6 månader? Bara 4 månader kvar...

Något som jag inte har skrivit så mycket om här på bloggen är min ångest för att komma hem. Jag är rädd för att komma hem och komma tillbaka till vardagen då jag här lever drömlivet. Jag älskar mitt liv just nu.

Innan jag åkte hit trodde jag att jag var lycklig och nöjd. Jag hade det mesta man kunde önska. Jag hade världens bästa familj (jag har självklart fortfarande min familj), en pojkvän och så många vänner. Hade alltid något och göra, och jag var aldrig ensam. Jag ville inte lämna Sverige och stod där i sista sekunden och velade på flygplatsen om jag skulle åka eller inte. Sen kom jag hit och mådde inte alls bra. Under mina första veckor här hände det massor av negativa saker i mitt personliga liv som gjorde att jag kände mig ensammare än vad jag någonsin gjort.

Från den stunden har jag kämpat för att hamna där jag är idag och jag är starkare än jag någonsin vart. USA är mitt hem och de är här jag känner mig bekväm. Här gillar folk mig för den jag är och jag gillar mig själv för den jag är.

Att då inse att man bara har 4 månader kvar i drömmen skapar en stor klump i magen. Jag vill inte lämna? Jag vill inte komma tillbaka till en vardag och inte vara nöjd. Jag är rädd för att börja om en gång till, och vad händer om ingen gillar mig? Vad händer om jag inte får bra betyg? Vad händer om jag inte klarar av körkortet? Vad händer om JAG inte klarar det?

Självklart saknar jag min familj, mer än någonsin. Det är jättejobbigt att vara ifrån dem, men jag känner också att detta är vart jag är 'meant to be'.

Jag är 18 år och har hela livet framför mig, vem vet, en dag kanske jag kommer tillbaka för evigt.

Likes

Comments


Hej alla

Jag vill börja med att varna er alla för att min svenska är "sådär"...7 månader utan att prata mitt hemspråk sätter sina spår..hahaha.

För många veckor sedan visade Autumns mamma mig en artikel hon hittade i tidningen om kvällskurser på polisstationen. Hon vet sedan tidigare att jag vill jobba inom polisen när jag bli äldre så då visade hon mig artikeln och jag blev fast direkt. Jag och Autumn anmälde oss sedan. Det är en åtta veckors kurs och det är varje onsdag mellan 18.30-20.30.

I onsdags var den första lektionen och då gick vi igenom vad vi skulle göra dessa 8 veckor, en pärm med massor av information och sedan fick vi också en detaljerad rundvisning av stationen. Vi fick se hur man tog ett mug shot (vi ska fråga om vi kan få ett haha), hur cellerna såg ut, hur man använder fingeravtryckscannern och alkohol blåsare, var, vart och hur man paketerar och förvarar bevisen och mycket mer. Är så himla taggad för dessa veckor.

Vill inte berätta för mycket om vad vi ska göra nu innan utan tänkte skriva ett inlägg om varje lektion senare.

Jag har inte skrivit ut det här på bloggen men mitt drömjobb är inom polisen och det är just nu det jag satsar på att bli! Jag vill jobba med att umgås och hjälpa människor i dagens samhälle. Även fast jag troligtvis är den fegaste människan i världen så är det något jag ska komma över för att jag tror att jag skulle passa så bra för detta jobb.
(Tyvärr tog jag inga bilder i onsdags men ska försöka göra det senare)

Kramar

Likes

Comments



Började dagen med att försova mig, sminket blev inte bra och allt gick bara åt helvete. En väldigt (inte) bra start på dagen.

Kommer in till skolan, är arg och irriterad och orkar egentligen inte vara där.
Men sen kommer jag till mitt skåp där jag mötte upp killen i skåpet bredvid. När jag kommer dit så möts jag av godis, ett brev och en jättefin mugg och så frågar han 'do you want to be my valentine?'. Det är det finaste en kille någonsin gjort för mig och min lycka i det ögonblicket var obeskrivligt ❤️ gjorde hela mitt utbytesår.

