Header

Det var ett sorgligt avslut. Att packa ihop och åka hem, Det regnade hela resan och jag grät och tyckte allt var så oerhört sorgset.
men jag tog beslutet och jag tror det är det bästa. Jag ska ta tag i allt och få Eskilstuna att bli bättre. Allt kommer bli bättre med lite tid.

igår träffade jag Matilda. Zara och Nadia.
Vi gick till kliniken Anna Sterner på gamla stan. Zara och jag gjorde fillers. Hon var så snäll och sjukt duktig, rekommenderar verkligen er att gå dit! Matilda fick hålla min hand och Zara och Nadia tittade på. Sen gick vi till stan och åt god mat ihop på Spice n Rice. Älskar thaimat! Så mysig dag, verkligen tjejig.

såhär blev mitt resultat utav läppförstoringen. Stylage M. 1ml.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Hej på er! Nu är jag tillbaka efter allt som hänt,  och känner att jag faktiskt måste be om ursäkt och också säga stort tack till er som har hjälpt mig.Jag har inte varit mig själv. Det var lite väl risky att flytta till Skåne för att man var kär och såg möjligheten. Allting blev alldeles för intensivt.

Ett förhållande ska vara nykärt i början men med allt som allt höll nykärleken inte riktigt i sig, för allt annat blev fokus. CVn, söka jobb , lägenhet, råd med hyra och ekonomiska problem. Jag tog för stor risk att flytta ner innan jag hunnit bearbetat en sjukskrivning. Jag mådde inte bra och allt blev staplat på varandra. Så därför gjorde jag och mitt Ex slut. Och mycket annat som hänt på vägen att jag inte orkat med mig själv.

Jag ber om ursäkt till omgivning, mina nära och kära men också även mig själv för att jag inte varit det bästa emot mig själv heller.

Med en psykologisk kontakt och med många bra vänners hjälp mår jag nu bättre, känner att livsglädjen kommer tillbaks trots allting som hänt. 

Jag ska börja gymma, äta rätt, ska börja ta tag i mitt liv på rätt sätt. För att jag vill få mig själv att hålla ihop och fungera. Så ni kommer få följa på mycket spännande saker nu framöver. Samarbeten och annat kul som kommer komma upp.

Jag hoppas verkligen att ni är taggade med mig om allt går som det ska! Och tack för att ni är trogna läsare.

Likes

Comments

Jag är i djupa känslor idag och tänkte köra en liten öppen story time. Obs. Väldigt slarvigt.

När jag var liten som jag minns det, bodde jag i Torshälla. Torshälla hamn. Det var en fin 4-lägenhet och vi hade övervåning. Området var tyst, det enda man hörde var barn som skrattade och en massa lek hela dagarna.

Pappa brukade komma hem full med ölen i handen. Mamma skrek och skickade ut honom. - Du kommer inte nära mina barn med det där. Skrek hon. Hon hatade tanken av att hennes barn skulle se han nerpissad och full.

Jag gick i skolan. Gökstenskolan.
Där hade jag en nära vän. Malin. Och två killkompisar Thomas och jona. Vi brukade leka hela dagarna. Men jag blev oftast utanför och Emil i klassen sparkade på mig och en annan i klassen mobbade mig. Jag var inte som alla andra. Inte klädd i fina kläder. Mamma bestämde ofta vilka kläder jag skulle gå i. Och alla mobbade mig för det.

Sen flyttade vi till skogsängen, om vi spolar fram litegrann. Jag gick i 6an på odlarskolan. Jag var glad över att byta skola men blev snabbt mobbad där också. Högstadiet. Alla var kaxiga. Och skulle alltid vara bättre. Snyggare och ingenting kändes bra. Folk dömde mig. Min familj. Killarna började redan där kasta pengar över mig och kalla mig hora. Jag blev kallad för massa smeknamn och en hel korridor började mobba mig och folk dra sig undan för att dem sagt jag hade löss. Det va brutalt. Och lärarna bara såg på. Jag ville ofta då begå självmord för jag kände livet var meningslöst utan vänner.

