslor, till exempel hugga ved. Klockan 22 låstes portarna för natten klockan 21 vintertid.

Medborgarplatsen i Stockholm 1910.
Då var det höga huset i mitten fattighus och hade varit det sedan 1746.

På söndagar och helgdagar skulle alla hjon som inte var alltför sjuka och svaga närvara vid gudstjänster i anstaltens tillhörande kyrka. Förutom detta avbrott i vardagen kunde det hända att fattighusen fick celebert besök från kommunen. Då gällde det att visa upp anstalten från dess allra bästa sida med finare mat och gladare stämning.
Kvaliteten på fattighemmen varierade stort över landet. Sabbatsbergs fattighus i Stockholm var en av de inrättningar som hade det bäst. Hemmets verksamhet finansierades huvudsakligen med hjälp av privata donationer och via en brunnsinrättning på området. Här var maten bättre än på de flesta andra ställen. Både till frukost och middag serverades tillskottsrätter som sill och smör till skillnad från den vattsoppa och ärtmjölsröra som var standard på andra inrättningar. Dessutom avlönades Sabbatsbergs hjon för sitt arbete och kunde köpa mat för en billig penning.

Matbristen var stor 1918 och på Karlaplan i Stockholm odlades grönkål.

De flesta som skrevs in på fattighuset kom att stanna där livet ut. Barn som blev arbetsföra skrevs dock ut om de kunde vara en tillgång för samhället. Äldre kvinnor var överrepresenterade i fattigvården och det var alltid fler människor som ville in på fattighuset än vad det fanns plats för. Folk togs in efter ett bestämt antal, inte efter behov.

Fattigauktioner förbjödsEn bit in på 1900-talet började förändringens vindar blåsa ordentligt. Den nya fattigvårdslagen som trädde i kraft 1918 gjorde definitivt slut på fattigstugorna som nu ersattes av ålderdomshem. För fattighjonen innebär lagen till att börja med dock ingenting i praktiken. Inrättningarna bytte namn, men livet på hemmet var detsamma. Först under 1930-talet blev förbättringarna märkbara.
Fattigvårdsauktioner, där fattiga barn och åldringar auktionerades ut i bygden till de som krävde lägst ersättning från kommunen, förbjöds. Men det var först efter 1930 som det var fråga om en rent kvalitetsmässig förbättring på de nya så kallade ålderdomshemmen.
Lagen om folkpension, som kom1935, förbättrade också tillvaron för många.

1910 fanns 4 321 fattigvårdsanstalter i Sverige med plats för 71 290 personer.

Söp sig till elände

För att betraktas som fattig förr i tiden skulle du vara fullständigt utblottad och utan minsta möjlighet att själv stå för din försörjning. Du skulle vara sjuk eller gammal och inte ha någon släkting eller annan anhörig som kunde hålla dig med bostad och logi.
Alkoholmissbruk var en stor anledning till den utbredda fattigdomen i landet. I vissa familjer söp både mannen och hustrun vilket kunde leda till att hela familjen hamnade i fattigvårdens omsorg. Brännvinskonsumtionen per person var under vissa årtionden uppe i overkliga siffror. Osäkra uppgifter om 46 liter per person och år under 1830-talet förekommer, men någon tillförlitlig statistik finns inte.
Andra orsaker till behov av fattigvård var bostadsbrist, försumlighet från fadern om barnen, värnlöshet (gällde minderåriga), ålderdom, sjukdom och orkeslöshet, arbetsbrist eller knapp inkomst och stor familj.


Livet i fattigstugorna, som ofta var fallfärdiga, var enformigt och torftigt.

Alltid hungrig

Karl Jonsson (1913–1971) var en målare och diktare som tillbringade en del av sin barndom på ett fattighus i Jämtland. Hans upplevelser bland åldrande hjon och psykiskt instabila ger en uppfattning om hur det var att vara fattighjon på den svenska landsbygden på 1920-talet.
Så här skriver han i sin självbiografiska bok Fattighuset (1981):
”När klockan blir nio, ringer vällingklockan under takåsen till frukost och på krokiga och värkbrutna ben skyndar sig de gamla och alla token till matsalen och barnen skyndar sig till sitt bord och slevar i sig den tunna vällingen eller vattgröten. Att gröten är mager och mjölken blå betyder inte så mycket. När man är hungrig har man inte så stora fordringar. Men mättnaden sitter inte så länge kvar, sugningarna i magen kommer efter någon timme. Det är den ständiga längtan efter mat som är allenarådande.”

Varje dag samma soppa

Recept på vattensoppa ur Svante Jakobssons bok Fattighushjonets värld. Mängden vatten är dock inte angiven.

