Började må riktigt dåligt under natten och i dag har jag haft sjukt ont i magen, spytt och skakat med andra ord har jag mått riktigt dåligt, troligtvis någon magsjuka som går eftersom min syster haft samma sak hela veckan.
I morse var vi tvungna att be mamma ta hand om Alicia, vill verkligen inte smitta henne på sin 7 MÅNADERS DAG ❤ (Kan inte fatta att hon är så "gammal" redan). Så idag har jag bara legat och mått skräp medans min lilla prinsessa har krupit runt med "mormor", tittat på Babblarna och babblat en hel del själv. De gick på en promenad också och hon älskar att se snö, det är ju något helt nytt för henne, något som intresserar hennes nyfikna sinne.
Känner mig förutom sjuk, riktigt nere jag hade hoppats/trott att jag var gravid igen men idag kom min mens. Jag vet att Alicia bara är liten men jag vill ge henne ett syskon som är nära henne i ålder, men nej inte den här gången. Oroar mig för att det ska vara något fel på mig, tänk om jag inte kan få fler barn! Mamma brukar säga åt mig att det kan ta tid men varför känns det som om alla blir gravida bara så där, utan att ens försöka. Hoppas verkligen inte det är något fel på mig. Snälla säg inte du som är så ung och allt det där, jag valde att bli mamma vid 16 då tycker jag att jag har all rätt att välja att ge Alicia en liten syster eller bror med!

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments



Så länge jag kan komma ihåg har jag varit mer eller mindre besatt av att vara snygg, som liten lekte jag med Bratz dockor, jag ville vara Cloe. Att vara perfekt som en docka var min högsta önskan även idag känner jag likadant, jag vill bara vara snygg men jag är så otroligt missnöjd med mitt utseende, jag hatar allt med mig själv eller jag kanske ska säga allt på utsidan, det inre är det inga större fel på men ärligt vem ser mig och tänker positiva tankar om mig bara för att jag är snäll och bryr mig om andra. Jag vet att vackra människor är långt ifrån perfekta men de slipper i alla fall skämmas över sig själva varje dag. Det har gått så långt att jag undviker att se mig själv i spegeln, jag undviker att gå ut bland folk av rädsla för vad de ska tycka om mig. Jag har börjat låsa in mig mer och mer, jag gråter ofta över mitt yttre, ibland tar ångesten över och det känns verkligen inte som jag orkar leva längre, det är en känsla jag har för stunden men när den är där tar den över allt.
Jag blir så låst av detta, 16 år gammal kan jag fortfarande bli ledsen över kommentarer som "du vet hon den där tjejen med acne", "prickigkorv" och "Pippi" bara för att jag har fräknar, Gud va jag hatar dem önskar bara de kunde försvinna.
Känner mig fet och har vid ett flertal gånger bara slutat äta för att bli så smal som möjligt så fort som möjligt, jag har haft ätstörningar och är rädd för att få dem tillbaka, måste ju vara stark och på något sätt må bra igen för Alicias skull, hon behöver mig och jag behöver henne. Trots att jag har henne är jag som besatt av att kolla priser på Botox och fillers, det är en del av min dagliga rutin. Jag blir GALEN av det här...måste få ihop pengar till de nödvändigaste ingreppen näsa, bröst och läppar, men det är inte lätt med tanke på att jag fortfarande räknas som minderårig, vem betalar en 16-åring så pass mycket pengar att man skulle ha råd med alla operationer jag känner att jag behöver. Och vem skulle utföra ingreppen på någon i min ålder? Är det någon här som vet vart jag kan vända mig, vem kan hjälpa?
När jag läser vad jag skrivit låter jag som den mest ytliga människan någonsin, en sådan som bara bryr sig om utseende och inget annat men det är så långt ifrån sanningen man kan komma, jag "bara hatar" hur jag ser ut och kan inte må bra så länge som utseendet står i vägen.

