Gud va dålig jag är på att uppdatera här 😅

Iaf så är det väldigt mycket just nu. planering av dopet för vår lilla Liam som är i fullgång. Och när vi ändå har dop så ska vi göra en liten suprise för alla gäster och gifta oss så ni kan ju förstå att det är rätt mycket som ska planeras på kort tid 😄

Nu tänker säker många oj hon är 24 år och ska gifta sig. JA men faktiskt så ska jag det. Finns ingen människa jag hellre skulle vilja dela livet med än min kära fästman. Skulle inte kunna tänka mig ett liv utan honom igen. jag förstår inte vad jag gjort för att förtjäna nått så underbart som den människan ❤ Men jag är så otroligt otroligt glad över att han VILL dela sitt liv med mig och att han älskar mig för den jag är. Han är fantastisk så JAAA jag tvekar inte en sekund på att detta är rätt! :)

jag har iaf hittat min klänning 😍 dock så kommer inga bilder läggas ut på den ÄN för att minimera risken att fel person ser den ;) men sen har jag även hittat kläder till min äldsta son och min systerdotter som dem ska ha på dopet/bröllopet, superfina kommer dem vara. som vanligt 😍
har köpt massa dekoration till efter"festen" och även fixat sminkning och sådant så nu känns det ganska bra! :)

Snart ska jag börja jobba igen också och då ska pappa vara hemma med grabbarna grus, han tror att han ska hinna så himla mycket om dagarna och att det inte är nån match men det ska bli kul o se hur det går även efter nån vecka om det nu alltid är en sån dans på rosor som han tror 😂 tvekar absolut inte att han klarar det för det gör han absolut för han har sååååå mycket mer tålamod och sådant än vad jag har! Men han tror att man kan sova halva dagen, hinna städa, diska, laga mat, greja med bilar, tvätta och allt sådant samtidigt som han ska ha hand om 1 barn på heltid och 1 barn varannan vecka. GOOD LUCK! 😄

Nu ska jag försöka sova lite! natti 🤗

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Nu var det längesedan jag skrev här men har varit så mycket som hänt det senaste så jag fått tagit en liten paus. Men här kommer en lång historia om vad som hänt under denna tiden!

För ett par veckor sedan så hade jag så himla ont i svanskotan efter förlossningen & ju längre riden gick desto ondare fick jag. Tillslut kunde jag inte sitta eller ligga på rygg och när min sambo titta så var det alldeles svullet & rött så han frågade om jag hade kliat där men jag hade inte rört där. Då bad han mig att ringa till vårdcentralen dagen efter och boka en tid så dem skulle få kolla vad det var. När jag fick en tid 2 dagar tidigare så kom jag dit och dem kollade och dem blev också väldigt oroliga eftersom det var så svullet, rött & också varmt. Dem försökte förklara för mig på sitt himla läkarspråk om vad det var men tillslut så fick han rita på ett papper (han var ikke svensktalande heller så de va faktiskt inte så lätt att förstå😅) men då fanns det tydligen en led mellan svanskotan och ryggraden som han trodde hade fått sig en smäll under förlossningen iochmed att det gick så fort så kunde det lätt bli så. Och inte nog med det så hade det såklart blivit en inflammation runt denna leden så det hade bildats massa var runt om och därför var det svullet, varmt & rött. Han skulle skicka en remiss till kirurgi nere på NÄL & tills dess så skulle jag få äta antibiotika. Men först så fick jag ta ett blodprov för att se hur mitt sänka var.
tog blodprovet och det var högre än det skulle vara så det vosade ju ett tecken på en infektion i kroppen. Men under tiden jag hade tagit blodprovet så hade läkaren pratat med dem nere på kirurgi så dem hade sagt att istället för att vänta på en remiss så skulle jag åka direkt till akuten och bli opererad DEN DAGEN... just för att det inte skulle hjälpa med antibiotika utan dem behövde tömma ut varet och så. Jag blev ju såklart ganska rädd och orolig för jag har aldrig opererats förut och så har jag en 8 veckors bebis som jag ammade och just då så kändes de liksom som att jag inte visste nånting om vad som skulle hända o hur det skulle gå med min son & amning om jag skulle opereras, skulle dem få vara med på sjukhuset, skulle min sambo få åka hem och jag vara själv där nere. Alltså tusen frågor gick runt i huvudet och tårarna bara rann...

