View tracker

Nu har jag mer eller mindre stängt av. Jag orkar inte ta illa upp av att sambon inte vill spendera tid med mig. Jag gör de jag vill. På sätt och vis i alla fall. Jag ser ju fortfarande till att han får mat och håller hemmet rent men inget annat. Jag har helt slutat ställa krav på att han ska bry sig om mig eller hemmet. De lönar sig ändå inte. De blir snarare värre.

Igår hade vi en eftermiddag som liknade en känslokarusell. Bara för att jag var på jobbet och inte svarade samma sekund som han ringde, utan ringde upp 2 min senare. Så fick jag en rejäl utskällning. De gick inte att lita på mig och jag var bara egoistisk. För att jag inte svarade i telefonen på jobbet. Jag tänkte, detta är ju inte sant! Hur kan han anklaga mig när han så sent som igår med mening ignorerade mig när jag ringde honom. Efter den 3 minuter långa utskällningen så la han bara på. Då visste jag inte vart jag skulle ta vägen. Jag var både ledsen och arg på samma gång. De var som att jag blev paralyserad. Jag ville så gärna prata av mig men med vem? Jag var ju på jobbet. Jag gick in på toaletten och stirrade på mig själv i spegeln i 5 minuter. Sen tänkte jag, nej! Han ska inte få mig att gråta! Så bet jag ihop och gick med ett påklistrat leende till mitt skrivbord och fortsatte jobba. Samtidigt som jag gjorde allt för att inte tänka på vad som skulle hända när jag kom hem.
När jag väl var på väg hem ringde han igen och då svarade jag inom en sekund. Trots att jag var orolig för vad han skulle säga nu. Men han ville faktiskt be om ursäkt. Och då säger jag, det är okej. Men var det verkligen okej. Nej inte alls. Men jag orkade inte ta den diskussionen också. Jag har inte energi till det efter en eftermiddag av tyngd som fortfarande satt på mina axlar. Väl hemma var det som inget hade hänt. Och de är så en del dagar ser ut.
Det är tur att jag har så underbara kollegor och älskar att jobba med de jag gör. På jobbet får jag skratta och skämta och det är de som håller mig uppe. Även om det är skönt att sova på helgerna så är de veckorna som gör mig glad.

Imorgon blir också en bra dag. Jag ska åka och jul shoppa med min älskade mamma.

Så nu är de dax att sova så jag hinner med tåget imorgon. God natt!

The show must go on..

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Tänkt att de kan svida i hjärtat trots att vet om hur illa det är.. sambon åkte igår och sen dess har jag inte hört av honom. Jag lovade mig själv att inte vara den som ringer och skickar massor av sms. Och de har jag inte gjort heller. Jag skickade ett meddelande igår när jag kom hem från friends arena. Och de har jag inte ens fått svar på. Som att jag inte fanns. När vi först träffades så ringde han när han var borta. Nu är jag bara luft. Jag vet att vårt förhållande är påväg att gå sönder. Men jag vill nog inte erkänna att det är så här illa. Nu början jag undra hur jag ska klara det. Att leva med en kille som inte visa mig någon kärlek alls. Hur ska detta gå..

The show must go on..

Likes

Comments

View tracker

Vilkens dag! En glädjens vind som tog sig in i denna mörka sorgsna skog. Jag har nämligen varit på Stockholm International horse show. Jag vann nämligen parkett biljetter på jobbet under veckan och fick bjuda med en vän. Och jag måste då säga att de var länge sen jag hade så kul. Och jag måste även ha fått bland dom bästa biljetterna. Tredje raden efter långsidan. Ingen framför och tillräcklig nära för att nästan kunna ta på hästarna. Så jag är super nöjd! Det bjöds på hoppning, fri dressyr, julshow och lite annat smått och gått. Jah g trodde från början att de skulle kännas som att va varit där en evighet. Men faktum är att jag hade kunnat sitta där i 4 timmar till. Minst!
Jag gjorde även några små fynd på mässan och Mall of Scandinavia! Så i helhet är jag super nöjd med denna dagen. Nu återstår bara att krypa ner i sängen och sova lite innan morgondagen aktivitet börjar. För då är de julmarknad och jul skyltning 😄

The show must go on..

Likes

Comments

Vilken röra och vilket temperament! Han blir arg och irriterad på allt. Inte ens saker som borde vara kul är roliga längre. Han ska nämligen iväg imorgon. Och vara borta tills på tisdag. På ett sätt skönt och på ett sätt tråkigt. Tur att jag har bokat upp mig hela helgen så att jag inte behöver känna att jag är ensam och övergiven..
Men jag förstår inte. Hur man bli så arg att man nästan bryter ihop när man packar? Och när jag frågar om han vill ha hjälp får jag ett surt nej. De går ju liksom ut över mig. Och jag vet inte om han förstår de. Nu är de i alla fall snart jul så jag få väl glädjas av det! Vem vet! Man kanske får en annorlunda julklapp i år 😊

The show must go on..

