Mycket har hänt. För mycket för att en människosjäl i så många bitar ska kunna hålla igång normalt längre. Jag fick nog. Jag sprang eftersom jag trodde jag hade lärt mig att ta varje andetag varsamt. Jag sprang eftersom alla andra sprang och jag såg inte framåt utan bakåt. Visade tungan åt mitt förflutna och skrek "HÄR SKA DU SE! JAG KAN KLARA MIG! JAG KOMMER BLI SOM DE JAG SER UPP TILL!" samtidigt som jag ökade farten och tog mig an uppförsbacke efter uppförsbacke eftersom det var ju detta jag skulle klara av efter år av fartlekar. 

Jag sprang tills mitt huvud sakta viskade åt mig att jag måste lägga av. Det började med en liten viskning, och medan jag sprang och ignorerade viskningarna som bad om nåd. Viskningarna växte till större och en dag stod jag vid en bergvägg och var inte säker på ifall jag levde eller bara andades. Jag såg suddigt fyra vita väggar och tyget under mitt huvud förvandlades till en våtmark och jag låg på en våtmarksbädd med rosor inom fyra vita väggar. 

Allt jag hade sett upp till var långt borta och fastän jag hade sprungit så kändes som att någon galen personal trainer endast hade låtit mig springa på stället till något jag aldrig kunde uppnå. Och jag visste det själv. Inget av detta kan jag uppnå. Jag hade fått för mycket under mitt springande som jag under det långa loppet hade lärt mig att jag kunde leva utan. Jag hade kommit till insikt att jag inte behöver springa för att komma dit, jag skulle bara stanna i mig själv och växa. Jag skulle gå och ta mig dit när jag själv kunde. Jag lär ju mig ännu.

Jag kan inte ta mig dit jag vill, men jag kommer att ta mig någonstans. Jag kommer ändå leva med mina sår, och jag kommer att behöva gå. Men jag kommer att behöva vara själv. Men jag har mig själv och det är mer än de flesta har. Jag behöver inget mer.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Det känns så sjukt

att behöva köpa mjölk

och

kaffe

själv

jag ska betala hyran varje månad

jag kan inte be mamma ringa mina viktiga samtal

jag ska ta ansvar

att jag ska åka iväg innan nio

komma hem efter tolv

slänga i mig mat och

gå iväg för att komma hem efter elva

att jag ska ta emot kvittot 

istället för att skita i det

komma hem och vika in det i 

min pärm 

som är 

märkt med

"viktigt"


jag ska planera min morgondag

och nästa månad

nästa redovisning

jag ska hålla koll

jag ska maila banken

jag ska gå till skatteverket

fixa swish


jag får faktiskt

lära mig att förstå skämt

som tar ont

och jag ska 

säga emot

när det tar ont

men jag ska 

förstå

att det bara är 

skämt

men jag ska också

ta ansvar för att

somna

på kvällen

för att kunna ta mig upp

ur sängen

fastän något håller mig kvar

jag måste

påminna mig om att

detta är precis

det jag vill

ångesten finns där

och den kommer 

att lämna mig 

nån dag

men just nu

är vi tillsammans

vi tog oss hit

vi ska ta oss fram


och jag ska 

bli något

men jag

måste

ta ett steg i taget

eftersom jag först nu

har lärt mig

men jag ska

lära mig

springa

lyfta

skrika

lära mig att älska

men jag är här

och jag är

precis

där jag ska vara


Likes

Comments

Likes

Comments

Likes

Comments

​“the year of letting go, of understanding loss. grace. of the word ‘no’ and also being able to say ‘you are not kind’. the year of humanity/humility. when the whole world couldn’t get out of bed. everyone i’ve met this year, says the same thing ‘you are so easy to be around, how do you do that?’. the year i broke open and dug out all the rot with own hands. the year i learnt small talk. and how to smile at strangers. the year i understood that i am my best when i reach out and ask ‘do you want to be my friend?’. the year of sugar, everywhere. softness. sweetness. honey honey. the year of being alone, and learning how much i like it. the year of hugging people i don’t know, because i want to know them. the year i made peace and love, right here.” 

- Warsan Shire


Likes

Comments

​Typiskt fin kväll med huliganerna. Filmade videobloggar (som aldrig kommer komma ut), käkade hamburgare och skrattade. Såklart. 

Likes

Comments

Bilder från den andra (av tre) utgången med folk från jobbet. Jag är så himla blessed. Kan inte sluta säga det.

Satt kvar själv vid jobbet en dag efter mitt pass och lyssnade på Jonathan Johansson (min favorit) som spelades ur högtalaren och fick känslan jag senast fick i Stockholm när jag promenerade runt där, eller när jag var på Venice Beach i LA. Total eufori. ​En del av mig visste väl förr i tiden att jag en dag skulle kunna känna lycka igen. Jag trivs så himla bra i nuet.

Likes

Comments

Käkade frukost i form av en kakbit på café med Calle och cyklade runt stan en stund. Gick från läkaren till Jennifers och ropade från innergården "Jennifer, kan jag komma upp en stund, jag börjar jobba klockan 16?" efter att ha sett att hon minsann satt på balkongen med tårna på balkongräcket så man såg dem ner (kolla in hennes fina nya tatueringar, dem har en hört mycket om och nu fick hon de gjorda). Cyklade sedan till jobbet och jobbade en stund. AW:ade lite med Jennifer då vi slutade jobba samtidigt. Så simpel men så bra dag. Är så lyckligt lottad.

Likes

Comments