Tillslut kom vi ner på akuten på NÄL där vi fick sitta i några timmsr trots att dem skickat en remiss från vårdcentralen. Men när vi kom in så kom en läkare som fick hämta en annan för hon visste inte riktigt nått om detta, en annan läkare kom in och titta o sen gick han och hämta ännu en annan läkare men detta var en kirurg och han var hur bra som helst verkligen! han förklarade allting jätte bra och tog verkligen hänsyn till att jag ammade och hur vi skulle lägga upp allting för att det skulle funka så bra som möjligt för lilla Liam och så han inte skulle behöva vara hungrig under och efter operationen.
Fick åka till en annan avdelning där allt skulle förberedas inför operationen och dem hade även lånat upp en bröstpump från BB så att jag skulle kunna pumpa ur så sambon hade mat till lillen under operationen. Dock tog allting väldigt lång tid på den här avdelningen men alla va jätte snälla och tog verkligen hand om mig. Sambon tog med sig Liam och åkte hem för han fick ingen ro alls till att sova på sjukhuset så han var jätte ledsen så vi gjorde upp med dem att när jag är färdig på operationen så skulle dem ringa honom så skulle han komma tillbaka då eftersom vi har 1 timmes bilväg att åka också så då skulle jag hinna vakna till.

strax innan operationen så fick jag ta ut mina piercings, fick en jättefin outfit och va tvungen att skrubba hela kroppen med en speciell tvål. Jag blev helt förstörd för mitt hår gillade verkligen inte den tvålen kan ja säga..
Men efter det så var det dags att rulla ner till operationen och där va det helt otroligt underbara människor! trots att klockan var 21 på kvällen så va dem jätte goa och snälla och när dem skulle söva mig så sa narkosläkaren till mig att det sista man tänker på är det man drömmer om under narkosen så tänk på nått roligt o herregud så jag tänkte positivt 😂

Efter operationen var färdig så ville jag ringa min sambo så det fick jag. Då berätta ja att allt var klart och att han kunde komma tillbaka så han kunde hämta mig. Jag var även jätte jätte hungrig eftersom jag inte hade ätit på hela dagen så jag fick 2 smörgåsar och nyponsoppa, det låter inte mycket för världen kanske men just där och just då så var det himmelskt gott!
När jag legat där i 1 timme så fick jag åka tillbaka upp till avdelningen som jag var på innan. dit kom även min Sambo strax efter att jag kommit dit. I detta skede så var jag överlycklig för att jag var klar, jag skulle få åka hem och allt skulle bli bra och jag skulle sova i MIN säng för ja va så himla trött och kan verkligen inte sova på sjukhus..
MEN då kommer personalen på den avdelningen in och tycker det var dumt att min sambo kom tillbaka så tidigt för jag måste kunna kissa innan jag får åka hem.. mitt hjärta typ brast totalt samtidigt som jag kände att varför sa ingen detta till oss tidigare för?! jag har aldrig varit med om en operation tidigare så hur skulle jag kunna veta det?? Men då va man tydligen så bedövad av narkosen att man inte alltid kan kissa eller känner sig kissnödig så blåsan inte blir tömd och det kunde vara farligt om den blev full och man inte kunde tömma den. (Jag gick på toa precis innan operationen och kissade jätte mycket..)
Dem gjorde iaf ultraljud på min urinblåsa och jag hade 0.35ml, vilket sköterskan förklara att man inte ens kan kissa då men jag fick ändå inte åka hem förrän jag kunde kissa så jag drack typ 2 liter vatten, massa juice o allting för att bli kissnödig. Jag gick på toa konstant och försökte kissa, alltså då menar jag verkligen var 10:e minut för jag ville bara hem! när dem gjorde ultraljud på blåsan igen så hade jag 1,6dl urin i blåsan och sen när jag kissa fick jag ut 0.5dl men det räckte inte så jag fick damp o insåg att ju mer dropp jag får desto mer kommer min blåsa såklart att fyllas utan att jag får ut allting. Så som den djurvårdare jag är så kan jag ju med dropp så jag kopplade bort mig från droppet och fortsatte att springa konstant på toan. Dem skulle egentligen kolla efter varje gång jag kissat hur mycket som kom men tillslut så slutade jag säga till för jag visste att det var för lite men om jag sparade dem små snuttarna efter varje gång istället för att låta dem kolla och hälla ut det så tycker dem ju tillslut att det kommit "mycket" så klockan 6 på morgonen efter så fick jag lov att åka hem för att jag kunde kissat så "mycket på en gång". Ja det kanske var dumt att göra så för jag kände ju själv att jag kanske inte bemästrade kisseriet riktigt ordentligt för jag fick verkligen trycka för att det skulle komma ut några droppar och verkligen koncentrera mig men jag ville bara hem!! Men även när vi kom hem så gick jag på toa ofta och även fast jag inte kände mig kissnödig bara för att det inte skulle bli nått krångel med det.

