Alla har vi våra riktiga rädslor och tänkte nu skriva om mina då jag precis behövde gå igenom en av dem.

Min första rädsla är skräckfilmer. Ni läste mitt inlägg från i höstas om den ’Lockdown-situation’ jag var med om, vet att det var det läskigaste jag hittills upplevt. Det var som att själv vara mitt i en skräckfilm… Så fruktansvärt otäckt - och då slutade det ändå bra.. Jag får alltid höra att det inte är något du kan vara rädd för, 'you are such a girl'. Men jo, jag är faktiskt jätterädd för det. Jag har sett runt 4 filmer i hela mitt liv och har fortfarande mardrömmar från det. Jag är jättelätt skrämd vilket gör att jag också är rädd för mörkret. Jag klarar knappt inte av att vara hemma själv. Tror aldrig jag sovit helt själv hemma faktiskt. Jag får panik om jag går upp för trappan och det är mörkt bakom mig då det känns som om någon jagar mig, eller att kolla ut genom fönstret när de är mörkt ute. Inbillar mig alltid att jag ser saker. Det är inte heller så att jag blir lite rädd och sen går de över utan jag kan gå spänd i flera dagar, mardrömmar varje natt och dödsångest. Jag tycker att detta är jättejobbigt. Speciellt då detta är något som kommer finnas med i drömjobbet jag vill arbeta med. Så jag försöker jobbar på det.

Min andra riktiga rädsla är båtar, inte små motorbåtar utan båtar man sover på, ex. Kryssning. Jag vet inte varför jag tycker det är så obehagligt men jag klarar verkligen inte av det. Detta är också en rädsla jag får riktig dödskänsla av. Jag har vart på en kryssning i mitt liv och det var det värsta jag någonsin gjort. Jag gick runt och trodde jag skulle dö under hela resan. Så fort jag gick någonstans där jag ej hade vart innan kollade jag vart flytvästarna och livbåtarna var, hemskt. Jag kommer ihåg för några år sedan då min familj tänkte åka på en kryssning nere i Karibien, jättelyxig ellerhur. Vi pratade om de ett år innan så jag kunde förbereda mig, vi kunde söka på allt och bli bekväma i det. Tillslut gick jag med på det men sen hände det som inte ’kunde’ hända. Ett kryssningsfartyg i Toscana, Italien gick på grund… med ca 4000 personer ombord!! Det välte. Efter det var de bara ett stort nej för mig.

Min sista stora rädsla är att kräkas. Om du är lite känslig så bör du inte läsa vidare. Så ni som följer min privata instagram vet att när jag kom hem från D.C så var hela min värdfamilj magsjuk, alla låg inne på en toa och spydde. Jag gjorde allt för att inte få det. Så fort jag gick ut ur rummet tog jag handsprit, var inte nära någon, rengjorde saker innan jag tog i de osv. Flera dagar gick och jag fick det inte men sen precis en vecka efter så spydde jag och det var det värsta jag vart med om. Ni som känner mig vet verkligen hur rädd jag är för att kräkas. Jag kommer inte ens ihåg sista gången jag var magsjuk men jag kommer ihåg att de aldrig har vart såhär allvarligt. Jag har alltid lyckas undvika det på ett eller annat sätt. Jag kommer ihåg senaste gången jag kräktes, det var förra året då jag fick fel mat i skolan (är väldigt allergisk mot gluten). Så jag mådde jättedåligt och mamma fick hämta mig. Jag kommer ihåg hur rädd jag var (rädd för att spy, moget), satt och grät i bilen, 17 år gammal. Så i söndags så kände jag att det var påväg och kräktes upp seriöst allt jag kunde. Sen trodde jag ändå det skulle vara bra men nej. Kräktes mellan 9 på kvällen till 8 på morgonen, hemskt. Fick sova på det kalla badrums golvet då så fort jag rörde mig kräktes. Förlorade 5 kilo på det :-)). Det var hemskt och jag är fortfarande lika rädd för det, vill aldrig få det igen. Kände mest att det var så himla lyckat, aldrig vart så sjuk förut och så får man det just då man inte är hemma och har lilla mamma runt sig.

