Varför ska jag? Varför struntar jag inte bara i de? Varför får jag ångest och skuldkänslor när jag går ut med mina vänner?

Just nu vill jag gråta och skrika på samma gång. Jag vill begrava mig själv under en sten och stanna där. Det är som att jag inte finns längre. Som att allt jag gör är för djärves.

Jag har fattat att det är över men man kan ju tycka att de inte är för mycket begärt med en dräglig vardag. De är ju fortfarande jag som gör allt. Handlar, planerar mat, lagar mat, diskar, städar och tvättar. Jag tycker inte att det är för mycket begärt att man hjälps åt. Vi bor trots allt ihop fortfarande.

Är det för mycket begärt?
Jag trodde att jag betydde något för honom även om känslorna har ändrats men tydligen inte. Jag är inte värd ett skit. Och de svider i mitt hjärta eftersom jag fortfarande bryr mig om honom. Borde jag sluta? I sånna fall hur gör man? Hur slutar man?

The show must go on..

  • Livet
  • 37 readers

Likes

Comments

Respekt är för mig ett mäktigt ord. Om man kan visa andra respekt har man mycket att vinna. Men jag tycker samtidigt att om man inte kan visa andra respekt så kan man inte heller förvänta sig att man ska bli respekterad!

Jag känner mig trampad på tårna nu återigen. Jag har sagt till mig själv i omgångar att jag inte ska bry mig. För de spelar ingen roll. Men de kan inte hjälps. Det är som att han vill trigga igång mig för att få en anledning till att åka. Sticka så som han alltid gör. Fly från verkligheten. Från Mig!

Han sitter och skriver öppet på sin dator till henne. Utan att säga ett knyst. Jag hör bara hur tangenterna smattrar som en stressad vattenkran som inte vill eller kan sluta droppa. Jag såg nästan vad det stod på skärmen i spegelbilden på vitrinskåpet. Så istället för att plågas öppnade jag skåpet för att slippa se. Reflektionen försvann.

Men då får jag en sur kommentar tillbaka som om jag är helt dum i huvudet. Jag förklarar kort varför, jag vill inte ser reflektionen!
Får en stirrande blick tillbaka innan han fortsätter att stirra in i datorn och skriva vidare.

Han vet att jag har sett vem han skriver med. Han vet att jag tar illa upp och ändå fortsätter han. Detta kallar jag respektlös. Han gör de som sårar mig med. Och det vi har kommit överens om att inte göra mot varandra.
Antingen förstår han inte hur mycket det sårar eller så vill han såra mig. Skada mitt innersta. Jag vet inte, det ända jag vet är att jag faller och det kommer att ta tid att resa sig.

But, The show must go on..

Likes

Comments

Då var det helg igen och ännu två jobbiga dagar. De är ju hemskt, jag ser fram emot jobbet under veckorna men vill inte ha helg. Det är inte det att jag inte vill vara ledig för de är aldrig fel. Däremot får jag ångest av att vara hemma eftersom han inte vill ha mig här. Och jag får ångest av att åka hemifrån för att jag på något sätt vill vara hos honom. Fast jag vet att han skiter i morgon. Det som en gång fanns är nu helt borta. Det är knappt så att vi är vänner längre. Men de konstiga är ju att han fortfarande förväntar sig att jag ska handla, laga mat och diska. Fast han inte ens vill låna ut bilen. Jag hänger inte med. Jag behöver här i från. Han tar all energi jag har. Men det kommer att ordna sig. Jag bara vet det!

The show must go on..

