Är det ett uttryck jag avskyr mer än andra så är det helt klart "......för din ålder"

Vem har bestämt att man blir mindre attraktiv bara för att man blir äldre?
Var står det skrivet att man är mindre ansvarstagande bara för att man är ung?
På vilken sten står det inristat att man är mindre värd om man inte har Svenssonlivet vid en speciell ålder, så är man abnormal?

Jag personligen får ofta höra att det är oväntat att jag för min ålder, 28 somrar, inte har skaffat ett fast jobb, familj och "satt ner mina rötter".
Det är också ofta jag får höra hur folk diskuterar utseende på varandra och förklarar denne med att "han/hon ser ju bra ut för sin ålder"

Jag har själv använt mig av uttrycket, men får mer avsmak för det nu på senare tid.
Personligen tycker jag det är synd att vårt lyckokoncept mäts i utseende, socialt umgänge, pengavärde eller klädesplagg.

Jag lovar mig själv att sluta använda uttrycket ... för din ålder.
Vilka fler är villiga att försöka?

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

"Jag har aldrig vågat luta mig mot någon speciellt länge, inte vågat falla baklänges för tänk om han eller hon inte tar emot. Eller försvinner" Camilla Henemark från boken Adjö det ljuva livet.

Jag har precis läst klart La Camillas självbiografi. En bok om hennes kändiskap, destruktiva levande, galakvällar och övernattningar under Stockholms broar.
La Camilla blev känd som en frontfigur i det extravagansa pop/punkbandet Army of Lovers.
Till ytan sett så hade hon allt man kunde be om i dagens samhälle. Status, pengar, utseende etc.
Men hon berättar ingående i sin bok om ett destruktivt beteende som hon själv inte kunde sätta ord på i början.

Det som lyser igenom mest i boken är hennes känsla av ensamhet.
Det var väl där boken verkligen grepp tag i mig, ensamhet känner alla människor vid någon gång i sitt liv. Visa starkare än andra, men sättet hon förklarade ensamheten på, kändes igen i mig själv.

Rastlösheten som dyker upp när något är för "säkert", när man har någon grund att stå på och vet på ett ungefär hur morgondagen ska se ut. Känslan av otillräcklighet när man inte får utöva sina kreativa sidor, smärtan som blir när man stannar upp och inte behöver kämpa längre, eller tomheten som infinner sig när "allt är gjort och klart".

Jag har stundtals såna dagar då jag känner mig otillräcklig på många plan och nivåer, oftast är det en målsättning jag själv satt som är allt för hög, men delvis är det även en målsättning samhället satt på oss alla.
Jag vill inte utrycka mig som att man mår dåligt, utan påvisa att man har en viss känsla ibland av ensamhet. Vetskapen om att jag har minst ett 20 tal vänner där ute som skulle offra dag och rasson för mig finns. Och den är jag tacksam för.
Den här ensamheten har dock inte med vänner och familj att göra, utan att man känner sig ensam i form att man inte hör hemma någonstans, att ens rötter ständigt flyter ovan mark som en orkidé och tål varken för mycket vatten (kärlek) eller sol (värme).

Allt man önskar sig är närhet, men det är också det man skyr.
För vet jag att närhetskänslan blir besvarad?
Vet jag verkligen att personen ifråga, verkligen står kvar när ljustet släcks och ridån har gått ner?

Ensam är stark, men ensamheten gör dig svag.

Likes

Comments

Hej kära läsare.

Idag skall jag lära er hur man gör iordning en 92kg tung bög inför en middag.


Börja med att se om bögen är ren nog, detta görs lättast med en två timmars lång dusch, tänk på att bögar lätt suger åt sig allt från alkohol, vatten till kommentarer lätt, så håll trycket lågt i slangen.

Därefter lägg ner bögen en stund för att vila, inte för länge dock. Vilar bögen för länge blir musklerna allt för möra och tappar sin funktion och form.

Om bögen skulle vila för länge, stressa honom för Guds skull inte. Stressad bög luktar galt och spottar bittra kommentarer.


Efter att bögen fått vila börjar förberedelserna inför middagsattraktionen, låt din fantasi flöda här.

