View tracker

Vissa personer säger för mycket och andra för lite. Men det här tog alla priser.
I förra inlägget pratade jag om vem folk tycker att man ska vara med. Nu pratade jag med en gammal religionslärare jag mötte på stan och hen frågade hur allt var.
Jag sa att det var bra och att jag precis brutit upp med en kille som det inte funkade med av olika skäl. Hen frågade vänligt vem han var och om han var religiös. Jag berättade om honom och sa som det var, att han var jude men att det inte spelade mig någon roll.

Då sa hen någonting som kommer störa mig hur mycket som helt ett bra tag...
"Då förstår jag varför det tog slut. Såna går inte att lita på, det trodde jag du visste. Lärde du dig inget av mig?"
Alltså..... va? Va!? Vad är det du säger människa!? Såna? Du menar människor? Du menar religiösa? Du menar judar? Vad är det du försöker säga? En religionslärare som är så öppet emot en (kanske flera) religioner borde kanske inte undervisa i just det ämnet?

Jag förstår inte varför folk inte bara kan låta varandra älska den dom älskar. Sluta begränsa varandra och er själva...

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Vem får man älska? Vem borde man älska? Vem älskar man?

Det är egentligen saker som andra ska skita i. Det är egentligen bara man själv som kan avgöra. Det är egentligen bara ens eget problem.

Jag har alltid fått höra vem jag passar med och vem jag inte passar med, vem som är och inte är lagom gammal, vad jag borde och inte borde leta efter i en partner och tror att många andra också får höra det.

Jag ska enligt nästan alla mina bekanta/vänner vara med en kille som är omkring 21-23 år, han ska inte vara längre än 1,85 men inte heller kortare än 1,75. Han bör vara åtminstone lite alternativ och gilla att kolla på filmer. Det är viktigt att han är punktlig och betalar om vi går på date.

Jag vet inte om jag är den enda som reagerat på att nästan allt är ytligt. De flesta av mina vänner önskar mig alltså inte en lojal, omtänksam kille som har förståelse för mina psykiska problem och som älskar mig trots mina dåliga sidor. De önskar mig en kille som utifrån sett passar mig och tar för givet att det är en kille jag vill ha.

Mina föräldrar vill att jag ska hitta en bra partner som älskar mig för den jag är och allt sånt. MEN... skulle partnern bo mer än en timma bort med bil så skulle det inte uppskattas, helst ska hen bo i samma lilla stad som vi där jag blivit mobbad sen jag var liten. Det betyder i princip att jag måste vara med en vän eller någon som är minst 22 år. Jag har för övrigt knappt några vänner som är 20+ i den här staden... Så följer jag mina föräldrars önskan kommer jag dö ensam.

Om man då ska gå över till dom absolut närmsta vännerna jag har, Felicia, Felicia, Linnea, Madde, Ville och Lina så ser det en aning annorlunda ut. Dom skiter i hur hen ser ut, var hen bor och sådär. Det enda dom sagt någonting om är att dom vill att jag ska bli älskad för den jag är och för det jag gör. Dom önskar mig all lycka precis som det borde vara... Jag älskar dom för det!

Hur är det för alla andra? Något man kan känna igen sig i?

Likes

Comments

View tracker

Dom här två tjejerna alltså! Helt underbara på alla vis! Fotade båda lite snabbt för ett tag sen och här är först en bild på Linnea, min fantastiska barndomsvän och en på Felicia, min galna blondin! Love you! <3

Likes

Comments

​Jag har ett vagt minne av en prins, en prins som skulle rädda mig från mardrömmen som alla kallade verklighet. Han tog hand om mig när jag mådde dåligt, tvättade mina sår om jag hade såna. Det jag inte visste var att han skulle komma att bli mina sår. Eller kanske ännu värre, saltet i mina sår.

Jag hittade en tröja i min garderob idag när jag i vanlig ordning packade ihop mina saker inför en vecka hos pappa. HANS tröja, en person jag aldrig trodde jag skulle tänka på igen. En person jag inte trodde att jag kunde sakna längre. Jag ignorerade den som alltid men skulle åt någonting längre in i garderoben idag. Mitt ansikte hamnade i hans tröja samtidigt som jag andades in.

Att en doft kan göra så ont i hela kroppen... Helt sjukt! Det gjorde ont i hela kroppen, gick från ingenting till full ångest. Minnena kom tillbaka, alla dagar vi spenderade tillsammans med Sofijah musik i högtalarna, alla skratt, alla tårar, alla minnen... 

Han var en väldigt nära vän som tyvärr valde att avsluta sitt liv sommaren 2012. Jag insåg inte att han var borta förens slutet av hösten/början av vintern dock. Min vän fanns inte mer, men allt han var fanns kvar, det kändes som hans skratt satt kvar i väggarna, hans tårar i mina kläder och hans doft fanns överallt! Ibland kändes det som han låg bredvid mig i sängen när jag skulle sova så som många gånger innan. 

