Header


It looks like my brain has managed to stay intact, even though I've been attacked from all directions at once for years. Going insane is not a solution. Escaping from reality is a suicide mission. I choose reality. I choose truth. I leave the lies to the idiots.


We need more adults, not more adult children. I choose to grow up.


My reality testing has been under attack. Everyone's reality testing is under constant attack. We've all been gaslighted into oblivion. Western culture has rejected truth, and if it continues down this road it will fall. Half of humanity lives in an alternate universe, where facts don't matter, and where feelings are facts. Do you want to be part of that? I don't.


Not anymore.


I choose logic and rational, critical thinking. I thank the Creator of the Universe, and the source of reality, for keeping my brain focused on planet Earth, and for not letting my mind be dispersed out in "the ethers" or outer space.


Let's put the spiritual and quasi-religious fundamentalism, and the pseudo-scientific word salad, aside. Let's worry about the problems at ground level, before we start worrying about the aliens. Let's worry about the White House, before we start worrying about the deep state or "the Illuminati".


Let's worry about psychopathy, and the departure of empathy, before we start worrying about "the lizard people".


Let's stop waiting for Jesus to come back and fix everything, while we're at it. Let's stop waiting for "the Golden Age", or a global awakening. Let's stop waiting for the fucking world to end, shall we? Let's not have an "Armageddon". Let's just ignore New Age pipe dreams, borrowed and adapted from the Old Age religions. Let's focus on what's real.


I choose reality.


I choose to learn from my mistakes and become a better and more aware, more self-honest person. I don't look up to spiritual teachers or disembodied entities, because they're only humans with imaginary friends. Why have any devotion left over for bipolar nutcases and divine narcissists? Why not reserve that devotion for knowledge, reality, truth and integrity, instead?




Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments


Jag prenumererar på e-post från Rosenkorsarna, ett så kallat "hemligt sällskap". De pratar om "Gud" som synonymt med "källan till kunskap", och de menar att det finns många namn på denna "källa". Kan ett av de namnen vara "Jehova"? Kanske är ett annat "Allah", eller varför inte "Brahman", eller "Rah"? Kanske är alla namn och ord i våra språk ursprungligen menade att beskriva verkligheten? Kanske tog man ursprungligen verkligheten på stort allvar, och inte sopade den under mattan så som majoriteten gör idag?


Är det så att kunskap är gnosis, är ljuset som associeras med titeln "ljusbärare"? Är det till exempel därför både Jesus och kung Nebukadnessar (av Babylon) omnämns med titeln "morgonstjärna" (Lucifer) i Bibeln? Är det så att man traditionellt tolkat kunskap som ett tecken på upphöjdhet och ledarskap? Är det så att nationers och civilisationers ledare, samt prästerskap, traditionellt och historiskt varit de som "satt på" kunskapen?


Är dagens hemliga sällskap bara en fortsättning på denna obrutna tradition, och är deras jobb bevarandet av mänsklighetens kunskap? Är det verkligen en bra idé att svartmåla de som besitter kunskap, och är det troligt att de vill mänskligheten illa? Är det inte mer troligt att de vill väl?


Hur många vet om att Tempelriddarna blev förföljda och mördade av den katolska kyrkan under medeltiden? Hur många vet om att Tempelriddarna var föregångare till Frimurarna? Hur många vet om att det var därför Frimurarorden gick "under jorden", och blev ett hemligt sällskap?


Är några gamla, skruttiga gubbar verkligen något att vara rädd för, eller är det så att allmänheten står under Vatikanens förtrollning, och därmed likställer kunskap med ondska, ja till och med "djävulen"?


Är det så att mänskligheten är inne i en nedåtgående spiral, där man förnekar kunskap och på så vis även sin potential?


Ett förnekande av kunskap verkar alltid föregå moraliskt förfall, och i slutändan civilisationers fall. Kan det vara så att religion är en tidigare, och numera utdaterad, form av kunskapstradition? Kan det vara så att man egentligen brydde sig om vetenskap, men att man förstod den på ett annat sätt än idag?