Likes

Comments

Dagen började med ett 2 timmar långt besök hos läkare och röntgen. Inte precis vad jag hade tänkt mig då de innebar att jag blev 2,5 timme sen till jobbet. Som tur var så har jag ingen frakturer i varken nacken eller knät. Men läkaren vill i alla fall göra en uppföljning på detta om en vecka så det är ju bra. De va länge sen jag träffade en läkare som verkligen vill reda ut vad som gör ont. Så vi får väl se vad som händer.
På ett sätt är de lite skönt att ha lite ont.. hur konstigt det än låter. Men de har liksom bort alla jobbiga tankar hemma. Relationen har ju inte precis blivit bättre de sista dagarna. Snarare värre. De är som att även vänskapen dör ut på kuppen. Vi lever tillsammans. Och de känns som att det tydligen är de ända vi göra. Inte en kram, en puss eller ens en känsla av att han ens vill reparera eller försöka rädda detta. Och de har ju gjort att jag har börjat se nig om kring.
De låter hemskt då vi fortfarande är så kallad tillsammans, men man måste ju få drömma. Det är inte så att jag har kontakt med någon. För de har jag inte. Men man spanar ju. Och nu har jag sett en gullig kille på jobbet. Jag vet inte vad han heter eller vad har gör på jobbet ( de är ett stort kontor). Men när jag möter honom vid kaffemaskinen eller i korridoren ser han på mig och ler. Jag vet inte varför. Han har aldrig sagt något. Men de känns som att det är något speciellt.
Eller så är han bara artig. Vem vet.. han kanske säger hej någon dag eller så kanske jag gör det.
Den som lever får se!

The show must go on..

Likes

Comments

Fick trevligt besök idag av min "pojkväns" kompis flickvän och deras dotter. Bjöd på en hallon smulpaj med lättvispad grädde. När vi satt och fikade började vi prata om nyår. Det är ju snart dags, så det är väl tid för att göra upp planer. Då frågar min vän om vi, jag och min sambo skulle vilja fira in det nya året med dom.
Jag blir väldigt glad för denna förfrågan så jag svarar hastigt ja! I samma sekund inser jag att jag inte ens vet om vi är tillsammans då. Men jag säger inget. Jag vill inte belasta våran gemensamma vän med våra problem. Men de känns väldigt dumt. Vi lever ju i en lögn. Alla runt omkring oss tror att vi har det toppen. Att vi är super kära och har kul ihop. Snacka om en elefant i rummet!
Undra hur detta kommer att gå.. det är det ju ingen som vet. Hur länge ska vi lossas? Vem vet..

The show must go on..

Likes

Comments

Ny dag och jag känner mig handikappad då jag knappt kan gå. Högerknäet är helt obefintligt, man kan inte se de längre. Låret och vaden har på något sätt smällt samman. Och även fast jag inte borde vara uppe och gå och göra grejer så har jag inget val. Någon måste ju göra det om det som måste göras. Så mitt onda knä har jag då haltat upp och ner till tvättstugan samt diskat( för hand) och förberett mat för ikväll.

Och då kan man ju undra varför.. jag har ju en pojkvän. Jag om man nu kan kalla honom det. Vi har varit tillsammans i nästan 2,5 år och nu vet han inte längre. Det är de svaret jag får. Han vet inte. Han vet inte om han vill vara tillsammans och han vet inte vad han känner. Och varje gång jag frågar honom vad vi ska ta oss till, säger han att han inte vet eller att han inte vill prata om det.

Det hör också till saken att han har gått in i en depression. Han var varit deprimerad i nästan 1,5 år och det är först nu han vågar erkänna det. Det har inneburit att jag har gjort i princip allt hemma. Så som diska, tvätta, städa och handla samt laga maten. Och nu även fast jag är skadad får jag ingen hjälp. Han bryr sig liksom inte längre. Varken om mig eller hushållet. Det ända som betyder något är hans hund. Det är en underbar hund men man måste göra annat än att prioritera hunden.

Detta tär på mig. Jag får ingen kärlek längre. Jag bor tillsammans med en kille jag älskar, bryr mig om och tar hand om. Och får inget tillbaka inte ens en kram.
Jag vet vad jag kanske borde göra men jag vet inte om jag vågar.. vet inte om jag klarar det.

So the show must go on..

Likes

Comments

Detta skulle bli en toppen dag! Tänkte jag i alla fall.. Allt började med en vanlig dag på jobbet. Men med siktet inställt på kvällens aktivitet. Hästhoppning. Jag hade sätt fram emot detta hela veckan och nu var de dag. Jag kommer till stallet och fixar hästen. Vi går in i ridhuset och börjar rida fram. Allt känns toppen. Hästen går fram och känns mjuk och lyhörd. Som att vi är ett med varandra. Vi hoppar några hinder, det går som ett rinnande vatten. Då plötsligt händer det! Vi galopperar mot ett nytt hinder jag känner redan innan vi framme att detta blev lite fel. Och det blev det. Vi kommer lite för långt ifrån hindret och hästen måste göra ett jätte språng för att ta sig över. Och när han hoppar gör jag århundradets vurpa, framåt volt med skruv över hästen. Landade på mage med ansiktet nedåt, PANG!
Ställer mig upp med ett bultande knä, uppskrapat ansikte och en näsa som blöder.
Konstaterar att inget är brutet och att tänderna är hela. Borstar bort spånet och går in på toaletten och tvättar av mig och får stopp på näsblodet.
Sen ut i ridhuset ingen och sitter upp på hästen. Rider fram och hoppar några hinder till. Vill ju inte bli rädd för framtiden. De gick toppen. Inga problem 😊
Nu väl hemma känns inte knät lika trevligt längre. Kan tänka mig att i morgon kommer jag att vakna med ett blått ansikte och ett knä i storlek med en fotboll. Men sånt händer i hästhoppning 😊

Life must go on..

Likes

Comments