Sen dess har jag många gånger velat avsluta mitt eget liv men med hjälp av andra vänner har jag alltid tagit mig upp på fötterna igen. Jag har även insett att självmord inte är en lösning, det skapar större problem. Jag vill inte alltid leva nu heller men jag är på bra väg. Men jag har haft många motgångar där folk sagt att det är det mest egoistiska man kan göra. Det har inte hjälpt mig. Det som har hjälpt mig är mina vänner och all information som finns. Mina vänner fixade in mig på psyk, mina vänner fixade massa information om olika psykiska sjukdomar, mina vänner har rädda mig. Men det här är ett problem som så många går igenom och vi måste bli bättre på att informera om att hjälp finns och att man inte är ensam om problemen man har, vi måste även sluta döma varandra. Jag är sjuk, det syns inte utåt, jag ser inte annorlunda ut. För min sjukdom är psykisk. Det finns många sorters psykiska sjukdomar, adhd, asperger, ångest osv. Ta hand om varandra, lyssna lite extra noga och snälla, SNÄLLA! Hjälp om ni kan, ni kan rädda någons liv!

Likes

Comments

​Detta blir mitt sista farväl till dig. Jag har gått vidare nu, efter all denna tid, efter all smärta, all längtan. Nu har jag äntligen släppt allt detta, lagt det bakom mig.

Allt började med en tjej, en tjej som var min vän, en nära vän under en varm julikväll. Snart skulle vi mötas, snart skulle jag falla hejdlöst för dig. Jag och min vän skulle ut på stan eftersom det för en gångs skull hände någonting där. Vi var hemma hos henne och fixade oss så som vi ofta gjorde. Halva min garderob fanns där vid den här tiden, vi umgicks hela tiden, sov hos varandra jämt och delade på kläder. Vi stod och testade säkert 50 kombinationer var den morgonen, den här kvällen skulle bli speciell kom vi överens om. När vi bestämt oss för vad vi skulle ha på oss så gick vi och duschade, sminkade oss och torkade håret, gjorde varsin smoothie och kollade på en film.

Efter middagen var det dags att fixa håret och dra på kläderna, en av mina favoritklänningar (en hell bunny klänning), ett par svarta klackar och sist men inte minst packa ner en kofta i väskan ifall det skulle bli kallt. Vi fick skjuts av hennes mamma in till stan runt sex på kvällen, gick runt i lite affärer och kollade tills allt började hända. Jag och L (min vän) gick till resecentrum för att möta några vänner, plötsligt stod du där. Du stod och tittade på mig, på L, på din vän (S) bredvid dig och tillsist på HENNE, på F, på tjejen som mobbat mig. Du la armen rund henne och gick efter S rakt mot oss, stannade en bit bort, bad F att gå fram och prata med oss så länge, medan du pratade med S. Jag fick senare reda på att du frågade om mig, vem jag var och hur han kände mig.

Din tjej, lilla fröken perfekt, tjejen som tagit allt från mig stod framför mig och hotade mig tyst, gick jag nära dig så skulle helvetet gå löst på mig. Hon gjorde som alltid, kränkte mig, hotade mig lite och började skratta när någon kom nära för att försöka få det se ut som om vi skämtade och hon förväntade sig att jag skulle göra som jag alltid gjort, le och skratta lite. Men så blev det inte den här dagen. För vad hade jag egentligen att förlora? En kille hade jag inte, dom två vänner som faktiskt var där som vi bestämde skulle inte tycka sämre om mig för att jag sa ifrån och du, du kände mig inte än.

Så, jag sa ifrån. Jag skrek mot henne, skrek ut allt hon gjort mot mig, allt hon sagt, allt hon hotat mig med, allt hon utsatt mig för. Din reaktion var oväntad, du lämnade henne, sa att det var sista droppen, sa att du hade varnat henne. Du fick F att åka hem så var det bara du, jag, L och S kvar. Du ville prata med mig, fråga mig lite och höra hur det var med mig så vi gick till Mc Donalds, köpte en glass, satt vid vattnet och tittade ut över det. Vi skrattade mycket, pratade om allt möjligt. Det kändes som att jag hade känt dig i flera år, du var så lätt att prata med.

Jag ringde L och S och frågade var dom var sen gick vi och mötte dom, hand i hand och skrattandes. När natten började smyga sig på gick du och jag mot min pappas lägenhet, jag smög in och packade en väska med kläder för en vecka, tandborste och allt till necessären, smög ut igen och möttes av din vackra blick. Vi gick tillbaka till resecentrum och hoppade på första tåget tillsammans med L och S. Väl där gick dom mot S lägenhet och vi mot din. 

Vad hände sen? Vad gjorde jag för att förtjäna all den skit jag fick? Jag menar visst, det var uppenbart att det inte va stabilt då vi precis träffats... men varför gjorde du allt du gjorde på det sättet du gjorde? Detta är mitt sista farväl, du har ingen makt över mig nu. Du är en av alla, du når mig inte längre, du har ingen makt över min smärta. Alla lögner har vi gått igenom, alla svek har du utsatt mig för. Men nu är det nog. 


