View tracker

Jag har inte bloggat på länge. Jag har en deal med mig själv att bara blogga om det är något som berör mig och idag är en sådan dag jag som jag känner ett behov av att skriva av mig. Det är Fars Dag. Grattis älskade pappa uppe i himlen. Jag önskar att alla i min omgivning fått träffa dig, men nu är det inte så. Du fattas oss!

För 26 år sedan hände något som har förändrat hur jag ser på livet efter döden. Min pappa omkom i en motorcykelolycka bara 41 år gammal och sedan dess har en bit av mig fattats. Hjärtat känns trasigt på ett sätt som inte går att beskriva för någon som inte upplevt förlusten av någon man älskar. Jag hade slutat nian den sommaren, 16 år gammal och på väg in i ett nytt skede i livet. Jag hade precis kommit hem från en veckas semester på Öland och jag blev aningen förvånad men också glad när det tidigt på morgonen knackade på dörren hos min dåvarande pojkvän. Utanför stod mamma, min bonuspappa och min nästan nyfödda lillasyster. Jag kommer ihåg att jag tänkte "Vad kul att de kommer och hälsar på, de måste ha saknat mig eftersom de kommer så tidigt!" Ganska snart insåg jag dock att de inte var där på fikavisit av mammas ansiktsuttryck att döma, de hade något jobbigt att berätta. Tankarna hos en 16-åring i det läget kan ta de mest konstiga vägar ska ni veta. Min bror hade fått körkort samma vecka så första tanken som slog mig var att det hänt honom något. Nej, han var OK. Skönt! Sedan gick tankarna till farmor, det måste vara hon som blivit sjuk! Nej, hon mådde bra! Längre kom jag inte i mitt snabba gissande eftersom mamma då sa de ord som sedan dess ringt i mitt huvud varje gång jag tänker tillbaka på just det tillfället. Det är pappa...han har kört ihjäl sig på motorcykeln. Där och då brakade hela min värld för en stund. Hur kunde det hända? Vad hade hänt? Hur gick det till? Hur gick hans sista tankar i livet? Gråt och förtvivlan. Ilska och sorg. Miljarder känslor och en stor tomhet på en och samma gång. Pappa.....älskade pappa....jag får aldrig träffa dig igen....

Tiden mellan olyckan och begravningen kommer jag inte ihåg speciellt mycket av. Jag minns att jag valde blommor till kistan, jag minns att folk kom och gick hemma hos oss och att mina klasskamrater vek undan blicken när vi möttes ute. De visste inte vad de skulle säga. Hur skulle de kunna veta? De var också bara 16 år. Jag minns att någon, utan att mena något illa, sa "Nu kommer du få massa pengar efter honom" SOM ATT DET SPELADE NÅGON ROLL!!! Vi fick ingen professionell hjälp jag och min bror för att hantera chocken och sorgen. Det var nog ingen som tänkte att vi skulle behöva det heller. Vi kanske inte ens hade varit mottagliga för det där och då. Så här i efterhand vet jag att det skulle ha hjälpt mig mycket att ha fått ta farväl, att ha fått se pappa och ge honom en sista kram. I något år efter olyckan var jag rätt övertygad om att han inte var död. Jag tänkte på allvar att han ville något annat med livet och därför fejkat sin död och flyttat till Maldiverna. Knasigt, men helt sant. Kanske hade mina tankar tagit en annan väg om jag hade sett pappa och sagt farväl...jag vet inte.