Likes

Comments

Vaknade ganska sent idag igen och började dagen precis som i går med ägg och kaffe till mig och pojkvännen så en OK start på en dag som blev både rolig och jättejobbig. Det roliga står Alicia för, min lilla ängel kröp för första gången idag, hon är så duktig och jag är en extremt stolt mamma...kan inte fatta hur mycket man ska lära sig under sitt första år och hur man faktiskt klarar av det, från att inte kunna hålla upp sitt eget huvud till att ta sig fram helt på egen maskin, otroligt 🙂
Efter vår brunch kom mamma och hämta "det lilla krypet" hon hade saknat "sin" bebis så otroligt mycket och var bara tvungen att vara med henne, mamma älskar henne som om hon vore hennes egna dotter, hennes fjärde barn typ ❤ .
Nu blev det slut på roliga saker att skriva om jag mår rent ut sagt skit just nu och har spenderat timmar gråtandes allt på grund av en klumpig människa som verkligen inte tänker alls, först började hon med att kommentera att jag var alldeles svart under ögonen och såg sjuk ut. Det är ju fel på så många sätt..jag har inga ringar under ögonen ( har haft förr men inte nu), jag är inte sjuk heller...men även om jag hade varit det och sett sjuk ut finns det ingen som helst ursäkt /anledning att bara vräka ur sig det på det viset hon gjorde. Bara en kort stund efter det tog hon på min mage och kallade mig gravid, nej jag är inte gravid och hon vet det hon vet också att jag hatar min kropp, att jag känner mig ful och fet. Varför måste man då säga sånt när man vet hur det sårar?? Just nu känner jag mig bara hopplöst ful och ledsen, kanske ska jag vara inse att jag är ful och leva med det..eller skönhetsopereras just nu känns det som det enda alternativet. 😭

Likes

Comments

Jag vaknade ganska sent idag, vet inte vad det är för fel på mig men jag är seriöst trött jämt spelar ingen roll hur mycket jag sover så går jag i semikoma halva tiden. Hur som helst började min dag med att göra frukost åt mig och min kille, ägg. Alicia fick smaka lite juice för första gången i sitt snart 7 månader långa (korta) liv men bara lite eftersom den innehöll socker.
Efter frukosten lyckades vi alla tre, Jag, Alicia och min kille gå ut ett tag det känns som det är första gången på evigheter, jag har haft så svårt att komma utanför dörren, mina sociala fobier och min depression har gjort det omöjligt. Det finns dagar där jag låst in mig och bara gråtit, inte orkat eller velat träffa någon. Funderar allvarligt på att börja med någon form av antidepressiva piller, jag orkar inte må dåligt längre. Piller löser inget jag vet men de kan hjälpa mig på vägen, jag känner verkligen att det behövs eftersom Alicia behöver mig och jag vill kunna ge henne allt (och lite till). Hon förtjänar en glad mamma
Apropå glad så hamnade vi i lekparken ett tag och Alicia fick gunga för andra gången i sitt liv, hon älskar att gunga. Vi hade säkert kunnat stanna i lekparken länge om det inte var för att det var så grymt kallt att vi valde att gå hem medans Alicia fortfarande var nöjd och glad, att bli kall gör ingen baby glad.🙈

Likes

Comments


Tiden gick, sakta men det gick i alla fall. Efter vad som kändes som en evighet blev det klart att vi skulle få komma och hälsa på hemma en HEL helg, bara jag, mina syskon och mamma, det var nog den bästa nyheten vi fått på länge. Under den här tiden hade mamma flyttat till en lägenhet i stan, den var inte stor men det var ändå vår. Det fanns ett sovrum och det hade mamma gjort till vårt, jag älskade det och just då kändes den lilla lägenheten som ett slott huset i Avesta var ett trångt fängelse. Det var underbart att få spendera en hel helg tillsammans, kunna somna och vakna tillsammans men när helgen började ta slut hade vi alla svårt att hålla humöret uppe, det skulle dröja två långa veckor innan vi fick ses igen. Varje gång vi träffades eller ska jag säga varje gång vi skildes åt igen slutade med tårar, det gick bara inte att hålla tillbaka dem de tog liksom över. Så här fortsatt det ett tag, hemska veckor med "familjen" korta besök hos mamma. Så kom dagen vi alla väntat på men aldrig trott skulle ske, soc ville träffa oss alla och prata om hur vår framtid skulle se ut, vi som börjat tro att vi aldrig skulle få komma hem igen började hoppas igen. På mötet beslutades att vi skulle få lämna Avesta (familjen skulle aldrig få ta emot fler barn efter hur de behandlat oss) och komma hem till Gävle igen. Vi trodde alla tre att vi skulle få flytta hem till mamma nu men dags för ytterligare en besvikelse, viskulle bo hos pappa eftersom soc inte litade på att min mamma inte missbrukade, det hade tydligen gått för kort tid. Vi var lyckliga och besvikna på en och samma gång...inge mer Avesta!!
Dagen då vi flyttade därifrån gjorde vi nog allt som vi inte vågat göra tidigare, vi hämnades på dem för alla dumheter de gjort...min lillebror kissade i lekstugan minuterna innan vi åkte därifrån för sista gången.
Det skulle dröja länge till innan vi fick flytta hem till mamma som vi alltid velat göra, möten på soc, fler lögner och anklagelser, rättegångar och ännu fler möten men så tog det äntligen slut efter 5 långa år fick vi vår mamma tillbaka. Vägen dit var lång, kantad av rymningar och bråk men skam den som ger sig, vi vann fighten och är idag fria, helt utan inblandning från soc – tack och lov!!