Färg, doft och utsmyckning är aldrig fel på en vacker bög, håll dock igen lite, vi vill inte gå över till Transvestiternas värld. Det är nästa veckas avsnitt.


När bögen är lyckligt utsmyckad är han redo för sin stora entré, låt gärna Carola eller Charlotte Perrelli inleda hans marsch mot middagens höjdpunkter.


Tack för denna vecka och kärt återkommande för nästa veckas djupdykning av "välfyllda lustar och vildvuxna rosor"

Likes

Comments

Under 9 års tid har jag vant mig att vakna upp på morgonen och välkomnas av en liten hårboll som smeker sig upp efter fötterna och önskar mig godmorgon. Nu får jag vänja mig vid att vakna upp på egen hand.

1 November 2008 var dagen då jag hämtade en ljusgrå liten boll som jag valde att döpa till Buffy. Under den perioden var jag helt tagen av serien "Buffy och Vampyrerna", vilket gjorde namnvalet väldigt lätt.
Namnet visade sig vara ett bra val, hon var en orädd liten tjej med skin på näsan samt farten i benen.

Vi gick igenom mycket under den tiden vi hängde ihop.
Buffys första badkarls upplevelse i Skee, när hon inte förstod varför jag låg i något så vitt och bubbligt och var bara tvungen att utforska, vilket ledde till en otroligt sur och blöt katt som sprang längst hela lägenheten.
Lekstunderna med Lindas små killar då jag bodde i deras källare i Strömstad. Buffy älskade när killarna kom ner, dem hade ju så mycket mer energi än vad pappa Marcus hade! Dem kunde hålla på i timmar. Varje gång som Buffy satte iväg efter bollen som Anton kastade så skrattade både han och Simon så högt så att fönsterrutorna skallrade.
Flygturen från balkongen i Kortedala.
Som sagt, Buffy var ett passande namn på henne. Det är nog inte många katter som överlever ett fall från 6e våningen utan några större skador. Den natten låg hon på mig en hel natt.

Under 9 års tid kan jag nog räkna mina nätter utan Buffy vid min sida på 2 händer, hennes små tassar som sakta tassar upp efter täcket för att hitta det perfekta stället på bröstet där hon placerar sig. en tass framför och den andra bakom. Oftast hamnade den vita tassen bakom den andra,

Jag har gått igenom mycket i mina dagar, bortgång av familjemedlemmar som inte skulle lämna så tidigt, hjärtsorg, förlusten av nära vänner som man räknat som syskon och liknande, men ingen kunder förbereda mig på tyngden och smärtan av att säga farväl till mitt allt.
Att se hur Buffy förstod vad som ändå hände, att vi aldrig skulle se varandra igen och att det här var farväl.
Att känna hur hennes tyngd försvann från mina armar en sista gång och känna hennes silkeslena päls mellan fingrarna och veta att detta är sista möjligheten jag har av att lägga denna känslan på mitt minne.
Att dofta hennes kropp, denna söta doft av Buffy som jag känt bredvid mig i sängen under 9 år, att jag aldrig kommer få känna den igen.
Det var det tyngsta beslutet och den värsta stunden i mitt liv.

Vet att folk tänker, " men det är ju bara en katt". För dig är det bara en katt, för mig var det en familjemedlem som alltid fanns där.

Hur smärtsam den här dagen än var så vet jag att Buffy får det bättre, hon blir omplacerad till en familj som har tid för att ta hand om henne, ge henne den kärleken jag inte kunde, ge henne stunderna hon ville ha men jag hade svårt att ge.

Det som däremot finns kvar är tystnaden på golvet från hennes steg, och minnen från alla stunder jag delat med henne.

























Likes

Comments


Ljuset skiner ner på scenen, stången är redo, deltagarna är laddade och Marcus står i all hast och koreografi pluggar en sista gång innan musiken slår till.


Igår hade Nordic Wellness sitt årliga träningskonvent "Strong Together", där jag fick stå som en tomte på scenen och vara instruktör för Bodypump.
Jag har aldrig känt metallen från skivstången vara så kall, vikter som är så tunga, eller hjärtslag som slår högre än basen från låten "Wolfpack & Avacada; Go!"
Vilken är en utmärkt titel på känslan där och då, Just GO!