No way not now, I won't back down
I draw the line at you and me

I have learned that my fate is something I can't escape so

this is the end of you
This is where I draw the line
And I won't lose
This war is mine

Likes

Comments

Vem älskar inte när man träffar en gammal vän på stan och börjat prata och efter en halvtimma inser att man slutade prata för att man blev osams och sen löser det på plats på under en minut?

Det hände mig idag. En vän jag inte pratat med sen hösten 2013 gick på andra sidan gatan och av ren reflex ropade jag hennes namn, hon kom till mig och vi gav varandra en stor kram precis som innan allt hände.

Vi kom fram fram till en hel del intressanta grejer som vi inte hade kunnat gissa om den den andra. Det viktigaste vi kom fram till var att vi har varit vänner sen dagis, bara lite till och från sådär. Vi har bråkat så brutalt många gånger om så sjult mycket värre saker än det vi sa upp kontakten över och att om inte vår vänskap var värd en till chans så var nog ingen vänskap det.

Vi har haft många både med- och motgångar och inget har hindrat oss innan så vad gör det nu? Allt var ju egentligen ett missförstånd bara. Så, nu har jag tillbaka en gammal vän som jag, om jag ska vara ärlig, saknat väldigt mycket.

Likes

Comments

En dröm, något som jag tyckt varit naivt och fånigt de senaste åren. Till exempel yrke, jag drömde om att bli brandman, kock, konditor, bartender och fotograf med mera.
Fotografi är numera något jag vill ha som fritids grej bara men där kom jag en bit på vägen, jag påbörjade den drömmen. Nu är den bara en kul grej.
Jag hade en dröm om ett långvarigt förhållande som skulle leda till bröllop och barn. Ju mer jag tänker på mina tidigare drömmar ju mer inser jag att det numera kallas mål. Mitt mål är i och för sig inte att gifta mig och skaffa barn men vem vill inte ha en stabil partner, fast jobb och egen bostad?

Å ena sidan känner jag att det är för tidigt för att oroa sig för sånt, jag borde utforska,  åka iväg, träffa nya människor. Kanske skaffa ett roligt jobb med dålig lön så jag måste dela lägenhet med någon? Spontana beslut ska göras, misstag och äventyr bör upplevas....

Men å andra sidan vill jag plugga och säkra min framtid... för vem vill väl leva på gränsen, inte kunna skämma bort sig själv ibland och inte kunna försörja ett barn om det nu skulle bli ett?

Att känna sig kluven mellan detta, mellan det ansvarsfulla och det roliga, det är ingen dröm, inget mål... det är en vardag som många lever i. Men de vuxna jag pratat med om just detta säger att det är nu jag ska göra allt jag vill gör om och i så fall när jag får barn kommer jag vara fast i det ansvarsfulla.

Så... vad är då mitt mål med det här inlägget? Jo att få mig och kanske andra att fundera på vad som känns viktigt NU, vad som kanske inte går att göra i framtiden. Så efter allt detta, vad är mitt riktiga mål? Vad är min riktiga dröm?

Det måste jag i slut ändan erkänna att det är att få ett jobb som betalar hyran, maten och spara så mycket jag kan för att sedan resa och hitta på saker. Att resa, kanske ta lite kurser som verkar roliga såsom bartender till exempel, kanske jobba en kort period som det i någon annat land sen när jag är klar komma hem och ta ansvar.

Likes

Comments

Detta har nog varit den flummigaste sommaren jag varit med om. Kaos så in i helvete men samtidigt hur chill som helst.
Inom loppet av tre veckor i juni tog jag studenten, firade midsommar och fyllde år. så juni bestog mestadels av firande.
Juli var bara allmänt chill, åkte en sväng till lkpg.
Augusti fram till idag: toral chaos! Skaffade flickvän, blev osams med en vön pga mobbing, lärt känna massa nytt awesome folk, åkt kill kalmar och öland med en nära vän, åkte hem till henne, åkt till akuten med min nära vän. Det visade sig att hon hade blindtarmsinflammation och fick opereras samma natt, nu sitter jag här och är sjuk dessutom.

Likes

Comments

Resten av denna vecka kommer bli toppen.

På Torsdag börjas det vid 8 med tandläkaren, sen kommer Dumbo och roar mig. Tv spel och hårklippning är det som står på schemat.

Fredag, ta en fika med en vän sen möta Ray på rese, hem till mamma och chilla med Felicia och Ray, vilket även blir resten av helgen. Toppen!

Likes

Comments

Det finns en tjej...
En tjej som betyder mer för mig än många andra, en vacker tjej som alltid får mig le. En tjej som får jorden att snurra lite snabbare, men som samtidigt får den att stanna helt. En tjej som tagit en del av mitt hjärta, som får det att slå både snabbare och hårdare. Det finns en tjej som jag vill dela med mig av allt till, som fantastiskt nog bill dela allt med mig.  Det finns en tjej som jag älskar och som älskar mig tillbaka.
Och hon är min!♡

Likes

Comments