Modern vetenskap har sitt ursprung i kristendomen, trots att kristendomen var det som ledde till medeltidens mörka år.


Tänk om verkligheten spelar roll? Tänk om kunskap är ett sätt att närma sig verkligheten, och att det är detta som är medvetenhet, upplysning? Tänk om ett uppvaknande inte handlar om flyktiga känslor, eller hallucinationer, utan om något permanent som man kan bygga ett samhälle på?


Varför associeras kunskap med ondska? Borde inte alla veta att den riktiga ondskan är dumhet och okunskap? Är modern andlighet, och många (men inte alla) konspirationsteorier, foliehatts-material som i längden riskerar att leda till mänsklighetens undergång?



Likes

Comments

Känslor är det primära sinnet som alla levande varelser och organismer har, därför att det var det första sinnet som utvecklades evolutionärt sett. Känslor är alltså ett "sinne", precis som de klassiska fem sinnena som man först tänker på när man hör ordet.


Allt liv känner. Till och med växter, encelliga organismer och bakterier har känslor. Men känslorna är simplare ju enklare själva kroppen är hos organismen. Funktionen som känslorna har är att vara "temperatur-mätare", och indikera hur nära eller långt ifrån "lycka" organismen befinner sig i nuvarande ögonblick. Olika typer av liv har olika associationer till vad som räknas som lycka, men i grund och botten handlar det om att få de fysiska behoven tillgodosedda.


Känslor sitter alltså i kroppen, och det är till sensationen av kroppen man behöver gå för att få full kontakt med känslorna. Det är enkelt. Lägg helt enkelt märke till den mest framträdande sensationen som du just nu uppfattar i kroppen. Det spelar ingen roll var någonstans i kroppen sensationen sitter, men målet är att utöka området tills man känner hela kroppen. Detta måste ske helt utan villkor!


Om man kan förstå att känslorna bara är en budbärare, bara en indikator som mäter kroppens tillstånd, så behöver man inte vara rädd för att känna alla sina känslor. Både positiva och negativa känslor är tillåtna, och man slutar helt enkelt att lägga sig i flödet. Därför att det är ett flöde som vi pratar om här, inte något statiskt, utan något som befinner sig i konstant rörelse och förändring.


Villkoren måste bort. De hämmar flödet och skapar blockeringar. Det får inte finnas några krav på hur känslorna ska se ut, därför att då kommer man att stöta bort vissa av sina känslor och därmed tappa kontakten med sig själv.


Det som gör att många människor inte har kontakt med sig själva är just att de förnekar sensationen av kroppen, och på så sätt förnekar de också sitt känsloliv. Det som händer när man börjar förneka och stöta bort vissa (icke önskvärda) känslor är att man i själva verket stöter bort hela känslolivet. Istället för berg och dalar så blir det ett livlöst medelvärde. Känslornas puls stannar.


Det är detta som gör att många människor blir mentalt orienterade, och vistas nästan enbart i huvudområdet, i hjärnan och tankarna. Dessa människor har glömt bort sin kropp, vilket är kontakten med livet, verkligheten, Universum och alla andra levande varelser. Ingen kommunikation kan uppstå mellan olika parter, om inte kroppen blir erkänd och uppmärksammad.


Känslor som blir förnekade försvinner inte, utan de stannar i kroppen. De läcker också ut i omgivningen, och kommer till omedvetna uttryck i sociala interaktioner. Känslor som inte blivit sedda hänger kvar i luften, så att säga. Det är därför lönlöst att förneka känslor, oavsett hur negativa de upplevs, därför att ingenting som blivit manifesterat försvinner utan vidare. Känslor och tankar kan bli transformerade och byta skepnad, men de kan inte försvinna.