Jag flyttade skola igen. Jag gick i engelska skolan. Jag trivdes där. Där tolerade dom inte mobbning. Mina vänner jag hade på fritiden var Nadia och Emma. Men vi tre kom inte längre överens så vi sågs på skilda håll istället för triangel umgänge. Sen blev jag mycket sjuk. Utan medvetande. Jag gick i skolan spydde ofta upp maten. Hade ingen matlust och svullnad under ögonen. Folk började kalla mig för bulemi Sanna. Jag blev mobbad igen. Och utanför.

Jag åkte in på sjukhus och fick njursvikt.
2års tid låg jag på sjukhus. Kopplad till en dialys maskin. Slangar inopererade och inga vänner. Ingen skola. Ingenting. Sjukhus tiden var tuff. Mamma låg vid sidan om skrev ofta i sin dagbok om hur allt var. Och hur hon hoppades för mig att bli frisk. Jag låg ibland dagar i sängen och mådde dåligt. Dialysen tog mina krafter. Jag gick ner till 38kg. 14år gammal. Allt blev rutiner. Kissa på morgonen. Blodprover. Kontroller. Ultra ljud. Röntgen. Och massa provtagningar hit och dit. Dialysen var mest jobbig. Mamma trodde jag skulle dö. Och doktorn sa att jag bara haft två veckor kvar om jag inte kommit in och påbörjat dialys. Nu väntade vi på em ny njure.

När jag kom ut ur sjukhuset med en ny njure var allt en annan historia. Jag hade svårt att börja på nytt. Jag visste inget matte tal. Jag hade Emma som vän kvar. Jag mådde dåligt för att jag kände att jag missat så mycket. Vänner. Kärlek. Allt som en 14-16åring måste lära sig.

Jag började söka kärlek. Blev ofta utnyttjad av killar. Fick det ofta tufft. Mamma och pappa skiljde sig. Pappa gifte om sig i smyg. Det var liksom så mycket jag inte fick som barn. Uppfostran. Kärleken. Disciplin. Jag fick inte lära mig eller förstå saker rätt eller fel. Jag blev liksom segtänkt.

Och här fick jag ta ansvar över mamma hjärtsjuk och min lillebror med autism. Livet var tufft. Jag visste inte vart jag skulle börja. Och killarna fortsatte utnyttja mig. Jag gick på psykiatri för allt blev för mycket. Jag kände mig ensam. Utnyttjad. Sexuellt och för min existens. Jag bara gav all kärlek och fick ingenting. Det blev tufft.

Jag mådde dåligt hemma. Började gå ut på krogen. Blev ofta kallad hora även där. Pengar slängda emot mig. Folk som ropade på gatorna. Tjejer drog i mitt löshår.
Det var folk som jagade mig med bilar. Våldtäktsförsök. Och annat.. polis på polis. Och hemma blev liksom allting mardrömmar för allting påminde mig om när polisen kom och allt som hänt runt omkring. Det blev ett dystert område. En begravningsplats att sörja på.

Jag började känna mig otrygg. Jag började känna att jag har ingenstans utanför mitt hem att könna mig trygg.
Förutom hos min bästavän nu idag Matilda.
Jag var ofta där. När allting blev för mycket tog hon emot mig. Lyssnar på mig och finns där. Hon var och är den enda som förstod mig djupt.

Eskilstuna blev min levande mardröm. Jag hade ansvar för mycket hemma. Jag kände att allting blev en djup sorg. För mamma är sjuk och min lillebror autism. Slängde emellan åt tallrikar på mig.

Jag hade liksom inga val eller alternativ.
Och aldrig haft mer än att hålla emot. Va stark. De blir bättre. Men trots det har jag varit med om så mycket och känner att varje motgång tar på mina krafter. Och jag får aldrig en start att ta tag i mitt liv. Mig själv. Jag ville bort. Jag ringde soc. Polis. Kvinnojour. Psykiatrin. Jag berättade om vad som dagligen händer mig. Och hur jobbigt jag har det hemma. Att jag är fast i min säng och kommer inte ut ur den zonen. För att jag känner mig otrygg. Jag behöver ett boende. Jag behöver hjälp. Men fick ingen hjälp.

Därför valde jag att fly. Fly hit. Men det är inte heller enkelt. Man är fortfarande själv på sina ben om att starta sitt liv. Ha ansvar över sig själv. Man har liksom ingen familj som pushar en där. Man har inga vänner som man träffar i sin vardag. Man har inget jobb -Än! Det är tomt. Ensamt. Och människor förstår inte riktigt hur skrämmande och jobbigt allting är för en. Det är liksom mycket i tankevägar. Mil långa tankar.

