View tracker

 ​Tillbaka till blondare dagar. Saknar det ibland. Men för mitt stackars hårs skull - NEJ. Absolut NEJ.

Och det är väl det konstiga. För mig personligen så känner jag mig aldrig hemma. Jo, jag känner mig mest som mig själv i mörkt hår. Ljust hår var fint, och det är närmare min naturliga hårfärg, men jag känner mig inte hemma där. Jag trivs i mörkt. Bäst iallafall. Inte helt ut, för jag känner mig aldrig riktigt nöjd.
Har jag mörkt vill jag ha ljust, eller har jag riktigt mörkt så vill jag ha mörk med rött och inte svart. Har jag blont vill jag ha svart hår, har jag rött vill jag ha ljusbrunt. Det är alltid något jag letar efter. Som jag tror ska vara Jag, på riktigt. Men jag har varit i alla olika sorters färger, och ingen har varit jag helt och hållet. Inte grönt, inte rosa, inte orange, inte blått, inte lila. Det har inte riktigt varit jag. Så vad är jag? Varför känner jag mig aldrig helt hemma? Ligger det verkligen i hårfärgen eller ligger det i mig? Att jag inte trivs med mig själv helt. Att jag söker någon del i mig själv som jag inte kan hitta? Så jag byter mitt yttre för att jag undermedvetet tror att det skall hjälpa mig att hitta mitt inre. Men, det funkar inte riktigt så va? Nej det gör väl inte det.
Eller är det för att jag är impulsiv och vill ändra något fort, för att jag bara vill och är uttråkad, eller för att jag är trött på mig, som jag är?
Mitt stackars hår. Det har varit igenom mycket. Många blekningar. Många dåliga och impulsiva beslut.
Tills det gick av. Och jag slutade inte ens då. Inte ens när mitt hår gick av och jag hade bara ett stripigt slitet axelkort hår kvar.
Så jag använda löshår för att då blev det "fint" igen. Fast nej, inte alls. Det blev värre.
Jag fortsatte bleka mitt hår och färga om det ifrån svart ena vecka, till blekning och ljusrosa veckan efter.
För mig personligen så var det en kris, identitetskris. Den värsta jag haft. Jag har aldrig mått så dåligt under den perioder. någonsin. Jag var så förvirrad. Jag var bara sjutton år gammal och jag var mer vilsen än jag någonsin hade varit förut. Men pressen låg på. Jag borde hitta mig själv. Jag fyller ju arton, jag ska bli myndig
. Jag måste hitta mig själv. Jag måste mogna och växa upp. Men jag var så rädd och vilsen. Jag var sjutton år och gick på äggskal. Från mig själv. För att jag inte skulle förlora mig själv totalt. Hålla någon typ av stabilitet. Men när jag tittar tillbaka så ser jag ingen stabilitet alls. Jag ser mig själv vara desperat. Desperat efter att få känna mig levande. Desperat efter att få hitta saker jag söker, som jag inte ens vad vad de är.
Jag var impulsiv och olycklig. Förvirrad och ensam. Ensam med mig själv, men aldrig ensam socialt. Jag sökte mig till uppmärksamhet. Jag var olycklig när jag inte fick den som jag ville ha den. Men jag kände mig inte heller betydelsefull nog för att förtjäna uppmärksamheten. Moment 22 va? Jo, lite så var det.
Bilderna ovan är inte ifrån den tiden. Det är senare. Jag blekte mitt hår, och hade mitt egna hår. Inget löshår. Inget tillagt extra. Bara jag. Jag försökte bleka bort mina misstag en sista gång. En sista gång, sen är det klart. Sen är det en ny början för mig. Sen ska jag bli bättre. Jag blev bättre, men jag blev sämre.
Jag kunde se tillbaka på den jag var och tacka mig själv att jag tog mig ifrån den personen jag höll på att bli, men jag kan inte se tillbaka tillräckligt långt för att kunna tacka mig själv för att jag aldrig kommer hamna där igen.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

 ​Jag tror på att man skall vara ödmjuk. Jag tror på att man skall behandla andra som man vill bli behandlad. 
För mig har det alltid varit självklart att försöka hjälpa andra när dom befinner sig i tuffa situationer.
Och absolut, det är inte något jag alltid fått tillbaka. Och absolut, det har känt lönlöst.
Jag påstår inte att du skall ge massor av energi och tid till någon som inte ger dig det tillbaka. Men jag menar att som första reaktion bör du kunna ha förmågan att visa sympati och din instinkt bör vara att "kan jag göra något för att hjälpa till?"
Jag förstår mig inte på människor som inte har denna inbyggda reaktion att bry sig om andra.
Även om jag inte känner en person, vill jag försöka hjälpa den. Jag har erbjudit mitt stöd, ibland har personen tagit sig till det, ibland inte. Självklart har det fått mig att känna negativa känslor och tänka negativa tankar om någon som inte brytt sig om att jag brytt mig om den. Men det ger mig så otroligt mycket att bara kunna visa mitt stöd eller ett par vänliga ord, och veta att det kanske ger någon annan dubbelt så mycket. Även fast vi kanske inte känner varandra.
För det kan lika gärna vara jag, det kan lika gärna vara jag som är i behov av stöd och vänliga ord. Då hoppas jag att någon visar mig den sympatin och visar mig att jag inte är ensam, i stunder där jag känner mig som ensammast. Det är inte svårt att räcka ut en hand till någon som behöver det. Det tar inte mer än någon minut att visa att personen i fråga inte är ensam. Det tar inte mycket av din tid eller din energi. Men det kan ge så mycket energi till någon annan.