Likes

Comments

Natten som varit var en av dom värsta nätterna i mitt liv. Jag har nog aldrig känns mig så ensam och övergiven någonsin i hela mitt liv.
Kvällen gick mycket bättre än jag trodde. Ringde mina vänner och familjen för att få stöd. Dom tröstade mig och fick mig lugnare. Men direkt vi avslutat samtalen kom sorgen och ångesten tillbaka. Jag nog sovit sammanhängande som mest 1,5 timme. Vaknat i panik med hjärtklappning och en klump i magen. Onda tankar som spökar i huvudet och vetskapen om att det inte finns något jag kan göra.
Han kom inte hem under natten. Inte heller tidigt på morgonen. Det dröjde ända tills klockan blev 11.00 innan han ringde. Då hade jag bestämt mig att jag skulle åka på lägenhetsvisningarna själv. Jag kände att jag var stark. Att jag klarade att stå emot. Jag svarade inte utan hoppade istället in i duschen för att göra mig klar.
Han kommer hem med ett oförskämt glatt humör. Och frågar när visningen börjar.
Jag svarar kort och märker att han blir irriterad på mig.
Tillslut frågar han varför och jag svarar helt ärligt. Att jag var orolig, besviken, ledsen och allmänt sårad av hur han hade bettet sig mot mig.
Då drar kriget igång. Han talar om för mig att den vidrigaste människan han känner för att jag är respektlös och bara bryr mig om mig själv och att längtar tills jag flytta så han slipper ha med mig att göra. Och att det är mitt fel att han mår dåligt och jag struntar i hur han mår.
När jag står där och får alla hårda ord över mig känner jag hur all styrka som jag byggt upp rinner av mig. Jag blir som ett dammkorn. Det är som att jag inte längre är värd den luft jag svävar i. Jag säger inget tillbaka. Jag får inte fram något. Jag är stum.
Tillslut säger jag att han har rätt och ber om ursäkt. Jag är golvad igen. Jag har tappat allt jag behöver stöd. Alla hårda orden kom från den människan som de senaste två åren sa att han älskade mig. Han måste ju ha rätt.
Han godtar mig ursäkt. Sänkt som jag är ber jag honom att följa med på visningen. Jag får inget svar.
I en desperation jag inte förstår, lovar jag att aldrig mer ifrågasätta vad han gör och vem han är med.
Tillslut säger han med en grymtning att han följer med.
Jag gör mig klar och vi åker i väg mot visningen utan att byta ett enda ord i bilen.
Väl framme går vi in och jag ser all möjligheter. Här kan jag bo. Jag kände mig hemma. Det är klart att det är en liten lägenhet men jag kände mig trygg. Nu återstår bara banken.
På vägen därifrån frågar han ut mig. Om det verkligen var en bra idé och om det överhuvudtaget var min idé eller om det var mina vänner som påverkat mig. Tillslut ger han sig och vi återgår till tystnad.
Sen dess har vi inte riktigt pratat. Jag vet fortfarande inte exakt vart han var i natt och vem han var med. Och just nu vill jag inte veta. Jag orkar inte falla mer. Det är för jobbigt att resa sig. Jag kan i alla fall inte göra något åt det. Det spelar ingen roll. Det är bara att acceptera.
Nu sitter han fortfarande hemlighetsfull framför datorn och med 10 minuters intervaller piper telefonen. Det är klart att det är hon. Men det spelar ingen roll. Det finns inget jag kan göra!

The show must go on..

  • Livet
  • 88 readers

Likes

Comments

Han är hos någon annan fast han vet att jag fortfarande har känslor för honom. Till på köpet bor vi fortfarande ihop. Så medan han har varit hos någon annan, så har jag suttit hemma i lägenheten själv med mina nära och kära 50 mil bort.
Jag är så ledsen att jag håller på att gå sönder. Han har sårat mig så djupt som ingen annan. Jag förstår inte att han gör så här mot mig. Vi lovade varandra att inte börja träffa andra förens vi hade flyttat i sär. Men han bryr sig inte. Inte om mina känslor i alla fall. Bara om sig själv. Jag är tydligen inte värd att bry sig om. Så länge han själv mår bra. Så räcker tydligen det. Fattar inte att jag orkar bry mig och ha känslor för detta ego. Som bara trampar på mig och går vidare.