Dagen efter operationen så skulle jag till min vårdcentral för att ta ut kompresser som dem lagt in i såret för att samla upp allt blod & var. Kom dit och så skulle dem börja dra ut dem ur såret, asså det gjorde så jävla ont så ja bara skrek o tårarna bara spruta. dem försökte blöta upp dem ifall att dem liksom fastnat därinne men nej de gick inte och jag blev helt förstörd. Gråt så mycket att jag nästan inte fick nån luft, dem fick säga åt mig att andas. Jag brukar ändå ha ganska hög smärtgräns men nepp inte då. Till detta hör också att dem inte förstod varför jag inte fått varken antibiotika eller nått smärtstillande vid detta laget för de borde jag fått. Dem försökte lägga xylocain salva på såret som om det skulle hjälpa.. Nej.. tillslut så sa dem att det nog är bäst att jag åker ner till NÄL igen så dem som gjort det får titta på det för dem kunde inte få ut dem & när dem försökte va lite aggressiva så gjorde de så sjukt ont!

Kom ner till NÄL och fick än en gång gå vägen genom akuten för att få hjälp trots remiss från vårdcentralen även denna gång.. kunde ju knappt sitta så gick runt o så typ hela tiden. Efter 6 timmar, alltså SEX JÄVLA TIMMAR kom det en sköterska som tog med oss in på ett rum på barnavdelningen för att det inte var bra för våran bebis att sitta i ett väntrum så på sjukhus med massa sjuka folk. Att det ska ta 6 timmar innan nån bryr sig om det, helt sjukt!!!
efter ytterligare 4 timmar så kommer läkaren (klockan var då 3 på natten & jag var riktigt nära på att åka hem flera gånger men sambon tvinga mig att stanna...).
In kommer Hitlers fru & då menar jag verkligen HITLERS FRU... Hon bröt på typ polska och bad om att få titta på såret. sedan bara drar hon ut kompressen utan att säga till innan, utan att va de mista lilla jävla försiktig eller känsla över huvudtaget över hur jävla ont jag hade.. (för att tillägga så var dessa kompresser ca 1 meter långa och ihoptryckt intryckta i såret). Efter hon gjort sådär så säger hon att en tredjedel av det redan är gjort för då var det "bara" två kvar.. och asså ja va så nära på att gå där ifrån så fy fan. Det gjorde så ont och den bristande respekten asså den gjorde mig vansinnig!!!! Jag bara gråter och min sambo försöker trösta mig och hon frågar varför jag är ledsen o så säger ja men de gör ju förhelvete ont... då säger hon jätte otrevligt: men det här är ju inte det värsta du gjort, du har ju fött barn. då höll ja på o smälla av.. så för att jag fött barn så ska jag bara tåla allting? jag ska bara kunna ta emot alla smärta i världen för jag har ju fött barn?!
Jag blev helt i shock och vände mig mot min sambo som stod vid sidan av sängen och han kramade mig o då rycker den där jävla idioten ut dem andra 2 på samma gång och jag bara slängde mig upp från sängen, försökte chippa efter andan utav den smärtan. min sambo försökte ta emot mig och krama mig för att lugna mig men jag bara skrek släpp mig för helvete o putta bort honom. Jag kände hur jag bara knöt näven hårdare och hårdare och Hitlers fru säger: du får slå mig. jag tyckte bara det va bäst att få det överstökat... Jag svarade inte ens jag bara tänkte att det nog var bäst för henne att hålla käften och gå ut därifrån innan hon skulle få gå ut därifrån med ett blåöga eller två istället.. tillochmed min sambo fick tårar i ögonen för hur hon behandlade mig och för den respektlösheten hon hade.

