Ser du stjärnan ?
Eller tittar du när den blinkar ?
Blinkar emot dej.
Som om stjärnan flirtar.
Emot mänskligheten.
Vi behöver spänning.
Energier.
Vi har ju samma beståndsdelar som en stjärna.
Kanske blinkar och faller den just för oss.
Ser du stjärnan i det blå ?
Eller tar du dem bara för givna så ?
Att de finns ju där ändå.
Varför ens titta då ?
Titta på.
Jag ser stjärnan ur min ögonvrå.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

  • 6 Readers

Likes

Comments

Det är kallt nu.
Snön ligger vit men fuktig på marken.
Sakta töar den redan bort.
Bort med glädjen ur barnens sinnen.
Ersätts av nån grå sörja eller isgata.
Vad är att föredra ?
Det är kallt.
Jag hör dropparna smälla mot fönsterbläcket nu.
Det slår hårt.
Hårt, blött och kallt.
Det fuktiga kryper in under skinnet.
Det kyler mej på ett sätt svårt att värma.
Det är kallt.
Det är snö överallt.
Just nu.

  • 4 Readers

Likes

Comments

Jag orkar inte vara trött !!!
All energi går åt till att hålla mej vaken.
Hålla mej på benen.
Upprätt.
Reträtt.
Ögonen grusas och svider.
Jag har redan sett allting.
Motiven lockar mej inte mer.
Framtiden.
Urvriden.
Kroppen känns ovanligt tung att bära.
Fötterna släpar jag fram.
Vägrar gå bakåt.
Vörda.
Börda.
Jag orkar inte vara trött !!!
Blir sömnig av min egna existens.
Gäspar inombords.
Gömmer.
Drömmer.

Släpp taget om mej du ångestens grepp.
Låt mej ha mej själv ifred.
Ge mej tid att vila.
Gå !!!
Bara gå och kom aldrig tillbaka.
Du var ändå en oinbjuden gäst.
Omtyckt av få.
Du härskade ändå.
Inuti och runtomkring.
Som om vore jag ingenting.
Så ge dej på driven och försvinn härifrån.
Jag ger dej ingen näring mer för jag är slut nu.
Här finns inte plats för båda.
Jag orkar inte vara trött.
Men jag är less på dej ångest.

  • 30 Readers

Likes

Comments

Decembertid.
En tid då mörkret tätnar.
När skymningen faller innan dagen är slut.
Decembertid.
En hektisk och stressig månad för många.
En tid som borde vara förväntansfull.
Decembertid.
Det fryser på och det blir svårare att hålla värmen.
Det finns människor utan bostad och utan ljus.
Decembertid.
Många tänder ljus och ställer fram julpynt överallt.
En del tänder tidningspapper att hålla värmen av.
Decembertid.
Barnen väntar på snön och längtar till Jul.
Vuxna gör alla sina olika ödes lotter och ansvar.
Decembertid.
En tid då jag ägnar mycket tid åt reflektion.
Över det gångna året och det nya att komma.
Decembertid.
En vemodigt och vacker sista månad på året.
Ett avslut för början till nåt nytt.
Decembertid.

  • 34 Readers

Likes

Comments

Till en vän.
Till någon som kämpar.
Just nu.
Det finns många i världen med olika problem.
Inget är det andra likt.
Och det är viktigt att aldrig jämföra !
Du kan tycka att du gnäller över småsaker ....
Så GNÄLL !!!
Dina bekymmer är din strid.
Och lika mkt värda att lyssnas på.
Att hjälpas med.
Att finnas för.
Jag älskar dej ❤️


Jag har stulit melodin från Björn Afzelius
”Sången till friheten”.


Min Du äger det vackraste som finns
Du lever ett liv här med oss på jorden
Du har det svårt ibland
Och fint ibland
Men störst av allt
Så äger du kärleken
🎵🎶🎵
Så se dej omkring här nu min vän
Den här dagen får du aldrig igen
Kanske önskar du dej bort ibland
Till ett annat land
Men längtan hem är större än din sårbarhet
🎶🎵🎶
För här finns din vän och din familj
Här finns ditt hem och dina rötter
Du kan inte slitas upp
Du måste kämpa på min vän
För denna dagen kommer ej igen
❤️💖❤️

  • 51 Readers

Likes

Comments

Så hur är det nu.
Älskar vi livet ?
Hatar vi döden ?
Vi går ju en livstid och väntar,
på döden ....

Idag gick någon bort.
Plötsligt påmindes jag.
Påmindes om att livet är kort.
För en del kortare.
Är det orättvist ?
Eller finns det något vi inte vet om.
Där bakom ?
Så många frågor.
Så några svar.
Vila i frid nu broder.
Eller hellre.
Flyg fri !
Vad du än gör.
Vart du än är.
Så önskar jag att det var värt det.
Livet.
Att du var redo.
Redo i detta plötsliga skede.
Redo ?
Kan man vara det ?
Eller ska man bara vara varse.
Sanningen.

Vila i frid.
Må din tid varit dej rättvis.
Och ditt ödes lott den sanna.

Herren (eller vad vi väljer att kalla det).
vakar över oss.
Tar in och hand om oss till tidens ände.
Och tiden dit.

Jag tror på något.
Jag vet inte vad.
Men jag tror.
Och jag tror att du är på ännu en resa nu.
Ett nytt äventyr.

Vila i frid.