Efter skolan åkte jag och Autumn och köpte smoothie (gör alltid de innan jag har match), sedan behövde jag åka tillbaka till skolan för att göra mig redo för min sista hemma match... vilket var väldigt jobbigt då jag älskar basketen, men vi har fortfarande 3 borta matcher kvar så får ta vara på det. Matchen gick jättebra och vi vann stort så det var en perfekt avslutning på en väldigt bra dag!

Kram

Likes

Comments

För några dagar sedan fick alla utbytesstudenter med YFU ett mail från 'the president' inom organisationen. I det mailen stod de att vi inte får lämna landet innan vi ska åka hem pga de inte är säkert att vi får komma in i landet igen. Anledningen till detta är för att Trump har satt upp en “Protecting the Nation from Foreign Terrorist Entry into the United States” också kallat “travel ban” vilket betyder att om man kommer från flera av de muslimska länderna får man inte komma in i landet, de länderna är: Iran, Iraq, Syria, Sudan, Libya, Yemen, och Somalia. Jag är inte från något av dessa länder men har ändå fått order om att inte lämna landet för säkerhetsskäl. För att ingen vet vart Trumps gräns går.

Jag är inte jätte påläst om detta men jag och många andra tycker fortfarande att det är väldigt fel att döma personer efter deras kultur och bakgrund , samt att dra alla över en gräns och säga att ingen från just de länderna får komma in i landet. Självklart är inte varenda person från alla dessa länderna terrorister. Trumps signatur är 'Make America Great Again' men hur blir landet bättre om man måste visa de andra länderna hur mycket makt man har? Amerika skapades av personer från hela världen och det är därför landet är så himla mångkulturellt, varför ska man då behöva hindra så flera inte kan träffa sin familj, vänner och släkt? I mina ögon är det fel. Speciellt efter man får höra hur 'fritt och liberalt' Amerika är. 


Jag tycker att det här är fel men det är bara min åsikt och tyvärr kan inte det ändra något i denna situation. Jag hoppas också att ingen tar illa upp från detta inlägg. 

Likes

Comments


Denna helg har varit så himla bra. Det började efter skolan i fredags då vi hade en hemma match och efter det mötte jag upp mina kompisar och så kollade vi killarnas match efteråt. Efter matchen så åkte vi och åt middag på Applebee's, girlsnight. Efter middagen åkte vi och träffade lite fler vänner och hängde lite med dem, så himla lyckad kväll. Efter det åkte jag hem till Autumn och sov där då jag skulle bo där under helgen.

På lördagen så hade jag en sak med YFU, min utbytesorganisation. Så jag var där mellan 10.30-4.30. Vi fick olika föreläsningar och diskuterade hur vi skulle göra i vissa situationer som kunde uppkomma. Sen kom Autumn och hämnade mig och så åkte vi hem till henne och spenderade kvällen där med hennes föräldrar, vilket var jättemysigt då vi spelade spel och satt och pratade. Sen åkte vi och träffade lite kompisar ett litet tag på kvällen igen och sen åkte vi hem igen och så sov jag där ännu en natt!

När jag kom hit trodde jag aldrig att jag skulle få en riktigt nära vän men de har jag. Jag har haft sån jävla (förlåt) otur när de kommer till människor den senaste tiden men mitt i allting kom denna människa från ingenstans. Vi möttes på en basketmatch och sen klickade det bara. Även fast engelska inte är mitt första språk så går de hur bra som helst och det var längesen jag hade så roligt som jag har just nu. Hon är en såndär vän som man verkligen kan berätta allt för och också är den första personen man vill berätta för.
Jag kan verkligen säga att jag är lycklig just nu!

Kramar

Likes

Comments

Förra veckan levde jag uppe bland molnen, bokstavligt. Bodde 2000 meter över havet i bergen i världens finaste stat, Colorado.

Söndag
Stora dagen var äntligen här, dagen jag längtat till sen innan jag kom hit. Så på eftermiddagen så åkte vi mot Detroit och flygplatsen. Flyget tog ungefär 2.5 timmar men eftersom Colorado är 2 timmar efter Michigan så förlorade vi ingen tid. När vi väl kom till Denver mötte vi upp min värdpappa som körde dit och åkte sedan upp mot bergen. Lång körning på osäkra vägar, men är ändå lite van vid de då jag har vart i alperna så pass många gånger. När vi kom dit packade vi upp och gick sedan och la oss.