Så jag har varit ganska så förstörd nu ett tag, både psykiskt och fysiskt tack vare allt detta & därför så har jag varit ganska frånvarande här. Men nu ska jag bli bättre på att uppdatera igen! :)

Likes

Comments

lördag: denna dag var det påskafton och vi var iväg på påskmiddag hos sambons mamma. Är inte aå förtjust i varken påsk eller julmat men det jag äter var jättegott iaf :) Som de flesta barn får vid denna tid så fick min äldsta son påskägg efter maten, flera stycken fulla med godis.. han åt jättemycket men har väldigt mycket kvar också faktiskt men han fick en jätte sockerkick o yra runt som en galning med sambons brorsdotter.

Men när vi skulle åka hem på kvällen och han skulle gå och lägga sig så tog godiset och tröttheten ut sin rätt. Så nu har vi satt godisförbud för en tid framöver! Elak mamma kanske men när man slåss och sparkas för att man blir arg över att behöva gå och lägga sig,               då är det inte okej!

Han har även börjat lyssna väldigt väldigt dåligt på när vi säger till honom något och är ganska uppkäftig för att bara vara 5 år.. Nån som har något bra tips eller råd på hur man hanterar en trotsig 5-åring?
han är för det mesta väldigt snäll men har sina perioder, speciellt om han inte får som han vill.. har väl kanske varit lite bortskämd och fått som han velat oftast men nu vill vi ha ändring för det gör riktigt ont när han sparkas och slåss och man blir även väldigt ledsen när han säger att han hatar en och att han inte är ens barn längre och sådant! :(
kommentera gärna isf hur ni gjort och vad ni fått ut för effekt av det! :)

Likes

Comments

Den här förlossningen skiljer sig mycket från min första. men det gjorde ju graviditeten också så det kanske inte är så konstigt 😉

Denna lilla kille som kom ut var beräknad den 20/3 men den 18:e på lördagen så hade jag haft sammandragningar i några dagar och dem var ganska jobbiga. Klockade och det var mellan 3-7minuter mellan dem men jag hade haft en blödning så vi ringde förlossningen och skulle komma in på koll. kom dit och dem gjorde ctg-kurva och kollade hur öppen jag var.
Jag var bara öppen mellan 1-2cm men livmodertappen var mogen men inte helt utplånad för det var ca 1 cm kvar. Vi fick åka hem i väntan på att värkarna skulle bli starkare.
På natten till söndagen hade jag ganska ont igen men på måndagmorgon hade slemproppen gått och det var JÄTTEMYCKET klet verkligen så det gick inte o ta miste om vad det var! 😰 Den fortsatte komma ut under de 2 resterande dagarna och jag fortsatte ha väldiga sammandragningar.
Vi insåg att okej vi kommer nog få gå över ganska länge för han verkade trivas så bra därinne o värkarna tilltog ju inte märkbart.

På torsdagen så var jag med min sambo i garaget när han greja med bilar i några timmar. Kände att jag hade ganska mycket sammandragningar men det var inte inte så mycket värre än innan. (här kommer problemet med att jag lär mig leva med smärta in) Jag märker de ju liksom inte för att jag är så van att ha ont.

Hade väldigt svårt att somna denna natt så efter sambon somnat så låg jag och kolla på tv:n bra länge. kolla klockan och klockan var ca 1 på natten o sen måste jag somnat en snabbis för jag vaknar upp med en fördjävla smärta i magen. Då var klockan ca halv 2 på natten. Går snabbt upp ur sängen och tänker jag måste kissa men det gör JÄTTEONT i magen verkligen.. Bestämmer mig för att ta en varmdusch o se om det hjälper. Kunde inte röra mig varje gång denna smärta kom och det var ca 2minuter mellan att det kom och det höll i sig i 1minut ungefär så jag visste inte riktigt vad jag skulle göra riktigt. Vandrade mest runt här hemma o kände att det trycker på liksom. När jag stod inne i duschen o tårarna bara rann o ja kunde typ inte va tyst längre utan stod o höll i väggen och småvråla så insåg jag att okej nej de här funkar inte vi får nog åka nu. Klädde på mig och gick ut och ringde mamma som skulle komma hit och passa hundarna & sen till förlossningen och dem sa att vi skulle komma in. Gick in och väckte sambon och sa bara vi måste åka in nu! Han slängde sig upp och frågade om jag var säker och sen såg han hur ont jag hade så han packade det sista i BB-väskan och slängde på sig kläder och så åkte vi. Klockan var då över 2 på natten innan vi kom iväg.

