Okej erkänner, jag har en massa idéer om städning. Jag vill ha det rent och jag vill helst ha det på mitt sätt. Med en skräphund och en massa barn i olika åldrar blir det lite smutsigt och kladdigt. Har ni tänkt på hur mycket en hund smutsar ner? Man tänker kanske att den hårar ner men det är liksom det lilla problemet. Det värsta är slemmet som stänker ur mungiporna när skräphunden skakar på huvudet. Slem som stänker på väggar och dörrar och klibbigt och grått rinner ner längs vägg och list. Och så är det tonåringarna som lagar mat, så att slemmet från hunden blandar sig med stekfett och stänk från granatäpple (ja, jättenyttigt men fan vad det stänker överallt...) och då när klockan är halv elva på söndag kväll och helgen liksom är slut och tonåringarna fortfarande inte städat köket fast det var precis det enda de skulle göra...då blir jag sur smäller i lådor och städar själv. För att hela lägenheten är skinande ren och och julpyntad förutom köket och jag står bara inte ut med att det är så. Fast jag borde... sett till att de städat själva...gått och lagt mig och låtit dem göra det dan efter. Det hade ju varit mycket bättre. Istället kommer shejk mitt i allt ihop och undrar vad jag smäller för och blir sen tokarg på tonåringarna och skäller på dem så öronen fladdrar och så blir det gråt och skrik och så sover vi dåligt hela natten för att allt blev så jobbigt och jag har ändå städat köket själv.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Egentligen hade jag inte tänkt att det skulle bli mer på den här bloggen. Blev ju liksom bara en "må dåligt blogg" av den efter ynka tre inlägg. Det var ju inte meningen. Befinner mig i den gyllene åldern efter 40 och att tro att hormonerna inte ska vara jobbiga mot mig är ju ganska optimistiskt. Nu har jag, tada, börjat äta antidepressiva halva månaden och befinner mig då i ett sällsamt tillstånd av allt är ok, istället för att gå omkring med ett litet svart pyrande moln över mig. Slipper nu att under påverkan av PMS från helvetet önska alla åt nyss nämnda plats. Underbart. Pratade med gynekologen och förklarade min situation.

-Jo, alltså jag har tre barn och tre bonusbarn, en skräpig gammal hund, en ex-man, Karlsson, som förvisso är snäll men hopplös, en Shejk som reser världen runt och lämnar mig själv med skräphunden, yllebarnen, katterna, huset, lägenheten, en miljon växter som skriker efter vatten, en svärmor som ständigt oroar sig, en mamma som vill ha lite uppmärksamhet. Jo, och så jobbar jag på två ställen med och har ungefär lika mycket att göra på båda som om jag haft två heltider. Och då när jag har PMS, känner jag mig liksom helt stressad och skitförbannad på allt och det funkar inte riktigt.

-Haha, sa hon, du kan verkligen behöva lite Premalex för att hålla humöret uppe. Typiskt kvinnor mellan 40-45.

Känns alltid skönt när någon förstår och håller med en.


Likes

Comments

​Jaha. var ju inte meningen att detta skulle vara nån slags jäkla deppblogg. Men på sistone har jag varit tokdeppig. Vaknat på morgnarna och bara känt mig helt jävla under ytan. Har egentligen ingen aning om varför det blev så. Nu har jag återgått till mitt vanliga sätt att hantera ångest. Tempo. Göra grejor hela tiden och träffa människor.  Finns ju alltid en jäkla massa att vara deppig för å andra sidan en hel massa att vara glad för också. Så på ett sätt är det väl bara att välja sida.

Shejk har fullt upp med sitt jobb och reser runt i världen. Känns som att jag missar något viktigt var gång han är borta. Att vara med honom. Är tokig i den mannen.

Likes

Comments

​Jaha. Nu har det gått 15 dagar, borde vara på topp, men känner mig fortfarande genuint missnöjd. Till och med heldeppig. Ligga i sängen, gråta och bli omhändertagen är väl det som känns  mest lockande just nu. Karlsson erbjöd sig att ta hand om mig. Snällt. Skulle kanske stannat hos honom. Eller inte..

Har tänkt och tänkt. Vad är det med mig? Varit på vårdcentralen och tagit prover, så trött hela tiden. Eller är det bara att det är för mycket hela tiden och jag liksom bara försvunnit i alltihop och gjort det typiskt kvinnliga att sätta alla andra i första rummet. För tillfället bor jag i källaren...

Snart kommer Shejk hem. Måste prata med honom. Hatar att prata om sånt som är jobbigt.

Likes

Comments

​I vanliga fall älskar jag att leva i denna röra av yllebarn som kommer och går. Shejk som förvirrat och kärleksfullt tar sig an vardagen. Men den här veckan har varit hemsk, jag har bara velat slippa dem allihop. Har kommit fram till att Shejk är helt hopplös och att mitt liv varit bättre om vi gjorde slut. Vill jag verkligen vara ihop med någon som är så ego som han. Ser han mig överhuvudtaget? Och barnen. Som aldrig låter mig vara i fred, som kräver och kräver, snor mina grejor och låter bli att tömma diskmaskinen. Står inte ut! Funderar på seden att isolera kvinnor, som har mens, i en liten hydda, där de inte får träffa någon. Ge mig denna hydda! Hade varit underbart att få tillbringa en vecka isolerad med mina böcker och spotify.

Likes

Comments