När man är i det så känns det som att handlöst falla. Som att yra runt i ett mörker och leta febrilt efter något, men inte veta vad. Som att ligga på marken som en blöt trasa som ingen vill röra. Som att prata, men ingen förstår. Jag har varit där, och jag trodde att jag aldrig skulle hitta ut.

Grejen med mig är att det sällan märkts på mig när jag mått dåligt, jag har inte stängt in mig i ett rum, låst dörren och inte pratat med någon alls - jag har gjort precis tvärt om.

Det är nog lätt att ta för givet att jag inte är en person som mår dåligt, för att det sällan verkar som att jag gör det. Det är klart att de personer som känner mig allra bäst ändå någonstans vetat, men min "quick fix" har alltid varit att låtsas som att allt är bra. På gott och ont. Jag kan i efterhand önska att jag låtit mig själv läka först, för att det är ingen lösning att springa ifrån sina problem. Det är inte heller en lösning att döva sina känslor med alkohol eller genom att söka uppmärksamhet från andra.

Att ta sig ur ett mörker är INTE enkelt, och jag har inga fantastiska recept eller tips, för jag vet inte vad som är rätt eller fel. Det enda jag vet är att det som fick mig att hitta ut ur mörkret var att följa mina drömmar. Det är så vansinnigt lätt för mig att säga i skrivande stund då jag mår bra och jag vet att om någon sagt det här till mig för ett år sen så hade jag antagligen inte lyssnat.

Men den dagen du orkar, följ en dröm du har.

Jag började med att göra det en dag och på 9 månader så har jag backpackat, slutat på jobbet som fick mig att må fysiskt dåligt, slutat på det andra jobbet som fick mig att må psykiskt dåligt, hyrt ut mig lägenhet, flyttat till Stockholm och börjat följa min dröm. Jag har inte gjort det för att någon annan sa det åt mig, utan för att det var mina drömmar. Så om din dröm är att börja odla potatis, köpa ett hus eller bli advokat - det är bara upp till dig. Och jag tror på fullaste allvar att det är att uppfylla drömmar som stärker oss. Tro mig, jag har haft flera bakslag och motgångar i mitt liv och om du skulle ha frågat mig för ett år sen vad jag trodde att jag skulle göra om ett år, så hade jag aldrig kunnat gissa att jag skulle vara där jag är idag.

För ett år sen klarade jag knappt av att sköta en vardag, jag gick i KBT och ville nästan hellre dö än att leva. Att se tillbaka på vad jag åstadkommit på såhär kort tid ger mig ändå hopp om framtiden, för jag vet att om jag faller ner i ett mörker igen, så tar jag mig ur det, även om det tar 1, 2 eller 3 år, så kommer jag att ta mig ur det förr eller senare.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Ibland bara måste man ta avstånd ifrån något som gör ont, för att rädda hjärtat sitt. Inte för att man ville, utan för att man var tvungen. Kanske för att man behövde skydda sig själv från smärtan. Inte för att man var arg, utan för att det skulle göra mindre ont. Jag ser verkligen allt så klart nu, och jag är inte alls arg längre. Jag mår så bra och är så lycklig, utan dig.

Det är klart att jag ibland slår på mig själv för att jag ödslade så lång tid på något som bara gav mig smärta, men jag har valt att se det som en lärdom och erfarenhet. Jag har ju ändå blivit starkare under resans gång.

När man är i smärtan så tror man att det aldrig ska gå över, att det alltid ska vara så vansinnigt smärtsamt att man knappt kan andas. Jag minns att det kändes som att det brann och att elden aldrig skulle slockna.

När elden väl slocknat var de svårt att hitta tillbaka till något värdigt.. Då var du flera mil framför mig och kände mig så dum och naiv. Men jag kan (äntligen) med handen på hjärtat berätta att jag äntligen kommit ifatt, och nästan kommit ikapp. Jag må vara rätt ensam, men aldrig tidigare har jag varit såhär stark.

Jag hoppas att jag skriver till en vän i solen, jag hoppas du är lycklig och kär.

Likes

Comments

Jag minns egentligen inte hur många år sen det är vi blev vänner, kanske är det ca 8-9 år sen nu. Med ditt högljudda skratt kom du in i mitt liv och du har stannat sen dess.