I mina dagar har jag ofta hittat min väg till rampljuset.
Står jag inte framför en svettig Bodypump klass i Partille på söndagar, så är det jag som är svettig som en gris i ett par orange siden kalsonger framför Charlotte Perrelli på Stora teatern i Göteborg.

Denna gången var det något nytt, jag fick möjligheten att visa mina skills inom något som inte rörde mina läppar eller röst, två andra redskap jag är fantastiskt duktig på att använda, utan jag fick använda mig av min kropp i olika ställningar.
Jag har inte alltid vart bra på att leda klasser, men likt allt annat så måste man vänja upp sinne och kropp för att lära känna en ny sida av sig själv.
Tack vare många olika nyckelpersoner i mitt liv så har jag lyckas bli grymt bra på det jag gör, vilket jag fick ett kvitto på när jag fick reda på att jag var en av dem 7 personer som fick stå på Svenska Mässan med stången tätt intill.








Wolfpack & Avacada; Go!
https://open.spotify.com/track/76Dto7V2Edchfj46ZbagMg








Likes

Comments

"I can fake a smile
I can force a laugh"

En mening ur Christina Perri´s låt Human.
En mening som säger ganska mycket om dagens samhälle, folk runtomkring oss och även mig själv.
Vi har ett inbyggd mönster i Sverige där vi ALLTID ska må bra, vi ska ALLTID vara på topp och vi ska ALLTID le och vara glada.
Hur ofta frågar man inte någon "Hej, allt bra med dig?" varpå 90% av alla tillfällen så får du ett "Bra" till svar.
Vi känner oss ofta nöjda med det svaret och tillfreds för vi är en bra medmänniska som tog intresse i någon annans vardag och liv.
Däremot, svarar personen "Nej det är inte så bra med mig" så blir många av oss obekväma, lite tagna på sängen och har svårt att föra vidare samtalet utan att det känns jobbigt.

När blev det fel att inte ha en bra dag! När blev det fel att inte må bra eller vara på topp!

"But I’m only human
And I bleed when I fall down
I’m only human
And I crash and I break down"


Refrängen från Human ger mig rysningar, för den är så ordagrant rätt. När jag faller, blöder jag inte då? När jag bryter ihop, kraschar inte hela jag då? Samhället idag har satt så höga krav på större delen av oss att vi nästintill blir maskiner.


Jag faller ofta, jag bryter ofta ihop. Tyvärr har även jag blivit skolad av samhället och visar det inte utåt till, utan håller det ofta inom mig själv. Låter ingen se vad som egentligen händer innanför mitt pannben. Jag bjuder på ett leende, jag tvingar fram ett skratt. Jag är en duktig maskin.







Christina Perri Human
https://www.youtube.com/watch?v=r5yaoMjaAmE



Likes

Comments

För länge länge sedan, när jorden ännu var ung och månen var fläcklös, (25 mars 2009*) kom Nearby Buddy Finder på appen Grindr. En app som används flitigt av gay communityn runtomkring i världen.

För inte allt så längesen fick jag kontakt med en kille via denna appen. Personen i fråga, låt oss kalla honom Ricky, var på besök i Göteborg och ville gärna träffa någon rolig, charmig kille att umgås med. Jag tyckte ju att detta föll rakt in på mig så jag valde att ta en träff med honom.

Första träffen/dejten resulterade i relativt högt alkoholintag och mitt livs första hångel mitt på Avenyn i Göteborg. Spotlights on us. Medans våra elvispande tungor snurrade runt i varandras gommar likt Kenobollarna på tv4, uppmärksammade jag folkets reaktioner runt oss. Visa äcklades av synen av två män utbyta uthållighetsträning för tungmuskulaturen, medan andra kom fram, klappade oss på varsin axel och hedrade oss mer än krigsveteraner som överlevt kriget i Vietnam.