Måndag
Första skiddagen! Det är underbart, kände verkligen hur mycket jag saknat att åka skidor. Det är så stor skillnad på ex. Boyne där jag åker här i Michigan och bergen. I Boyne tar liften längre tid än att åka ner för backen, så det var underbart.

Tisdag
Vi gick upp väldigt tidigt för att åka till ett av grannbergen som var lite större än där vi bodde. Underbar dag med underbart väder. Körde bland annat några av de svåraste puckelpisterna jag gjort, vilket var svinkul dock brände benen som jag vet inte vad, men de är inte sport om de inte gör ont ;-)

Onsdag
Tillbaka i vinterpark där vi bodde och åkte skidor där hela dagen. På kvällen åt vi middag tillsammans och sen gick vi ner till bubbelpoolen, jättemysigt.

Torsdag
Precis som dagen innan så åkte vi skidor hela dagen och vi hade väldigt bra väder igen. Sen hade vi en mysig middag och sedan bad i bubbelpoolen, vilket är jättebra för min rygg efter en heldag i backen.

Fredag
Sista heldagen i backen... denna dag var inte vädret på topp utan de snöade massor och sikten var inte bra alls. Så vi åkte några åk sen gav vi upp. Anledningen till varför jag gick in var för att jag visste att jag skulle göra mig illa om jag fortsatte så valde då det säkra kortet och avstå under eftermiddagen.

Det är väldigt svårt för mig att förklara hur mycket skidåkning betyder för mig. Jag har åkt skidor hela mitt liv, tränat i veckorna och tävlat på helgerna. När jag får på mig mina skidor så får jag en känsla av frihet, att jag verkligen är bra på något och att jag klarar av det helt perfekt ensam. Att känna skidorna skära igenom snön är den bästa känslan. 'What doesn't kill you make you stronger'

Lördag
Åkte mot Denver där vi på söndagen skulle flyga ifrån. Vi åkte då förbi 'Mile High Stadium', vilket är en väldigt stor och känd footballs arena. Jätte häftigt att få se de och gå runt där. Efter det träffade vi min värdpappas bror och gick och åt middag mitt i Denver med dem. Sen åkte vi till hotellet och gjorde oss redo för att lämna dagen efter. Senare mot kvällen gick jag, Jaime och Annika till affären för att köpa godis till resan dagen efter. Påväg tillbaka hände det sjukaste jag vart med om, en kille springer ikapp oss och frågar om vi röker. Vi svarar och frågar vad han pratar om och han svarar med att han och hans vänner ska till flygplatsen nu och de har massor av weed och undrade om vi ville ha de då de inte ville slänga det. För er som inte vet så är Colorado en av staterna då weed är lagligt. Vi sa självklart nej men det var en lite underlig upplevelse.

Söndag
Och dagen vi åkte tillbaka till Michigan. Vi lämnade hotellet på morgonen och åkte till flygplatsen. Flygningen gick jättebra och känner mig mer och mer bekväm för varje gång jag flyger nu då jag har gjort det så himla många gånger och också ett flertal gånger ensam. Sen var det bara att åka hem och sova inför skola.

Denna resa var underbar och jag är jättetacksam för att min värdfamilj tog med mig på detta! Jag har haft sån tur att hamna i en familj som älskar att resa precis lika mycket som mig.

Kramar!!

Likes

Comments

Alla har vi våra riktiga rädslor och tänkte nu skriva om mina då jag precis behövde gå igenom en av dem.