Och avsett hur jag berättar det säger de flesta att jag bara måste va positiv. Men vissa dagar är det inte så enkelt.

Jag gick in i väggen i juni. Blev sjukskriven för svår depprimerstion och ångest. Utmattning av stress. Till nu 22 augusti.
Utskriven ur skolan med mitt CSN. Jag studerade komvux i Eskilstuna.

Blev bestulen på pengar jag sparat till lägenhet. Allt. Jag trodde jag hade saker under kontroll. Men kom allt som en bomb och i med det kom sjukskrivningen. Jag orkade inte ett skit. Vsrför skulle allt hända mig? Jag svimmade på Ica Stenby i Eskilstuna.Jag var helt förstörd i mig själv. Och bestulen på pengar att inte kunna betala räkningar. Mitt rum blev ett soprum. Jag gick bara mer och mer djupt in i depprimerstion.

Iallafall lyckades jag få ett till CSN. Nu flyttade jag till Skåne.Där jag har min lycka. Motivation till att klara av saker. Sökte jobb med CV. Kämpa kämpa. Blev bestulen/lurad igen och utslängd ifrån en lägenhet. IGEN. Och där gick hela CSN bidraget åt helvete. 10k.

Folk tror att jag utnyttjar swish. Att jag bryr mig om smink. Löshår. Osv. Sure. Jag gjorde när jag hade pengarna till det. Min hobby var utseende fixering.
Jag gjorde när jag visste att jag hade råd. Men nu kom räkningarna. Jag skulle betala. Jag visste och hade planerat innan att dem 6000 skulle gå till räkningar. Men att bli bestulen på pengar. Gjorde allt värre igen. Det är inget jag inte fokuserade på. Jag hade allt klart i detalj. Så jag köpte inte saker bara för att jag kunde. Utan för jag visste jag hade råd.

Livet är tufft. Och inte alls serverat på silverfat. Det visste jag. Men sen. Kom nöden och bilden till mig av hur illa jag ligger. Jag bad folk om hjälp. Swisha. Jag vill inte tigga. Och jag har inte något val. För att få av soc måste jag söka i min kommun. Va inskriven på arbetsförmedlingen osv. Jag fick panik. Och har panik.

Jag sökte timjobb. Nu har jag lyckligtvis fått ett. Under en helg. Men det är fortfarande tufft. Och jag söker mer.

Jag känner att det är tufft. Att stå på egna ben. Utan stödet av vänner och familj.
Att ha ansvaret över sig själv. Att må bra. Det är tufft att må bra i den sits jag är i. Det är svårt när man inte har den där glädjen eller en stabil trygghet än till att känna man kan komma hem och luta sin axel på någon.
Man har någon som finns där i alla odds.
Man har sitt kompisgäng eller man är inte ensam. Man kan vara lycklig. Och det är helt okej för om något händer. Så har man andra bra alternativ.

Det är så mycket skillnad ifrån familjer som har sin mamma och pappa där. Dom äter. Reser. Gör saker ihop. Dem har sina syskon där. Dem har vänner som de har kontakt med. Dem har stöd. Dem har skola. Folk som ändå finns omkring en ifall man vill.
Folk kan inte riktigt gemföra. Eller förstå. Dom tycker dem har det liknande men kan inte riktigt uppskatta de dem har. Och förstå hur jag har.

Ingen kommer någonsin förstå. Och jag försöker förmedla det. Men de förstår inte. Med seperationsångest och med att känna sån jävla oro över saker för man är ständigt konstant rädd över vad som kan hända en för man är van. Man är negativ ofta. Nedlåten. Man känner bara att man vill ha någon där.

Man vill ha omtanke. Kärleken. Man vill inte va ensam. Och när Leon tex har skola och sen måste jag fokusera på jobb. Det är ditt o datt. Så blir det till att det knappt blir fokus på oss. Och kärlek.

Och vi ses typ inte riktigt, för det är mycket stress och annat. Och med det allting så blir jag ensam och känner att jag inte har andra alternativ. Jag har bara mig själv. Jag saknar honom även när vi är med varandra för det är sällan en lugn stund. Och det är stressigt för både han och mig. Men vi uppskattar stunderna vi får. Och är inte arga på varandra. Utan bara på läget allt är i.

