View tracker

Ganska precis landat i soffan nu på hemmaplan ....
En vecka sedan jag sist sov hemma nu.

"Home sweet hell".

Har planerat att inte göra nånting alls.
Tjaooo gosa katt är ju givet självklart,
äta med grannen,
slå in klapparna och om jag vågar ska jag även upp på vinden att hämta ner adventsprylarna ....
Men förrutom det ska jag inte göra något mer än att bara vara,
"bara vara jag",
i paus å mentalt uppehåll
ska jag inta soffläget med min fjärrkontroll.
Kanske nåt på TV kan underhålla,
om inget annat så bara slökolla ....

Känner ingen stress eller annan olust hemma nu,
mer balans å lugn i sinnet,
vågar jag påstå mej vara "glad" ?!?
Jo, jag är glad åt att vara hemma i min brokiga miljö.
Här kan jag leva å här kan jag dö ....

Ps, vill tillägga att jag inte lämnat katterna ensamma under min sjukhusvistelse om någon trodde så ....
De är i gott sällskap var dag,
bäst sällskap nog just idag.
😻😻😻

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

  • 10 readers

Likes

Comments

View tracker

Kommer mej inte för mycket mer än att ligga här på sängen i väntan på de få aktiviteter som finns ....
Måltider å samtal.
Funderar på hur de kom på just denna gräsliga ton av grön färg till väggen här att stirra på.
Kommer föga i den tanken.
Det blir läkarsamtal vid kl 13 först,
väldigt mycket väntande.
Tänker be om permission ifall det inte blir utskrivning.
Behöver nya väggar omkring mej,
nytt tak att stirra upp i ....
Stimulans ?!?
Tror inte mitt sinne tar in så mycket utifrån,
men det skadar absolut inte att försöka.
Att försöka med alla krafter att finna kraft.
Kraft nog att ge omvärlden en rimlig chans att inkludera min gestalt.
En chans att väcka mitt intresse å uppmärksamhet.
Det bara ligger sovandes inom mej,
autopilot.
Den eviga väntan gör mej oerhört trött ....
Tänk så jobbigt det kan vara att göra ingenting.

  • 25 readers

Likes

Comments

View tracker

Plötsligt kom December till agendan ....
Decembertid.
En månad som både stressar å glädjer människor.
Skapar värme å orsakar kaos.
Jag tycker vanligtvis att adventstid är en trevlig tid,
en mysig stämning,
ljus å varm källa ur mörkret att landa i.
Jag har inte hunnit med att känna det ännu,
inte hunnit med verkligheten alls.
Det är kallt å mörkt på mitt sjukhusrum,
ljusstakarna på avd ger inte alls samma känsla som brukar infinna sej där hemma.
I Decembertid.
Jag har en del planer å åtaganden innan månadens slut,
årets sista dagar att nalkas.
Men känner ingen brådska,
bara uppgivenhet.
Att inte orka,
orka få till det lilla jag brukar åstadkomma att efterlikna en trivsam adventstid i väntan på Jul.
Jag kommer att göra mitt bästa när tillfälle ges,
kommer att tända stjärnorna iår oxå.
Men inte itid i Decembertid ....


Här blåser vilda vindar omkring mej,
det stormar runt min person.
Känslorna gör uppror å mitt sinne gör revolt.
I kriget med mej själv,
där jag och jag skall segra tillsammans.
Enade i fronten,
att leda mej framåt.

  • 32 readers

Likes

Comments

Ikväll tog saknaden ett hårt grepp om min hals
kvävde mej
Skulden att inte räcka till
förtär mej

"Mamma jag saknar dej"

Dessa underbara ord gör mej så ont
samtidigt rörd
Ledsen att jag är störd.

"Dotter jag älskar dej"

Glöm aldrig det oavsett
Kärlek skall inte göra ont
men visst känns den.

  • 40 readers

Likes

Comments

Jag står här alldeles utanför inuti
ser livet gå mej lite förbi
betraktar.
Vill jag in där utanför
eller stanna vid sidan av
reflekterar.
Ser såna otroliga möjligheter
såna oändliga omöjligheter
valmöjligheter.
Världen härjar vilt omkring mej nu
det blåser hårt om min gestalt
jag står emot.
Står emot var tanke som slår mitt huvud
var impuls som drar i min person
alla känslor som vill få utlopp
jag stoppar dem
att ta plats
min plats som jag inte längre har
men egoistiskt spar.
Jag ser
men jag gör inget.
Hör
men lyssnar inte.
Fullt upptagen här utanför inuti.

