View tracker

Har så mycket jag vill berätta för alla så detta inlägg kommer bli riktigt långt men sjukt intressant! Har nu varit här i nästan en och en halv vecka och det känns som jag har varit upplevt så mycket. Varje dag är det nya intryck och nya grejer att se och höra. Jag ska försöka skriva och förklara så bra som möjligt.

I fredags efter jag hade undervisat i skolan så åkte jag upp till Nagarkot tillsammans med Tara och hans frus syster för att sova över på ett hotell och kolla på utsikten. Vi åkte först så högt upp det gick att komma för att besöka en utsiktspunkt. Även om det var lite dimmigt/molnigt så var det väldigt vackert! Senare så släppte det av mig på hotellet och det åkte tillbaka hem. Det första jag gjorde va att ta en varmdusch vilket jag inte har haft möjligheten till här i Nepal, bara kalla duschar och efter det så tittade jag på solnedgången. Så otroligt vackert!

Hela idéen med att åka upp till Nagarkot var för att titta på utsikten och soluppgången så jag gick upp kl. 05 på lördagen för att se hela soluppgången med kameran i högsta hugget. Ännu en gång måste jag säga så otroligt vackert! Solen var alldeles röd och kom upp bakom bergen. Stod där ett bra tag och tittade på allt. Senare på förmiddagen så åt jag frukost på taket och läste en bra bok och jag kände att det kunde inte bli så mycket bättre! På eftermiddagen så valde jag att gå tillbaka till Dubar Square för att titta runt mer på byggnaderna och gränderna runt omkring, När jag var på väg hem så träffade jag två killar som bjöd mig på te och hade ett trevligt samtal med dem. Människor här i Nepal är så trevliga!

På söndagen så åkte jag och Maine in och besökte Kathmandu för att vi båda kände att det är något vi borde göra också innan vi flyger hem. Vi hann med väldigt mycket på de timmarna vi var där. Vi hann besöka en park och ta en fika, var till kungliga palatset, besökte affärer och Dubar Square i Kathmandu. Vi kom båda fram till att Dubar Square i Bhaktapur är mycket finare än den i Kathmandu. Det som är så häftigt dock på de här ställena är allt träarbete! Så mycket tid och skicklighet det måste ha lagts ner. Maine och jag pratade också om att det är lätt att man tänker att Nepal inte har massa kunskap utan är dåligt utbildade för att det är ett så fattigt land men de har hur mycket kunskap som helst. De har bara inte all material som vi har i västvärlden och jag tror vi lätt kan glömma bort det.

Det sista vi gjorde den dagen var att besöka ett Buddhistiskt aptempel. Så himla mycket apor men det var svårt att ta kort på dem för nästan ingen av dem ville kolla in i kameran. Det undvek den och det höll på att mörkna väldigt snabbt.

Igår var jag tillbaka och tog hand om och undervisade barnen. Det är så gulliga och även om de inte förstår allt en säger så har vi roligt ihop och skrattar åt fel vi gör när vi försöker förstå varandra. Lärarna här är också väldigt snälla och bjuder mig på lunch och kallar mig för deras lilla dotter.

Jag hade bett Tara kvällen innan att få besöka de privata skolorna för att de hade förklarat för mig att de var stor skillnad på hur man undervisat för barnen i de privat skolorna och de allmänt skolorna. I det privata så använder det engelska till alla ämnena förutom när det ska lära sig sitt modersmål. De hade mycket finare skoluniformer och hade en hel del mer studiemedel som datorer och böcker. Det är bara de mer rika i Nepal som har råd att skicka sina barn till en privat skola för att det kan kosta minst 300 dollar per år. Tänk då att de börjar i förskolan när de är två och slutar när de är runt 16 år. Om man summerar ihop det så blir det 4200 dollar per och och är i svenska kronor 38660 kr vilket är väldigt mycket pengar i Nepal.

Bilden till vänster är tagen i en utav de privata skolorna jag va i och bilden till höger är en bild från den allmäna skolan. Lite skillnad!