Till 10 personer3 ¼ hekto sirap1 ½ hekto sviskon8 gram kanel85 gram vetemjöl4 hekto helgryn6 ½ centiliter ättika

På 1800-talet var Sverige ett av Europas fattigaste länder. En miljon svenskar utvandrade till USA. Här emigranter vid Ellis Island, New York, 1908.

Barnen såldes till lägstbjudande

Auktioner där fattighjon och barn gick under klubban förbjöds 1918. En brevskrivare till Bohusläns Läns Tidning beskriver följande omänskliga fattigauktion i Edestad 1908:

Det var en festdag i församlingen ty ett 20-tal fattiga, utslitna, sjukliga och orkeslösa stackare, såväl som barn från 5 års ålder, såldes å offentlig auktion till den minstbjudande. Den stackars varan hade släpats fram för beskådande och ordföranden började ”affären” med lovprisande av varje nytt ”utrop”. Barnen slumpades bort för 20, 24, 30 à 40 kr stycket pr år.

Så kom man till de äldre, och nu gällde det för ordföranden att pressa ned priset så mycket som möjligt. En 70 år gammal man, blind sedan 20 år, gick under klubban. Hans gamla vårderska spekulerade, men ville ha 10 eller 12 kr i månaden. Gumman kunde inte räkna och trodde, att 96 kr pr år gjorde mer i månaden än hon haft förut. Själv har gumman i fattighjälp 3 kr i månaden.

En 70 år gammal stackare, som själv har 3 kr i månaden i understöd, var spekulant på sin 90-åriga moder och ville ha 8 kr i månaden för modern: men då ville ordföranden lysa med sin lagkunskap och förklarade för dottern, att enligt lagen var det hennes skyldighet att försörja modern utan något bidrag från församlingen. Men då ett mummel hördes bland publiken blev han mänsklig och sålde modern för 6 kr i månaden. Och under ordförandens dåliga lynne och snäsigheter fortsattes auktionen tills varan var slutsåld.



källa

http://minnenasjournal.nu/hunger-misar-i-u-landet-sverige/

Likes

Comments

Då jag mest varit hemma nu och mått risigt har jag passat på att pyssla lite mellan varven så blev lite i alla fall 😄

Har fått en del beställningar också jättekul att fler än jag gillar det jag gör. Här är en del örhängen som blev gjorda. 
























Likes

Comments

Ulleråkers sjukhusarkiv 1754-1969 består av fem delarkiv; direktionens, intendentens, sjukhuschefens, överläkarens och sjukhuspredikantens arkiv.

I de tre förstnämnda finns i första hand handlingar kopplade till sjukhuset administration - inom sina respektive områden, medan vårdens handlingar, t.ex. patientjournaler, återfinns i Överläkarens arkiv.

Det finns bilder att se där . 

De ingår i serien som innehåller journaler förda vid Uppsala hospital och, från 1931, Ulleråkers sjukhus. 

Till många journaler finns bilagor i form av framför allt skrivelser rörande patienterna, men i vissa fall även patienternas konstnärliga alster, etc.

I just det här fallet finns en mycket stor mängd material som patienten skapat i form av skisser, målningar, översättningar och dikter. 

Det rör sig om hela 11 volymer med handlingar som finns bevarade vilket är anmärkningsvärt.

Vanligtvis är inte patienternas journaler tjockare än en halv cm, inklusive bilagor, men i det här fallet tar patientens journal, samt bilagor, upp nästan en hel meter.

Patienten med intagningsnummer 4115 togs in på sjukhuset den 22 september 1903 och kom att stanna kvar där till sin död den 1 december 1919. 

Hur var dennes tid som patient?

I journalen får vi en liten bild av det tillsammans med övrigt bevarat material från patienten.


Ulleråkers sjukhus, Överläkarens arkiv, Patientjournaler, F 2 A: 107-117



http://www.familjegrenar.n.nu/djavulen-och-student...

Likes

Comments

Svenska romers historia synliggörs i forskningsprojekt

Svenska romers historia har i stort sett varit osynlig i statliga museisamlingar, men nu ska det bli ändring på det. Tillsammans med representanter för Sveriges romer ska Historiska museet, Mångkulturellt centrum och Stiftelsen Kulturmiljövård samla in svensk-romska livsberättelser och undersöka lägerplatser från 1900-talet i och omkring Stockholm.

– För mig känns det som om min 20-åriga kamp och önskan om att försöka kartlägga romska boplatser i Sverige blivit hörd, säger Fred Taikon, ordförande i kulturföreningen É Romani Glinda. Det är fint att vi kan börja med boplatserna runt Stockholm. Andra kommuner i Sverige har hört av sig till oss och vill göra det samma. Vi börjar nu leta i historien om romers boende, en historia som har varit mytomspunnen med romantiska bilder, men mer närmare sanningen, så var det ett ständigt flyttande i jakten på arbete runt om i Sverige.