Min första rädsla är skräckfilmer. Ni läste mitt inlägg från i höstas om den ’Lockdown-situation’ jag var med om, vet att det var det läskigaste jag hittills upplevt. Det var som att själv vara mitt i en skräckfilm… Så fruktansvärt otäckt - och då slutade det ändå bra.. Jag får alltid höra att det inte är något du kan vara rädd för, 'you are such a girl'. Men jo, jag är faktiskt jätterädd för det. Jag har sett runt 4 filmer i hela mitt liv och har fortfarande mardrömmar från det. Jag är jättelätt skrämd vilket gör att jag också är rädd för mörkret. Jag klarar knappt inte av att vara hemma själv. Tror aldrig jag sovit helt själv hemma faktiskt. Jag får panik om jag går upp för trappan och det är mörkt bakom mig då det känns som om någon jagar mig, eller att kolla ut genom fönstret när de är mörkt ute. Inbillar mig alltid att jag ser saker. Det är inte heller så att jag blir lite rädd och sen går de över utan jag kan gå spänd i flera dagar, mardrömmar varje natt och dödsångest. Jag tycker att detta är jättejobbigt. Speciellt då detta är något som kommer finnas med i drömjobbet jag vill arbeta med. Så jag försöker jobbar på det.

Min andra riktiga rädsla är båtar, inte små motorbåtar utan båtar man sover på, ex. Kryssning. Jag vet inte varför jag tycker det är så obehagligt men jag klarar verkligen inte av det. Detta är också en rädsla jag får riktig dödskänsla av. Jag har vart på en kryssning i mitt liv och det var det värsta jag någonsin gjort. Jag gick runt och trodde jag skulle dö under hela resan. Så fort jag gick någonstans där jag ej hade vart innan kollade jag vart flytvästarna och livbåtarna var, hemskt. Jag kommer ihåg för några år sedan då min familj tänkte åka på en kryssning nere i Karibien, jättelyxig ellerhur. Vi pratade om de ett år innan så jag kunde förbereda mig, vi kunde söka på allt och bli bekväma i det. Tillslut gick jag med på det men sen hände det som inte ’kunde’ hända. Ett kryssningsfartyg i Toscana, Italien gick på grund… med ca 4000 personer ombord!! Det välte. Efter det var de bara ett stort nej för mig.

Min sista stora rädsla är att kräkas. Om du är lite känslig så bör du inte läsa vidare. Så ni som följer min privata instagram vet att när jag kom hem från D.C så var hela min värdfamilj magsjuk, alla låg inne på en toa och spydde. Jag gjorde allt för att inte få det. Så fort jag gick ut ur rummet tog jag handsprit, var inte nära någon, rengjorde saker innan jag tog i de osv. Flera dagar gick och jag fick det inte men sen precis en vecka efter så spydde jag och det var det värsta jag vart med om. Ni som känner mig vet verkligen hur rädd jag är för att kräkas. Jag kommer inte ens ihåg sista gången jag var magsjuk men jag kommer ihåg att de aldrig har vart såhär allvarligt. Jag har alltid lyckas undvika det på ett eller annat sätt. Jag kommer ihåg senaste gången jag kräktes, det var förra året då jag fick fel mat i skolan (är väldigt allergisk mot gluten). Så jag mådde jättedåligt och mamma fick hämta mig. Jag kommer ihåg hur rädd jag var (rädd för att spy, moget), satt och grät i bilen, 17 år gammal. Så i söndags så kände jag att det var påväg och kräktes upp seriöst allt jag kunde. Sen trodde jag ändå det skulle vara bra men nej. Kräktes mellan 9 på kvällen till 8 på morgonen, hemskt. Fick sova på det kalla badrums golvet då så fort jag rörde mig kräktes. Förlorade 5 kilo på det :-)). Det var hemskt och jag är fortfarande lika rädd för det, vill aldrig få det igen. Kände mest att det var så himla lyckat, aldrig vart så sjuk förut och så får man det just då man inte är hemma och har lilla mamma runt sig.

Ja, jag vet! Vilka I-landsproblem jag just beskrivit…hahaha… Det finns så mycket värre saker i världen. Människor som behöver uppleva krig, svält och flykt… Men jag som jag tidigare skrivit så är jag från en ganska liten trygg ort i Sverige (vilket jag är tacksam för -varje dag) och där har jag haft turen att ha det ganska tryggt. MEN med tanke på att jag inte tycker om att vara helt ensam så blir det en utmaning att bo själv i vår nyinköpta lilla lägenhet därhemma, hahaha!