Jag knep i varje värk som kom, sambon ville stanna bilen och ringa ambulans för han trodde inte vi skulle hinna ner eftersom det är ca 1 timme till NÄL. Men jag sa till honom att bara kör du de går bra. Vi skulle stanna på vägen dit och tanka men då funkade inte just den pumpen vi stannade vid så sambon sprang runt där på macken och försökte hitta nån som funka o tillslut så hittade han en så han körde bilen till den istället, måste sett väldigt kul ut egentligen 😂
sambon sa nästan ingenting i bilen på väg ner utan bara koncentrera sig på körningen och kollade till mig emellanåt. Vägen ner till NÄL kändes oändligt lång och i sluttampen så började jag verkligen tvivla på att vi ens skulle hinna dit. Väl framme vid förlossningen så funkade inte parkeringsautomaten för det var minusgrader på natten så vi struntade i det och gick in för det gick inte o vänta längre. Allt kändes som det tog en evighet, hissen korridorer ja allt kändes alldeles för länge. Plingade på förlossningen så dem skulle öppna och sen tog de lite tid innan nån kom så tillochmed min sambo som har världens bästa tålamod blev irriterad o sa men skynda på lite då förhelvete 😂

Ut kom en sköterska som visade oss till rummet och berättade att det snart kommer nån och undersöker mig och att dem skulle mäta ctg-kurvan. jag bara grina av all smärta o sa att den kommer nu.... men hon var lugn som en filbunke ändå...
När dem mätt ctg-kurvan ett tag så insåg dem att okej de här var på riktigt för in kom 3 st.
En barnmorska, en undersköterska och en barnmorskestudent. Dem började ställa frågor som att om jag hade haft en bra graviditet och sådant men jag hade så himla ont att svaren fick dröja i varje värk jag fick. Låg på sängen o klämde sänder sidorna för att knipa allt vad jag kunde. Undersköterskan frågade om jag känner för att trycka på och jag sa ja. jag fick lustgas då smärtan gjorde att jag knappt andades. Dem undersökte mig och jag var helt öppen och nu blir de bebis sa dem. Jag frågade om jag kunde få ryggmärgsbedövning men det var försent och jag blev jätte trött på allting för ja kände att ja orkar inte. Hade ju inte sovit och hade ju haft ont länge vid denna punkt.
Dem sa till mig att jag gjort ett fantastiskt jobb hemma & försökte peppa mig att jag skulle klara det och allt skulle gå så bra men tårarna bara rann på mig o ja skrek i lustgasen att jag orkar inte, jag klarar det inte alls.. 

Dem tog hål på fosterhinnan & jag hade ju knipit hela vägen in och hemma så väl inne då satt liksom den vanan kvar så när jag egentligen fick krysta så knep jag och dem försökte säga till mig att sluta knipa och trycka på istället. Bad om att få kwjsarsnitt men nää.. Fick kramp i låret och sa till dem att jag måste bajsa 😅 dem blev jätteglada o bara jaaaa tryck på o ja bara näääej! dem sa att det ska kännas så och att jag skulle ta i och så gjorde jag en krystning och då såg dem huvudet men sen tryckte dem tillbaka han lite så drt inte skulle gå försnabbt och för att invänta nästa krystvärk. när den kom så kom huvudet ut och så sa dem till mig att jag skulle ta i lite till så det gjorde jag och plopp så var han ute 😍 Hans pappa gråt en liten skvätt och fick klippa navelsträngen.
Jag var helt slut så dem la inte upp han på mitt bröst direkt utan tog prover ur navelsträngen först. Jag behövde få andas lite och ta in allting för inom 1 timme efter att vi kom in till förlossningen så var han ute så jag hann liksom inte med själv ens och trött som attans var jag!