Ganska snart efter begravningen började saker hända som gjorde mig skräckslagen. Jag började känna kyla runt omkring mig, en känsla av att någon tittade på mig och blåste mig i örat. Jag tyckte det blev så pass jobbigt och skrämmande att jag inte vågade vara själv hemma, inte vågade gå ner i källaren eller vid vissa tillfällen inte gå upp på övervåningen själv. Jag förstod inte förnimmelserna då. Det var långt senare som jag kunde börja läsa av och känna in vad det var som egentligen hände runt mig. När jag började acceptera att saker plötsligt flyttade sig, att jag hade någon med mig vid olika tillfällen, rösten som skrek i bilen att jag skulle bromsa och gjorde så jag vid det tillfället undgick att krocka med ett rådjur, att barnen pratade om snälla farbrorn som satt på sängen när de skulle sova....först då kunde jag börja känna mig lugn. Jag kom till insikt vem det var som gjorde allt det här. För dig som inte tror på ett liv efter döden, för dig låter det här galet och det förstår jag. Det har funnits stunder då jag själv trott att jag varit galen. Nu vet jag bättre. Kanske har pappa varit med oss mycket oftare än vad jag vet, men jag ör oändligt glad och tacksam idag att han finns hos oss även nu, om än inte fysiskt. Jag vet också att vi kommer träffas igen även om jag inte vill dit upp på många, många år än! Om jag ens kommer dit...jag kanske hamnar där det är väldigt varmt!.

Jag skriver det här inlägget för mig, för mitt behov av att skriva av mig under en rätt jobbig dag. Jag skriver också för att tala om för alla er som förlorat någon ni älskar att det är okej att gråta, fast det gått 15 eller 30 år. Att sakna någon är ett tecken på att personen eller personerna haft betydelse i ert liv, så varför skulle man inte sakna dem oavsett tid som går? Det enda vi kan göra tills vi träffas igen är att minnas alla ljusa stunder, all kärlek och värme, alla skratt vi delat och vi kan dela alla fina minnen med de som inte fick äran att träffa den eller dom vi har på andra sidan.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Yllan Gillar

Snacka om förvandling! Den första bilden är från vårt gamla kök, ett kök där vi trängts med 4 barn i 15 år. Under flera veckor hade vi kök och skafferi uppe i hallen :) Vad tycker ni om förvandlingen? Vi öppnade upp väggen mellan vårt sovrum och köket så vi fick ett stort kök och matrum. Vi är supernöjda! Vi har dessutom köpt ny soffa, vilket var en himla tur, för nu kan hela familjen få plats samtidigt!

Likes

Comments

View tracker

Yllan Gillar

För ett tag sedan deltog jag i Specsavers tävling "Årets Glasögonbärare 2016". Det gick bättre än väntat för när första omröstningen var klar och en person från varje län skulle tas ut till semifinal så visade det sig att jag vunnit omröstningen! I och med det vann jag glasögon från Bruuns Bazaar och en chans att ta mig till final. När röstningen var avslutad hade jag fått flest röster i hela Sverige! Fantastiskt kul tyckte jag, men juryn valde tre andra deltagare att skicka till final så där slutade tävlingen för mig. Vann gjorde Ulrica Gabriel, ett bra val av juryn tycker jag! Men kul att så många röstade på mig, och glasögonen är nu beställda! ​

Likes

Comments

Yllan filosoferar

Jag sitter och lyssnar på morgon-TV där Marcus Oscarsson pratar om att Trump inte kommer kunna hämta sig från sin senaste fadäs. Eller fadäs och fadäs, hans senaste klavertramp är så stort att hela han försvinner i klaveret. Även om videon är 10 år gammal har han ju inte förändrats så mycket sedan dess. Han visar dessutom upp en sida av barnslighet som jag möter i jobbet som lärare för små barn. "Jag var dum, förlåt MEN det är ingenting mot vad Bill Clinton har gjort!" Nä, det är inget mot vad Bin Laden eller Hitler gjorde heller, men det gör det inte OK för det!

Trump säger att han inte har tid att vara politiskt korrekt, att det tar för mycket energi och för mycket tid av honom att vara det. Att bete sig som ett mansgissvin handlar dock inte om politisk korrekthet, det handlar om lite jävla respekt för andra människor!

Jag tror, att om någon skulle uttala sig om att vilja "få omkull" Trumps fru eller dotter skulle han känna sig stolt. Han skulle inte ha vettet att bli förbannad eller stå upp för dem, för de är kvinnor och i hans tycke en lägre stående ras. Inte heller skulle han stå upp för invandrade amerikaner, för de är just det, invandrade. Han skulle älska att stänga alla gränser till USA för invandrare, täppa igen den schweiziska ost som han liknar gränserna vid.