Idag har det nog varit den mest intressanta dagen jag har haft hittills och det säger en hel del eftersom jag har varit med om så mycket. Tara och Binod en annan som jobbar på samma organisation tog med mig och Maine på en tur runt i Bhaktapur för att besöka två skolor som de stöttar med mat och ibland kläder. Den första skolan vi var till var en skola som var tillfället uppbygd för att den gamla skolan hade rasat under jordbävningen.. Materialet på skolan var uppbyggt av plåt och lite trä och såg verkligen inte ut som en skola! Barnen som går där är så fattiga. Så fattiga att de med största sannolikhet inte får någon mat hemma för föräldrarna har inga pengar. Därför kommer Tara och Binod hit då och då för att ge skolan mat så de kan ge eleverna ett mål mat på dagen när de är i skolan.

Barn ska aldrig behöva lida men här är det massa barn som lider och är hungriga och kan aldrig riktigt känna sig mätta medan i Sverige, västvärlden över huvud taget har mat i överflöd och slänger massor med ton med mat per år. Livet är verkligen inte rättvist! Till den här skolan så har de gett ut man nu i några månader och vilket de tänker fortsätta göra så länge det kan. De här människorna har ett så stort hjärta och de berättar att det är de här som är mitt riktiga arbete att hjälpa andra människor. Att de är lärare är bara för att de måste försörja sin familj och kunna betala mat till sig själva,

Andra skolan vi besökte låg i slumområdet i Bhaktapur på gränsen till Kathmandu. i den skolan så går det runt 260 elever och för två år sen så hade de gett ut skoluniformer och skolböner och annat som var behövligt till skolan. Även om de inte har mycket så är det så mycket glädje i barnen när vi kommer dit och framförallt när de ser att jag har en kamera. Alla vill vara med på foton, i grupp eller själva.

Det som båda de här skolorna har gemensamt att det är regeringen som äger skolan men de känner båda att de inte har gjort något för dem. Regeringen betalar lärarnas lön men så så gör det inget mer. De ser inte till att bygga nya skolor eller ser till att skaffa in nytt material. Det är många människor i Nepal som känner att regeringen inte gör något för människorna här. Det finns mycket frustration som de inte vet vad de ska göra av med.

Vi gick sedan runt i slumområdet för att se hur det såg ut och det kändes jobbit att se människor bo i de husen. Jag har alltid tänkt att de som födds i Sverige har väldigt tur eftersom de inte är många som bor i landet. Vi kunde lika gärna ha födds i tredje världen. Vilket jag gjorde då men hade tur att få bli adopterad och få en familj i Sverige. I slumområdet här så har människor flytt från naturkatastrofer eller krig i Nepal och försökt bygga upp ett bättre liv.

Människorna här verkar hela tiden så glada och trevliga men djupt inom sig så har det en sorg som är så stor som inte går att greppa för en. Förlorade familjemedlemmar, svält och kyla, dåliga hus och lite pengar. Människorna här är alltid glada för att de skulle aldrig orka hantera sin sorg de bär för den är så stor. Det är väldigt svårt att greppa för mig. Allt som jag har skrivit ner nu är så viktigt och det är så viktigt att ni försöker förstå hur de lever här och hur många som lever i ett slumområde. Jag fick en siffra på att det är 80 % av befolkningen som lever under dåliga omständigheter och jag vill att ni verkligen ska förstå det. Att vi som bor i Sverige är lyckligt lottade och otroligt bortskämda! Vi har inget att klaga på jämför med hur situationen ser ut här!

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Tänk att en varmdusch i Nepal är en lyx man inte unnar sig så ofta. Att i Sverige kunna flytta ihop med en kille utan att man behöver vara gift och att föräldrarna inte direkt har något att säga till om det. En regering som är korrupt och som ingen riktigt vet vad det gör för samhället. Att det är så stor skillnad i hur vi lever.

