Denna dröm kom till mig en natt, som blev än mer sömnlös än de flesta andra. I två dygn hemsökte den mig sedan, trots att mina fingrar mot tangentbordet hade vaknat innan jag själv riktigt gjort det morgonen där på. I två dygn hemsökte den mig sedan, och jag har nog aldrig gjort en så grundlig analys av en dröm utan att sedan känna mig lite bättre. Jag plockade i sär och satte ihop den, så pass att jag slutligen inte visste vad som var vad, om något var rätt längre. Än ska jag inte publicera min tolkning, utan väljer nu att ge tankarna fritt spelrum hos er.

"Rummets vita väggar, ljusa trägolv och betsade trätak omsluter henom. I sängen, bland de nytvättade lakanen vänder hen sig om, stirrar in i väggen. Blicken fångas av något uppe vid taklisten. En djupt röd vätska tränger fram bakom den lite gulnade listen, ringlar ner för väggen som en levande varelse. Hela listen är plötsligt kantad av det mörka, och hen lyfter huvudet från kudden, ser på listen på långväggen bakom sig. I allt snabbare takt och större mängd rinner det som hen nu inser är blod fram mellan träplankorna i taket. De färgas sakta fullkomligt röda, och hen är inte längre ensam i rummet. Pappan, mamman och ansiktslösa vuxna står alla längs med rummets väggar. ”Du behöver gå nu”, säger de, sträcker sina sladdriga gummiarmar efter henom, driver kroppen ut ur rummet, i precis lagom tid för att se taket som börjat bågna spricka upp. Väl utanför dörren till rummet slås hen av en högljudd, dov duns i ryggen. En blek arm syns genom springan av den mur som de vuxna bildat. På något sätt dimper insikten att det är hens egna kropp som ligger där på golvet ner på henom; det är hens kropp som legat dold bakom trätaket och nu trängt igenom likt en död fjäril som går igenom kokongen helt lealöst.

Plötsligt står hen på det lilla torget i centrum i den förort som håller så många människors liv, däribland hens eget. Himlen är så svart att det inte går att se en början, än mindre ett slut. Inga moln, inga stjärnor, inga upplysta partier från gatlyktornas sken. I mörkret flackar folkmassans ansikten, obehagligt blåaktiga och maskliknande. Alla är vända mot en och samma punkt, uppger skenet av att lyssna noga. Någon står och talar, upphöjd på ett podium. Hen kan inte urskilja några ord. I skyltfönstret i en av de fyra godisbutikerna som kantar torget fyller löpsedeln av en kvällstidning fönstret. Mordet som begåtts utnyttjas till fullo för saftiga rubriker, podiet framme på torget av folk krävandes kicken av tillfällig uppmärksamhet. Alla har något att säga om det fruktansvärda som hänt, hur bra människor de avlidna bekanta var. Som på trycket på en fjärrkontroll stannar alla upp i sina rörelser, fryser till. Något är på väg. Den stund av gemenskap och trygghet som försökte byggas upp som bortblåst. Som en organism, men flytande och lös, börjar människorna röra sig snabbt men på något sätt utan hastiga rörelser åt alla håll, skingras."

Fånga dagen, ljuset, värmen, vad ni nu vill. Det enda som är säkert är att läget kommer skifta.

Likes

Comments