​Det är konstigt hur svårt jag har att acceptera om saker inte känns rätt och jag måste göra en förändring. Som nu, jag går kvar på högskolan trots att jag får ont i magen av allt som har med detta att göra. Jag har tackat "ja" till ett jobb som gör att jag kommer att missa den sista (och en viktig vecka tydligen) och jag har så svårt att bara tänka på att det är ingen skillnad om jag är med på den eller inte då jag inte kommer att gå kvar nästa år. 

Detta kommer ju att betyda att jag troligtvis inte kommer få godkänt i kursen då jag annars också har missat lämna in någon uppgift. Men jag måste bara lära mig att acceptera det.


Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

  • 2 readers

Likes

Comments

Mitt hjärta slår

så hårt

att jag gungar

fram och tillbaka

i små ryck

Det är väl ett bra

tecken för att veta

att man gör

så gott man kan.

  • 3 readers

Likes

Comments

​En sak som jag också har märkt nu när jag har läst ett år på högskola är hur tjejer, i synnerhet jag, tar för sig när det kommer till teknik. Såklart finns det ju tjejer som kommer körandes full fart och ba "UNDAN ALLA!!!" när det kommer till teknik, och all min kärlek till dem. Och jag skulle göra vad som helst för att höra till den typen av tjejer, men jag gör inte det. Inte alls faktiskt.

Tiffany skrev ett inlägg (som jag f.ö. inte hittade) om att vara rädd för teknik. Att söka in till skolor med värsta möjligheterna och allt serverat framför en, men man vågar inte ta steget för att man är rädd för att bli utskrattad, för att misslyckas eller kanske bara inte kunna det genast. Kommentarer som: 

- Ja, hörni! Jag visste inte att ni var på DENHÄR nivån riktigt....

(efter att man har behövt få något tydligen ganska simpelt förklarat till sig några gånger)

- Kanske beror det på ignorans eller helt enkelt okunskap... 

(från en redovisning där jag hade fotat en del som fick mycket komplimanger, som jag är stolt över, men det hade fel shutter inställt så det såg ju inte bra ut i rörelse) 

Flera olika kommentarer som typ säger samma sak har förekommit så många gånger under de senaste 8 månaderna. Tillsätt ännu nedstämdhet och "botten-is-nådd"-självförtroende på det och du har typ en av förklaringarna till varför jag hoppar av, man tar ju skiten personligt på direkten. Man tänker typ "jaha nu har hen genomskådat mig!!!! Det MÄRKS att jag inte kan!! Ett jävla skit!!!! Herregud!!!" Men mer om det någon annan gång.

Jag har lagt märke till hur snubbar ofta tar sig från idé till färdig produkt när det kommer till projekt inom film. Det är verkligen något jag är ganska så jealous över. De kan ha en idé, sen kör dom och samlar värsta coola snubbteamet och sen vinner de priser eller lite fame på det. Nu låter det som att jag är bitter, men läs tillbaka några rader. 

Jag är j e a l o u s. Så kanske lite bitter också. Men det är en analys som jag har genomgått i hjärnan. Killar bara får skit gjort. Varför? Kanske blir de encouraged att göra det de vill. Men det är inte ofta så med tjejer. Men det vet ju ni, vi tjejer döms ju oftare enligt attribut än kunskap. Så det är väl inte så coolt att hålla på med NICE grejer som tjej, tills man är så hållkäftenbra att ingen kan ifrågasätta det. Men vägen dit pratar ingen om, när det kommer till tjejer. 

Jag har en massa idéer. Men jag tror inte på dem så hårt att jag, för det allra fucking första, skulle få det gjort någonsin. Jag kan inte ta en kamera och ba "fucka ur hehe" för jag är så rädd att jag kommer att misslyckas totalt. Jag har all min konstnärlighet i min hjärna och jag har inte riktigt hittat ett sätt att bara gräva fram det. Att låta det bara manifestera sig genom livet. ​Men de få gångerna jag faktiskt har vågat filma, klippa och exportera något, så har jag varit nöjd. ​Och framför allt, stolt. Så vad är då det som stoppar mig? 


Ps. Vad är ens shutter och hur ska man ens ställa in allt så man får en fin bild? Vågar inte fråga någon för att PIN att ha betalat 6lax euro för en utbildning som man endast har haft ångest igenom och inte kunnat tänka klart. Men förklara gärna. Jag vill ju veta!


Pps. Jag vill också lära mig after effects. Det var SVÅRT och just när vi hade typ en halv lektion av det så var jag inne i en "fråga inte fast du fattar nada din jävla tönt eru dum eller"-period. GAAAAAAH. Hjälp mig ta för mig av kunskap. Som folk tar för sig som på en thaibuffé, men av kunskap. Puss.

  • 2 readers

Likes

Comments

Jag har lärt mig att hantera nya mängder och former av tristess

Jag har lärt mig bingekolla på dåliga serier (ex. Singelliv, Vad blir det för mat?, Biggest loser (inte dåligt dock))

Jag har lärt mig att försöka peppa upp mig för att skriva ett PM efter att inte ha haft någon som helst stimuli för hjärnan på över en månad (det har inte gått bra, vad fan trodde ni)

Jag har lärt mig att lärare skiter egentligen i att eleverna ska komma ut i branschen och skaffa sig ett namn

Jag har lärt mig att allt handlar om pengar, och även fast du pluggar 100% (trodde du), så har du 1-2 föreläsningar i veckan och ledigt varannan vecka. Men man får mer pengar av att säga att man är en 100% utbildning som även är en "helfart" utbildning.