Likes

Comments

Det här inlägget var menar att komma upp för längesedan, förlåt.

Flera av dagarna innan jul har jag och min värdfamilj hållit på med välgörenhet.
Min värdpappa och två av hans närmaste kompisar startade för några år sedan en organisation heter 'Santas Wishlist', som handlar om att ge julklappar till familjer som ej har råd att köpa några.

Så familjer kan anmäla sig men kyrkor, skolor och vänner kan också tipsa om familjer som de tror inte har de så bra till. Då får man ett formulär att fylla i där man också ska skriva 3 saker varje barn önskar sig. Sedan när alla formulär är inne så sammanställs de i ett diagram som sedan skrivs ut och delas upp när man ska åka och handla. En 'regel' finns det och det är att om barnen bara önskar sig kläder/stor m.m så ska de få leksaker utöver de. Vi köpte presenter till 300 barn.

De kommande dagarna efter handlingen så slog vi in allt och la de i stora svarta sopsäckar beroende på vart det skulle.

Sen var den stora dagen inne då vi skulle leverera allt. Jag var inte med och lämnade många paket men jag var med och lämnade några. Jag vet inte hur jag ska beskriva vad jag fick se och uppleva. Detta var första gången jag fick se en riktig amerikans trailer park och det var hemskt. Vi gick in till en familj och det första vi möts av är en illaluktande lukt som gör att man stannar upp. Det är saker överallt, mestadels tidningar och det var också väldigt mörkt där inne. Bara av att komma innanför dörren fick jag en stor klump i magen. Jag vet att folk bor så och att de ändå är rätt vanligt, men att se de gjorde att man fick en helt annan förståelse för de. En annan familj bodde på en av de värsta motellen man kan bo på här i Lansing. De hade ingenting och då var de stället de enda de kunde bo på.

Bara att se de gör att man inser ens problem inte alls är stora. Det får också mig att inse hur bra ställt jag har de både här och hemma i Sverige. Jag bor bra, jag har föräldrar med bra utbildning och jobb. Jag har också en väldigt bra utbildning med många erfarenheter bakom mig. Jag har haft sån tur att jag föddes i Sverige och har den bakgrunden jag har. Jag vet inte varför just jag hamnade där jag hamnade.

Jag har mycket att vara tacksam för, men jag är också väldigt tacksam för att jag har fått sett detta. Att få se att alla inte har de så bra som jag har. Också att få se baksidan av allt.

Likes

Comments

Jag har haft livets dagar i Washington DC med min bästa vän.
För några månader så pratade jag med Louise, en väldigt nära vän hemifrån, och vi pratade om att vi så gärna skulle vilja träffas. Louise har en moster, Carin, i Washington DC som sa att hon jättegärna fick komma dit och samma sak med mig. Jag blev så himla glad, kunde det vara så att jag skulle få träffa min bästa vän redan vid jul. Jag vågade dock inte riktigt tro på det då det kändes mer som en dröm som inte kunde gå i uppfyllelse. Sen började vi prata mer och mer om det, om olika datum, hur jag skulle åka dit osv, och helt plötsligt hade vi bokat resan. Jag skulle få fira nyår med världens finaste vän i DC. Så den 29 december satte jag mig på världens minsta plan till Detroit och sedan vidare till DC. Allt gick jättebra men jag var så himla nervös och kunde fortfarande inte riktigt tro att de var sant. Sen var tiden inne för att gå av flyget.
Det är svårt att förklara känslan när jag såg henne, bara jag tänker på det så fylls ögonen av tårar. Så fort jag såg henne kom tårarna och sen kom en sån filmscen då man springer mot varandra och bara slänger sig i varandras famnar och gråter. Helt underbart. Bilden här nedanför visar ögonblicket.

Bilden visar verkligen känslorna.

Sen åkte vi hem till Carin och tog det lugnt och bara pratade om allt och ingenting. Så himla skönt att kunna prata svenska igen och med någon som verkligen känner än utan och innantill, det behövdes verkligen. Vi bytte också julklappar. Jag fick massor av godis (marabo(!!)), lösgodis och en bok av Therése Lindgren, Ibland mår jag inte så bra. Jätte taggad på att läsa den.