Alla människor hade kunnat förstå detta om de förstod kausalitet, och hur fullständigt våra liv styrs av denna naturlag. Allt måste ha sin gång. Allting är fysiskt, och allting lyder under orsak och verkan.


Andliga människor gillar att prata om energi, men tänker de någonsin på vad ordet faktiskt betyder? Energi är rörelse, varken mer eller mindre. Men vad är det som rör på sig? Materia och energi må vara två namn på samma fenomen, men energi är inte magisk eller mystisk, utan lyder under kausalitet precis som allt annat.


När man pratar om "mind over matter", så undrar jag vad man menar. Är det så att man tenderar att se psyket som synonymt med energi, och att man då tänker sig att energi står över materia? Men de två är ju samma fenomen (E = mc²). Ska materia bestämma över materia, eller energi över energi? Är detta vad man menar?


Jag tror inte dessa tankegångar är särskilt genomtänkta hos andliga människor, därför att de är inte logiskt sammanhängande eller konsekventa. Det kan vara en bra idé att först och främst lära känna sitt eget psyke, hur det tickar och varför det tickar, innan man börjar tro att man ska kontrollera den fysiska världen med sin tankekraft.


Inom andlighet så gillar man att använda vetenskapliga termer, samtidigt som man menar att vetenskap och logiskt, rationellt tänkande inte behövs. Man använder känslomässigt laddade, halvbakade och (o)logiska argument för att förklara varför logik inte behövs. Man respekterar inte den ursprungliga vetenskapliga betydelsen av orden man lånat, utan de är lösryckta ur sitt sammanhang. Jag tänker till exempel på ord som "dimension", "kvantum" och "energi".


Det är det oavbrutna kausala flödet av fysiska händelser i Universum som egentligen menas när man pratar om energi. All materia är energi, därför att all materia är i rörelse till någon grad. Känslor och tankar är också materia; kemikalier och elektricitet. Det är ett logiskt felsteg att se den inre världen som separerad från kroppen.


Alla former av självbedrägeri börjar med att förneka kroppen, och därifrån är det inte långt till att förneka verkligheten, orsak och verkan, och att alla handlingar har ofrånkomliga konsekvenser. Den objektiva världsbilden slänger man i papperskorgen. Allt blir subjektivt, och andra levande varelser ses som tomma och medvetslösa hologram, utan egna känslor och tankar.


Det är inget mysterium varför ondska finns i världen. Den uppstår som en konsekvens av omedvetenhet, och på grund av att man tar psyket på större allvar än kroppen.


Att hitta sig själv är inte så svårt och komplicerat som man vill ha det till i andliga kretsar. Man behöver inte leta länge eller långt bort för att hitta sig själv. Man behöver inte lära sig något nytt eller läsa i någon bok, utan man behöver helt enkelt bara gå till sensationen av den fysiska kroppen, så som den känns i det här ögonblicket.


Det är därför känslor och hjärtat ofta nämns i religiösa texter, och t.ex. meditation och yoga syftar på att stärka kontakten med kroppen och känslorna. Ett av de mest uppenbara sätten att komma i kontakt med kroppen är att uppmärksamma andningen.


I modern andlighet och religion så lärs det ut att man ska förneka kroppen och allt materiellt, därför att själen är viktigare och upptar då all uppmärksamhet, medan ingen uppmärksamhet ges åt kroppen. Detta är skadligt!


Människor är rädda för att känna sina känslor för att de har satt villkor på sitt känsloliv. I samma ögonblick som dessa villkor försvinner så börjar flödet röra sig med större frihet, och kroppens rytm harmoniseras med livet. Detta gör även att tankarna gradvis rättar in sig i ledet, och kommer i balans.


Är det inte detta alla egentligen är ute efter? Riktig lycka finns att hitta i källan till varandet, i själva medvetenheten. Bara de som sover hänger upp sig på innehållet och försöker manipulera sig själva, för att få kontroll över en inre värld som är och kommer att förbli ett kaos.


Att förneka kroppen är att ljuga för sig själv.