Jag hade med Tara (värdpappan) ett lång samtal om giftemål och pojkvän. Om hur står skillnad det är mellan Sverige och Nepal. Att i Nepal så är det inte ofta som du skaffar en pojkvän innan du gifter dig och nästan alla giftemål är arrangerade genom att paret får träffa varandra under familjens uppsikt och sen har det möjligheten att välja om det vill gifta sig med personen eller inte. De kan säga nej och om killen gör det så är det helt okej men om tjejen gör det så kan hennes rykte bli lite förstört och hennes föräldrar kan tänka att jag vi har hjälpt dig en gång men om inte han dög så får du hitta någon själv. Jag fick också lära mig även om det inte händer så ofta så i Nepal om ett par vill skilja sig så är det mer bara kvinnan som har rätt till att göra det än vad mannen har. Det är för att det värderar sina kvinnor här väldigt mycket även om det är mansstyre samhälle.

Jag berättade för Tara att i Sverige så kan du ha haft flera pojkvänner innan du gifter dig och att det är helt okej att flytta ihop med honom utan att man har gift sig och att man aldrig behöver gifta sig. Det tyckte han lät lite konstigt men samtidigt så tyckte han att det var bra att man skulle kunna få den valmöjligheten.

Jag hade också ett intressant samtal igår med Tara om hur hela deras skolsystem fungerade. Det visar sig att privatskolor här är väldigt stora och många och det är verkligen är de rika som har råd att skicka sina barn dit. Om man är rik så förstår jag varför man vill skicka sina barn till en privat skola, för att regeringen här det ger alla barnen möjligen till att gå i skola men varken deras lokaler eller lärare verkar vara så bra. Lärare på privat och allmän skola får samma utbildning men skillnaden är att lärarna på de allmänt skolan behöver inte undervisa i engelska eller kunna det så bra vilket gör att barnen i skolan blir väldigt dåliga på det. Medan lärarna på den privata skolan måste vara riktigt duktiga i engelska för att kunna behålla sitt jobb. Om det inte är det så kan de bli sparkade. Jämför med i Sverige så är lärarna i den allmänna skolan väldigt lata av sig och den bilden jag har fått av att vara där och de tara har berättat så känns det inte riktigt som att lärarna engagerar sig i eleverna. Här är det också helt att slå barnen om de inte sköter sig vilket jag tycker är jobbit att se. Det är inge bra sätt att säga till barn att dådår får du inte göra.

Likes

Comments

View tracker

Det känns fortfarande overkligt att jag är här och jag känner mer och mer att det här är ett land jag aldrig kan få nog utav! Utsikten och människorna här är fantastiska! Alltid så glada och trevliga och antingen så kallar de mig för deras lillasyster eller dotter.

Det känns svårt att veta vart jag ska börja med att skriva. På de få dagarna jag har varit här så känns det som jag har varit med om så mycket. Dagarna bara flyger förbi och jag önskar att de aldrig ska ta slut. På de tre dagarna så känns det som jag har upplevt så mycket och haft så intressanta och roliga samtal.

Jag kom till Nepal i söndags och i måndags så fick jag en guidetur runt om i området och fick besöka skolorna jag skulle vara på. Fick också en lektion av Tara min värdpappa i de olika sederna här i Nepal. Jag gick sedan runt själv och tittade runt i staden. Senare på kvällen träffade jag en annan svensk som heter Maine ( volontärarbetar på sjukhuset ) som bor hos Taras farbror och åt mat hos dem.

Igår så var det första dagen i skolan men med yngre barn som var från 3 till 10 år gamla. Jag både lekte och hjälpte barnen att uttala rätt på engelska vilket var väldigt roligt. Barnen där är så charmiga! När jag först kom dit så trodde rektorn som också är lärare på skolan att jag var nepalese efter som jag ser ut som en men när jag inte förstod vad det sa som blev de lite förvirrad tills Tara förklarade för dem att jag är adopterad från Indien. Flera gånger har jag hamnat i liknade situationer.

