Hur var det egentligen att komma hem?

Jag hade en mardröm flygning hem till Sverige, inget gick som det skulle och fick massor av problem längs vägen. Tillslut, efter ungefär 30 timmars resande kom jag fram till Sverige. Jag kan inte beskriva lättnaden av att då på svensk mark, se svenska skyltar osv. Det var som om den där stora stenen man inte märkt av inom sig släppte. Väldigt konstig känsla. Jag fick mina väskor och skulle sedan gå ut och träffa min familj vilket var en händelse jag tänkt ofta på under mitt år i staterna, hur skulle jag reagera? hur skulle dom reagera? När jag väl såg min pappa stå där borta fick jag inte fram varken ett ord eller en tanke, jag var framme och jag var klar. Jag såg sedan min mamma, syster och bror också och då kom tårarna hos alla. Vi slängde oss i varandras famnar. Ett år är inte länge samtidigt som det är väldigt länge. Jag märkte en stor skillnad hos alla familjemedlemmar men också en stor förändring hos mig själv. Efter ett stort gråtkalas åkte vi hem, hela kroppen gjorde ont då jag inte hade sovit på över 30 timmar och svenskan och engelskan blandades grovt. Vi rullade upp på gårdsplanen och kunde inte känna mig mer hemma, jag går ut ur bilen och samtidigt slås min ytterdörr upp till huset och mina fina, bästa vänner springer ut och kastar sig i mina armar, lyckan var obeskrivlig och speciellt att märka att det faktiskt hade saknat mig precis lika mycket som jag hade saknat dom, en väldigt viktig bekräftelse.


Det tog ett bra tag för mig att ställa tillbaka mig till det Svenska språket, det var svårare än vad jag trodde. Som många utbytesstudenter får höra om innan det kommer hem är om reverse culture shock, vilket jag inte fick när jag kom hem utan fick precis när jag hade börjat i skolan. Jag antar att det var för att jag hade ett väldigt bra sommarlov, jag var på Bråvalla, hittade många nya vänner, jobbade nästan hela tiden och resterande träffade jag kompisar. Så denna reverse culture shock när jag började skolan igen här i Sverige, vilket var ungefär två månader efter jag kom hem. Jag mådde psykiskt dåligt utan direkt anledning, jag kände mig väldigt ledsen och var trött på livet. Det tog ett tag innan jag kom på varför, men sedan började jag läsa lite om denna “chock” och insåg att jag troligtvis gått in i en sådan period. Det tog ett tag att komma ut och jag får perioder då jag känner mig nere och skulle göra allt för att få åka tillbaka till USA och mitt andra hem där, men det är bara att kämpa sig igenom.


Om ni har några frågor är det bara att kontakta mig.


Kramar


Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Jag har tänkt länge på om jag ska ta upp bloggen igen eller inte, men jag har tillslut kommit fram till beslutet att göra det. Inte för att känna att jag måste meddela alla om vad jag gör eller hur jag mår utan bara för att ha det för mig själv för att kunna skriva av mig samt kunna kolla tillbaka senare. Jag vill också skriva om lite händelser från USA som jag aldrig nämnde men fortfarande betyder mycket för mig och vad jag har gjort efter mitt år iväg. Jag kommer inte att lägga upp inlägg regelbundet (vilket jag aldrig gjort ändå) och jag kommer inte heller att lägga upp på facebook när ett inlägg kommer upp.

Kramar


Likes

Comments

10 dagar...
Efter många veckor kommer här äntligen ett nytt blogginlägg.

Idag är det 10 dagar tills jag lämnar detta land... 10 korta dagar tills jag lyfter från Detroits flygplats. Det är svårt att ta in, jag vet varken hur jag ska tänka eller tycka. Mina känslor är överallt just nu och det är en av anledningarna till varför jag inte har varit så aktiv här på bloggen. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Jag älskar detta liv, jag älskar min värdfamilj och personerna jag har nära här och jag älskar sakerna jag får uppleva.
MEN jag saknar min familj, jag saknar mitt hus, jag saknar mina vänner - som många igår tog studenten. Det var jobbigare att följa på avstånd, via nätet, än vad jag hade trott. Jag satt igår och skrivit studenttal till ett par av mina bästa vänner och som jag har bett min mamma läsa för dom. Även det var tuffare än vad jag trott. Jag hade ju kunnat vara där...
MEN jag kommer aldrig ångra beslutet att åka hit, det har blivit ett livsavgörande för mig. Jag har insett att jag klarar mig perfekt för den jag är och att jag ska skita fullständigt i folk som inte gillar mig. Som min mamma alltid säger, "skit i dom personer som inte respekterar dig och ger dig positiv energi, dom har inget i ditt liv att göra"!

Om 10 dagar är jag alltså hemma... 10 dagar...
Jag har börjat packa lite och idag skickade jag hem två stora kartonger med kläder i. Det börjar bli en verklighet att jag snart lämnar det liv jag haft i nästan ett år...

Min värdpappa sa igår till mig att jag kommer göra skillnad i framtiden och att jag kommer vara viktig för samhället! Att jag har förändrats och växt mycket som person under dessa månader här.
Att få höra något sådant från en betydelsefull person som jag levt så nära betyder jättemycket.