Dagen efter, fredag, åkte vi in till ett stort köpcentrum och shoppa loss. Hittade många nya fynd som jag är väldigt nöjd med. Efter det åkte vi hem och bara hängde. Sen åt vi mat och ni förstår inte hur gott det vad med lite typisk, hemlagad mat. Hur gott som helst.

Lördag aka nyårsafton så åkte vi in till DC. Vi gick längs hela 'the mall' och kollade på alla underbara byggnader och museum. Äntligen fick man se allt man tidigare bara sett på filmer. Måste också ärligt erkänna att jag inte visste att de fanns 2 hus, the Capital och the White House. Jag trodde att det var samma haha, lite pinsamt.
Senare mot kvällen åkte vi tillbaka med metron och gjorde oss iordning för festen vi skulle till på kvällen. Kunde inte ha haft ett bättre avslut på året. Jag hade min bästa vän vid min sida, vi skrattade, dansade och hade så kul!!


Söndag så sov vi ut och vaknade inte förens vid lunch. Sen åkte vi tillbaka till de stora köpcentrumet och shoppade lite mer. Det var också en väldigt lyckad och lugn dag. På kvällen gick vi ut och åt på en jättegod resturang. Ska försöka hitta lite liknande mat här för de va så gott. Sen var de dax för mig att börja packa.

Måndag och den dagen jag behövde åka hem. Så vi gick upp och jag packade det sista. Sen behövde vi dra oss mot flygplatsen. Det var väldigt svårt att säga hejdå efter att ha vart borta från varandra, men tillslut behövde de göras. Många tårar fälldes och sen var det tid för mig att gå.
Flygresan hem var kaos. Mitt plan från Virginia till Chicago blev över 2 timmar försent vilket betydde att jag skulle ha missat mitt flyg från Chicago till Lansing. Så var väldigt nervös när vi landade och fick springa igenom flygplatsen då jag bara hade 10 min tills nästa skulle gå. Men tur i oturen så var de planet också sent med en timme så jag hann gott och väl. Den flygresan var väldigt obehaglig. Det var ett plan med två stolar på ena sidan och en på andra, väldigt litet med andra ord och det var storm ute. Så planet kastades runt uppe i luften, man kunde känna varenda vind och den enda tanken som jag hade och många andra på flygplanet var att vi inte skulle klara det. Men de gjorde vi!! Efter några försök med att försöka landa. Nu vill jag dock aldrig mer åka ett sånt litet plan, usch.

Denna lilla weekend var bättre än vad jag någonsin kunna drömma om. Nu kan jag ta nya tag här borta och leva livet. De är bara 6 månader kvar tills jag sitter där hemma i Nyköping så nu gäller det att ta vara på detta fullt ut!

Likes

Comments


Nu kan jag äntligen berätta 2 hemlisar jag har gått och hållit på ett tag nu.

Den första är att jag häromdagen var med i SN - Södermanlands nyheter. För ett tag sen kontakta de mig och frågade om de fick intervjua mig och i förrgår kom den äntligen ut.
Här nedanför får ni länken om ni vill gå in och läsa:
http://www.sn.se/nyheter/nykoping/1.4605378-moa-zetterstrand-bytte-nykoping-for-ett-ar-pa-high-school-i-usa

Den andra hemlisen är att en annan utbytesstudent har flyttat in hos oss. Annika, som jag tidigare har skrivit väldigt mycket om då hon bodde precis bredvid mig. Tyvärr för ungefär en vecka sen fick hon veta att hon inte kan stanna kvar hos sin värdfamilj pga olika skäl! Hon behövde flytta så fort som möjligt så i lördags flyttade hon in med oss. Vilket jag tycker är jättekul då hon är en av mina närmsta vänner här. Dock ska hon bara bo hos oss tillfälligt till de hittar en ny familj för henne. Det är jättemysigt att ha en nära vän bo med än och en person i samma ålder som än själv, som går igenom samma saker.

Hur skulle ni reagera om ni fick veta att en till person plötsligt skulle flytta in mer er?

Kramar

Meet Annika

Likes

Comments