Du duger, Eller ?

Under hela mitt liv har jag alltid fått höra att jag duger. och det var inte förrän jag gick upp i högstadiet jag faktist började ifrågasätta det.

Jag har mått dåligt i en stor del av mitt liv, Fan jag mår fortfarande dåligt. Och inte sådär dåligt som ”jag gråter till ledsen musik” dåligt. sådär dålig som att ligga och fundera mestadels av kvällarna olika sätt att ta livet av mig utan att någon märker det. Jag vet inte riktigt när eller varför det började men det varade ifrån högstadiet och uppåt i alla fall, jag låg hemma och mådde så dåligt att jag inte visste vad det var för poäng med allt, varför det ens var någon ide att vara kvar ?

Jag har världens finaste familj så det var inte det, alla är väldigt stöttande, men som i alla familjer finns det problem. Och med två syskon med dyslexi och tredje syster och föräldrar som har egna problem så ser dina inte så stora ut längre, oavsett om de egentligen är det. Jag ville inte besvära mina föräldrar med mer problem än vad de redan hade och när jag väl gjorde det kände jag mig som att jag var till besvär så jag låg på golvet i mitt rum satte på högsta volymen på min ”golvet” spellista och funderade på hur jag skulle göra det om jag skulle ta livet av mig, men ville inte göra mig till besvär med att ha obesvarade frågor och en begravning som mina föräldrar fick ta hand om. För jag visste ju inte varför jag mådde dåligt. Läkarna sa alltid ”du är tonåring du ska må såhär sen är du ju tjej också så det är säkert bara pms” så jag tog det de sa och försökte ta mig ifrån dag till dag för jag hade hört att om man bara klarade en dag i taget skulle det bli bättre. Jag hade en vän i min klass under min högstadie tid fast ja egentligen bara en ”skol vän” en sån vän som man bara umgås med i skolan men inte utanför, ja när jag tänker på det var nog alla mina vänner den sortens vänner, så under de tre åren spenderade jag mycket tid med mina tankar.


Sen var det dags för gymnasiet och jag bestämde att allt skulle bli annorlunda, denna gången skulle jag må bra, och det gick bra till en början men sen hamnade jag i det där hålet igen, det hålet som jag grävt djupare och djupare under högstadiet. Denna gången grävde jag så djupt att jag mådde dåligt och fick ångest på fredagarna när jag gick ifrån skolan för att det snart var måndag.

Så där låg jag på mitt golv med min spellista tillbaka i mina tankar på hur jag skulle göra det så ingen märkte och började tänka att ingen troligtvis skulle märka om jag ens hängde mig i hallen hemma. Jag kände tillslut att jag behövde hjälp innan jag gjorde något dumt men fick återigen svaret ” du är tonåring du ska må såhär”

Sen gjorde jag illa min rygg så jag kunde inte fortsätta på min linje (vilken var estet dans) Det var som en gudagåva ifrån ovan.

”Men vänta lite nu här att du skada ryggen är inget bra ?”

Jo för tack vare det bytte jag inte bara linje utan skola, jag träffade mina absolut bästa vänner och jag fick kontakt med en socionom som praktiskt taget räddade livet på mig, för hon var den första vuxna förutom mina föräldrar som sa till mig att jag faktiskt inte skulle må såhär och jag kunde prata med henne om allt.

Som jag är så tyckte jag först att jag bara besvärade henne också men efter ett tag så började jag bara prata som ingenting och jag kände hur en tyngd försvann ifrån min. Jag kände hur någon sträckt ner en stege i gropen jag grävt och jag tog steg för steg upp på den. Kände hur mina tankar om livet plötsligt inte var så dåliga, de var fortfarande inte bra men helt plötsligt så fanns det en strimma ljus i mitt annars väldigt svarta liv.


Jag är nu 21 år fortfarande ung och har fortfarande jobbiga tankar och en bra bit kvar på stegen men jag kanske vågar säga att jag är halvvägs där. Viktigast av allt Jag har fått reda på att du inte bara ska må så om man mår dåligt och är ung

Likes

Comments