Ja, jag vet! Vilka I-landsproblem jag just beskrivit…hahaha… Det finns så mycket värre saker i världen. Människor som behöver uppleva krig, svält och flykt… Men jag som jag tidigare skrivit så är jag från en ganska liten trygg ort i Sverige (vilket jag är tacksam för -varje dag) och där har jag haft turen att ha det ganska tryggt. MEN med tanke på att jag inte tycker om att vara helt ensam så blir det en utmaning att bo själv i vår nyinköpta lilla lägenhet därhemma, hahaha!

Likes

Comments

Det här inlägget var menar att komma upp för längesedan, förlåt.

Flera av dagarna innan jul har jag och min värdfamilj hållit på med välgörenhet.
Min värdpappa och två av hans närmaste kompisar startade för några år sedan en organisation heter 'Santas Wishlist', som handlar om att ge julklappar till familjer som ej har råd att köpa några.

Så familjer kan anmäla sig men kyrkor, skolor och vänner kan också tipsa om familjer som de tror inte har de så bra till. Då får man ett formulär att fylla i där man också ska skriva 3 saker varje barn önskar sig. Sedan när alla formulär är inne så sammanställs de i ett diagram som sedan skrivs ut och delas upp när man ska åka och handla. En 'regel' finns det och det är att om barnen bara önskar sig kläder/stor m.m så ska de få leksaker utöver de. Vi köpte presenter till 300 barn.

De kommande dagarna efter handlingen så slog vi in allt och la de i stora svarta sopsäckar beroende på vart det skulle.

Sen var den stora dagen inne då vi skulle leverera allt. Jag var inte med och lämnade många paket men jag var med och lämnade några. Jag vet inte hur jag ska beskriva vad jag fick se och uppleva. Detta var första gången jag fick se en riktig amerikans trailer park och det var hemskt. Vi gick in till en familj och det första vi möts av är en illaluktande lukt som gör att man stannar upp. Det är saker överallt, mestadels tidningar och det var också väldigt mörkt där inne. Bara av att komma innanför dörren fick jag en stor klump i magen. Jag vet att folk bor så och att de ändå är rätt vanligt, men att se de gjorde att man fick en helt annan förståelse för de. En annan familj bodde på en av de värsta motellen man kan bo på här i Lansing. De hade ingenting och då var de stället de enda de kunde bo på.

Bara att se de gör att man inser ens problem inte alls är stora. Det får också mig att inse hur bra ställt jag har de både här och hemma i Sverige. Jag bor bra, jag har föräldrar med bra utbildning och jobb. Jag har också en väldigt bra utbildning med många erfarenheter bakom mig. Jag har haft sån tur att jag föddes i Sverige och har den bakgrunden jag har. Jag vet inte varför just jag hamnade där jag hamnade.

Jag har mycket att vara tacksam för, men jag är också väldigt tacksam för att jag har fått sett detta. Att få se att alla inte har de så bra som jag har. Också att få se baksidan av allt.

Likes

Comments

Jag har haft livets dagar i Washington DC med min bästa vän.
För några månader så pratade jag med Louise, en väldigt nära vän hemifrån, och vi pratade om att vi så gärna skulle vilja träffas. Louise har en moster, Carin, i Washington DC som sa att hon jättegärna fick komma dit och samma sak med mig. Jag blev så himla glad, kunde det vara så att jag skulle få träffa min bästa vän redan vid jul. Jag vågade dock inte riktigt tro på det då det kändes mer som en dröm som inte kunde gå i uppfyllelse. Sen började vi prata mer och mer om det, om olika datum, hur jag skulle åka dit osv, och helt plötsligt hade vi bokat resan. Jag skulle få fira nyår med världens finaste vän i DC. Så den 29 december satte jag mig på världens minsta plan till Detroit och sedan vidare till DC. Allt gick jättebra men jag var så himla nervös och kunde fortfarande inte riktigt tro att de var sant. Sen var tiden inne för att gå av flyget.
Det är svårt att förklara känslan när jag såg henne, bara jag tänker på det så fylls ögonen av tårar. Så fort jag såg henne kom tårarna och sen kom en sån filmscen då man springer mot varandra och bara slänger sig i varandras famnar och gråter. Helt underbart. Bilden här nedanför visar ögonblicket.

Bilden visar verkligen känslorna.