Likes

Comments


Vi trodde nog alla att vi skulle bli kvar i Årsunda men kontraktet med Soc upphörde och vi var tvungna att flytta igen, den här gången var det inte ens säkert att vi skulle få flytta tillsammans. Jag var livrädd att jag skulle förlora även mina syskon, skulle aldrig ha orkat med det, först mamma sen mina syskon. Till sist hittade man ett hem åt oss denna gång i Avesta långt bort från Gävle, vår mamma och vänner, bort från skolan, bort från allt. Det var hemskt men vi fick i alla fall vara tillsammans.
Under den här perioden hade mamma kommit ut från sjukhuset, även om hon fortfarande inte mådde bra såg hon till att boka möten överallt, hon skulle vinna. Jag vet att hon till och med letade upp en läkare som kunde ta blodprov på henne för att visa att hon talade sanning, hon drack inte och hade inte missbrukat tidigare heller, alla prover visade att hon talade sanning och hon såg till att ta flera sådana, till sist sa läkaren att han inte ville ta fler då det var helt meningslöst då resultaten alltid blev detsamma. Socialtjänst Gävle fick alla intyg från läkaren men valde att strunta i dem med ursäkten att sådana här prov är inte trovärdiga alls, sjukt och elakt men sådana är dem, finns ingen hjälp att få om de en gång bestämt sig för att hata en person finns det inget som kan ändra deras inställning.
Tillbaka till vårt nya "hem" då, när vi först kom dit vart vi nog lite imponerade över hur stort huset var, de bodde på landet och hade hästar. Jag har alltid älskat djur så hästarna blev mina nya vänner. Det tog inte länge förrän vi fick se familjens riktiga sida, de var elaka och manipulativa, de tjatade om vilken fruktansvärd uppväxt vi haft och hur självisk och hemsk mamma var. Jag vägrade att lyssna på dem, blev arg bråkade och skrek men det skulle jag tydligen inte gjort, det var inte "normalt", innan jag visste ordet av skulle jag utredas av psykolog. Det är väl klart att jag var ledsen, jag ville hem, jag hatade att vara ifrån mina vänner och mamma men det var det ingen som fattade. Psykologen ställde en massa dumma frågor och jag är ledsen men dumma frågor får dumma svar. Tyvärr förstod hon sig inte på ironi utan gav mig diagnosen "utvecklingsstörd", något som min nya "familj" använde sig av hela tiden. Jag fick alltså inte sörja min mamma. Jag fick däremot ta hand om min tvätt (10 år gammal) nere i deras iskalla källare som mer eller mindre saknade belysning, jag var mörkrädd, kall och rädd men gjorde som de sa annars skulle jag inte ha några kläder att sätta på mig, mina kläder, mitt ansvar.
Maten vi fick var knappt ätbar och jag rasade i vikt, frös för det mesta och blev mer och mer orkeslös. Det som lades på tallriken måste alltid ätas upp annars blev det högljudda bråk. Kommer aldrig att glömma den gången min syster tvingades äta deras mat och började må illa, hon bad att få slippa men det gick inte. Hon försökte verkligen men till slut gick det inte mer, hon flög upp från bordet och kräktes i diskhon. Det som hände då är så hemskt att man knappt kan tro det, hon var 8 år var ledsen och mådde dåligt men de brydde de sig inte om. " Nu städar du upp det där, otacksamma unge" skrek tanten åt henne och min stackars syster var tvungen att ta bort sina spyor med bara händer, hon fick inte använda en trasa eller något annat, bara sina händer. Det var bara för hemskt och äckligt.
Det hände så många hemska saker där och vi mådde fruktansvärt dåligt. Mamma fick vi prata med i telefon på måndagar, onsdagar och fredagar 5 minuter per barn sen bröt de samtalet. Varje dag fick jag höra att vi skulle bo kvar där i flera år, kanske till det att jag blev 18 "man kan inte så noga veta" Det var många gånger som vi planerade att rymma därifrån, en av våra planer var att bokstavligen ta en av deras hästar och rida hela vägen hem, så desperata var vi.
En dag när jag skulle duscha kom "mannen i huset" in i badrummet, satt sig på toalettstolen och glodde på mig, jag bad honom gå men nej han vägrade, jag ville inte stå där naken framför en främmande gubbe, jag ville bara gömma mig men det fanns ingenstans att gömma mig. Det var så vår vardag såg ut. Vi började i skolan i Avesta, skolan var inte alls bra men vi slapp i alla fall "familjen", tyvärr hade de pratat om oss i skolan så alla visst att jag var "utvecklingsstörd" och att min mamma var en ansvarslös alkoholist.
Jag minns inte hur länge det tog innan mamma fick komma och hälsa på oss, när hon kom var det det bästa någonsin men samtidigt var det hemskt för vi visste att hon skulle åka igen efter 6 korta timmar, det var svårt att vara glad hela tiden men skulle aldrig ha velat vara utan de där 12 timmarna i månaden då vi faktiskt fick vara med henne.