  • 57 Readers

Likes

Comments

Vem mår sämst ?
Går det ens att avgöra ?
Och spelar det nån roll ?
Vi mår !
Alla mår vi och vi mår olika.
Individuellt.
Om jag har lätt huvudvärk så behöver du inte ha migrän .... Du finns ändå, oavsett krämpa ....
Varför tävlar man om att må sämst ?
Att ha flest mediciner eller längst sjukhustid ?
Varför skriver en del ens så ?
Varför ?
Men spelar det nån roll ....
Jag reagerar, reflekterar, inser att det är nonsens i mins ögon och scrollar vidare i flödet med blandade känslor. Ett vemod faller över mej.
Jag tänker.
Varför inte se till det bra och glädjas åt det ist ?
Berätta det positiva i tillvaron.
Någon speciell händelse.
Nånting kul och inspirerande.
Men alltid vill nån va ”värst”.
Nu verkar det vara inne att må sämst ....
Så tråkigt tycker jag.
Mår gör vi alla konstant.
Det är ingen tävling.

  • 74 Readers

Likes

Comments

Ser du stjärnan ?
Eller tittar du när den blinkar ?
Blinkar emot dej.
Som om stjärnan flirtar.
Emot mänskligheten.
Vi behöver spänning.
Energier.
Vi har ju samma beståndsdelar som en stjärna.
Kanske blinkar och faller den just för oss.
Ser du stjärnan i det blå ?
Eller tar du dem bara för givna så ?
Att de finns ju där ändå.
Varför ens titta då ?
Titta på.
Jag ser stjärnan ur min ögonvrå.

  • 78 Readers

Likes

Comments

Du vet den där känslan när hjärtat lixom stannar.
När luften kväver din strupe i ett desperat andetag
Ett tag efter liv.
Ett grepp att hålla kvar.
Marken under fötterna.
Bilden av verkligheten.
Just när paniken tar över och suddar ut allt !
Raderar det som nyss var jag.
Vart tog jag vägen ?
I den stunden hjärtat smärtsamt slog till.
När luften plötsligt stod still.
Då marken rämnade under mina fötter.
Så lätt drogs jag iväg från mina rötter.
Panik.
Som råder ur tysta skrik.
Låna mej din hand att hålla.
Om jag vågar ta den.
Låna mej din tid att vara.
Om jag vågar finnas.
Låna mej din ärlighet.
Om jag vågar lyssna.
Panik.
Det är inte farligt fastän det gör ont.
Jag dör inte fastän mitt hjärta gör mej illa och luften tar sitt grepp kring min hals.
Jag är bara så rädd.
Så oändligt rädd.
Att inte bli sedd.
I detta kaos som råder.
Panik.
En form av ångest.
En stil av uttryck.
En skugga av mitt inre.
En känsla i affekt.
Deffekt.
Perfekt.
Min tanke dödar mej utifrån min sårbarhet.
Min rädsla göder min panik att växa.
Jag vet att det går över.
Vet att jag behöver.
Inse.
Att paniken är tillfällig och att jag är mer.
Det är så stort och ont inuti.
Men det är det ingen som ser.
Panik.
Tysta skrik.
Hör mitt rop på hjälp ur denna smärta.
Hjälp mitt arma hjärta.
Jag ber.
Men sitter stilla kvar och ler.
En kort sekund.
Panik en stund.
Du såg du log du satt mitt emot mej.
Men jag vågade inte visa allt jag ville säga dej.
Panik ....

  • 84 Readers

Likes

Comments

Den står där i alla väder.
I alla tider.
För alla.
Platsen.
Den där bänken i parken.
Där dem du kallar Alaget sitter tillsammans.
Jag kallar dem Eliten, jag var själv en lagkamrat.
Alla livshistorier som delades på den platsen.
Dem är ovärderliga.
Dem är upplevda, på gott och ont berättelser.
Livsöden.
Men de talade aldrig om döden.
Jag går förbi den platsen ibland.
Kanske saknar jag en del av den tiden.
Jag saknar människorna.
Gemenskapen.
Det fanns en trygghet, en värme bland farorna.
För inte var det säkert att sitta på bänken.
Inte alltid.
För visst hände det saker ibland.
Det var några tillfällen jag råkade illa ut.
Riktigt illa ut.
Det kunde komma andra spelare.
Från andra ligor.
Andra divisioner till platsen.
Det uppstod bråk.
Bråk som skulle censurerats om visats på duken.
Att leva eller låta dö.
Gatans lagar.
Det var inte alltid lugna dagar.
Men ibland vill jag dit.
Ibland längtar jag efter de människor som förstod vad förlust innebar, smärta och utsatthet.
Dem som utan ord bar på sanningen.
Meningen.
Alaget visste hur de skulle spela.
De visste att spelet egentligen var slut.
Det fanns ändå ingen domare.
Ingen blev utvisad.
Men alla fick sitta på bänken.
Resterande tid.
På klockslaget.
Gick de in på planen tillsammans.
Platsen.
Jag passerar den ibland.
Går förbi.
Det har bildats ett nytt lag där nu.
Jag känner igen en del.
Det är egentligen min generation.
Jag känner ett medlidande att de ärvt platsen.
Jag vet ju ungefär hur de hamnat där.
Jag var bara en ung och ledsen tjej när jag fick tröst och beskydd på den platsen.
Jag tillhörde egentligen inte Eliten.
Men de tog sej an mej när ingen annan gjorde.
De visste vad utanförskap var.
Det är med sorg och smärta jag beskådar.
Platsen.
Det är med värme jag minns människorna där.
Det är med vrede jag tänker på vad andra ser.
När de går förbi.
Utan att se tittar de fördomsfullt.
De har ingen aning.
Inte en susning.
De förstår inte att vi alla är världsmedborgare här.
På den här platsen.
Den här platsen vi kallar Jorden.





  • 96 Readers

Likes

Comments