Jag börjar få lätt panik. Alla runt omkring mig börjar gifta sig, skaffa barn, klättrar i karriären, utvecklas och hittar sig själv och här sitter jag och har snart käkat upp 200 g choklad, hål i strumpan och är besatt av Tradera. Kallsvettades till och med tidigare ikväll när jag höll att förlora en budgivning.

Kommer ingenstans och jag orkar inte heller. Fortfarande. Jag vill liksom. Så himla mycket. Men jag orkar inte. Har inte orkat sen 2012. Vad är felet egentligen? Hur kan jag inte ha samlat tillräckligt med energi för att ta ett kliv uppåt från denna kvicksand?

Inte blir det lättare när alla jag känner är typ intelligent extra deluxe plus i kanten fem guldstjärnor. Kan allt om politik eller världen eller är insnöad på nåt ämne som de brinner för och är jävligt duktigt inom också och jag sitter här och kollar på söta djurvideos, memes och tittar på människor som äter kolossalt på youtube.

Och inte blir det bättre av att få höra "Yvette, är det inte dags att du...". Alltså jo, det är dags men jag. orkar. inte. Det finns ingen energi till just det. Men jag vet. Jag vet att det är dags. Men hur kan ta steget och inte vilja dunka skallen i väggen och färga den röd? Hur återhämtar man sig från en utbrändhet? En depression? En ångest? För jag känner att det inte finns en chans att jag ska börja jobba åtta till fem, fem dagar i veckan, resten av mitt liv. Eller ja, till pensionen. Bara tanken får mig att ba, här, ta mitt liv nu. Det är så inte värt det.

Så, ja, panik. Alla gifter sig, skaffar barn, klättrar i karriären, utvecklas, hittar sig själva och här sitter jag med en bit choklad och orkar fan ingenting med paniken högt uppe i halsstrupen.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

​Sist jag skrev var allting bara så sjukt jobbigt mest hela tiden. Nu har jag växt, mognat lite, bearbetat. Nu är mitt liv inte styrd av ångesten eller depression. I alla fall inte hela tiden, men jag har fortfarande så fruktansvärt många tankar och känslor inombords som bara måste ut för jag är fortfarande inte en talare. Jag är en skrivare. Kommer alltid att vara det. Kanske ingen briljant skrivare men vad spelar det för någon roll?

Ska läsa igenom mina inlägg. Kan vara så att vissa kanske känns lite för råa, för äkta, för privata numera. Jag vet inte. Eller så låter jag de finnas kvar så ni, och framför allt jag, blir påminda om... Tja... Det mindre härliga delarna i livet. Kan ju vara skönt för nån att veta att de kanske inte är ensamma om att känna så som jag en gång gjorde.

Har bloggat i omgångar i cirka 12 år nu (shit bananis) så vi får se hur länge det här kommer att hålla den här gången.

Puss på er!

Likes

Comments

​Dom säger att "det blir bättre" men tänk om det verkligen inte blir det? Vad fan gör en då?

Likes

Comments

Vad jag hör

I mitt huvud



Och sen försöker jag på det smidigaste sättet uttrycka mig


------

Denna manshatande, äckliga pk-feministen behöver ett break från människor och detta samhälle.

Bye.

(ps, för tydligen, ibland, om en diskuterar med en man om rättigheter så tycker han att en hatar män. För att en tycker att kvinnor ska ha samma rättigheter som män och att vi kanske borde upplysa och lyfta upp mer kvinnor i samhället)

Likes

Comments

Ibland, även fast det är lite tabu att tänka så, önskar jag att någon kunde ta mig under deras vingar och ordna upp mitt liv. Utan att jag behöver göra något alltså. Bara få vara. Få pusta ut. Någon som tar mig iväg någonstans varmt. Som inte bryr sig om jag inte orkar göra något. Bara vara. Andas. Skämma bort mig.



Fast... Justja. Så får vi inte tänka. Det enda sättet att klara sig i livet är när vi drar oss själva i kragen och ordnar upp allting själva. Tar oss själva under våra egna vingar.



Så var det. Men tänk om... ändå...

Likes

Comments

"Så kom han på sig själv, så mindes han.
Att det ju inte alls var bra. Att det tvärtom var hemskt, att hans värld just rämnat, att allt hade gått sönder, och allt som återstod nu var en overklig verklighet, ett fruktansvärt efteråt där inget längre kunde vara bra eftersom allt hade gått sönder.
Ibland handlar det inte om att leva. Det handlar om att överleva. Detta ögonblick och nästa.
Att komma igenom, att fortsätta andas, ett andetag i taget. Det blir inte bra men det kan bli bättre.

Benjamin vet ju det. Han hade själv varit där. Det är där han är.
Men det ska inte alltid vara som nu, för nu är fruktansvärt, och fruktansvärt skall det inte alltid vara. Det bara är så, även om det inte går att tro i stunden.
Fruktansvärt skall det inte alltid vara."