Sen åkte vi hem till Carin och tog det lugnt och bara pratade om allt och ingenting. Så himla skönt att kunna prata svenska igen och med någon som verkligen känner än utan och innantill, det behövdes verkligen. Vi bytte också julklappar. Jag fick massor av godis (marabo(!!)), lösgodis och en bok av Therése Lindgren, Ibland mår jag inte så bra. Jätte taggad på att läsa den.

Dagen efter, fredag, åkte vi in till ett stort köpcentrum och shoppa loss. Hittade många nya fynd som jag är väldigt nöjd med. Efter det åkte vi hem och bara hängde. Sen åt vi mat och ni förstår inte hur gott det vad med lite typisk, hemlagad mat. Hur gott som helst.

Lördag aka nyårsafton så åkte vi in till DC. Vi gick längs hela 'the mall' och kollade på alla underbara byggnader och museum. Äntligen fick man se allt man tidigare bara sett på filmer. Måste också ärligt erkänna att jag inte visste att de fanns 2 hus, the Capital och the White House. Jag trodde att det var samma haha, lite pinsamt.
Senare mot kvällen åkte vi tillbaka med metron och gjorde oss iordning för festen vi skulle till på kvällen. Kunde inte ha haft ett bättre avslut på året. Jag hade min bästa vän vid min sida, vi skrattade, dansade och hade så kul!!


Söndag så sov vi ut och vaknade inte förens vid lunch. Sen åkte vi tillbaka till de stora köpcentrumet och shoppade lite mer. Det var också en väldigt lyckad och lugn dag. På kvällen gick vi ut och åt på en jättegod resturang. Ska försöka hitta lite liknande mat här för de va så gott. Sen var de dax för mig att börja packa.

Måndag och den dagen jag behövde åka hem. Så vi gick upp och jag packade det sista. Sen behövde vi dra oss mot flygplatsen. Det var väldigt svårt att säga hejdå efter att ha vart borta från varandra, men tillslut behövde de göras. Många tårar fälldes och sen var det tid för mig att gå.
Flygresan hem var kaos. Mitt plan från Virginia till Chicago blev över 2 timmar försent vilket betydde att jag skulle ha missat mitt flyg från Chicago till Lansing. Så var väldigt nervös när vi landade och fick springa igenom flygplatsen då jag bara hade 10 min tills nästa skulle gå. Men tur i oturen så var de planet också sent med en timme så jag hann gott och väl. Den flygresan var väldigt obehaglig. Det var ett plan med två stolar på ena sidan och en på andra, väldigt litet med andra ord och det var storm ute. Så planet kastades runt uppe i luften, man kunde känna varenda vind och den enda tanken som jag hade och många andra på flygplanet var att vi inte skulle klara det. Men de gjorde vi!! Efter några försök med att försöka landa. Nu vill jag dock aldrig mer åka ett sånt litet plan, usch.

Denna lilla weekend var bättre än vad jag någonsin kunna drömma om. Nu kan jag ta nya tag här borta och leva livet. De är bara 6 månader kvar tills jag sitter där hemma i Nyköping så nu gäller det att ta vara på detta fullt ut!

Likes

Comments


Nu kan jag äntligen berätta 2 hemlisar jag har gått och hållit på ett tag nu.

Den första är att jag häromdagen var med i SN - Södermanlands nyheter. För ett tag sen kontakta de mig och frågade om de fick intervjua mig och i förrgår kom den äntligen ut.
Här nedanför får ni länken om ni vill gå in och läsa:
http://www.sn.se/nyheter/nykoping/1.4605378-moa-zetterstrand-bytte-nykoping-for-ett-ar-pa-high-school-i-usa

Den andra hemlisen är att en annan utbytesstudent har flyttat in hos oss. Annika, som jag tidigare har skrivit väldigt mycket om då hon bodde precis bredvid mig. Tyvärr för ungefär en vecka sen fick hon veta att hon inte kan stanna kvar hos sin värdfamilj pga olika skäl! Hon behövde flytta så fort som möjligt så i lördags flyttade hon in med oss. Vilket jag tycker är jättekul då hon är en av mina närmsta vänner här. Dock ska hon bara bo hos oss tillfälligt till de hittar en ny familj för henne. Det är jättemysigt att ha en nära vän bo med än och en person i samma ålder som än själv, som går igenom samma saker.