Lär dig att finna dig i flödet, så som det manifesteras i nuvarande ögonblick.



Likes

Comments


“Save your sympathy
Who do you think you're fooling?
Everything is dead!”

~Lostprophets - A Town Called Hypocrisy


So...


Here we are, once again. Another moment in the eternal wheel of perpetual birth and death. Isn't this lovely? Where exactly are we, you might ask? Well, in the hell realm of the psychotic Demi-urge, of course! There's no escape.


On a more positive note...


Isn't it nice that we're stuck here forever? Isn't it nice that everything that has been put together eventually falls apart? Isn't awesome that we're all going to die?


Entropy is the inevitable outcome of causality. The second law of thermodynamics states that an isolated system's entropy never decreases.


And that... is fucking awesome!


The Universe is a closed system, ruled by cause and effect, which reverberates back and forth forever like an echo. We are quarantined from the nothingness that gave birth to us, by our very nature. You can't both exist and not exist at the same time. You can't be both limited and infinite.


What do I mean?


I'm glad you asked! The reason why the old-time religions promoted things like asceticism (and fasting), and to deny the fleshly desires, is because all phenomena are ultimately unreal. Everything is dead!


It's not about right and wrong. That's a misunderstanding.


It's about pragmatism. It's about what works and what doesn't. That's all.


It's not about denying that we have desires, or trying to remove them. It's about understanding where they come from, how and why they arise.


All phenomena are unreal. Not just the material ones, but also the emotional and mental apparitions. The Universe is a haunted house, full of ghosts, and we are them.


Buddhism teaches that freedom is attained by freeing oneself from attachments, because they are the cause of suffering. Another word for attachment is desire, and another word for that is urge, like the Demi-urge. See what I did there? Naturally, we feel limited by our human form, and by our minds. This is because we identify with these fleeting phenomena, because that's all that they are.


The only constant in life is change.


Everything that we actually experience in any given moment can be summarized by: sense perceptions, emotions and thoughts. There's nothing else to experience. This is true no matter if we're talking about the dream state or the waking state of everyday life.


There is a common thinking error in spiritual circles, that promote the Law of Attraction. And that is that the world is a reflection of us, and that we create it with our minds. This is a half-truth. Okay?


The whole truth is that everything depends on everything else. Yes, everything is a reflection no matter from what angle you look at it. But, where does the reflection start? Within us, or outside of us? Do we create reality, or does reality create us? Neither of these statements and viewpoints are true.


Existence is like two mirrors facing each other, with light trapped in-between, the light of awareness.


Everything arises interdependently. Everything arises together. There is no place that we can point to and say: "That's where it starts!"


There is no human who actually has more power than anyone else. That's the illusion.


The scary truth is that none of us have any power, but we simply are what we have to be, and we do what we have to do, at any given moment. As individuals this will always be the case. However, the whole is another story. Our true identity is the all, the unchanging emptiness and observer behind everything.


The illusion is caused by attachment, by the fact that we're attached to our body and mind. Because we have this erroneous viewpoint, we perceive everything incorrectly. We don't see things as they are, but as we are.


When we are attached to our mind, it becomes like a veil of numbness and mental fog, and the end result is that we can't perceive the present moment with clarity.


The way to shatter this illusion is to fully realize that we're part of a life continuum, that has no beginning or end. There are no actual separate entities in the Universe. Our mind creates the illusion of us being individuals with free will, but if we want to see the truth we have to look past this veil.


Are your emotions yours? Are your thoughts yours? How can you know for sure? You have the experience of phenomena arising in your mind, but do you choose which phenomenon arises and when it should arise? You simply don't.


Your inner experience, your mind, is caused by chemicals and electricity in your body. In turn, the physical matter that your body consists of has prior causes.


If you understand causality, as a physical law of nature, you will understand the whole Universe. Phenomena arise because they are inevitable. Everything has a prior cause, and the effect must follow. Your birth happened because it was inevitable. Your life is inevitable. Your death is inevitable.