Romer har funnits i Sverige sedan 1500-talet. I minoriteten romer ingår grupper med olika identiteter, till exempel resande, finska och svenska romer. Gruppen svenska romer har funnits här sedan 1800-talet men är i stort sett osynlig i historieskrivningen och kulturlandskapet.

– Det finns ett tomrum i museers föremålssamlingar, säger Lotta Fernstål projektledare på Historiska museet. Nu börjar vi fylla i det för att kunna förmedla svensk-romsk 1900-talshistoria på Historiska museet. En del av de spår och berättelser som vi samlar in kommer att finnas med i museets fasta utställning som beskriver de senaste tusen åren i Sveriges historia.

– Detta är en viktig och för många ganska okänd del av svensk historia, och med de svåra livsvillkor som många europeiska romer lever under i dag ser vi hur historien delvis upprepar sig, säger Lotta Fernstål. Det är bara omkring 50 år sedan som de sista ur gruppen svenska romer fick fasta bostäder i Sverige, och nu bor många romska EU-medborgare i läger igen i landet. Detta är en fortsättning på historien, och den behöver vi alla lära oss mer om för att förstå vad som händer i dag.

För att samla in spår och föremål kommer projektmedlemmarna att genomföra en arkeologisk utgrävning på en lägerplats från 1900-talet i Stockholmsområdet, det finns flera olika alternativ och vilken det blir bestäms inom kort. Livsberättelser samlas in genom intervjuer, 15-20 personer som bott på olika lägerplatser intervjuas. Några av de frågor som berörs är urbanisering, landskapsutnyttjande, mångkultur och kontakter mellan romer och majoritetsbefolkning.

– Det är en fantastisk möjlighet vi har fått att skapa mer kunskap om dessa dolda platser och att lyfta fram dem i kulturlandskapet, säger Charlotte Hyltén-Cavallius, projektledare och forskningsledare, Mångkulturellt centrum. Genom de livshistoriska intervjuerna som vi kommer att göra kopplas berättelser om livsvillkoren för romerna till platserna och inkluderas i det gemensamma kulturarvet vid våra arkiv och museer.

Förutom Historiska museet ska Institutet för språk och folkminnen införliva resultat från projektet i samlingarna. ”I stadens utkant – svensk-romska livsberättelser och lägerplatser från 1900-talet” finansieras av Riksantikvarieämbetet och Historiska museet och är ett samverkansprojekt mellan Historiska museet, Mångkulturellt centrum, Stiftelsen Kulturmiljövård och kulturföreningen É Romani Glinda. Forskningsprojektetet pågår 2015-2016.

Publicerad den 7 februari 2015
källa kopierat : http://svenskhistoria.se/default.aspx?newsid=4441

Likes

Comments

Kärleksintriger och trollkonster i Göteborg på 1880-talet

I början av 1885 anmäler Charlotta Carlsson i Göteborg att en kvinna som kallar sig Maria Carlsson har bedrivit olika former av utpressning mot henne.

De båda kvinnorna lärde känna varandra ett halvår tidigare, då Maria knackade på hos Charlotta för att be att få låna 17 öre. De började samtala och Charlotta, som var gift med arbetskarlen Henrik Carlsson, berättade bland annat om sin ungdomskärlek spårvagnskusken Sixtus Carlsson, som också var gift men enligt Charlotta fortfarande var förälskad i henne.

Maria avslöjade då att hon ägde "en s k trollbok", och att om Charlotta gjorde som Maria sa så skulle hon med bokens hjälp se till att både Charlottas man och Sixtus fru skulle avlida. Dessutom kunde hon förutspå att Sixtus skulle ta med sig ett nytt stort arv in i äktenskap med Charlotta.

För att det önskade skulle inträffa krävde Maria att Charlotta till att börja med skulle göra följande:

Ge Maria ett "silvermynt av 25 öres valör, vilket mynt av Maria skulle utläggas på det spår, varpå den av Sixtus körda vagnen färdades fram, och dels ett ägg, av vilket Maria hällt vitan i ett glas innehållande vatten från annan källa än den, ur vilken Charlotta hämtade till dagligt bruk; att Maria, som därvid föreskrivit att glaset med äggvitan under natten skulle stå i Charlottas bostad, därpåföljde dag avhämtat glaset med innehåll, under uppgift att hon i sin bostad skulle undersöka äggvitan och på så sätt iakttaga Sixtus Carlssons uppförande och önskningar".