Hur skulle ni reagera om ni fick veta att en till person plötsligt skulle flytta in mer er?

Kramar

Meet Annika

Likes

Comments

Jag kan skatta mig lycklig över hur lycklig lottad jag är som har hamnat just här, och har fått just de vännerna som jag har fått här.

Jag kan börja med att berätta om min värdfamilj. Jag är en väldigt känslosam person (som ni säkert förstått i mina blogginlägg - haha) och då behöver man ha en vuxen person som man kan lita på. Hemma i Sverige har jag min fina mamma som jag kan berätta allt för, vilket jag fortfarande gör. Men man behöver kunna prata ut face 2 face också.
Allt jag kan säga att min värdmamma har lyckats leva upp till allt! Att få en tonåring inkastad i en småbarnsfamilj kan inte vara det lättaste, men hon har tagit mamma-rollen med storm. Vi kan prata om allt med varandra och jag vet att hon alltid finns där för mig om det är något, vilket är så himla härligt!
Jag har också en väldigt bra värdpappa som jag kommer överens med och som också har samma humor som mig, kul att man kan skämta lite.
Sen har jag mina värdsyskon, en som är 5 och två som är 12. Vi kommer också väldigt bra överens och idag behandlar vi varandra som syskon. Vi kan prata med varandra om det är något som har hänt, vi hjälper varandra men vi kan också tjafsa som syskon gör.
Så allt jag kan göra är att tacka denna fina familj över hur de har tagit in mig och gjort mig en del av deras vardag.
Här hemma kan jag gå och ta precis vad jag vill ur köksskåpen eller låna kläder ur garderoberna. Dom har visat mig det amerikanska livet och de har bjudit med mig på saker. Deras vänner har blivit mina vänner. Jag har snart varit här i 4 månader och vi har redan många underbara minnen tillsammans och flera ska de bli.

Jag har också fått flera underbara vänner som jag är så tacksam över!Innan jag kom hit trodde jag att jag skulle ha svårt för att skaffa vänner här då de redan har en vardag. Men idag står jag har med en sån himla fin grupp av vänner och är så himla glad för att dom tagit mig till sig, jag har verkligen fått lära känna dem.Samma sak med mitt fina basketlag.

Kramar

Likes

Comments

Något jag inte har skrivit så mycket om än är om min basket.

Som jag tidigare berättat kom jag med i basketlaget(!!) vilket jag är så glad över. Nu har jag 2 timmars träning varje dag efter skolan, så jobbigt men ändå så himla kul. Vi är ett lag på 8 personer så vi har fått väldigt bra sammanhållning och har kul tillsammans.

Vi har hittills haft en “scrimmage” = en träningsmatch, precis som en riktigt förutom att poängen inte spelar någon roll. Vi har också haft 2 matcher, den första vann vi stort, 58-9 men tyvärr gick den andra inte bra alls och vi förlorade rätt så stort. Men vi har en hel säsong framför oss och vi alla tror starkt att det kommer att gå riktigt bra.

Jag har också under denna månad blivit skadad. Jag har skadat mitt knä så jag måste ha de tejpat varje träning. Tydligen så är jag inte tillräckligt stark i en speciell muskel vid höften som gör att mitt knä inte går rätt i knäskålen. Jag har fått övningar som jag ska göra varje dag för att stärka upp så jag hoppas det blir bättre snart, men måste fortsätta med att tejpa tills de är stabilt igen. Jag har också fått veta att jag har problem med min rygg, några av mina kotor i ryggraden sitter inte rätt så jag får hjälp nästan varje dag och “dra” tillbaka dom. Jag har aldrig tränat så som jag gör just nu så det är inte konstigt att min kropp reagerar så som det gör på det. Jag känner också att jag har blivit piggare för att jag tränar hela tiden och att jag orkar (mycket) mer.

Allt jag kan säga är att jag ÄLSKAR denna sport.

Så nu laddar jag upp för nästa veckas träningar och matcher.