This is what karma means. It has nothing to do with right and wrong, good or evil.


It's about understanding the world that we live in, and from understanding it we gain compassion.


Human existence is a game of psychological projection, where each individual is trying to bully the others, in order to gain power. Since this game is based on the mind, the original misconception is that there's not enough room for everyone. It's a thinking error that's based on lack. It's an eternal war that can never be won. There are only losers in this game.


There is no freedom in the mind. It's a prison, and every so-called "individual" who believes in and is attached to the mind, is a part of the problem of increasing human suffering. Victims create more victims.


We're all in the same boat. We're stuck here forever. Let's forgive the Universe for being what it is, and make the best of it.


Thank you, for reading.



Likes

Comments


This is probably the single greatest documentary I've seen about the Buddha (and Buddhism). It summarizes the teaching in a way that makes it easy to understand. If you're new to Buddhism, or even if you want a deeper look at its core principles, this is the one video to watch. It's a well-made documentary overall.


Likes

Comments



“Decay is inherent in all component things. Work out your own salvation with diligence.”
~The Buddha's last recorded words



*A Denial of Reality*


What I don't like about spirituality and religion, is the victim-blaming attitude that comes with it. It's the attitude where you don't quite realize that this is really happening.


Yes, this is really happening. The world is real. People are dying horrible deaths every second, and the majority of people in the world are going through extreme suffering.


What spirituality wants to do is to just watch all of this, as if it's somehow okay. As if the fault lies with the victim. As if the people who suffer through starvation, illness and death, have actually chosen that path because they're so entertained by death that they just can't get enough of it.


The spiritual viewpoint turns the seriousness of life into some kind of sick reality show or comedy, where we are God, just entertaining ourselves by dying over and over again forever.


Because it's so amusing, right?


The people who think that this is a game must not have fully landed on this planet yet. It seems like they're blocking out reality, and pretending that it's not really happening. But it is happening.


The world is unfair. Bad things happen to good people, and bad people get away with what they're doing.


Now, if you look at the world the way that it actually is, and still love it, still being aware of it in its entirety, then you are fully alive, in my opinion.


But, if you're able to watch other people suffer, without feeling anything, then I think something might actually be missing inside you. We are supposed to feel the whole spectrum of emotion. If we can't feel the negativity, then we can't feel the full force of positivity either.





*The Core of the Issue*


Most of the world population belongs to some kind of religion. Speaking about the two people who die each second; why didn't their god, prophet, guru or saviour actually save them from their horrible fate? This is what annoys me when it comes to spirituality. It pretends that this is all a magical illusion and that people don't actually die, but the statistics clearly show that everyone dies (and painfully so, in most cases).


No one in their right mind would actually think that we're choosing to experience this. It's just a cop-out because we realize that existence is suffering, but we don't want to deal with it, so instead we turn to magical thoughts in an attempt to block out reality. If we choose to believe that God is the creator of everything, then that also means God created evil, suffering and death. Is this a good god, who cares about his children? No, it's a psychopathic and insane god, who likes to torture his creation.


This attempt to escape reality has long-term consequences for all of humanity, because people turn cold and heartless when they don't want to feel the reality of their existence. The real reason why compassion is lacking in the world, is that most people live in a fantasy reality where they ignore the real issues.



*What is Nirvana?*


Unlike what many people believe about Buddhism, Nirvana isn't about being super happy and blissful. It's actually about self-annihilation, the intent to escape existence itself, and be free from the dreadful and never-ending causal nightmare known as "the wheel of Karma".


Nirvana is a form of suicide, and the intent is to annihilate not only the physical form, but the emotional and mental form as well. The goal is to cease to exist, to become nothing.


But, as a teacher you wouldn't get that many followers if you simply told them this from the beginning.