Jag var så trött den eftermiddag så jag orkade inte gå runt i och titta mig omkring men på kvällen så kom Maine över och vi hade ett intressant samtal om med Tara om hur han bodde och om hur läget ser ut i Nepal nu. Det var något som berörde mig väldigt djupt det han berätta. Han berätta att han bodde uppe i bergen och slet hårt. Hade bara ett plagg året om och var alltid hungrig och tills han var 17 år hade han aldrig sett en motorcykel. Det är något man ser stup i kvarten om inte ännu mer i Bhaktapur. Han ägde inga skor så han tog sig fram barfota och alla pengar de tjänade gick åt till maten. Ett liv som inte ens går att föreställa sig!

Därför har han känt att när han gifte sig och lyckades få ett helt okej jobb att han vill hjälpa andra som sitter i samma sitts som han har gjort och har riktar sig framförallt mot barn. Att de ska få ha möjlighet till att gå i skolan, få kläder, skolböcker och kunna få någon måltid hemma så det slipper tjäna ihop pengar hemma och kan istället lära sig engelska och matte. När det var jordbävning här för ett år sedan ungefär så hjälpte han och hans familj och vänner med att dela ut mat till alla som hade det svårt. De hjälpte också att ta hand om familjer mm. Tara har valt att inte skaffa massa tekniska prylar och leva ett bekvämt liv istället lägga sin energi på barnen och att försöka minska svälten i Nepal. Att älska andra så mycket som han gör är något vi alla behöver lära oss!

Idag så har jag undervisat för de ber äldre barnen vilket var lite lättare för att de förstod mig lite bättre. Jag hade egentligen bara tänkt att observera idag hur lärarna på skolan undervisade för barnen och hur mycket de kunde men lärarna tyckte något annat på skolan. De tänkte att hon kan engelska och har gått i skola i ett annat land så du får börja undervisa på en gång. Det var väldigt spännande men det blev att jag fick komma på vad jag skulle undervisa i på stående fot. Det slutade med att jag presenterade mig, pratade om var jag kommer ifrån och om min familj. Fick barnen att berätta lite om sig själva också och sen så lekte vi lekar och övade på ord. De fick också var sin färgpenna av mig vilket de blev så glada för.

Om ni kollar på bilderna så ser man att det är väldigt enkla klassrum och väldigt slitna och jag känner att det var sista gången jag klagar på att skolan är dålig hemma. Samma sak är det med lärarna. Jag fick ett intryck av dem att de finns på plats men de sitter på sitt rum medan eleverna får klara sig bäst själva. Ni som är lärare hemma, ni är bara fantastiska!

Efter jag hade undervisat i skolan idag så var jag och besökte Durbar Square tillsammans med Maine, vilket är som gamla stan i Sverige. Otroligt vackra byggnader men en hel del av stället hade blivit drabbade utav jordbävningen vilket är väldigt tråkigt eftersom vissa av de byggnaderna är flera hundra år gamla. Det blev en väldigt trevlig kväll då det sluta med att vi träffa tre tyskar som vi satt och prata med en bra stund på ett tak så vi hade fin utsikt över solnedgången. Efter det så åt vill kvällsmat och nu ligger jag här på min säng. Har planerat nästa dagens lektioner och ska snart här nu sova och drömmer om möjligheter att flyga tillbaka hit till Nepal

Likes

Comments

Wow, jag kan inte fatta att jag har gjort det! Att jag har flugit själv till Nepal och ska stanna här lite mer en två veckor. Min första resa ensam utan föräldrar eller kompisar och jag gillar det. Jag flög från Stockholm halv tio i Lördags och har hoppat emellan tidszonerna vilket har påverkat min sömn väldigt mycket. Att från Stockholm flyga till Qatar som ligger tre timmar före Sverige och sen flyga till Nepal som nästan ligger sex timmar efter Sverige var påfrestande för både sömnen och kroppen.