Blev ingen hemgång igår ....
sitter kvar än idag oxå.
Blir en ny dag imorrn att utstå,
vet inte vad det beror på.
Var en sväng ut idag,
det fångade inte alls mitt intresse.
Nu är jag rådvill å ganska trasig kvar,
jag är splittrad efter dessa sjukhusdar.
Har tappat det jag kallade "mej själv",
men söker heller inte att finna mej åter.
Jag sitter av tiden stilla
å önskar alla omkring förlåter
Mej.
Att jag går sönder ibland
å faller bort.

  • 52 readers

Likes

Comments

Ligger otåligt och väntar på utskrivningssamtalet nu,
känns dåligt det läggs efter lunch.
Bara meningslös tid som går,
tid jag inte har,
redan försent ändå.
Får vara nöjd att åtminstone få lunch först,
men hade föredragit att äta hemma ändå.
Otålig väntan,
liggandes på sängen efter en sömnlös natt.

"Lita på oss nu".
Den meningen ekar ännu inom mej,
jag förstår inte innebörden,
tilliten finns inte kvar ....

Har jag "litat" färdigt nu,
fyllde min vistelse här nån funktion ?!?
Det spelar ingen roll nu,
för nu är nya mål i sikte.
Jag ser mitt hem å min vardag närma sej,
verkligheten att äga rum.
Ser min tid fyllas av vardagliga ting,
är trött på detta "ingenting" ....

Om två timmar är jag på väg,
två timmar tills jag går in i mej själv igen,
min identitet
och min plats i tillvaron att fylla.
Det känns bra,
helt rätt steg att ta härifrån.
En början på en ny promenad.

  • 60 readers

Likes

Comments

En tyst timme i advent ....
Lamporna har tonats ned i korridoren för natten nu,
medpatienterna har dragit sej tillbaks på sina rum
och personalen går sin rutinmässiga kvällsrunda.
Jag tittar ut på omvärlden genom det gallerbelagda fönstret, ser ut på världen som blivit snötäckt under dagen till ära för advent ....
Dagen har jag spenderat ensam i tystnad,
några inre dialoger med mej själv,
några ord nedskrivna i min anteckningsbok ....
Ord som bär så mycket innehåll,
så stort ansvar
och så många frågor samt svar.
Ord jag borde bytt med någon annan själ att få gehör på. En annan synvinkel å en chans att förstå ....
Men idag blev det inte så.
Jag hoppas chansen ges vid tillfälle jag orkar tala,
att formulera min tankes gång till ett samtal.
Önskar att jag "kan" när det beges,
då jag inombords skriker mej hes.
Men förmågan att faktiskt prata är begränsad,
tyvärr haft dessa spärrar att tala sen kan minnas.
Som om jag inte för världen får finnas,
tiger jag tyst
yppar ens inte ett knyst.
Jag vet inte varför eller hur det kommer sej,
att vid var tid för prat jag sluter mej,
alla ord som innan for inom mej så förtvivlat,
påminner sej inte alls existera när dess tid är att vara.
Kan helt enkelt inte förstå,
varför det kommit att vara så.
För mej är det en omöjlighet att bli hörd,
då talets funktion är uppenbart störd.
Ändå har jag ju förmågan att uttrycka mej stort i skrift,
på pappret finns inga gränser för allt jag vill få sagt.
Men att högt verbalt ge mej ett uttryck,
är mer än jag förmår att orda om.
Men tänk om ....

Jag är inte mycket för världen,
en ganska enkelt komplicerat tjej ....
Ganska "vanlig", neutral i mängden,
inget särskilt som sticker ut,
inget överdrivet annorlunda iafl.
Jag bär svarta kläder oftast,
ett par slitna jeans å en enkel tröja.
Håret får hänga fritt, eller uppslängt i en slarvig slags knut bak på huvet.
Jag föredrar att avskärma omgivningen bakom ett par solglasögon eller under mössan,
begränsar insynen på mej i fokus.
Men inte så det verkar konstigt på nåt vis.
Jag är nog ganska kreativ när kommer till bekväma sätt att "passa in" utanför ....