Andra träffen/dejt 2. Here we go again! Än en gång, alkohol och uthållighetsträning för tungan. Inget nytt att lägga på bordet. Mysig stund på stan där vi än en gång lät våra läppar styra kvällens händelser. Håll ut, historien blir mer smakrik!

Tredje Dejten. Nu kommer tvisten. Likt varje bra Hollywood film så kommer alltid en tvist in mot slutet av filmen. Samma blev det här. Ricky hade hört av sig och undrade om vi kunde träffas, han var tillbaka i Göteborg efter en veckan uppehåll och jag tyckte om uppmärksamheten han gett mig. Så vi bestämde att träffen skulle ske på Lilla London.

Tidspessimisten i mig fick mig att vara på plats långt innan Ricky dykt upp. Detta ledde mig till att ta ett bord och avnjuta en dryck av högt maltvärde och alkoholinnehåll. När Ricky väl dyker upp är han inte ensam. Med honom kommer en något äldre man in, 2 äpplen högre än mig, 4 vattenmeloner större än mig, och presenterar sig som Rickys Ex! Hur många av er därute har någonsin vart på en dejt där personen ni träffar tar med sig sitt Ex? Stum av förvåning tog jag hans hand och satte mig till bords, Ricky tätt intill mig.

Som att inte kvällen hade gett mig nog med förvåning, mitt i denna förvirring av Ex:ets historia runt livet, han och Rickys liv samt framtidsdrömmar, så tar Ricky tag i min hand och säger "Blunda": Ni vet stämningen som blir när man tittar på skräckfilmen "Hajen", där musiken smyger sig på och sakta ökar i både volym och intensitet. Den känslan fick jag i bröstet.

Sagt som gjort, jag blundar och Ricky tar tag i min hand. Jag känner hur något lent och småkallt träs på mitt ringfinger. När jag öppnar ögonen möts jag av en Ricky vars leende sträckte sig från Mölndal till Kortedala, samt en ring på mitt finger. Med ett litet flickskratt säger Ricky "Snart har jag dig var jag vill ha dig, min framtida man".

Min första reaktion var en halv panikartat skrik där orden som kom ut var "Jag gör inte Romantik!" Ringen åker av snabbare än en pilgrim som dyker mot sitt byte och paniken spred sig snabbt i kropp och ögon. Ricky svarade med att detta var bara ett skämt och han ville se min reaktion.

Resterande del av kvällen försökte jag hitta ursäkter på att komma mig därifrån, vilket aldrig tidigare har vart ett problem för mig. Vill jag gå så har jag gått, medan det här kändes så sårbart.

Idag, efter en lång tid utan någon som helst kontakt, hörde Ricky av sig. Han undrade hur det var med hans man och varför vi aldrig hörs av längre. Han ville även berätta att han "kan ha varit otrogen" mot mig, samt ville förklara för mig att han tyckte vi skulle ha ett öppet förhållande.

Kan man ha ett förhållande utan att man vet om det? För jag trodde stenhårt att jag var singel och dansade till min egna trumma.








*https://sv.wikipedia.org/wiki/Grindr

https://sv.wikipedia.org/wiki/Vietnamkriget

Pilgirm Topphastighet: 325 kilometer i timmen http://illvet.se/djur/varldens-snabbaste-djur

Hajen/Jaws the Movie https://sv.wikipedia.org/wiki/Hajen

Likes

Comments

Vi har alla en rädsla för att bli sårad, lämnad ensam eller bortglömd.
Oavsett om det gäller kärlek, vänner eller familj.
Oftast har denna rädsla eldats upp av tidigare erfarenheter som inte vart positivt lagda.
Min bakgrund gällande dessa ämnen har vart otroligt smärtsamma men lärorika, detta har dock gjort att jag inte vågar ta alla steg fullt ut när man träffar någon ny, kärlekssituation eller kompisrelation.

Som min syster en gång sa "Man kan vara personlig, men aldrig privat".
Vilket stämmer, jag är en personlig människa som älskar att bjuda på mig själv.
Däremot är jag aldrig privat, och jag börjar bli mindre privat även mot mina kompisar och bekanta.
Mitt hjärta är stort, mitt hjärta är starkt, mitt hjärta slår för många, men när det gång på gång får sig en spricka så blir det svårare att hålla ihop och jag väljer den "enkla" vägen ut, låta allt rinna ut i sanden.