Jag har aldrig mellanlandat i Qatar (Doha) och wow vilken lyxig flygplats. Det kändes nästan som att det var mer ett ställe man åkte till för att koppla av, njuta av spa och köpa dyra märkesgrejer än att flyga till ett annat land. Det jag också tänkte på när jag satt på flyget från Qatar till Nepal hur otroligt smutsig luften var. Det låg som ett dis med smuts över staden man skymtade från flygplatsen. Ett rikt land som har råd med väldigt mycket och som smutsar ner luften hur mycket som helst.

Nepal, jag vet inte hur jag ska beskriva för er som inte har flugit till Nepal hur utsikten såg ut från flygplanet när man närmande sig landningsplatsen. Det första som stack upp var Himalaya. Det stack upp över molnen, så stora så mäktiga och så liten och obetydlig jag kände mig. När flyget började närma sig flygplatsen så såg jag mer det mindre bergen och förstod vad folk menar med att Katmandu ligger i en dalgång. Naturen jag såg från planet tog nästan andan ur mig. Jag förstår vad många menar med att när du väl har varit i Nepal en gång så vill du bara tillbaka igen. Jag längtar till att få utforska området.

Väl på flygplatsen blev jag upphämtad av pappa i värdfamiljen som jag stannar och sover över hos. Väldigt öppen och trevlig människa. Han och hans farbror körde hem mig till dem och nu ikväll så har jag haft trevliga samtal, hälsat på massa nepaleser och ätit god mat. Nepal kanske inte är det rikaste landet och den familjen jag kom till har inte så hög standard i sitt hem men människorna som jag har träffat ikväll skulle jag säga är lyckligare än vissa av det som bor i Sverige. Det är glada och nöjda med att det har mat på bordet och tak över huvudet. Mer än så behöver man inte vilket jag tror att det är något många kan glömma bort i Sverige. Jag gör det absolut!

Nu är klockan halv tio här borta och nu ska jag sova. Imorgon väntas nya äventyr!

Likes

Comments

Nu går jag sista året på gymnasiet och jag känner mer och mer att det är så mycket jag vill prova på efter jag har tagit studenten. Drömmen om att få åka till Australien och Nya Zeeland har funnits ända sen jag var 12 år och att få resa så mycket som möjligt är något jag bara längtar efter. Nu är det så att jag ska till Nepal om lite mindre en två månader och att jag ska vara där två veckor vilket kommer bli en fantastisk resa hoppas jag. Det kommer bli min första resa ensam utan in föräldrar och jag är lite nervös men jag tror det kommer gå bra.

En av det vanliga frågorna jag får nu av både vuxna och kompisar är "vad ska du hitta på efter studenten?". Ja jag vet inte hur det kommer att bli men jag vet att jag vill gå på folkhögskola med inrikting friluftsliv och valet är mellan Malung, Sjövik och Tornedalen. En annan dröm är att få lära mig att kunna paddla fors och bara kunna utveckla mig så mycket som möjligt i friluftslivet. Att få åka till Afrika och volontärarbeta med både barn och djur skulle också vara en häftig upplevelse. När många frågar men vad vill du bli sen då så säger jag till dem att jag vet inte, men jag vet vad min dröm är att få göra efter jag har tagit studenten och det är att resa. Jag har också blivit väldigt inspirerad av bloggaren Jonna Jinton som var i USA i nationalparken Yosemite att åka dit och vandra och ta kort på naturen. Min dröm just nu är att ha jobbat ihop en del pengar med ryggsäcken på ryggen och kameran i hand, få möta världen på min egen hand! 

Likes

Comments

Nu när jag är tillbaka till skolan igen så har jag tagit upp de aktiviteterna jag hade innan sommaren igen och två av dem är fota och klättring. Fotat har jag gjort en del i sommar men inte så mycket klättring som jag skulle ha velat. Så nu har jag med två andra kompisar klättrat en helg och fotat. Det blev någon bra bild trots allt. Imorgon ska jag träffa rektorn och kolla om jag får ledigt för att åka till Nepal. Hoppas det för att det är något som jag verkligen vill göra!

Likes

Comments