De banala, triviala livsgärningarna bland radhusområdenas människor ekar föga in i den kommande eftervärlden. Meningsgivande aktioner och gärningar räds av överheten – gud förbjude att tankar föds och göds! Trädets krona ansas allt medan rötterna torkas ut. Allt måste vara var det alltid varit. Alltid definieras dock av de i kontroll, anmärkningsvärt är hur det kan fortlöpa i fred och frihet. ”Den som kontrollerar det förflutna kontrollerar framtiden. Den som kontrollerar nuet kontrollerar det förflutna”. Orwells berömda citat kan inte ses som annat än en mycket träffsäker beskrivning av maktens absoluta kraft i de narrativ som formar vår värld, så även i Sverige.


Kulturmiljölagen, den äldsta i sitt slag med rötter från 1600-talet, styr den svenska kulturmiljövården och slår inledningsvis fast att: "Det är en nationell angelägenhet att skydda och vårda kulturmiljön. Ansvaret för kulturmiljön delas av alla. Såväl enskilda som myndigheter ska visa hänsyn och aktsamhet mot kulturmiljön. Den som planerar eller utför ett arbete ska se till att skador på kulturmiljön undviks eller begränsas. Bestämmelserna i denna lag syftar till att tillförsäkra nuvarande och kommande generationer tillgång till en mångfald av kulturmiljöer" . Alla medborgare i nationalstaten Sverige ska alltså värna om vår kulturmiljö. Det sistnämnda är även det i stort behov av en definiering; Vad är en kulturmiljö, vilken mänsklig gemenskap är det som utgör ett oss och med andra ord gör att kulturmiljön är vår? Efter regeringens nyligen genomförda förändring av kulturarvspolitiken (regeringens proposition 2016/17:116) är lagen en tämligen besynnerlig paradox. Kulturmiljön- och arvet är förvisso ännu en nationell angelägenhet, emellertid ska dessa visst ha skapats och formats av en grå, odefinierbar, själlös massa. Så tycks åtminstone den rödgröna regeringen resonera då de letade fram den mest röda (i dubbel bemärkelse) av rödmarkeringspennor; varje formulering i KML som antyder om ett nationellt kulturarv är numera historia. Varje paragraf som inleds med exempelvis ”det nationella kulturarvet” hänvisar numera endast till ”kulturarvet”. För att ta ett konkret exempel finns det inte längre kulturhistoriska värden i Sverige som är viktiga för det svenska kulturella arvet. Dessa värden är numera viktiga endast för kulturarvet. Det sistnämnda definieras inte i kulturarvspropositionen, avsikten är hur som helst inte svår att genomskåda. Det meningsbärande i nationalstaten Sverige ska vara den globala mänsklighetens kulturarv, vilket bekvämt nog inte behöver förklaras närmare.


Regeringens motiv till dessa ändringar kan vid en första anblick tyckas vara välmenta, till och med bra. Emellertid krävs det föga tankeverksamhet för att snabbt inse vilket baklängesmål de skapar – en nationalstat, tillika välfärdsstat, kan inte vila på en gemenskap av ingenting. Människor med rötter i andra kulturer kan inte bli en del av en kultur som inte ger sig själv ett existensberättigande. En nationalstat som inte kan hålla ihop resulterar i ett samhälle som splittras. Tankar om en tydlig samhällsgemenskap som grund för ett tryggt välfärdssamhälle kommer av somliga direkt att avfärdas som nationalsocialism, antisemitism, islamofobi med mera. Dessa invektiv saknar uppenbart substans så väl som balans. Okvädingsord kommer aldrig lägga första stenen i ett meningsgivande bygge.


Kulturarvet är en parameter i samhällsbygget som tveklöst kommer få allt större betydelse. Den vänsterinriktade, eller snarare globalistiska modifieringen av byråkratin som reglerar området kommer försvåra förutsättningarna för ett sammanhållet, svenskt välfärdssamhälle. Kulturarvet kan inte bara ses som en kanal för politiska åsikter vilka befinner sig på det tillfälliga modet. Ej heller är det endast något dött och förgånget. Begreppet har dock en inneboende sanning som lyder: I samma stund vi tappar tron på en gemenskap och en identitet, är det också borta. Det förgångna styr vår samtid och framtid – låt oss förvalta det väl och lämna över rodret i ännu bättre skick till våra barn.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Dimman lägger sig tät över ängen