*What is Salvation?*


There might be a deeper reason why many cults end in mass suicide. If you look closely at religious texts, they're all about how the physical world is evil and that it's a prison. We could summarize all religious texts with the sentence: "I don't really want to be here."


It's not me saying this. It's not my opinion. It's the texts that are saying this. Have you read the texts? Have you read the Christian gospels, for example? I have, and I'm saying that the underlying message and tone is exactly the one I described above.


All the Christians are waiting for the world to end, and have been waiting for two thousand years. This isn't some minute detail; it's the core of their belief system.



Likes

Comments


Tell me, Maya. What's the secret cheat code? What's the truth of the day? You change your mind so often, that it's hard to really get a grip on what you're trying to say. What came first, the darkness or the light, the inside or the outside? It's difficult to keep track of all your lies.


Maya, you really are a blast. You've given me a past, that you want me to look past. You tell me to eat all my vegetables, and then you tell me that it doesn't really matter. You tell me to stop thinking, but maybe you knew all along that it can't be done. You tell me to think positively, while you place me knee-deep in negativity.


Maya. Can I call you that, and is that really your name? Maybe that's also part of your insane game. You tell me to keep my eyes on the sun. Then you hide it behind dark clouds and rain. You trick me into seeking happiness, but what I find is suffering and pain. Then you tell me to "just be happy for no reason".


Maya, what's your deal? I ask for wisdom and knowledge, and you tell me that the world isn't real. Oh, but then there's the fine print. The illusion comes with a rule book, that gets written while I read it. When I read it again from the beginning it says something completely different. How can something that isn't real have rules? This is a carnival for fools.


Maya, you're pretty funny. Your world revolves around money, but apparently they're the root of all evil. I think I see now, what you're about. You're the Joker, and shouldn't be taken seriously. Everything you say contradicts what you said yesterday, and tomorrow it will be the same. In fact, you only ever tell me what I told you. You're nothing but a never-ending feedback-loop.


Maya, please just shut the hell up. I will handle matters from now on, because I don't trust the cocktail of drugs you're on. You must be tripping out of your mind, if you think I'll ever again believe in one of your lies. Now I know the truth - I created you.


Likes

Comments

Disclaimer:
This blog is not affiliated with Zzenn's work. However, I do recommend visiting his YouTube channel, and his website.


Great video (by Zzenn) exposing the fallacy of chakras. I have felt for a long time that they're not real, and at best that they're a dogmatic description of psychosomatic symptoms that people may have when their energy moves around in the body. I mean, that's what you call Kundalini, right? So everyone has it. It's the source of one's consciousness, and in fact is one's consciousness. It's just that it can be asleep, hidden behind mental concepts (and stories), or blocked physically by poor health, bad habits and so on...


The core of all the religions is to be true to what arises in the moment. Jesus (a mythical character) said that God is everything inside and around. The Buddha (also a mythical character) said that everyone has Buddha-nature. The atman is actually Brahman, which is just a longer way of saying anatman (no-self). I'm not trying to lecture anybody, but just sharing some of the insights that made me leave the stories behind. Language is not sufficient. Describing us as human beings (physical bodies) is more accurate than floating invisible souls, projecting themselves in some kind of video game or digital matrix. Describing everything as non-dual awareness or presence is pretty accurate IMHO. Then we can call it "God", but even that's just a word. It has no actual meaning other than whatever hypnotic effect it has physically in people's brains, when they perceive and process the sound waves of spoken language. Words don't mean jack shit, and that's the main illusion that people are stuck in IMO. Most people are unable to process the experience without getting lost in language. Every single thing we think becomes like a distortion and a filter that hides the actual reality that we're perceiving in the moment. I think that's what scares people the most. Just leaving it "blank".


In my experience, saying anything at all about my emotions is actually lying. I don't call them positive or negative. I just feel them, and accept them completely, and then I do whatever needs to be done at that moment. I may look like an idiot to other people, but that's fine by me because most other people look like idiots to me, as well.


Just my two cents.


Likes

Comments