...Så håll i er Sverige, snart är jag hemma...

Likes

Comments

Nu har det snart gått 9 hela månader av mitt utbytesår... Så vad känner jag efter dessa månader?

Jag har haft många uppgångar men också många nedgångar. Jag har gått igenom några av det jobbigaste men också bästa studenterna i mitt liv. Under detta år har jag fått lära känna mig själv och andra på ett helt nytt sätt. Jag har insett hur mycket jag faktiskt älskar min familj hemma i Sverige och hur mycket jag saknar dom. Samma med släkt och vänner som man kanske tog lite föregivet innan. Detta år har också gett mig chansen att lära känna helt nya människor och bland alla tusentals människor här i USA hittade jag min bästa vän, jag har också fått en syster från Tyskland och en extra familj. Dessa 9 månader har gått så himla fort och jag kan knappt inse att jag har gjort detta och att det snart är över, samtidigt som jag saknar min familj hemma. Ibland tänker jag på hur de kommer vara att träffa dom på flygplatsen, börjar gråta av bara tanken. Att komma hem och känna lukten av tvättmedlet, mamma (ja det är min mamma som gör tvätten hos oss) använder de blåa sköljmedlet med en bebis på, vem hade trott att man skulle komma ihåg en sån liten sak. Jag tänker också på hur det kommer att vara och träffa mina fina vänner igen, jag tänker tillbaka på stunden när jag träffade Mathilda efter hennes utbytesår, hur vi sprang längs hennes trädgård och slängde oss i varandras famnar samtidigt som vi grät av lycka.

Jag är så stolt över mig själv att jag klarade detta, ett år helt ensam... men nu börjar jag få lite hemlängtan för första gången.

Jag saknar er.

Likes

Comments

Spring break 2017, mitt första och sista spring break.

Vi åkte bil ner till Florida, resan dit tog runt 20 timmar. Hela veckan var helt underbar, vi var på Disney World i tre dagar, Legoland, Sea World och så fick jag äntligen simma med delfiner, en dröm jag har haft sedan jag var liten. Jag fick uppleva saker som man trodde man bara kunde drömma om. Påvägen hem åkte vi igenom the smoky mountains och stannade sedan nedanför bergen för att spendera en natt och kolla på en typisk Tennesse show.

Jag låter bilderna tala för sig själva.
Kramar

Likes

Comments

Nu har det gått mer än 48 timmar sedan det som inte fick hända ändå hände hemma i Sverige.

Jag hade aldrig någonsin upplevt paniken av att inte veta om min mamma, pappa, syster eller bror lever, tills den 7 April 2017.
Ni förstår nog inte känslan av hjälplöshet och ovisshet, att inte veta vad som händer i sitt egna hemland.

Jag satt i bilen och fick ett sms av en vän, "troligtvis en terrorattack i Sverige", i mitt hemland!?
Jag får panik, tårarna kommer och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Försöker kontakta min familj, släkt och vänner hemma i Sverige för att kolla så att alla är okej. Då jag får veta att min syster, 16 år, sitter fast på ett tåg ensam vid Centralen i Stockholm.
Ändå sedan jag åkte på mitt utbytesår har jag blivit/varit väldigt känslosam, speciellt när det kommer till min familj. Rädslan jag hade innan jag åkte över att förlora någon nära under de 10 månaderna jag är iväg var då stor. Att då få veta att min älskade lillasyster är fast på ett tåg nära något aldelles galet som bara inte får hända var väldigt jobbigt, läskigt och känslosamt.

Många gick efter denna dag hem och kramade om sin familj, berättade hur mycket de älskade varandra och var tacksamma för landet vi lever i. Min familj fick försöka uttrycka det i vår familjegruppchatt.

Sverige är mitt land och här i USA representerar jag Sverige. Innan jag åkte på utbytesår kände jag inte att jag direkt tillhörde ett land, men efter att ha varit borta en lång tid hemifrån vet jag att Sverige är mitt älskade hem.

En attack som denna är utförd för att skapa en speciell rädsla i samhället, men jag kan med stolthet se att de inte lyckades. Sverige öppnade dörrarna för alla som behövde det. Människor erbjöd mat, sovplats och skjuts. Hur underbart samhälle har vi inte?

Jag fick frågan om jag fortfarande vill bli polis efter en sådan händelse, SJÄLVKLART vill jag det!

Bilden här ovanför har spridits som eld över alla sociala medier. Jag reagerar då starkt på denna bild. Detta är svensk polis!! Trots att de har begränsade resurser och lön så tvekar de inte en sekund för att skydda. Tänk dig själv att springa emot något som du inte har någon aning om vad de är och något som skulle kunna ta ditt liv. Titta på bilden, ser du något tvivel hos dem? Nej, de springer mot faran när alla andra springer därifrån.

Detta är en hemsk och sorglig händelse men som sagt Sverige visade vilket kärleksfullt land vi är.