Det är så frustrerande och jobbigt allting.
Och jag ville bara folk skulle veta. Läsa. Förstå kanske. Att nej. Mitt liv är inte enkelt. Serverat. Och jag har ständigt ångest. Och kämpar. Sen dagen jag föddes till nu. Jag tror inget liv är glamoröst. Men vill folk ska ha en jävla uppfattning innan. Jag tar inte på mig offerkappan. Utan vill bara folk ska fatta.

Och allting är verkligen inte enkelt. Jag önska jag hade omtanke. Ofta. Av vänner. Av familj. Folk som stöttar en. Vill bli uppmuntrad. Glad. Känna att jag har alternativ. Känna att folk har empati och ser mig. Men det är svårt. Och därför håller jag mycket inom mig.

Jag önskar mig bjuden på saker för jag är en fin syster. Vän. Flickvän. Rosor. Uppmuntran. Kärlek. Choklad. Jag önskar mig uppmuntran över att det här klarar du för du är stark. Jag önskar mig kärlek. Omtanke. Jag önskar mig tid med Leon. Jag önskar mig avkoppling. Men allt känns bara förjävligt.. Och jag ville skriva av mig hur allt i mina tankar går. En öppet dagboksinlägg helt enkelt..

Puss.

Likes

Comments

Är detta verkligen lagligt? Sjukt sätt att behandla detta fina land som är fullt med möjligheter. Att detta ska vara fint? Konst? Hur då?

När jag tittar på den böjda stången och flaggan och korset som hänger upp och ner så känner jag ett starkt obehag som förvandlas till vrede. Ord som ockupation, förödelse, nederlag, förnedring, svaghet, ondska och djävulskap snurrar i mitt huvud.

En vidrig respektlöshet och attack mot vårt land, våra traditioner, vår stolthet, vår integritet, våra lagar, våra värderingar och allt annat den svenska flaggan symboliserar. Det känns som att den talar för oss själva att det här inte är Sverige längre eller att det inte är okej med svensk tradition. Det är som att böja ner hela Sverige. Undra hur länder hade reagerat ifall deras flagga var böjd på detta vis och vilken typ av känsla de fått?

Dessutom så måste jag påpeka att detta konstverk ligger bara 100m från Åhlens City där terrordådet skedde. Hur i helvete är detta konst!? Och vilken typ av sjuk människa accepterar det?!

Detta är INTE okej. Det känns så sjukligt respektlöst. Vad tycker ni?

Likes

Comments

​hur mår jag egentligen? Och varför mår jag som jag gör? Det finns en lång historia till. Bakom mitt leende döljer jag mycket rädsla och oro inför framtiden. Vad för oro? - Att flytta tillbaka till Eskilstuna. Varför har du oro inför det? - För varje gång jag varit ifrån Eskilstuna har jag på något sätt varit lycklig. En helt annan person och en framåtdriven människa. En som kämpar för sina mål. En som inte ger upp och en som mycket gärna vill förändra framtiden. Varför kan jag inte det i Eskilstuna eller varför är jag inte den typen av person där? - För att i min hemstad. Har mycket hänt. Mycket som gör mig så otroligt rädd. Som gör att jag inte vågar gå ut. Åka buss. Klubba med mina vänner. Som gör att mitt hem inte känns tryggt. Då kanske ni undrar vad för saker?

- Jo, jag har blivit neddragen på marken. Spottad på. Löshåret av. Drinkar slängda. Ord som HORA ropade med små mynt slängda emot mig. Jag har blivit förföljd. Fotad. Jag har haft polis hemma hos mig så ofta att jag känner ingen trygghet. För jag är rädd att jag inte har någon frihet alls utanför mitt hem och hem gör alla minnen till mardrömmar på nätterna.

Därför valde jag att fly. Fly ifrån min hemstad. Där egentligen hemma ska vara bäst. Och borta bra. Men jag grät mig ofta till sömns på nätterna. Jag var så jävla ångestfylld hela dagarna och hade ingen frihet till att gå ut för jag var så rädd. Jämt. Konstant om dygnet. Och att vara hemma hela dagarna är det allra sista jag vill i livet efter 2 år på sjukhus - tiden.