So The show must go on.. even in tears

Likes

Comments

Okej, nu är de på riktigt över. Finito! Inte tillsammans längre. Vad ska man säga. De gick inte att kämpa längre. Speciellt om man måste kämpa ensam.
Han tog steget och sa jag vill inte mer. Detta går inte. Okej då går vi skilda vägar.

Men eftersom vi har lägenheten tillsammans så kan han inte kasta ut mig. Så vi bor fortfarande ihop. Vissa stunder är helt okej och andra är helt fruktansvärda. Det är en hemsk känsla när kärleken sakta dör mellan två personer. Avståndet som tidigare var så tätt är nu flera mil. Det är så långt att man inte kan se eller förstå. Skrämmande.

Nu väntar jag bara på besked från banken. Jag hoppas verkligen att jag får lånet så kan köpa mig något. De skulle underlätta allt. Jag kan få trygghet och mitt liv tillbaka. Så de återstår att vänta..

The show must go on..

Likes

Comments

Då har dagen gått. Inte ett ljud. Jag skrev till honom på messenger och han kan inte ens förbarma sig att svara. Fast att jag har sett att han har läst det. Jag känner mig både osynlig och sårad. Just nu vill jag bara bli sedd av någon. Jag vill att någon omkring mig som ser mig och får mig att skratta. Eller i alla fall att le. För just nu vill jag bara sjunka genom jorden. Eller gå i ide och inte vakna förens detta har blåst över. Men det är ju inte så de funkar. Trots att det börjar kännas att detta är på allvar nu när jag inte för någon respons överhuvudtaget. Jag är luft!

But, The show must go on..

Likes

Comments

Då va de söndag och ångesten slingrar sig mot mig som en blodtörstig orm. Idag är det dags att åka tillbaka till staden och sambon. Han kommer dock inte att vara hemma då han ska på jobbresa idag, och är inte hemma förens på tisdag kväll. Men få är de ensamheten som vi ska hantera. Detta kommer att bli tufft. Jag vet inte ens om jag finns med i tankarna och känslorna. Han skiter i att jag kommer att behöva bilen. Så jag får själv ringa till hans föräldrar och fråga om jag kan hämta den på måndag kväll. Det finns ingen tanke på mig.
Att jag har känslor och att jag också mår dåligt. Eftersom jag inte mår lika dåligt som honom. Enligt honom i alla fall. Hur länge ska man orka!

The show must go on..

Likes

Comments

Igår gjorde jag ett litet test.
Jag låter bli att ringa på hela dagen och ser om sambon ringer mig. Så jag väntade och väntade och ingen ringde. Tillslut när klockan var runt 23.00 kunde jag inte hålla mig längre. Då ringde jag. Frågade honom varför han inte hade ringt. Fick inget svar på de. Vi prata de en kort stund och frågade sedan om han kunde ringa upp mig senare när han skulle sova. Och han sa ja. Så jag satt i soffan och såg på Tv tills jag höll på att somna. Så jag skickade ett sms att jag går och lägger mig god natt. Och tänkte att han har väl somnat framför tv. Men en kvart senare ser jag att han har varit inloggad på Facebook. Men har kan inte ringa upp mig.
Så lite bryr han sig. Jag är inte ens värd att prata med. Hur han mår de skiter jag i för jag mår inte heller bra. Och nu räcker de. Jag måste också få må bra.

The show must go on..

Likes

Comments

Det var ingen som berättade för mig att livet skulle vara så komplicerat. Alla sa att man skulle gå in för att skaffa sig en utbildning och ett bra jobb. Ingen nämnde hur svårt det var ett hitta en trogen och pålitlig livspartner att skapa en familj med. Jag måste nämligen säga att det är det svåraste som finns. För de finns inga garantier. Det är ju två enskilda individer det handlar om.
Jag avskyr när jag inte har kontroll över mitt eget liv!
Jag är beroende av att någon annan känner samma sak som jag känner den. Det är de svåraste jag någon gång gjort. Bland undrar jag hur jag ska klara de. Om jag någon gång kommer få ett lyckligt slut.

The show must go on..

Likes

Comments