Fortsättning följer!

Likes

Comments


Det var socialtjänstens lögner och lite kläder vi hade med oss i packningen när vi flyttades till nästa hem, denna gång hos en ensamstående kvinna med en hund i Årsunda. Hon var ganska ok men väldigt strikt, hon trodde stenhårt på lögnerna som spridits om vår mamma och behandlade oss som stackars barn till en missbrukare. Det var nu klart att mamma skulle överleva men ingen av oss visste hur hon skulle vara. När vi äntligen fick träffa henne igen hade hon flyttats till Gävle Sjukhus det blev en chock att se henne, hon såg ut som en mager kille iförd sjukhusets fula blå kläder, hon hade inget hår alls och ett stort ärr över hela huvudet. Det blev ett konstigt besök, hon var fortfarande vår mamma men ändå inte. Hon försökte skoja och prata som vanligt men det var inte som vanligt, inte alls. Fick reda på efteråt att hon verkligen försökte vara "gamla vanliga" mamma för att vi inte skulle vara för ledsna.
Vi blev kvar i Årsunda någon månad, vi gick fortfarande i skolan i Gävle men det var också det enda som var normalt i våra liv, vi träffade nästan aldrig mamma eftersom socialtjänsten tyckte att det verkade som vi blev ledsna av det, ska det vara så svårt att fatta att vi saknade vår mamma och det liv vi haft med henne. Vi fick knappt prata med henne på telefon...Kommer ihåg en dag då hon flyttats till Rehab i Sandviken och ringde oss, hon lät som våran mamma igen, hon kom ihåg oss och saknade oss. Och hon lovade att vi skulle få komma hem snart, riktigt snart, vi visste inte då vad vi vet idag och det var att det skulle dröja ytterligare månader innan vi äntligen skulle få komma hem, det jag vet är att mamma hela tiden sa att hon aldrig skulle ge sig förrän vi var hemma igen det visade sig vara ett löfte hon höll även när vi alla var redo att ge upp.

Likes

Comments


Som jag berättat tidigare hamnade vi i familjehem och det första av dem var i Järbo, en familj med två egna barn men av någon anledning blev vi akut flyttade därifrån, tror nog bara att det handläggarna på Socialtjänst Gävle som vet varför fast ibland undrar jag om de överhuvudtaget tänker. Jag är sjukt bitter och besviken på dem, eftersom mamma hade druckit den där kvällen då jag trodde hon dött bestämde de sig för att min mamma som jag aldrig sett full eller ens synbart påverkad var värsta alkisen, en sån som inte kunde ta hand om sina barn alls, en sån som vaknar och dricker det första hon gör och inte bryr sig om oss barn. De hatade verkligen henne och ville inte lyssna på oss när vi sa att vi aldrig sett mamma full...de hade bestämt att vi ljög, att mamma manipulerat oss till att skydda henne, det var så hemskt att inte veta om mamma skulle överleva och om hon gjorde det skulle hon ens komma ihåg oss? Hon låg på Uppsala Akademiska i respirator, i koma med två hjärnblödningar. De opererade henne, rakade bort allt hennes hår och kunde inte säga om hon skulle leva eller dö, det var då de bestämde sig för att göra allt värre genom att ljuga om henne.

Fortsättning följer.