Kärleksfulla hälsningar till alla jag känner i fantastiska Sverige ♡

Likes

Comments


Idag är det måndag och min 224'de dag här i USA. Dagen började med att jag försov mig (som jag gör varje dag), har faktiskt lärt mig att vara supersnabb på morgonen. Jag vaknar vid 6.40 och bussen går vid 7.00, duktigt va? Så idag stressade jag mig upp som vanligt och sprang sedan mot bussen. I skolan idag hände inget särskilt, jag hade mina vanliga lektioner och allt rullade på som vilken dag som helst. Det är lite läskigt hur bekväm jag har blivit här.

Direkt när skolan slutade mötte jag upp några tjejer från lacrosse laget och gick sedan snabbt och bytte om då vi hade match idag. Vid tre gick vi på bussen för en timmes resa och sedan var vi framme. Jag var jättenervös innan då detta var min första riktiga lacrosse match, vi hade inga avbytare m.m, många olika anledningar till varför jag var lite nervös. Men vi gjorde det, vi tog W, vi vann!! Vi spelade jättehårt och ingen gav upp! Det andra laget hade tre gånger så många spelare som vi hade men vi gjorde det, vi vann och det känns så bra och jag hade väldigt kul! För er som inte vet är en lacrosse match 2 x 25 min så de är väldigt mycket att spela utan vila, men som sagt, vi gjorde det! Denna säsong kommer att bli jobbig men också underbar.

Nu sitter jag på bussen påväg hem och är helt slut, hela kroppen gör ont haha men vad gör de? Spring Break börjar ju på torsdag!!
Kramar

Likes

Comments


Efter över fyra månaders slitande var det nu dags att säga hejdå... Jag har aldrig kämpat så mycket för en sport som jag har gjort med basketen. Jag har gått igenom blod, svett och tårar för att klara av det och jag är så jävla stolt över mig själv. Jag är inte en "lagsport person", jag ger upp för lätt och har inget självförtroende i mig själv när det kommer till att träna. Men jag klarade detta! Aldrig spelat basket förut och fick spela varenda match jag kunde, jag fick tillochmed starta några gånger. Jag har fått uppleva drömmen. Jag har fått spela en high school sport. Jag har fått spela på det där skinande golvet och jag har fått suttit i det där svettiga omklädningsrummet, och jag älskade det.

Vi hade vår sista match för någon vecka sen men i måndags slutade säsongen officiellt då vi hade våran 'banquet' (ingen aning vad de heter på svenska?). Jag fick höra så fina ord om både mig själv och mitt lag.

Detta är en sport jag länge kommer älska.

Likes

Comments


Igår vad första dagen av lacrosse tryouts (ja jag, Moa Zetterstrand spelar lacrosse) och det är väldigt svårt men också väldigt annorlunda och kul. Jag hade inte tänkt att köra en till lagsport pga alla mina skador men sen lyckades tjejerna i laget övertala mig! Man lever bara i USA engång ellerhur?

Lacrosse är en sport jag aldrig sett eller kört förut. Jag visste/vet knappt något om sporten men tog chansen att prova och det är jag väldigt glad över.

Så, igår var min första tryout!! Det var jobbigt, svårt och speciellt, men också så kul. När man spelar lacrosse behöver man en 'stick' (vet inte om de finns ett svenskt ord för de), speciella glasögon och tandskydd. Jag har fått låna utrustning av tjejerna i laget då de hade extra. Igår efter träningen åkte jag, Parker och Sloan till Sloans pappa som är tandläkare och gjorde mouthgards till oss. Vi fick dom gratis av honom (kostar vanligtvis över 1000kr) och då passar de mycket bättre än vad de i affärerna gör. Jag köpte en och provade men det gick inte alls bra. Den åkte ut när jag sprang, jag kunde inte prata och hade rätt svårt att andas, dock kan också bero på att jag inte är van att ha en. Anledningen till varför man behöver ha en är för att bollen är väldigt hård och om man skulle råka få den på munnen skulle tänderna åka ut.

Så i eftermiddag laddar vi om och kör igen. Önska mig lycka till!!

Kramar

Likes

Comments

Idag slår vi ihop två inlägg i ett.

Förra onsdagen var jag på min andra lektion på polisstationen. Vi fick först en timmes information om hur en polis får använda sitt vapen och i vilka situationer det kan använda det. Super intressant att få höra från ett perspektiv där de är vana att ha vapen i vardagen. Efter första timmen gick vi ut och fick prova på lite "hands-on' övningar. Vi fick skjuta med en taser=elchocksvapen och en handpistol, dock hade den inte riktiga kulor utan det var som en painballkula med färg inuti. Anledningen till varför polisen har de 'fejk' pistolerna är för att det ska kunna öva på ex. Skolskjutningar och hur de ska hantera vapnena i intensiva situationer.

Nu i onsdags så fick vi först också en lektion i hur polis får använda våld och i vilka situationer de är ok att göra det, också hur de hanterar sånna situationer när de är ensamma på plats. 'Hands-on" övningen denna gång var att vi fick prova all utrustning de bär, ex. Skottvästen, hjälmar, vapen osv (allt var så tungt). Vi fick också en rundvisning i bilarna.

Kramar!

Likes

Comments