Med åren har vi vuxit ihop och de senaste åren har vi setts mer eller mindre varje dag. Nu när vi bor 20 mil ifrån varandra så ses vi inte alls lika ofta, men du ringer mig nästan varje dag för att se hur jag mår. Du är en av dom som bryr dig allra mest om mig och det är jag så otroligt tacksam över. Jag vill dedikera en text till dig för att jag så sällan berättar hur viktig du är i mitt liv.

Jag avundas ditt sätt att möta varje situation och varje människa du träffar, du har sällan fördomar och du kommer överens med nästan varje person du möter. Du är i din egna värld och bryr dig inte särskilt mycket om det runtom, medan jag hela tiden bryr mig om precis exakt allt. Du är kärleksfull och kort och gott den snällaste jag känner. Ditt skratt hörs på hundra meters håll och alla som känner dig tycker du är fantastisk. Jag undrar om du ser dig själv i spegeln och ser hur vacker du är.

Jag vet att du är en av få som läser dethär och jag vill bara berätta för dig att jag inte klarar av att leva utan dig, du är min bästa vän och det finns få saker som betyder så mycket som när du ringer och bara frågar hur jag egentligen mår. Vart vi än befinner oss i världen så vet jag att vi alltid kommer att ha varandra du och jag och vad som än händer så älskar jag dig till evigheten och tillbaka. Tack världens finaste vän.


Likes

Comments

Om du inte lyssnat på Miriam Bryants sommarprat, så gör det.

Jag var tvungen att skriva ner det hon sa då jag aldrig tidigare hört någon pricka in så rätt på hur det känns att bli lämnad av någon man älskar villkorslöst och som samtidigt gör en så illa.

"Och alla fick till slut rätt, hur mycket jag än hatade dom när dom sa vi bara var en "ungdomskärlek" eller "första kärlek".

Jag blev så arg att ingen fattade hur starkt det var, för vi visste ju att det alltid skulle vara vi trots att vi sårade varann systematiskt igen och igen. Eller de var nog du som sårade mig mest tänker jag och jag vägrade låta dig lämna mig, så då gjorde du inte det, och det blev ett långt och plågsamt slut. Jag minns att det kändes som att de var mitt fel att det inte kunde ta slut, de var jag som höll fast vid någonting och kunde inte släppa taget.

Tårarna rann och det kändes som att ingenting, någonsin kommer göra lika ont som just de ögonblicket, och de har det väl egentligen inte heller."

Likes

Comments

Jag tror att man måste ta avstånd ifrån sig själv ibland. Försöka se på sig själv ur någon annans synvinkel. Rannsaka sig själv med ärliga ögon och ta ett steg tillbaka för att få perspektiv.

När jag tittar på mig själv och vem jag varit dom senaste åren så blir jag så arg, ledsen och besviken. Jag undrar hur jag kunnat nervärderat mig själv så vansinnigt. Att jag på fullaste allvar trodde att jag inte var värd någonting. Att jag frivilligt utsatt mig själv för smärta. Det är inget jag är särskilt stolt över.

Kanske är det något många går igenom? Att man tappar bort sitt eget värde i sökandet efter vem man egentligen är och vad man vill ha ut av sitt liv? Jag tappade bort mig själv, blev någon annan och har inte riktigt hittat rätt än. Det slog mig så hårt igår när jag såg gamla videos på mig själv, att jag förändrats. Jag var alltid någon som var mig själv till 100% och brydde mig sällan om vad andra människor egentligen tyckte om mig, på gott och ont. Sen hände det något, någon kom in i mitt liv och sa att jag borde förändras, det gjorde jag också.


Likes

Comments

Jag börjar med att säga Hej och varmt välkommen. Antagligen har du hittat hit av misstag då jag verkligen inte gjort någon reklam(ännu) för att någon ska hitta hit.

Jag har äntligen bestämt mig för att börja skriva igen, och om du känner mig sen innan så vet du att jag brukade syssla med det när jag var yngre. Under de senaste 4 åren så har jag verkligen behövt någonstans där jag kan få utlopp för mina känslor, men jag har inte tagit tag i det. Men nu har jag bestämt mig för att dela med mig av mitt hjärtas och min hjärnas tankar. Främst för min egen skull men om det mot all förmodan skulle hjälpa någon annan så vore ju det mer än fantastiskt.

För dig som läser detta och inte känner mig så kan jag meddela att jag i skrivande stund är en 22årig tjej som(ÄNTLIGEN!!!) läser till mitt drömyrke - spa och hud-terapeut, på en skola i Stockholm. Förutom det så har jag en extrem kärlek till min familj, min hund Ellie och mina vänner.

Likes

Comments