Kanske känner jag detta så starkt då jag själv vet hur det är att känna sig ensam, och på botten. Jag vet hur det är att behöva gå igenom dom vågor av attackerande känslor mot ens självkänsla. Jag vet det.
Det är hemska känslor man upplever. Det är hemskt att behöva känna sig ensam i sin smärta. Det är hemskt att behöva uppleva en sådan psykisk smärta. Vad det än är som har orsakat den.
Och ibland, är det bara ett par ord som kan göra sådan stor skillnad.
Så ja, jag tror på att man skall hjälpa sina medmänniskor. För det skulle lika gärna kunna vara du.





Likes

Comments

View tracker

Även fast det känns som tiden går. Men jag står still.
Ja som om tiden går fort fram men framstegen går sakta fram. Blyga små steg framåt. Som om jag nästan inte kommer fram. Som om jag nästan står stilla.
Även fast det känns så. Så räknas dom där små stegen.

Ett baby steg är ändå ett steg.
Dom där mega kliven dom kommer ju sällan, och det är väl ändå på gott och ont. Klart man vill ha förändring fort men blir steget alldeles för stort kan det bli svårt att hinna med och man tappar bort sig istället bland alla nya intryck.
Så ett baby steg som knappt märks är ändå ett steg värt att notera och känna sig stolt över.

Det känns så svårt att ta åt sig. Att ge sig själv creed.
Jag försöker. Jag ger ju inte upp. Jag kämpar. Jag måste ha tålamod, för jag kommer nå dit en dag. Jag kommer komma dit. Det är svårt att ta åt sig. Det är svårt att hålla det hoppet uppe i vått och torrt.

Jag tänker ta en av mina baby steps. Kanske blir det bara just det, ett litet steg. Eller så kan det leda till något större. Och ta mig någonstans närmare dit jag vill.
Testar man får man ju aldrig veta, eller hur?

Likes

Comments

Jag har verkligen lagt bloggen heeelt åt sidan. Jag går in någongång, tittar på mina tidigare inlägg, försöker börja skriva på ett nytt men raderar det fort och loggar sedan ut.

Jag vet inte vad jag vill skriva i bloggen, eller jo, jag vet ju men ändå inte. Så det slutar upp med ett par opersonliga bilder på smink hit och dit.
Jag bloggade ju alla mina år som tonåring, men nu har jag blivit så orolig för att existera att jag inte vågar skriva ut det jag egentligen vill skriva ut.
Kanske får jag ge mig själv en liten spark i arlset och börja sätta igång. Bestämma mig. för MIN skull. Vad det är jag vill och börjar jobba åt det hållet. Men med tusen tankar som kommer som gubben i lådan varje dels sekund tillsammans med ett svängande humör, hur kan jag bestämma mig?
/ Z

Likes

Comments

​Baby Doll, Push Up & Embellishment.

Alltså herregud vad jag ÄLSKAR dessa och väntan på att dessa skulle komma till Sverige kändes som evigheter!
Jag hann köpa tre stycken, dom gick ju verkligen åt som smör! Vill ha alla haha, men åh va jag hade velat exotic och corset! Men dom var nog dom som tog slut snabbast... Bara hålla koll på när det fylls på med dessa godingar!
Hann du få tag på några av nyx nyx lingerie liquid lipsticks?

Likes

Comments

​Är helt besatt av Gerard Cosmetics.
Insåg att jag har nästan alla liquid lipsticks ifrån dem... hehe

Den på bilden är aphrodite som är en nude liquid lipstick. En av mina favoriter helt klart!

Sen tycker jag deras läppglans är så himla cool med  en spegel på sidan och lampa också!!
Och självklart deras läppstift, den på bilden är 1995 som jag tror är deras bästsäljare, och som även kommit ut i liquid lipstick form med!!! :) Och Cherry Cordinal tror jag den andra heter som är mörk!



Likes

Comments

​Fick nyligen hem min efterlängtade Kat Von D Shade + Light Eye Contour Palette.
Tyvärr är inte bilderna superfina för att jag främst, kan knappt fota med min lilla kompakta systemkamera och dels för att denna godingen är ifrån Usa och åkt runt lite hit och dit i paketet den kom i... Det är det riktigt tråkiga med att köpa smink ifrån internet, varesig det är ifrån utlandet eller Sverige, är chansen att puder eller skuggplattor går söder väldigt stor. Synd dock att utbudet på en hel del smink märken, inte är stora alls i Sverige.
Vet att Kat Von D's smink nyligen finns på Sephora, är väldigt sugen på att slå till på hennes lock it foundation som ska verka väldigt bra!

Likes

Comments

​När jag väl ser dessa killar live, kommer jag nog dö lite på insidan.
Så stolt över att dom kommit så himla lång under så kort tid, och så mycket deras musik hjälp mig under alla olika humör, när jag varit ledsen, när jag varit glad, när jag haft ångest och velat försvinna bort bara, så har jag kunnat lyssna på deras musik och känt att jag kunnat andats igen.

Likes

Comments

Nouw Magazine