Färden döljs och skymningen faller

Marken färgas vit av snökristaller


Riktningen återges snävt

Vad händer med nätet livet vävt

I stormens tid

Regnskyarna tar vid


När dimman lägger sig

Oberäkneligheten härskar

Ingenting är som synes och tros

Från oändlig evighet

Mot livets helighet

Likes

Comments

Vid tiden för ägget att kläckas

Livsgnistan spirar

Dolt är vad komma skall

Gömt är livets kall


Själens glädje triumferar

Över ängslighetens treva


Vid tiden för ägget att kläckas

Livsgnistan tycks läckas

Ut i världsalltets mystik


Själen ändock lyckas förstå

Dess glädje tycks undgå att förgås

Likes

Comments

De flesta av oss har väl hört talas om Tor, Oden och de andra mytologiska gestalterna som vikingatidens människor dyrkade. På samma vis föreställer sig nog de flesta av oss att denna religiösa föreställningsvärld har uråldriga rötter, utan att ha en större kunskap om seder och bruk före kristendomens antågande. Hur ligger det egentligen till med asatrons rötter? När och var dök egentligen de berömda asagudarna upp i Norden?

Den nordiska förhistoriens huvudsakligen skriftlösa samhälle har länge gäckat forskarna. Asatron är huvudsakligen känd för dagens människor tack vare medeltida handskrifter från Island, särskilt den Poetiska eddan samt Snorres edda. Dessa diktsamlingar låter oss ta del av järnåldersmänniskornas tankar, ideologier, världssyn, ideal och mycket annat. Det finns dock ett tämligen stort källkritiskt problem med dessa texter, de är nedskrivna av kristna under medeltiden...

Det arkeologiska källmaterialet likt hällristningar, bildstenar och gravar utgör ett utmärkt källmaterial att komplettera de skriftliga källorna med. Framförallt är de arkeologiska källorna viktiga ifall vi vill kunna spåra asatron bakåt i tiden och söka dess ursprung.

I Bohuslän på svenska västkusten finns det gott om hällristningar som låter oss söka den förhistoriska religionens rötter – området är ett av världens rikaste på hällristningar. De tidigare nämnda skriftliga källorna av asagudarna beskriver utförligt dessas attribut. Svärd, spjut, blixtar, fallos och andra särdrag ger vår fantasi ett bestämt ramverk att spela vidare från. Asaguden Tyr är en urgammal krigsgudom, främst känd för att bevara den kosmiska ordningen genom att giva sin hand som pant åt Fenrisulven vilket den senare krävde för att låta sig fjättras i den magiska kedjan Gleipner. Denne gud är en av de första av asarna att uppträda i de historiska källorna, redan i Tacitus Germania från omkring år 98 e kr omnämns tre gudomar vilka traditionellt har uppfattas som Tyr, Oden och Tor. Detta verk av den romerske historiken och författaren ses inte alltid med blida ögon av dagens forskare gällande källkritiska aspekter, intressant är dock att de skriftliga beskrivningarna i detta fall kompletteras med övertygande arkeologiska bevis. På brakteater, det vill säga tunna amuletter eller mynt, funna i Sverige från folkvandringstiden avbildas otvivelaktigt scener beskrivna i de skriftliga källorna. Exempelvis ser vi här motiv i form av en mansgestalt (med största sannolikhet Tyr) med handen placerad i ett varggap. Vad har då detta med de bohuslänska hällristningarna att göra? Från bronsåldern har vi inga skriftliga källor om Nordens religiösa föreställningsvärld varför dessa förhistoriska bilder blir ett tämligen intressant källmaterial. Att den förkristna, nordiska religionen har rötter sig som sträcker sig bak till bronsåldern, sannolikt även till bondestenåldern tycks naturligt, den stora frågan traditionellt sett inom arkeologin utgörs av hur detta religionsskifte tedde sig, när det skedde, hur och varför. Är det spår av de personifierade gudarna vi ser på hällristningarna? Hur stort inflytande hade kontakter med andra kultursfärer, likt den romerska? Vilka ändringar kan ha skett i den nordiska samhällsstrukturen som motiverade ett religionsskifte? Begreppet religionsskifte blir här förstås en definitionsfråga, i dagsläget är det alltså oklart om det är tal om skifte, modifiering eller bådadera.

