Det är hela 4 år sedan Harry kom till världen. Nu tänker jag mer än någonsin på allt som hände både under och allt efter graviditeten. När Harry föddes så blev vi erbjudna hjälp av en kurator​. Vi träffade denna fantastiska kvinna och jag kände väl inte att något var lika jobbig där och då efter han kommit som det var under tiden han låg i magen. Men jag glömmer aldrig hennes ord att det kan komma någon gång längre fram. Ibland flera år senare.

Det känns i tankarna som att jag är där nu. Tanken på att vi skulle varit en till äter upp mig ibland. Tankarna om det varit en lillasyster? En lillebror? Hur hade det varit att vara mamma till 3 barn?

Det hela började med en konstig känsla i kroppen. Jag tror jag var runt v 7. Jag berättade för min mamma flera gånger "det känns som att det inte står rätt till". Mamma förklarade att det inte alls behöver kännas som första graviditeten. Och så var det, graviditeten med Naomi var så overkligt bra. Så jag lyssnade på mamma och försökte sluta oroa mig. Tiden gick och jag skulle åka till min barndomsvän som precis hade blivit mamma. Jag hade en sådan enorm smärta i ryggen och jag fick nästan tillbakablickar som när värkarna drog igång med Naomi. Så attans ont gjorde det.

Jag gick och la mig på soffan, somnade & vaknar upp med en blödning utan dess like. Jag var så säker på att det var ett missfall. När läkaren tog emot mig så trodde han detsamma. Det bara kändes som det. Efter en stund så ser dom ett litet hjärta som slår och vi alla blir så förvånade & glada på samma gång. Jag åkte därifrån med "brustna blodkärl". Jag försökte få svar på orsaken, men det var tydligen väldigt vanligt. Tiden gick och den konstiga känslan jag hade inombords bara fortsatte. Inget kändes som första gången. Jag hade ett par veckor fram till rutinultraljudet och jag försökte stå ut tills dess. Och den dagen kommer jag aldrig glömma. Harry vägrade visa upp sina kroppsdelar. Trots mängder med ultraljud fick vi aldrig se både ben, armar & fingrar samtidigt. Men min magkänsla sa att jag inte kunde ta några besked om graviditeten förrän jag hade fått mer information. Några veckor efter de "brustna blodkärlen" börjar jag förlora fostervatten. Det tog flera veckor innan dom sa att det var en vattenavgång. Istället trodde dom att jag hade svårt att hålla tätt (kissade ner mig). Jag försökte förklara gång på gång och så fort jag reser mig upp så kommer det fostervatten. Jag VET att det är det. Inne på sjukhuset så använde dom ett test som idag inte används längre. Just för att det är så opålitligt. Där var så lite vatten så jag hade bara så kallade "små pölar", ändå hände ingenting. Jag började söka info om detta och jag fann nästan ingenting på svenska. Jag förstod bara att det är fostervattnet som skyddar bebisen och utvecklar framförallt bebisens lungor. Jag fick känna rörelser endast tre gånger under min graviditet.

Tiden gick och vi gjorde ännu flera ultraljud. Vi gick därifrån gång på gång utan att ha fått se vår lille bebis ordentligt. Jag sa flera gånger att känslan är att han ligger så enormt långt ner. Jag vågade knappt gå på toaletten för det kändes som om han skulle komma ut. Och mycket riktigt så låg han så långt ner, för det lilla vattnet som fanns var ju långt där nere. Efter x antal besök på sjukhuset och alla dess undersökningar så stod jag en kväll i duschen. Det sa bara pang och det forsade fostervatten. Då åkte vi in än en gång och denna gången orkade jag inte ens vara trevlig. Jag orkade ingenting. Det kändes som om hela jag gav upp. Men då, då visade det "opålitliga" testet att det var positivt för vattenavgång. Det blev ambulanstransport till Lund där dom har en av den mest kompetenta vårdpersonalen i vårt avlånga land. Det tog inte många timmar förrän jag får frågan "Har du haft en blödning tidigare i graviditeten?". Jag förklarade om mina "brustna blodkärl" och då säger läkaren "Jag är ledsen att behöva säga det. Men du hade ett missfall på en tvilling". Jag kommer aldrig glömma hand ödmjuka blick och hans varma kram. Jag fick då förklarat att allt inte försvunnit efter missfallet, vilket tillslut ledde till en inflammation som gjorde att det gick hål på mina fosterhinnor. Så jag hade en hög vattenavgång. Jag hann få alla sprutor för att påskynda lungmognaden innan Harry bestämde sig för att komma ut. 

Harry föddes 29+2. Från min första värk till min andra så var det bara någon minut emellan. Och jag förstod att det skulle gå väldigt fort. Vår lille kille ville verkligen bara ut. Väl där inne på plats så tappar dom puls på både mig och Harry. I flera olika omgångar. I efterhand trodde dom att jag var rädd för "vad som komma skall", så kroppen orkade helt enkelt inte mer. Vi visste inte alls hur han skulle må. Det blev ett urakut snitt och ja, det gick så otroligt fort. Jag hade folk runt mig överallt och ett tag så trodde jag verkligen "Nu kommer jag försvinna". Det blev flera veckor på Neo och vi åkte hem med syrgas till Harry. Det tog inte många dagar innan han släppte den helt. Från den stunden har jag verkligen lärt mig att njuta utav alt i min vardag. Även de mindre roliga stunderna. Jag är så enormt tacksam hur bra vår älskade gosse mår idag.

Men när kvällarna kommer, det är då jag tänker som mest. Och jag kan inte sluta tänka på denna resan & detta lilla syskonet som vi egentligen skulle haft. Vart jag än är så ser jag tvillingar överallt och man blir så påmind om vad som egentligen hände.

Ja, det är så många tankar som dyker upp. Men jag avslutar alltid tankarna med att denna resan har gett mig något så enormt mycket. Inte bara en underbar lillebror utan också en helt ny syn & mening med livet. Jag kommer njuta och skämma bort mina barn med all tid i världen. Det är den finaste gåvan jag har fått här i livet. Att få vara mamma.

Gillar

Kommentarer

MalinS
,
Jag fick min pojke i vecka 26. Känner igen mig i så mycket du skriver❤livetsfinastunder.com
signebergman
,
Så fint skrivet. Är i vecka 29 nu, och det går inte att ana vad ni gått igenom <3 nouw.com/signebergman
IP: 82.99.3.229