Gör inte mycket väsen av min person att märkas.
Inte nu längre,
inte sen ganska långt tillbaks,
men förr har jag nog fått många att reagera över mina kreationer att bära å mött många snopna blickar.
Jag som helst av allt vill vara osynlig,
spökade ut mej rejält när det begavs å finner än idag ingen logik i hur jag tänkte då ....
Men jag accepterades å fick vara "jag" ändå.
Det är en lättnad idag att åtminstone inte söka sin identitet i olika stilar som jag gjorde förr.
Jag trodde att om jag ändrade min utsida att det automatiskt skulle förändra mej inuti, naivt.
En ny hårfärg kanske skulle färga sinnet glatt,
ett symboliskt halsband ge mej mod å styrka ....
Så jag ändrade på allt jag kunde vid varje möjlighet,
att söka inre förändring med det yttre.
Jag kan förändras !
Men bara om jag själv tillåter mej,
å förändringen måste ske inuti att ens nå ut,
där har utseendet ingen roll,
det är jag själv som måste ta kontroll.
Mitt inre väsen strålar ut genom vilken utstyrsel jag än bär att identifiera mej för världen i,
så jag kan likväl lägga ner mina tafatta försök att klä ut min själ till nåt den inte är att vara å ge den sin frihet.
Själen är för mej väldigt vacker i sin enkelhet.

Men vem har inte nån gång försökt att förklä sej ?
Vem har inte varit rädd att visa sej ?
Det hör nog till det existensiella att experimentera med sitt jag innan kan förlika sej med verkligheten å sitt sanna jag.
Modet å förmågan att vara sej själv,
tar olika lång tid för alla att finna,
att besinna
och att övervinna.

Ingen skrattar åt dej
finns inget underhållande
där ärlighet talar
nickar vi i samförstånd
En tyst överrrenskommelse
det är okej
vi har alla tvivlat.

Ja plötsligt känner jag mej redo att stå upp igen,
att kämpa,
att slåss för min plats på jorden !
Det är dags nu.
Med eller utan hjälp längs vägen,
skall jag resa mej att börja gå.
Tiden går ....
Varför inte göra den sällskap framåt ?!?
Jag kan inte bromsa mera nu,
har börjat rulla baklänges,
där har jag varit förrut å behöver inte dit igen.
Jag vill möta nya upplevelser,
men för att kunna göra det måste jag leva.
Leva aktivt !
Världen är full av frisk luft att andas in,
full av nya intryck att ta till sinnet,
möjligheter att utveckla till något bra.
Likgiltigheten är ingenting att ha,
den för mej inte framåt långt - tvärtom.

Tankens kraft är stor,
om jag bestämmer mej nu har jag större chans,
att nå den riktning jag önskar fanns.

Fantasi eller verklighet,
vill jag se ljust på tillvaron så får jag upplysa den,
stannar jag i mörkret får jag nog ändå skylla mej själv.




  • 58 readers

Likes

Comments

Sitter uppkrupen som vanligt på sjukhussängen å ser på klockan hur tiden går mej förbi ....
Jag har inte bråttom,
har ingenstans från här att gå just nu.
Det är sista kvällen/natten på sjukhuset nu,
enligt överrenskommelse skrivs jag ut imorrn.
Det finns inget här som kan förändra/förbättra min situation just nu.
Det jag måste göra är att få gå hem till min vardag å leva den nu, att pausa livet är inte ett alternativ.
Jag blir snabbt bekväm med ingentinget här att fastna i. Vill inte fastna bakom denna låsta dörr att sakta suddas ut från mitt pågående livsverk att skapa ....
Än finns många nyanser kvar att tillsätta,
å än finns många motiv kvar att uppleva.
Då bör jag inte låta mej torka fast här på ofärdig duk.
Utan istället kasta färg på tillvaron nog att urskilja ett levnadsmönster.
Mina ben har domnat bort för längesen,
å min gnista har slocknat,
här i min tystnads ensamhet,
har mitt inres demoner fått fäste att härja med mitt förstånd. Å plötsligt förstod jag.
Jag har redan ramlat å ligger på botten,
härifrån kan jag skymta toppen nu,
på rygg om vågar titta upp ....
Härifrån kan jag bara resa mej,
för längre ner kommer jag inte,
å att stanna här är inget alternativ !

Jag behöver inte låtsas mer nu,
naken inför världen.
Behöver inte skyla mitt inres sårbarhet,
kan bara lindras genom att låtas vara.
Existera.
Om jag gömmer undan mej själv,
hur kan jag då förvänta mej att bli sedd ?!?
Om jag låter munnen le när ögat tåras,
låter jag mej medvetet såras ....
Nej, inga fler charader nu,
inget skådespel.
Att lura mej själv är mitt största fel.
Dags att göra om å göra rätt,
å finna nya läkande å helande sätt.
Jag är uppfinningsrik å ska nog komma på,
hur att våga vara, å hur att leva så ....
Masker bär vi alla av olika slag,
olika roller äger vi i livet,
men nog ska gå bra ändå att balansera upp,
sitt egna anlete att presentera.
Världen är mer förstående än vad vi vågar tro,
om jag kan, så kan väl fler ?!?
Att urskilja ärligheten när det är den vi ser.
Våga vara,
det är inte så bara.
Ärlighet varar längst å jag har tänkt vara länge än,
så jag lyfter fram mej nu att se bättre sen.