Likes

Comments

​En gång på internet läste jag

I wonder how many people I've seen for the last time

Och det har liksom fastnat i mitt huvud. Hur många människor har vandrat in och sedan ut som en tillfällig gäst i mitt igen, som jag aldrig kommer att träffa eller se igen? Tänker givetvis på en av mina närmaste vänner som dog i början av 2012. Endast 21 år gammal. Vi hade träffats någon månad innan. Tagit en fika, snackat skit och sen lovat, alltså på riktigt lovat, att vi fan borde träffas mer ofta! Men livet kom liksom emellan med jobb och boende på olika platser och tiden... ja, den fanns ju egentligen där men vi prioriterade den till annat än till att träffa varandra.

Så dog han. Och jag tänker mycket på den sista gången vi träffade varandra. Om jag bara visste... Om han bara visste... Fast, så ska jag ju inte tänka. Det blir tokigt. Det fuckar up i ens huvud. Det är jobbigt att gå runt i livet och ta vara på varje möte som att det vore det sista, även fast det kanske är så.

Idag tog jag kontakt med en person som betydde väldigt mycket för mig under en period. Vi har inte pratat på år. Inte sen hösten 2012. Det liksom bara rann ur sanden... Vi stod varandra inte så värst nära heller, men hon var en förebild för mig. Är. Inte var. Och så tänkte jag, att nej, hon får inte vara en sån person som bara försvinner ur mitt liv helt och hållet innan det är försent. Jag måste sätta min mentala motstånd åt sidan. Ni förstår, jag har svårt att kontakta människor i tron om att jag stör och är i vägen. Det är liksom svårt för mig att ta plats och tid i rädsla om att de inte vill. Så jag gör ingenting.

Men idag gjorde jag det alltså.

Och det gör mig stolt.

Så tänk på det. Det kan vara en sista gång du träffar en människa, så avsluta det på ett sätt som gör dig nöjd.

Likes

Comments

Så, jag tänkte att jag skulle börja skriva igen. Lite mer effortless den här gången. När jag känner att det behövs. Det rullar typ fyrtioelva olika tankar i skallen och jag måste få ur dem. One way or another.

Jag skriver om allt för att veta att jag finns.

Minns mer än vad jag borde, hela livet blir en film.

För min käft öppnas inte alls så ofta som den borde och när den väl gör det, är det inte alltid det jag vill säga som kommer ut. Utan bara en massa annat, så allt det som ligger och gnager finns liksom kvar och klättrar runt i skallbenet. Så jag skriver. Det är mitt sätt att bli hörd på. Det är det sättet som jag vill bli hörd på. Även fast många kallar det för att vara en attention whore. Du skriver för att du vill ha uppmärksamhet och ja? Är det nåt fel med det? När jag inte annars får det. Jag klarar inte av att hänga med lite transparent. Jag måste också få synas. Få veta, få känna, att jag lever.

Skriver saker som jag kanske inte borde

Det finns en längtar till allting som kan rymmas bakom orden

Det finns en vilja om att bara låta allt vara förbi

Förbli sig själv

Och sedan låta resten bli till poesi

En melodi sedan länge glömd, vill minnas den igen

Skillnaden den här gången är att jag inte länkar till Facebook eller någon annanstans, och det är därför ingen läser. Men jag finns.

Jag finns, jag finns, jag finns!


Likes

Comments

"Paul", sa han, "får jag fråga en sak?"
"Mmm?" sa Paul, eftersom han lagt sig ner igen och slutit ögonen i värmen.
"Jo, om du fick leva om ditt liv..."
Paul såg inte ens upp. Han bara avbröt Benjamin, mitt i meningen - blixtsnabbt, krasst och stenhårt.
"Man får inte leva om sitt liv. Det är det som är själva grejen."*



Man får inte leva om sitt liv. Det är det som är själva grejen.



Man. Får. Inte. Leva. Om. Sitt. Liv.
Det. Är. Det. Som. Är. Grejen.



Är det här mitt liv? Är det såhär jag vill leva mitt enda liv som jag kommer att leva? Är jag nöjd? Vill jag ha ut nåt mer?



Är det här mitt liv?
ÄR DET HÄR MITT LIV?



Mitt enda liv.
Det enda liv jag haft
Det enda liv jag kommer få.*



Med en ständig värk i bröstkorgen om någonting mer. Nåt större. Nåt som gör mitt liv komplett. Vad det är, vet jag inte men jag längtar efter det.



Det här kan inte vara mitt liv i sitt esse. Går upp när kroppen krampar av trötthet. Petar på människor tre dagar i veckan. Tjänar knappt med pengar. Inte för att jag har storhetsvansinne och känner att pengar är allt, men någon gång skulle det vara trevligt att leva utan att oroa sig. Rent ekonomiskt då. Men i alla fall... kommer hem, åker och tränar. Hem igen. Ignorerar knackningarna och så fortsätter min vardag, dag efter dag.


Och jag vet inte vad jag vill men jag vet att det nog inte är det här i alla fall.


Trots allt.


Mitt enda liv.
Det enda liv jag haft.
Det enda liv jag kommer få.


Och man får inte leva om sitt liv. Det är det som är grejen.



*(ur Torka Aldrig Tårar Utan Handskar del 3. Döden)

Likes

Comments