Kramar


#32

Likes

Comments


Frånochmed i onsdags så har vi vart lediga från skolan pga thanksgiving.
Så på detta lilla lov har jag hunnit fira min första thanksgiving. De va nog som jag hade tänkt mig. Vi firade det med hela släkten. Vi åt turkey, sa vad vi var tacksamma över och hade allmänt trevligt. Så nästa år ska jag ta med denna helg till Sverige! Jättemysigt och något som jag skulle vilja försätta med.
Dagen efter, torsdag (ja jag vet att torsdagen är egentligen är den 'riktiga' thanksgiving men vi firade de kvällen innan), men på torsdagen iallafall så satte vi upp all julbelysning på huset (väldigt väldigt mycket). Det är stor skillnad på hur man dekorerar här inför jul och i Sverige. Här är utsidan A och O, lampor överallt, olika färger osv. I Sverige, eller iallafall min familj brukar ej ha jättemycket, någon ljusslinga utomhus kanske men inte mer. Vi fokuserar mer på insidan, vilket de gör här också men inte på samma sätt! Något jag saknar är adventsljusstakarna i fönstren, finns ingenstans här. De kanske är typiskt svenskt??
Så det gjorde vi på dagen på torsdagen. På kvällen åkte jag och min värdmamma runt till lite olika affärer som redan hade öppnat för 'black friday' = crazy shopping dag haha. Vissa affärer öppnar redan på torsdagkvällen och vi skulle åka iväg på fredags förmiddagen.
Så fick med mig lite olika saker hem, bland annat ett par svinsnygga basketskor!

På fredags förmiddagen satte vi oss i bilen för att sedan åka norrut till familjens stuga. Där var också släkten då vi skulle fira en liten mini-jul tillsammans. Alla barn fick dina julklappar då istället för på julafton.

På lördagen gav vi oss ut för att försöka åka skidor, de va inte mkt snö och de regnade! Självklart stoppar ej lite regn mig så vi åkte i några timmar och sen gick vi till en vattenpark som tillhör skidbacken. Framåt kvällen gick hela släkten ut och åt middag tillsammans på en liten mysig resturang och sedan gav vi oss tillbaka till stugan. På väg tillbaka så fick jag se en liten stad som de 'stänger ner' under vintern. Vilket betyder att de stänger av vägarna, ingen kan bo i husen och sen också att de plastar in husen med en stor plastfolie? Jättekonstigt men tydligen är de något man började med för jätte längesen och sen har de väl bara fortsatt.

På söndagen åkte vi och åt frukost på en resturang och sedan började vi resan hemåt.

Väldigt mysigt lov!
Många kramar.

Likes

Comments

Att det redan har gått tre månader är helt sjukt. Så tänkte berätta lite i detta inlägg hur dessa tre månader har påverkat mig och hur jag mår idag.

Som jag tidigare har skrivit kom jag hit som en en tjej som var försiktig och rädd, men trodde ändå någonstans att jag visste vad jag ville efter detta och hur jag såg mitt liv efter det här året. Jag kan lugnt säga att det har ändrats. Det första som jag märker varje dag och blir förvånad över varje gång, är hur självständig jag är. Jag trodde väl ändå innan att jag var självständig då jag valde att åka ut i världen by myself, men nejnejnej. Jag klarar så mycket mer än vad jag någonsin hade trott. Jag pratar med nya människor hela tiden and I love it (ja jag vet att jag skriver vissa ord på engelska, sorry, men engelska ord passar ibland in mycket mer än svenska), jag tar initiativ till flera saker, JAG ÄR MED I BASKETLAGET och jag lever livet till 110%.

Jag är mig själv, jag säger vad jag tycker och tänker och jag låter inte någon styra över mig på ett negativt sätt. Jag har gått igenom så himla mycket under mina 18 år vid liv, saker som ingen borde behöva gå igenom men jag har tagit mig upp och jag har kämpat för att hamna där jag är idag. Jag kan inte vara mer än stolt över mig själv. Hur underbart är det inte att kunna vara självsäker.

Jag vet att jag har växt så himla mycket som människa här och att jag håller på och hitta vem jag verkligen är. Detta har också öppnat mina drömmar om vad jag vill göra i framtiden. Jag vet inte vad jag vill bli när jag blir stor men jag tror nog att jag aldrig riktigt kommer komma på det. Min pappa sa engång till mig "jag vet fortfarande inte vad jag vill bli när jag blir stor" och vad är han, över 40? Så just nu känner jag att jag ska leva livet fullt ut, ta allt som de kommer och ta vara på varje sekund, för man är bara 18 en gång.