Och jag var rädd konstant för att 6 saker kunde hända på en vecka där ett par somalier skrek åt mig att visa rumpan mer. Där killar kasta mynt över mig på krogen. Där en tjej kallade mig hora och drog i mitt hår. Där jag blir förföljd av en bil och behövt springa hem. Där det skickas foton till mig varje dag vart jag är på Snapchat och frågor om vart jag bor och vart jag ska.

Min enda utväg efter att ha ring socialen. Polisen. Kvinnojour. Brottsoffer. Och annat. Var att fly. För ingen tog något på allvar.

Jag hittade en kärlek i Skåne. Jag såg en möjlighet för jag älskar ju Skåne. Jag älskar mina vänner här och hela sammanhållningen mellan varandra. Här är min familj. Han peppade mig till att gå med CVn. Överallt i hela Skåne. Han peppa mig till att söka lägenhet att hyra och jag fick en. Mycket har dock hänt. Och pengar gick åt helvete. Lite för privat att ta upp här om exakta allt.

Men folk har inte förstått. Att nu ligger jag minimum flera tusen kronor. Blev bestulen på pengar. Och också utkastad ifrån mitt boende. Hittade nytt boende. Och lite så kort sagt.

Jag ber folk att swisha mig. Varje dag på Snapchat. Och folk har länge undrat varför. För att jag förlorade så mycket pengar. Jag har ingen som helst inkomst och alla dessa pengar var beräknade att räcka till minst 2 månader. Jag blev utkastad ur boendet och fick därför mer problem. Tänk er allt man la ner på allt?

Det är min enda utväg framtill jag får jobb. Vilket jag har två intervjuer och stor chans till. Men fram tills jag får lön har jag alltså räkningar och annat att betala och 0 inkomst fram tills dess. Med alla räkningar och beräknat är jag redan minus. Har  alltså typ ingenting att leva på utför räkningarna.  Och 0 som helst inkomst någonting fram till jag får någon anställning. Och har ingen säkerhet till att chansa heller..

Min oro kring allting har ökat. Jag vill det sista tillbaka till Eskilstuna och mycket har varit så jobbigt. Folk har gett tips och råd som jag är sjukt tacksam över. Folk har också hjälpt till med att swisha pengar.

Jag är inte den som vill tigga. Jag är inte den som vill ta emot. Men det känns på något sätt som ett enkelt sätt och som en sista utväg. Och jag önska att folk kunde förstå hur tufft det för mig är. Jag vill bo här så jävla mycket. Jag vill bygga mitt liv här. Inte i Eskilstuna. 

Men jag erkänner. Det är en skam. Absolut. Men tills jag får anställning och lön eventuellt sista september om jag får jobbet. Så kommer allting bli bra och jag är inte behov av mer. Jag kan bara inte chansa 

Jag erkänner av mitt hjärta att det är mycket fel. Men jag älskar er av hela mitt hjärta som förstår hela historien till varför och bidrar. Tack för att ni läst såhär långt. Och om ni vill bidra. 0761908463

P.S folk tror jag slösar på alkohol. Och annat. Sanningen är att de enda gånger jag festar är på gratis entré. Jag dricker inte om jag inte får något ifrån andra ( sad but true ) och jag verkligen är försiktig med varenda krona. Och varje krona för mig räknas just nu. Det ni ser kan vara så mycket bakom om jag går på krog. Om jag dricker. Bio eller restaurang. Jag köper ingenting själv. För att min största prioritering är det jag har utgifter för. Och min pojkvän han gör allt för att jag ska hålla i dem pengarna med.  

.tack. mvh Sanna.


Likes

Comments

Har kanske inte varit så aktiv, vet inte vad som räknas som aktiv och inte men (ett inlägg om dagen?), det är för att nu är det så att jag fick ställa om planerna och flyttar redan nu 10e augusti till Malmö. Helt sjukt! Jag kan inte förstå det själv. I en månad och kanske förlängning. Jag är så lycklig, nu får jag spendera dem sista varma dagarna med Leon utav den här sommaren. Vi ska ha så mycket kul, ska söka jobb och annat såklart också. Men just nu är det överväldiga känslor! Att jag inte får fram rätt ord.