Fick en spruta för att moderkakan skulle lossna för den ville inte riktigt komma ut men sen gick de ganska bra. Efteråt så fick jag sy lite eftersom allt gick så fort och jag tycker det gör så himla himla ont så jag fick massor med bedövning men kände det ändå :((

Liam som han fick heta ville inte riktigt skrika när han kom ut så dem försökte skaka o gnugga han o sånt och såklart blir man lite orolig när man märker att 2 sköterskor står och försöker få han att skrika men samtidigt som han kom ut så kom det en heldel fostervatten så han hade fått det i luftvägarna och behövde skrika för att få upp det. tillslut så skrek han o de kom massa fostervatten ur både näsan och munnen på honom men han var iaf frisk ❤
han var ute 04.35 & vägde 3796g och var 53cm så han var en ganska lång bebis vilket dem hade sagt till mig hela tiden för han tog verkligen upp hela magen och tryckte på revben och lungor så jag hade svårt att andas ibland. Men jag klarade det! trodde jag aldrig faktiskt......

Två superfina pojkar har jag nu & en helt fantastisk sambo, ingen är lyckligare än jag! Min fantastiska familj. vad lycklig ni gör mig ♡

Likes

Comments

Okej nu ska vi se hur mycket jag minns från första förlossningen då. Det var ju ändå nästan 6 år sedan men tror jag minns det mesta utom all smärta uppenbarligen för då hade man ju inte gjort om det 😉😂

Dagen innan lilla Albin föddes så var jag hos min barnmorska. Jag hade haft ont i magen ganska regelbundet fast med längre mellanrum än det sagt att man ska ha. Jag tyckte ändå det kändes lite konstigt eftersom jag inte känt nånting alls som jag reflekterade som ont under denna graviditet. Berättade för barnmorskan om detta och hennes enda svar på det hela var att det bara var förvärkar för jag var ju inte beräknad förrän om 10 dagar minsann..

Jag är en sån person som lär mig att leva med smärta ganska lätt. Jag pinar liksom mig igenom det tills det oftast går förlångt. Vet inte varför egentligen men så är det!

Gick hem o kände bara okej det här är förvärkar, undrar då hur ont dem riktiga värkarna är då?!
dagen gick och det fortsatte göra ont med jämna mellanrum, natten kom och jag försökte sova men det gick inte för jag hade för ont. Tidigt på morgonen väckte jag min dåvarande pojkvän och sa att vi måste nog prata med dem på förlossningen för det gör verkligen ont ganska tätt nu och då klockade vi & det var ca 3-4min mellan värkarna. Ringde förlossningen och dem ville att vi skulle komma in på kontroll.
När vi kom in vid 10 så mätte dem ctg-kurvan och jag var öppen 3,5cm och eftersom vi hade 1 timmes enkel resa in så fick vi stanna kvar. Vi var jättehungriga så vi åkte till Mc donalds & åt och lite så sedan åkte vi tillbaka. När vi kom tillbaka så var jag lite lite mer öppen men dem ville göra igångsättning för att jag skulle orka erftersom jag inte sovit nånting och dem såg på mig att jag redan var helt slut innan. Dem tog hål på fosterhinnan och gav mig värkstimulerande dropp & efter detta har jag inte nån tidsuppfattning men jag fick ryggmärgsbedövning och hade lustgas. Hans hjärtljud gick ner så det kom massa läkare inrusandes och så satte dem en elektråd in i huvudet på honom inne i mig. Men det blev bättre efter ett tag.
kl 21.37 var den lilla killen ute, 9 dagar förtidigt & han vägde bara drygt 3kg så han var jätte liten men fullt frisk och vi bara njöt 😍
jag fick sy en sutur pga att jag fick en bristning och det gjorde ondare än själva förlossningen tycker jag! Dem sydde fel också så dem sydde fast min livmodertapp i väggen för dem trodde det var en hudflik som rullat upp sig så dem var tvugna att ta upp det och göra om... jag fick lustgas mot smärtan men jag tog för mycket så jag svimma och precis när dem skulle trycka på akutknappen så kvickna jag till igen.