Det är tänkbart att det förekommit liknande gudatyper- och gestalter över ett mycket stort geografiskt område i samband med jordbrukets spridning efter den agrara revolutionen (det vill säga jordbrukets uppkomst kring Mellanöstern). Att stå på god sida med vädrets makter var naturligtvis mycket viktigt för att få goda skördar och så vidare. Inom de olika kultursfärerna har gudamakterna sedan utvecklats efter lokala förutsättningar, där behoven var olika och gudamakterna kunde fylla olika behov. Således torde de tänkbara gudomarna på våra hällristningar kunna påvisa så väl regionala som mer ´globala´variationer och drag.

Att applicera asagudarnas namn och gestalter på de ristade figurerna blir ett vanskligt företag. Däremot tycks ristningarna innehålla många drag som passar in på de mer sentida beskrivningarna av asagudarna. Till exempel uppvisar hällristningarna attribut på somliga karaktärer som i sin tur passar väl in på Tor och Frej.

Studierna av den äldre, nordiska religionen och mytologin är av omfattande tvärvetenskaplig karaktär; bidrag till kunskapen om ämnet har kommit från arkeologi, historia och religionshistoria så väl som ortnamnsforskning. All genererad kunskap vi har i dagsläget dras med problem kring dess tillförlitlighet. De skriftliga, isländska källorna härstammar från medeltidens kristna Island. Tolkningarna av det arkeologiska materialet har uppkommit av vår tids arkeologer, vilka lever i en kulturell sfär vilken troligtvis skiljer sig markant från de forntida människorna som ligger bakom fyndmaterialet. Vi med intresse för den nordiska religionsutvecklingen gör alltså klokt i att närma oss ämnet ödmjukt och med ett källkritiskt perspektiv.

Genom ett tvärvetenskaplig samarbete och källmaterial kan asatrons rötter trots allt troligtvis spåras tillbaka till bronsåldern, om inte ännu längre. Bronsåldersmänniskornas centrala symbolik på hällristningar och föremål kretsar kring solen och dess vandring över himlavalvet. De bohuslänska hällristningarna visar tydligt hur solen dras av en häst. Solens färd, dragen över himlen på dagen och genom underjorden på natten, tycks vara grunden i bronsålderns föreställningsvärld. Kanske kan hällristningarnas skeppsmotiv, ett av de vanligare i Bohuslän, haft som funktion att transportera solen tillbaka österut på natten. Mest troligt är väl emellertid att en del av skeppen kan haft denna funktion medan andra kan ha syftat på mer jordnära havsfärder; att detta är tolkningar och inte absoluta sanningar är värt att återigen poängtera.

Solsymboliken lever vidare fram till åtminstone 400-talet e kr, vilket de gotländska bildstenarna påvisar. I de skriftliga källorna från Island ser vi också narrativ kring solen, dagen och natten. Är det samma soldyrkan som bronsåldersmänniskorna utövade som levt kvar och blivit en del av asatron? Var solen även en personifierad gudom under bronsåldern? Vilket släktskap har asatron med andra indoeuropeiska religioner likt den grekiska och indiska? När kom egentligen Allfadern Oden in i de nordiska människornas värld och liv? Frågorna kring ämnet är många och svåra. Förmodligen kommer vi aldrig få några säkra svar. Att fortsätta sträva efter förståelse och insikt ger oss dock stort värde för att förstå vika vi är idag och hur vi kom hit.

Likes

Comments

En plats, vilken formar liv

Skapar drömmar

En skimrande glans

Behagfull som en dans

Vågorna tar aldrig slut

Där de rullar in över sanden

In i hjärtat

Över kala klippor

Och små blomsterängar

Flyger svanen

Får sällskap av gässen

När de landar i viken

Återhämtar sig efter sin färd

Till en härlig värld


Mäktiga rösen

Från fäders tid

Ger oss frid

Skänker liv

Likes

Comments

Berättelserna hörs svagt

Spåren talar

Oaktat betraktare

Den inre vägen visar det dolda


Vad är sanning

Vem förleds

Genom tid och rum


Överallt syns tecknen

Blott ett fåtal hörs

Ytterligare andra förstörs


Berättelserna hörs tydligare

Ger kraft

Åt den vars liv förvaltar dess arv

Viger arbete åt livets varv

Likes

Comments

En gyllene plats

Högst av allt

Dess väggar tar inte slut

Dess portar går inte att räkna


Rädslan längs vägen är fruktlös

Väl framme är värmen villkorslös

Vår grönskande dal

Tveka inte

Den kommer belöna

Våra gärningar och val


Från den blanka energin

Uppnår vår själ en magi

I slutet av färden

Ankommer vårt skepp

Till den bästa världen

Likes

Comments