Maria fortsatte att ställa krav, under det följande halvåret lurade hon Charlotta att ge henne föremål och pengar till ett värde av 100 kr. Inför poliskammaren erkände Maria att hon hade lurat Charlotta, och att hon hade ljugit om sin trollbok som "endast vore hennes eget påhitt för att så mycket lättare kunna narra målsäganden".

Källa: Göteborgs poliskammares arkiv, före 1900, A II: 17 (Riksarkivet Landsarkivet i Göteborg)

Likes

Comments


”Hans Forsman, psykiatriker, professor och chefsläkare vid bl a Sahlgrenska, Lillhagen, Ulleråker och S:t Jörgens mentalsjukhus, tillika ordförande för Läkarföreningen i Göteborg (1973), hade ett enormt inflytande på psykiatrin i Göteborg, såväl som i övriga Sverige. Efter pensioneringen var han aktiv som läkare vid Försäkringskassan i Göteborg innan han avled 1995. Hans far var känd jurist och hans son är idag även han psykiatriprofessor. Forsman var även styrelseordförande i Handelstidningen (GHT) och mycket inflytelserik i Göteborgs kommun och dess sociala liv. Han var även medlem i Socialstyrelsens vetenskapliga råd innan en konflikt med dåvarande medicinalrådet Karl Grünewald fick honom att säga upp sig. Forsman fick skarp kritik av Grünewald för sitt sätt att placera utvecklingsstörda barn på institution. Karl Grünewald var den som fick stopp på steriliseringarna i Sverige och har i alla tider värnat om de utvecklingsstördas belägenhet. Han jobbar än idag för att bevaka de mentalt stördas situation i samhället. I det kan han liknas vid en svensk Thomas Szasz, psykiatriprofessorn som reformerade psykiatrivården i USA med sin bok ”Psykisk sjukdom en myt”.

Hans Forsman hade många kontakter med tyska psykiatriker och rasbiologer. Han har, till en person som jag intervjuat, sagt att han kände psykiater Ernst Rüdin personligen och även besökt hans dotter efter Rüdins död. Hans Forsman besökte efter kriget flera kongresser för rasbiologi där före detta nazistläkare närvarade, bl a den första världskongressen för ”Human genetics” år 1956 där Rüdin närvarade. Forsman var varm anhängare av sterilisering.

I en artikel från 1958, skriver han: ”Att möjligheten att genom en sterilisering avbryta kedjor, där så kan ske, i samhällets och de enskildas intresse bör tillvaratagas är tydligt. Det gäller för alla former av notoriska mentala abnormtillstånd, men det gäller troligen särskilt för de familjer, där en lätt grad av psykisk efterblivenhet parar sig med asociala drag, familjer som av samhällsorganen ofta med ett dunkelt begrepp kallas tattare, en term, som bör uppfattas mest som en beskrivning av ett bestämt socialt isolat… Huru med segregation som påtryckningsmedel, kan man säga så här till en internerad person: du kan återfå friheten, men bara till priset av din fertilitet.” Forsman tar upp ett exempel med en flicka med IQ 58 som är internerad men dock kan klara sig själv med viss tillsyn. ”Frågan är: skall man låta henne stanna kvar i anstaltsvård?” Forsman ställer frågan – och ger själv svaret: ”Skall man inte istället tala saktfärdigt till henne och säga: min kära Stina, din utbildning här på skolan är nu avslutad, men innan du lämnar oss är det en sak vi vill föreslå dig. Vi tror att du, som trots allt själv behöver rätt mycken hjälp i livet, kanske inte skulle ha så lätt att ta hand om egna barn. Vi föreslår att du genomgår en lätt operation till förebyggande av detta.” Forsman lade försiktigt fram argumenten för sterilisering: ”Jag kan emellertid citera en siffra av amerikanen Fred Butler, som räknat ut att det skulle ha kostat 22 miljoner dollar att på institution kvarhålla det antal sinnesslöa som man under hans tid som chef för en institution ansett sig kunna skriva ut efter sterilisering. …Detta räkneexempel kastar ju ett skarpt sidoljus över frågan om segregation som alternativ till sterilisering.”

Detta skrevs 12 år efter krigets slut. De tyska läkarnas massaker på sina patienter och judar var då ett känt faktum bland svenska läkare. Trots detta fortsatte alltså tongångarna. Forsman försvarade även elchocker på gravida kvinnor. Han var god vän med professor Gunnar Dahlberg, dåvarande chef för Statens Rasbiologiska Institut. Uppsala Nya Tidning skrev om honom som ”toppexpert i Sverige på utvecklingsstörda”.”



Källa

 ”Ett sekel med psykiatrin”:

Likes

Comments