Kramar

Likes

Comments


Måndag, tisdag och onsdag så hade jag mina tryouts för basket!! Vi blev indelade efter vilken årskurs vi var i, vilket betydde att jag blev i den gruppen där alla som hade kört i 9-10 år var och sen kom jag som aldrig hade spelat förut haha. Men vi hade jättekul och tror aldrig jag har sprungit så mycket förut, ex. Om vi gjorde något fel så fick vi springa och då var de kortsida till kortsida på under 10 sek, om vi inte klarade det så fick vi springa tills vi klarade det. Så efter 2 timmar var man helt slut.
Sen kom onsdagen och vi skulle få beskeden. Jag var jättenervös över att jag inte skulle komma med i laget, jag var nästan helt 100 på att jag inte skulle göra det då de var sån stor skillnad på mig och det andra tjejerna. Så jag gick in med inställningen att jag inte skulle klara det när coacherna ville prata med mig. Men den inställningen blev snabbt ändrad, jag kommer in och där sitter två coacher med stora leenden på läpparna. De berättar för mig att jag har kommit med i JV. Så de finns 3 olika lag, varsity, JV och ett freshmens lag. Så jag var jätteglad, och inte nog med det en av coacherna är en gammal WNBA(!!!) spelare och hon var så impad av mig, att jag aldrig spelat påriktigt förut men ändå spelar så bra m.m. Det blev jag också väldigt glad över att höra.
Så nu börjar träningarna påriktigt, varje dag efter skolan och sen matcher på de också, men jag tror att detta kommer bli en super bra vinter tillsammans med dessa tjejer.
Nästa vecka ska vi prova alla uniformer och jag måste också bestämma vilka kläder jag vill ha, och om jag vill ha mitt namn och nummer på osv.

Kramar

Likes

Comments

Imorgon när alla människor här på jorden vaknar har vi här i USA fått en ny president. Enda sedan jag kom hit har jag hört om de olika presidenterna. Trump och Hillary. Vart man än åker ser man skyltar, klisterlappar, flaggor m.m. Innan jag kom hit till USA hade jag också hört så himla mycket skit om Trump, jag tror ungefär hela Sverige hatar honom. Men jag hade inte hört något om Hillary, sen kom jag hit. Så som jag har upplevt det här så ogillar, eller rättare sagt hatar de flesta båda kandidaterna. Så det blir mer att man röstar på den personen man tror kommer bli minst dålig president. Jag har sett olika debatter, och de är hemska. Trump sågar verkligen Hillary. Ett litet roligt citat som har kommit från en av debatterna är när Hillary pratar och säger 'We need..' och så avbryter Trump henne och säger 'a wall', kanske inte låter så kul men de var rätt kul att lyssna på. Men det enda de gör är att trycka ner varandra.
Olika negativa saker man får höra om Hillary är att hon är en mördare, att hon ej förtjänar att vara i vita huset då hon tidigare vart 'first lady' eller att man inte vill ha en kvinna som president, vilket för mig är helt sjuk. Jag tycker att en kvinna har precis lika mycket rätt till att vara president som en man.
Jag blir illamående av världen när jag får höra att en kvinna inte förtjänar att vara president. Jag trodde att vi hade kommit längre än så. Och nej, detta betyder inte att jag håller på Hillary. Jag vet faktiskt inte vem jag 'hejar' på då jag inte alls är insatt i det så vill inte blanda in mina personliga åsikter förmycket.
Negativa saker om Trump finns de mängder av. De sägs att han är en våldtäcksman, rasist, bryr sig bara om pengar. You name it. Han använder sig av en grov härskarteknik och jag kan någonstans jämföra honom lite med Sverigedemokraterna hemma i Sverige. Jag förstår verkligen inte hur så många personer kan stå på hans sida, för mig är det otänkbart. Hur kan man vilja ha en president som inte vet vad ordet respekt står för.
Men somsagt, jag vet inte allt om detta val, jag vet inte allt om kandidaterna heller så
jag vill inte säga förmycket. Men de har varit en sjuk upplevelse att få uppleva detta och hur aktivt hela landet är. Detta är något jag kommer komma ihåg länge.
Så allt vi kan göra nu är att sitta och vänta.

Likes

Comments