Vill Amerikanerna verkligen ha en person på sin presidentpost som inte har tid att vara politiskt korrekt eller använda sig av vanligt folkhyfs? Vad händer den dag Trump förolämpar Nordkorea eller Ryssland? Jag törs knappt tänka tanken.

Det återstår också en fråga; Hur dålig är Hillary Clinton som ännu inte är en självklar vinnare?

Vem tror ni vinner, Trump eller Clinton?


Likes

Comments

Yllan filosoferar

Avund räknas som en av de sju dödssynderna. Vi är alla syndare mer eller mindre i det avseendet. För vem kan med handen på hjärtat säga att man aldrig varit avundsjuk eller om så bara lite sotis på någon i sin omgivning?

Jag tror att en viss grad av den känslan kan vara bra att känna ibland, under kort tid, och föra mig som person framåt i livet. Framåt eftersom jag vill uppnå samma mål som grannen Curre med den svindyra bilen, kusinen Harriet som åker på sin 34:e resa eller arbetskollegan Lisa som bara är så otroligt lycklig med hemmet och familjen. Dessa kan framkalla lite äckelkänslor hos människor som inte har vettet att känna någon form av glädje när det går bra för andra, men det är förhoppningsvis bara den missunnsamma dåren som lider av det!

Tyvärr är det ju dock inte alltid så att det stannar vid att känna sig avundsjuk. Jag har t.ex. sett exempel på folk som blivit skogstokiga, och jag menar SKOGSTOKIGA!!! när folk de inte känner lyckas vinna pengar! Man lägger massor av energi på bra saker och lyckas vända det till något negativt! Jag har sett hur folk uttrycker sin skadeglädje eller sitt hat på sociala medier när någon lyckas med något bra, av ren och skär avundsjuka! Det är skrämmande och tragiskt.

Nä, fokusera på de bra saker som händer runt omkring oss och försök känna känslan av den glädje, lycka eller kärlek någon kanske känner just i den stunden. Kanalisera in den känslan i det egna huvudet så kanske hälsan blev en aning bättre. MÅNGA bra och positiva saker sker fortfarande i världen varje dag och fokus måste få flyttas till det goda och fina utan att någon avundsam, ogin, svartsjuk, avis eller bara lite sotis person anser sig ha rätten att förpesta den positiva känslan för någon annan!

Om du känner dig träffad - dags för dig i så fall att skaffa dig ett liv och fylla det med innehåll. BRA innehåll!

Tipsa gärna i kommentarsfältet om övningar eller dylikt som kan hjälpa den som känner sig träffad!

Likes

Comments

Resor

För andra året i rad har jag och älsklingen varit på Cypern. Efter förra årets fantastiska vecka på Vrissaki Beach Hotel är jag såld på Cypern och Fig Tree Bay. Trots två stormiga första dagar med röd flagg på stranden, allergisk reaktion som krävde medicinering och kläder som "krympt", vilket kan ske vid en All Inclusive-resa, känns det som att orken kommer finnas fram till nästa ledighet.

Det som kan vara bra i det läget att veta om mig och resor till andra länder är att jag är så vansinnigt flygrädd! Eller, speciellt och speciellt...många människor är flygrädda. Men alla går inte på sparlåga och har dödsångest några veckor före resan. Alla döstädar inte huset, tvättar och betalar alla räkningar med övertygelsen att inte komma hem igen. Alla skannar inte av övriga resenärer på jakten efter terrorister, kollar av om besättningen verkar nyktra eller letar tecken på att planet har skavanker och fel som inte personalen och mekanikerna upptäckt. Det gör jag. Eller rättare sagt det gjorde jag. En man med samma flygrädsla som jag har botat mig! Han heter Erik Matton och är psykolog och författare och vars bok "Den skräckslagne psykologen" har berikat mitt liv! På ett år har jag gått från att inte våga leva livet till att under denna resa flyga parasailing! Jag har besökt Barcelona och Prag, två gånger och har en resa till Krakow bokad. Jag har förvandlats till en riktig resedjävul! Tack Erik Matton!

Likes

Comments