Tycker det är konstigt av en barnmorska att säga till en förstföderska att det bara är förvärkar för att man inte ska ha förrän om 10 dagar. Man vet ju inte hur det ska kännas och har man dessutom aldrig känt någonting under hela graviditeten så är det ju klart att man reagerar så nära BF på att det ont liksom..

Men jag är glad att allt gick bra ändå & huvudsaken var att han var frisk och mådde bra när han kom ut ❤

Likes

Comments

Min andra graviditet har varit allt annat än lätt!! I början så låg jag på sjukhuset i några dagar för att jag hade så stora cystor (även denna gång..). På höger sida hade jag 2st cystor som var 10cm styck i diameter. På vänster sida hade jag haft en stor cysta som spruckit så jag hade vätska i buken efter den. Jag hade en otrolig smärta och fick morfintabletter. Jag fick ligga inne och fick inte äta nånting på 1 dygn ifall jag skulle behöva akutopereras, för det va väldigt farligt om dessa cystor vred sig om och risken för det var ganska stor när dem var så stora. Hon som gjorde undersökningen frågade om vi gjort IVF & hon var inte helt svensk så jag förstod inte riktigt va hon mena med IVF eftersom det inte är nånting jag varit insatt i för jag har aldrig behövt tänka på det direkt 😅 men dessa cystor uppstår av att jag producerar så mycket ägg vid ägglossning & därför trodde sköterskan att jag gjort IVF. Min sambo fick inte stanna kvar på sjukhuset och jag var otroligt ledsen dessa dagar. Jag låg i ett rum med bara massa äldre som opererat bort sina livmodrar o sådant pga cancer etc. så det gjorde inte saken bättre direkt.. en utav tanterna låg o fes hela nätterna så jag kunde inte sova för dem va liksom jätte högljudda!! Så sköterskerna som hade nattronden och kom in o kolla till mig gav mig öronproppar så jag skulle kunna sova, behövde inte ens be om det för dem förstod när dem kom in & hörde själva.
Efter några dagar fick jag åka hem men fick återbesök efter 4 veckor för att se om dem minskat och det hade dem litegrann, så slapp åka tillbaka igen.

Jag hade väldigt lätt för att svimma & få yrsel. Minns en av gångerna när jag var hemma hos min mormor och skulle sätta på kaffe och skulle öppna paketet men då bara började jag kallsvettas och fick suddig blick. satte mig ner på en stol och slängde av mig tröjan så jag satt i bh. Mormor pratade med mig men hörseln försvann så såg bara att hennes läppar rörde sig och varje gång jag försökte få fram ett ord så bara hulkade jag o höll på o spy men jag va ändå vid metvetande liksom. Det var jättejobbigt för de tog ett tag innan ja mådde bättre efter dem "attackerna".

foglossning fick jag ganska tidigt men försökte gnata på i mitt vanliga tempo fast fick sota rejält för det dem närmaste dagarna efteråt. Jag ville mer än jag egentligen klara av men jag ville inte känna mig hindrad till att göra saker. Dock blev det så illa i slutet att vissa dagar kunde jag inte gå upp ur sängen. Kände mig som förlamad i bäckenet och att lyfta benen fick jag hjälpa till med armar och händer och verkligen fokusera på att benet skulle upp. Det var riktigt jobbigt och frustrerande för mig då jag har både hundar och hästar som skulle ha sitt varje dag. Min sambo va helt underbar och hjälpte mig med ALLT! Dessa dagar när det var riktigt illa så hjälpte han mig att klä på mig, tog ut hundar o ja han gjorde ALLTING verkligen! ❤

fick ordentliga förvärkar ca 1 vecka innan han kom och hade jätteont av dem, speciellt på natten så jag sov inte alls bra. Jag kunde inte ligga på ryggen för då fick jag jättesvårt att andas och blev yr i huvudet. Låg jag på sidan förlänge så gjorde sig foglossningen påmind. kunde inte vända mig om utan att tårarna rann på mig och allt kändes helt värdelöst, jag ville ge upp verkligen! Jag fick ligga i framstupa sidoläge så mycket jag bara kunde för lilla Liam tryckte så mot mina revben och mellangärdet att det var jobbigt att andas. 

Tillochmed min barnmorska sa till mig att det var en lång bebis därinne och ja det kändes verkligen!