Ganska lika denne katt sitter jag själv rakt upp och ner,
på en sjukhussäng i ett kalt, grönmålat rum å ser nog rätt förvirrad ut inför världen.
Men jag sitter här å funderar bara,
lite över hur jag vill att livet ska vara.
Med benen utsträckta nu plötsligt,
tycks jag äntligen avslappnad nog att luta ryggen bakåt. Inte längre ihopkrupen som om redo för nån fara här,
tvärtom öppen inför möjligheter nu.
Ibland behövs en resa in i sej själv att se sej omkring,
ta med ut det som känns vettigt att bära.
Rustad för en ny morgondag,
beredd att ta sej an med nya tag.
Känns inte längre som nåt slöseri,
den senaste tiden som drog förbi.
Nog fyller var stund sin funktion ändå,
även om det inte känns så just då ....
Det är nåt speciellt ändå med att faktiskt "må".

  • 63 readers

Likes

Comments

1a Advent
snön yr vilt runtomkring i hårda vindar.
Vackert att se på
kallt att vara i ....
Hade turen att få bilskjuts tillbaks till avd i fm.
Annars vet jag inte om jag tagit mej tillbaks faktiskt.
Permissionen var med många känslor i omlopp,
så många att de inte fick plats i min huvudknopp.
Jag tog en dusch å bäddade ner mej,
flydde alla destruktiva tankar å sov bort minst 10 timmar.
Vaknade likgiltig,
önskar jag haft orken att plocka fram lite stjärnor att lysa upp fönstren med tills barnen kommer imorrn ....
Men orken finns inte å det gör mej ledsen.
Lovat mej själv att inte pressa mej nu eller känna mej dålig över mitt mående som jag inte rår över.
Det är nog läge att påbörja en tillfällig kur av ssri ändå.
Jag måste upp nu,
kan inte ligga här på botten å låta livet gå förbi mej.
Vare sej det är första advent nu eller inte,
spelar ingen roll.
Ingen tidpunkt passar en sårbar själ att våndas i.

Om än mkt trött så visst orkar jag få fram ett leende.
Kanske inte så glittrande slm annars,
men mungipan orkar uppåt att le nu.
Jag ska kämpa för stjärnorna i ögat att tändas,
jag ger aldrig upp.
Det är inget alternativ.
Möjligheten borde ej inte ens finnas att tänkas på !
Så jag slår den ur sinnet
å slår mej framåt nu.
Ska träna ansiktets muskler att orka skratta igen,
ska inta positiva intryck att lätta upp mitt inre.
Om möjligt låta adventstids ljus nå in att lysa inom mej.
Alla sätt är bra ....
Nu är möjlighetens tid inne.

  • 70 readers

Likes

Comments

Vankat av å an i korridoren bakom låsta dörrar,
nästan rädd att gå ut i verkligheten.
Kände det fick vara nog nu !
För visst ska man väl ta tjuren vid hornen etc ?!?
Så jag fick igenom en permission f.om imorrn till Sön. Det känns som helt rätt beslut,
å rätt steg i rätt riktning,
ut i vardagen igen
å hem till rutinerna.
Så snabbt jag ändå förlorar verklighetsuppfattningen när instängd på det här viset.
Plötsligt känns livet skrämmande,
å tillvaron här mer tilltalande om än otroligt långsam.
Men här finns inga krav,
inga måsten,
ingenting omkring att ta sej an.
Jag dödar tiden i min dagboksvärld å märker inte det som händer runtomkring.
Avstängd.
Det är dax att slå på tempot igen å fortsätta där jag plötsligt avbröts,
i ett steg mitt i livet,
slogs jag omkull å placerades i ett kalt rum.
Det är inte så här en sårbar själ skall vårdas !
En själ skall berikas med intryck av livet,
i gemenskapen,
samhället å vardagen.
Så ikväll känner jag hopp igen,
jag hoppas på ett varmt välkomnande hem.

  • 84 readers

Likes

Comments