Att det inte funkar att plugga i en liten stad, på ett program som inte ger dig något, om du vill göra saker i ditt liv


Jag har också börjat titta på min spegelbild och säga elaka kommentarer efter elaka kommentarer om mig själv

Jag har börjat tro på att jag inte kan något ändå, att jag inte har någon talang eller att jag aldrig kommer bli något

Jag har slutat gå ut ur lägenheten, om inte jag ska på promenad eller gym

Jag har lärt mig att ha ont i ryggen konstant när jag är i Falun, och att det kan vara en kombination av både psykosomatisk smärta samt smärta från att sitta ner för långa stunder

Högskolestudier är fan giftiga för såna som mig

  • 2 readers

Likes

Comments

Mycket har hänt. För mycket för att en människosjäl i så många bitar ska kunna hålla igång normalt längre. Jag fick nog. Jag sprang eftersom jag trodde jag hade lärt mig att ta varje andetag varsamt. Jag sprang eftersom alla andra sprang och jag såg inte framåt utan bakåt. Visade tungan åt mitt förflutna och skrek "HÄR SKA DU SE! JAG KAN KLARA MIG! JAG KOMMER BLI SOM DE JAG SER UPP TILL!" samtidigt som jag ökade farten och tog mig an uppförsbacke efter uppförsbacke eftersom det var ju detta jag skulle klara av efter år av fartlekar. 

Jag sprang tills mitt huvud sakta viskade åt mig att jag måste lägga av. Det började med en liten viskning, och medan jag sprang och ignorerade viskningarna som bad om nåd. Viskningarna växte till större och en dag stod jag vid en bergvägg och var inte säker på ifall jag levde eller bara andades. Jag såg suddigt fyra vita väggar och tyget under mitt huvud förvandlades till en våtmark och jag låg på en våtmarksbädd med rosor inom fyra vita väggar. 

Allt jag hade sett upp till var långt borta och fastän jag hade sprungit så kändes som att någon galen personal trainer endast hade låtit mig springa på stället till något jag aldrig kunde uppnå. Och jag visste det själv. Inget av detta kan jag uppnå. Jag hade fått för mycket under mitt springande som jag under det långa loppet hade lärt mig att jag kunde leva utan. Jag hade kommit till insikt att jag inte behöver springa för att komma dit, jag skulle bara stanna i mig själv och växa. Jag skulle gå och ta mig dit när jag själv kunde. Jag lär ju mig ännu.

Jag kan inte ta mig dit jag vill, men jag kommer att ta mig någonstans. Jag kommer ändå leva med mina sår, och jag kommer att behöva gå. Men jag kommer att behöva vara själv. Men jag har mig själv och det är mer än de flesta har. Jag behöver inget mer.

  • 8 readers

Likes

Comments

Det känns så sjukt

att behöva köpa mjölk

och

kaffe

själv

jag ska betala hyran varje månad

jag kan inte be mamma ringa mina viktiga samtal

jag ska ta ansvar

att jag ska åka iväg innan nio

komma hem efter tolv

slänga i mig mat och

gå iväg för att komma hem efter elva

att jag ska ta emot kvittot 

istället för att skita i det

komma hem och vika in det i 

min pärm 

som är 

märkt med

"viktigt"


jag ska planera min morgondag

och nästa månad

nästa redovisning

jag ska hålla koll

jag ska maila banken

jag ska gå till skatteverket

fixa swish


jag får faktiskt

lära mig att förstå skämt

som tar ont

och jag ska 

säga emot

när det tar ont

men jag ska 

förstå

att det bara är 

skämt

men jag ska också

ta ansvar för att

somna

på kvällen

för att kunna ta mig upp

ur sängen

fastän något håller mig kvar

jag måste

påminna mig om att

detta är precis

det jag vill

ångesten finns där

och den kommer 

att lämna mig 

nån dag

men just nu

är vi tillsammans

vi tog oss hit

vi ska ta oss fram


och jag ska 

bli något

men jag

måste

ta ett steg i taget

eftersom jag först nu

har lärt mig

men jag ska

lära mig

springa

lyfta

skrika

lära mig att älska

men jag är här

och jag är

precis

där jag ska vara


  • 17 readers

Likes

Comments

  • 20 readers

Likes

Comments

  • 20 readers

Likes

Comments

  • 20 readers

Likes

Comments

​“the year of letting go, of understanding loss. grace. of the word ‘no’ and also being able to say ‘you are not kind’. the year of humanity/humility. when the whole world couldn’t get out of bed. everyone i’ve met this year, says the same thing ‘you are so easy to be around, how do you do that?’. the year i broke open and dug out all the rot with own hands. the year i learnt small talk. and how to smile at strangers. the year i understood that i am my best when i reach out and ask ‘do you want to be my friend?’. the year of sugar, everywhere. softness. sweetness. honey honey. the year of being alone, and learning how much i like it. the year of hugging people i don’t know, because i want to know them. the year i made peace and love, right here.” 

- Warsan Shire


  • 21 readers

Likes

Comments