Likes

Comments


Det hände så fort, en minut skrattade vi och hade det roligt sen var det som om allt stannade till. Jag är övertygad om att jag svimmade utav chocken, när jag vaknade till märkte jag hur min hand blödde och min fot gjorde ont sen tittade jag åt sidan och såg min mamma ligga där först trodde jag att hon skojade men när hon inte svarade mig trodde jag på riktigt att hon var död. Jag gjorde det enda jag kunde göra och det var att skrika, och skrek gjorde jag hysteriskt. Jag var så rädd och har nog aldrig kännt mig mer ensam än jag gjorde då, mamma låg där i en enorm pöl av blod och det enda jag kunde göra var att skrika. Till sist kom det ut en tant från huset bredvid oss, hon ringde efter ambulansen...de kom och när de skulle till att undersöka mamma bad de mig titta bort, de kunde inte hitta några hjärtslag!! Efter det svartnade allt, jag bara grät och grät. Min mamma var död, jag visste det, jag ville bara hjälpa henne men när jag försökte lyfta hennes huvud kände jag att hon hade ett hål i huvudet och blodet bara rann. Jag kommer knappt ihåg vad som hände resten av den kvällen, polisen kom, de skjutsade hem mig till mina syskon. Nadine var vaken, Simon hade somnat på köksbordet, han hade tydligen suttit där och tittat / letat efter oss men vi kom ju aldrig så till sist somnade han.
Som jag sa minns jag inte så mycket från den natten, tror att vi fick bo hemma hos min mammas kompis, jag kommer inte ihåg hur länge vi stannade där men efter ett tag kom soc och hämtade oss vi skulle bo med min pappa få "Fambo" (Ett boende för familjer med problem...vårt problem var "bara" att mamma var döende och att vi inte hade världens bästa relation med pappa). Det var ganska fint där men det kändes konstigt eftersom det alltid fanns personal där som kollade vad man gjorde och hur man betedde sig. Efter några dagar (8 tror jag) blev vi helt plötsligt skickade därifrån och hamnade i ett familjehem i Järbo, vi visste det inte då men det skulle bli en av många flyttar.

Likes

Comments


För ungefär sju år sedan hände något jag aldrig kommer att glömma min mamma var med om en olycka som absolut inte var hennes fel men vi alla blev straffade för den i flera år. Ska berätta vad som hände (varning för långt inlägg). Det hela började med att jag, mamma och mina syskon bodde tillfälligt i Andersberg medan vi väntade på att få en egen lägenhet då vi inte längre kunde bo med vår pappa. (Skilsmässa mm). Från början trivdes vi faktiskt väldigt bra där men ibland var det lite ensamt så vi hade inget emot att umgås med vår granne ibland, hon var en tant men en ganska snäll sådan. Hon satt i rullstol och behövde hjälp med saker ibland så mamma hjälpte henne med både det ena och det andra. Så kom den där kvällen i augusti som skulle förändra allt. Vi skulle ha loppis i Centrum dagen efter för att tjäna lite extra pengar, pengar som vi skulle lägga på nya saker till vårt nya hem. Vi hade samlat ihop massor av saker och alla såg fram mot att sälja iväg dem. På eftermiddagen ringde grannen och bad oss komma ned för att hämta några saker till Loppisen, ingen ville vara ensam kvar i lägenheten så vi gick ner dit alla 4. Tanten hade hittat en del bra saker som absolut skulle kunna säljas. Mamma ville inte vara otrevlig mot henne utan valde att stanna kvar en sund, min lillebror ville ut och leka så han gick iväg efter en stund, han fick nycklarna till lägenheten för han behövde hämta en tröja eftersom det började bli lite kallt och han ville ut och cykla med sina kompisar på gården. Tyvärr lyckades han låsa in nycklarna i cykelförrådet men vi tyckte inte det var hela världen då vi tänkte att någon kommer väl att gå in dit snart och då kan vi hämta upp dem. När vi väntade ville tanten bjuda på något, vi barn fick saft bullar och mamma fick ett glas hemgjort vin. Vinet smakade riktigt illa så mamma tog en evighet att dricka upp det, hon blandade det med Sprite för att få bort smaken. Tyckte faktiskt synd om henne när tanten fyllde på hennes glas och hon kände sig tvungen att dricka upp även det för att inte såra tanten. Klockan blev ganska mycket innan vi äntligen kunde gå hem. Vi var alla ganska hungriga och klockan var mycket, maten vi hade hemma var fryst och ingen Micro hade vi heller så mamma som inte tyckte att vi skulle lägga oss på tomma magar föreslog en take-away. Alla ville såklart ha men jag ville inte stanna kvar hemma utan fick följa med mamma för att hämta maten. Vi cyklade dit, eller mamma cyklade och jag satt på pakethållaren, vi pratade och skrattade efter vägen. Mamma skulle skoja med mig och började vingla fram och tillbaka med cykeln, precis i samma sekund som jag bad henne sluta sladdade vi på en massa löst grus, som till på köpet låg i en nedförsbacke.

Likes

Comments