Jag tror många av oss har samma mentalitet, vi kämpar på med våra liv, vår karriär, kärlekslivet, vännerna, familjen. När vi tror att allt är på plats, att allt är lugnt, så tar man ett steg rakt på en landsmina och större delen av ens trygghet rammas.

Så frågan är väl, lär man sig att våga lita på sig själv såpass mycket för att bli sårbar?
Eller går vi in i en krigarroll där vi alltid ska klara oss själva?







Likes

Comments

Hångel i ett kollektiv är som en Mozart Konsert.
Det börjar lite lugnt och stilla likt början av "Le Nozze di Figaro" men plötsligt smäller det och en tungorgie kommer igång där fioler spelar snabbare än Usain Bolt springer sina 100 meter.

Ekvationen i detta tungswipande är att hålla ljudnivån på en relativt låg och behaglig ton, inte för för huvudrollsinnehavarnas skull, utan för birollerna som infunnit ett slags Törnrosa stadie i sina rum.
Däremot vet dem flesta som lyssnat på ett mästerverk av Mozart att det sällan är så lugn eller tyst under hans spelningar, detsamma gäller i den här uppsättningen.
Ju tystare man försöker göra det, desto fler instrument slängs in och sakta men säkert spelas sluttonerna ut av ett stort Valthorn.

Kontentan i det hela, tungswipning och Mozart går ihop som lem och lem.






Le Nozze di Figaro:
https://open.spotify.com/track/4rjnWmrSRqXVkFWdKMG3pV

Usain Bolt Världsrekord 100 meter löpning. 9.58 Berlin 16 Augusti 2009








Likes

Comments

Under mina år som professionell "one night stander" har jag aldrig tidigare blivit kallad för Farfarshunk.

Vanligtvis när man kommer hem till någon med vetskapen om vad som ska hända, så brukar det oftast vara snabbt in på rödbetan för att vispa till grädden.
Så även i detta fallet, dock med en liten tvist.

Tiden är slagen och ringklockans tjut ljuder i lägenheten hos nattens värd. Dörren öppnas sakta om jag möts av en, i mina ögon, persiskt prins.
Ett huvud längre än min med långt lockigt hår uppsatt lite slarvigt i en manbun, några få hårstrån har dock lyckats slita sig och hänger längst med hans bruna ögon som ser på mig med en lekfull blick. Leendet han serverar charmerar förståndet av mig, men likt alla goda Hollywood skådespelare behåller jag lugnet.
Väl innanför dörren är det jag som tar första kommandot, äldst som man är i rummet så får man ta på sig kaptenshatten och styra skeppet mot hamnen man vill lägga till i.
Hans lätta tunga möter min sträva elvisp till tunga, och för en sekund tänker jag på lugnet jag trott mig haft, som tydligen har stannat på utsidan dörren. Två steg bak Marcus!
Jag lugnar ner tungans RPM och försöker hitta en takt som håller bättre ihop med tillfället.
Jennifer Hudsons låt "One night only" från Dreamgirls dyker upp i huvudet.
"We got one night only, one night only.
Thats all i have to spare,
One night only, lets not pretend to care"



Tydligen hjälpte detta, för ett x antal timmar senare låg vi i sängen, samma RPM på bådas tungor som i hallen. Mindre kläder på men inget värre än så.
Mitt i "refrängen" av våran tung-stormvind tar han tag i mitt ansikte, tittar på min med sina djupt penetrerande choklad ögon och säger men skämtsamt leende
"Du är så otroligt vacker, du är en riktig Farfarshunk"
Hans sätt att säga det var charmigt samtidigt som man kände av en djupare mening med det. Jag har inte kunna listat ut vad han egentligen menade men oavsett vad så har jag fått en ny titel, en ny ros i skjortfickan och ett nytt strå i hatten.

Vi får se vart detta möter leder och vad det mynnar ut i.
En sak är säker, jag njöt av varje sekund.

Likes

Comments