Så hela dagen idag har jag gjort ärenden, färgat min utväxt och så packat.  Hann träffa två systrar och en syster dotter idag, och en riktigt bra vän med hennes lilla syster. Så mys! 

Imorgon bär det av iiihhh! Vi hörs i ett inlägg snart. Godnatt!


Likes

Comments

mina planer just nu är att söka jobb så mycket som möjligt. För i september är det planerat att hyra en lägenhet i 1 månad nere i Skåne. Om allt går som planerat. Jag trivs i Skåne och vill få förlängt kontrakt så därför söker jag jobb för att få hyra ut i 4 månader iallafall. Så har fixat mycket med CV och sökt massa jobb, ska även gå runt med CV:et och söka. 

Sen kommer jag och Leon nästan bli sambos. Vilket jag ser framemot för vi är redan helt inne i inredning i butiker och kommer så överens om allt så jag hade trivts med honom vid mig! 

Men just nu sviker ekonomin lite. Så därför är det bråttom med att söka jobb så det inte bara räcker till en månads uthyrning. Det hade ju varit trist att åka tillbaka till Eskilstuna. Som jag HATAR.

Så försöker skramla ihop så jag får råd att åka ner om några dagar för att söka med CVt och ha råd med räkningar den sista. Jag kämpar på! Vet ni något jobb hör av er! 

Likes

Comments

Jag och Leon har samlat en Instagram för att spara alla våra bilder och roliga videos på, jag tänkte varför inte göra den till privat Instagram en del får följa för att skratta lite? Så vi startade en Instagram och har nu redan fått upp till 200 följare. Kommer komma roliga saker upp på den och kanske någon livesändning i framtiden. Så följ Sannaoleon på Instagram!

Zzentio och Leonflyxe annars på Instagram. Leon behöver nya följare så följ honom! Tack!

Likes

Comments

När jag var nere i Skåne shoppade jag på Sephora. Just because i'm obessed with makeup. Så det blev en ny foundation från Kat von D. (Den var bra men lägger sig i rynkor). En ögonskuggpalett, chocolate bar (Älskar!) En läpppenna ifrån Kat von D (Också väldigt fin och bra!) och sedan en highlighter som jag totalt Älskar! Från Becca. Ni får se dom mer i ett inlägg framöver! Fransarna är ifrån Lindex egna i "bold"

Likes

Comments

Som ni kanske vet om var jag i Skåne i nästan två veckors tid. Det har varit så underbart! Det började med att jag planerade att åka ner för jag ville långt innan åka till Skåne. Nu var det Sjöbo marknad och lite annat som skulle hända där nere så jag tänkte att varför Inte? Jag passar på. Så jag bokade en lägenhet i 5 dagar som eventuellt ska bli längre kontrakt ( att jag ska hyra ut det i framtiden) i 1-4 månader. Jag ska söka jobb i Skåne nu för att jag verkligen trivdes i lägenheten och det var helt underbart.

Jag träffade min nuvarande kille. Vi gick runt på Sjöbo marknad. Och nästa dag hade vi myskväll hos mig med mat och gott. Har gått på emporia. Varit på triangeln. Ystad hamn. Strandfest, Vi har verkligen fått sjukt mycket gjort och jag räknar nästan alla dagar i timmar och att allting gått så bra. Jag och Leon klickade redan efter andra dagen. Samma intressen och likadana åsikter om många saker. Sammanlagt har vi varit med varandra mer än 172 timmar och den tid man får gjord så började vi komma så sjukt nära varandra att allting slog gnistor och vi båda har diskuterat så många defekter med allt som komma skall. Och vi inser att vi bara är bättre människor med varandra och att livet blir mycket bätrre av att vi är ett par, så idag är vi ett par.

Sen har jag också träffat så underbara personer. Framförallt min bästavän idag Meg. Meg och jag kom så sjukt nära varandra redan första dagen vi träffades och funderade båda över vart fan människan varit i våra liv!?

Jag är så lycklig över vart ödet förde mig spontant med att åka till Skåne. Det är värt varenda krona. Nu ska jag fokusera på att söka jobb, jag ska ta tag i en massa saker. Ni vet den där energiboosten man får när man är kär? Oh jaaa. Förutom att jag har feber och är sjuk så är jag så lycklig och glad över allting.

Vem säger att kärlek vid första ögonkastet inte finns?..

Likes

Comments