Men tack vare att jag hade min underbara sambo vid min sida så tog jag mig igenom vardagen.                 Guld värd han

Likes

Comments

Till att börja med så var det en väldig skillnad på mina 2 graviditeter. Konstigt att det kan bli så trotts att man är samma person liksom 🤔

I min första graviditet så mådde jag jättebra hela tiden faktiskt. Jag hade plussat på stickan och jag och min dåvarande pojkvän visste inte om vi skulle behålla det. Jag hade alltid varit emot abort & sagt att det var nånting jag ALDRIG skulle göra men jag var också 17 år vid detta tillfälle så det kändes inte som en bra idé att skaffa barn när jag inte ens gått ur skolan och hade jobb etc.

mycket tankar gick igenom våra huvuden och efter nån/några veckor så vaknade jag och hade en jätte smärta i magen, vilket jag hade haft några dagar innan också men sen från ingenstanns så kom det massor med blod. Min första tanke var missfall & jag blev riktigt ledsen. Vi ringde 1177 som sa att vi skulle åka in till sjukhuset så det gjorde vi. 

Väl där nere och när vi väl kom in för undersökning så fick vi göra vaginalt ultraljud. På skärmen såg man ett tickande hjärta och ett ägg som såg ut som "myrornas krig" på tv:n ungefär. Då förklarade läkaren att vi haft 2äggstvillingar men fått missfall med den ena men den andra mådde bra.
Jag hade dessutom en cysta på äggledaren vilket han förklara som att jag producerade mycket ägg så jag kunde fått mer än bara tvillingar.... helt i chock var vi och det var svårt att ta in allt detta på en gång eftersom när vi åkte dit så hade jag helt ställt in mig på att det inte skulle synas nånting, att allting var borta..
Cystan jag hade var ca 6cm stor så vi skulle tillbaka 4 veckor senare för att se så den minskade av sig själv & tack och lov så gjorde den det! :)

När vi kom hem så fanns där ännu mer tankar att gå igenom. Jag var så otroligt ledsen o ville verkligen inte gå igenom en abort efter detta missfallet för det var otroligt jobbigt trotts att det inte fanns nånting jag kunde gjort för att förhindra det. Min dåvarande pojkvän kom hem efter jobbet en dag och jag var jätteledsen o sa att jag vet inte om jag orkar gå igenom det här en gång till.. Då föll det tårar från hans kinder också och han sa att han inte heller vill gå igenom det igen och att han ville att vi skulle behålla det lilla livet som fanns kvar. Efter det så rullade graviditeten bara på som ingenting. Jag gick klart det året i skolan, mådde hur bra som helst och hade inte ont nånstanns eller nånting. Efter skolåretsslut så tog jag ett studieuppehåll i ett år och var mammaledig & en månad senare så föddes han, lilla Albin ♡ När jag började skolan sedan igen så tog jag verkligen mina studier på fullaste allvar och avslutade med ett stipendium för bästa flit och hade världens underbaraste son vid min sida också.

Kort efter att skolan slutade så ringde dem även från en praktikplats jag haft genom skolan och undrade om jag ville ha jobb, jotack självklart ville jag det!

Jag var riktigt stolt över mig själv faktiskt!

När jag blev gravid vid 17 års ålder så var det nog otroligt många som skakade på huvudet men det har aldrig rört mig i ryggen om vad andra tycker och tänker. Sålänge man ger sig attans på att klara det och sålänge man har viljan så tror jag att man kan köara en mammaroll, vilken ålder man än är i. Det finns såklart tillfällen jag tänkt att jag borde väntat men jag ångrar ändå ingenting. Jag tog mig dit jag ville. Jag avslutade skolan, jag fick jobb OCH jag hade en helt underbar liten kille vid min sida samtidigt. Så vad fanns det att ångra?


Min andra graviditet kommer i nästa inlägg för annars blir detta för långt för att ens orka läsa 😅 sen tänkte jag även jämnföra mina olika förlossningar i varsitt inlägg så vill ni följa min resa fram till vart jag är idag så häng med vettja! :)

Likes

Comments

Här kommer ni kunna följa mig och min lilla familj i våran vardag samt ta del av mina tankar och idéer :)


Första blogginlägget kommer snart & tänkte jag skulle handla om skillnaderna mellan mina två graviditeter.

så håll utkik!

Likes

Comments