För tre veckor sedan släppte han bomben - han älskade inte mig längre. Vi hade varit ihop i ungefär ett år och hade den senaste tiden haft ett tufft distansförhållande med långa och många bråk. Hur påfrestande det än hade varit trodde jag aldrig att det skulle innebära slutet för oss - trots att det var precis det som hände. 

Han hade förlorat sina känslor för mig och ville inte längre och jag ville inget annat än att vi skulle få det att fungera. Jag grät, klamrade mig fast kring honom och försökte få honom att ändra sig - men han var iskall. Det fanns inga känslor kvar hos honom och hur mycket jag än försökte att få honom inse sitt misstag blev han bara säkrare på sin sak. Vi är två väldigt envisa personer och när vi väl bestämt oss för något - då finns det få ting som kan ändra oss. 

Jag sa att jag kunde ändra på allt. Vrida ut och in på mig själv, bara för att få honom att vilja. Aldrig med klaga på något. Aldrig mer bråka om något dumt. Aldrig mer manipulera honom. Jag la över alla våra brister och problem vi haft i förhållandet på mig. Han sa att kände sig trygg med mig men romantiken var borta. Jag försökte få honom att inse att så känner en efter tag i en relation - den glödheta passionen försvinner. Men han ville ha mer än det han kände för mig. Att få höra att vi nog hade kunnat lösa det ifall han hade velat - men han ville verkligen inte var det värsta. Det kändes som att få en dolk omvridet i hjärtat. Han ville inte ha mig tillräckligt mycket för att kampen om vår relation och framtiden skulle kännas värd. Han ville inte. Hur kunde han inte vilja?

Timmarna gick - likaså han. På bara några timmar hade mitt allt bara lämnat mig. Frivilligt och tillfreds med sitt beslut. Jag gick in i något typ av chocktillstånd och zoomade helt ut - han åkte hem. 


Likes

Comments