​Hejsan finisar! 

Idag fick jag ännu ett mail från en förälder som frågade om mina tankar kring tv-spel. Det är rätt komiskt att så många har skrivit och diskuterat detta med mig, då vi har pratat väldigt mycket om detta hemma. Senast i helgen när vi var iväg tillsammans med mina föräldrar. Jag tycker det är intressant att diskutera med andra föräldrar och jag är ju som alla andra, en helt vanlig mamma. Vi alla uppfostrar våra barn olika och så ska det få vara. Men jag skriver gärna lite om mina tankar kring det hela.

Jag har skrivit det många gånger förr och jag är inte alls något big fan av mobiler eller annat sånt i mina barns händer. Vi kan absolut ladda ner några filmer på ipaden/telefonerna om vi ska iväg lite längre. Kanske sitta flera timmar i bilen eller om man ska ut och äta sent på en restaurang etc. Men annars i vardagen så existerar det faktiskt inte för mina barn. Jag minns så väl när Harry började på förskolan runt 2 år. Dom hade "Babblarna" som tema och det var också första gången han blev bekant med både Babblarna och Ipad i sig. Det jag tror gör mig så anti kring allt detta är att man förlorar så mycket tid genom att stirra ner på en skärm Visst, det finns super bra och lärorika spel. Men det finns precis lika mycket man kan göra i vardagen samtidigt som man lär sig exakt samma grejor. Jag tycker att barnen ska få lov att ha en tråkig stund hemma, utan att jag ger dom en telefon i handen. För det är vid dom tillfällena som barnen lär sig att använda fantasin och skapar roliga lekar därefter.

Men så till det här med tv-spel som så många frågar om samt diskuterar. Det blev minst sagt en diskussion mellan mig och Andy så fort Naomi började skolan. Vi satt en dag i bilen och hade precis hämtat hem Naomi från skolan. Hon nynnade på en låt i bilen och vi trodde att hon hade lärt dig en ny sång på musiken i skolan. Likadant dagen efter, hon sjöng på samma sång. Så jag frågade henne "Vad är det för låt du sjunger?". Hon svarade mig att det är en låt som finns i ett tv-spel. "Jaha, svarde jag. Vadå för tv-spel?". "Jo, det är en låt från ett mördarspel som heter Fourth night". Redan där reagerade jag och Andy. Om vi har pratat om döden eller liknande här hemma när nära i familjen har gått bort så använder vi ordet död och har aldrig ens nämnt ordet "mördar" här hemma. I samma veva berättar hon att ”alla” spelar detta spel och sen leker det på rasten. Hon var noga med att säga "Det är bara jag som inte spelar detta mamma & pappa", säkert i hopp om att försöka övertala oss för att testa spelet. Samma kväll då barnen somnat så sökte jag på detta spelet. Först ser jag åldersgränsen på 12 år och då förstår jag ganska snabbt att det är ett läskigt spel. Jag fick mig minst sagt en chock över att små 6-åringar spelar denna typen av våldsspel. När man är 12 år så har man förhoppninsvis en mognad och rätt uppfattning om vad som är rätt och fel. Hur man ska bemöta andra människor mm. Men jag har svårt att se hur jag skulle förklarat för Naomi hur man är en snäll vän mot sina kompisar, men så fort hon kommer hem så ska det vara oki att döda andra människor på en tv-spel? Nja, det är en pedagogik som inte alls går ihop i mitt huvud.

Så till helgen när vi var iväg. Min mamma jobbar på en förskola och berättade själv hur galet hon tycker dagens teknik har utvecklats. Mamma säger då att det ska t o m finns ett spel med en mormor som har ihjäl en massa barn i ett hus. Där sitter vi på resturagen. Naomi har precis ätit upp och klär på sin lilla docka hon hade med sig. Hon tittar upp mot min mamma och säger "Ja, mormor det leker många på rasten i skolan. Det heter "Granny" och man ska försöka akta sig för en mormor. Annars slår hon en så blodet skvätter med ett baseballträ". Alltså, jag och mamma stirrade på varann, samtidigt som vi skakade smått på huvudet. Tänk hur insatt Naomi är i detta, trots hon inte spelat det eller sett på det en enda gång. Det är ett tecken på vilken stor del det är för många på hennes skola.

Jag tycker inte det är konstigt om det finns mer våld och annat på skolorna bland barnen om det är denna typen av sysselsättning som görs på fritiden. Och uttrycket "Men alla andra får göra det". Det är något jag aldrig skulle lägga någon värdering i så länge mina barn inte har åldern inne för något jag tycker är så hemskt. Naomi har numera slutat fråga om tv-spelet här hemma. Jag ställde henne frågan om hon tycker det verkar roligt att sikta en pistol mot en annan människa så den personen dör? Nej, sa hon det verkar ju bara läskigt mamma. Sen har hon inte bett om att spela det igen. Många föräldrar i olika studIer beskriver att det är en avkoppling för barnen. I mina öron låter det sådär rogivade att sitta på helspänn så att inte en mormor kommer med ett baseballträ. Jag skulle nog vilja säga att avkopplingen blir för föräldrarna och inte för barnen. Det finns ju hur många andra sätt att stimulera barnen på. Läs en bok tillsammans t ex. Det existerar ju knappt heller längre. Eller vill man gärna köra tv-spel så finns det ju så många där man alla kan vara med tillsammans. T ex olika dansspel eller olika sporter.

Jag får inte ihop denna biten tillsammans med barn helt enkelt & ser hellre att jag får köra flera gånger i veckan på olika idrotter & aktiviteter. Samtidigt som dom bara ska få lov att sitta hemma och skapa egna lekar/aktiviteter med hjälp av både mig och deras egna fantasi.

Nog att tekniken går framåt och att den är så positiv i flera olika sammanhang. Men här är både jag & Andy väldigt överens om att det är inget vi tycker är passande för våra barn och den tiden framför skärmen spenderar vi hellre tillsammans.

Kramar

Gillar

Kommentarer

Caroline
Caroline,
Jag förstår och tar in det du skriver.. Vi har fyra pojkar här hemma, 18, 7, 5 o 2😍 Min sambo är en tv-spelsnörd o hans syn på "spelandet" är inte alltid som min.. Vår 7 åring spelar fortnite o är ett STORT fan, han gillar de olika danserna i spelet o dansar dem både avigt o rätt☺ Hade gärna spelat 24/7 om han fick.. Men han går ju i skolan, tränar fotboll och hänger med resten av familjen, så vi har spelfria dagar varannan dag.. Fortnite skiljer ju sig egentligen inte från nåt andra spel där man "dödar", som tex olika legospel, crash, toy story osv... Allt är tecknat och man ser inget blod... Det jag tycker är jobbigt är att han känns mer stressad i kroppen de dagar han spelat plus att han kan bli ledsen o arg när han spelar med vänner (som han pratar med samtidigt) om de gör nåt dumt mot honom i spelet.. Då får han ta en paus o vi förklarar för honom att det ska va roligt o glatt att spela, inte tråkigt o ledsamt.. Ha en bra dag🌸
LoveByMalin
,
Ett mycket intressant inlägg!
Tyvärr tror jag att en del föräldrar väljer den lätta vägen, de tar inte striderna och de orkar inte ta konflikten med sina barn. Jag har själv en dotter på 7 år som visar mycket attityd i både språk och kroppsspråk men väljer jag att inte ta den fighten med att lära henne rätt och fel hur ska hon då kunna lära sig?
Åldersgräns på spel finns av en anledning och där tycker jag att föräldrar har ett ansvar att förklara och ta denna diskussion med sitt barn. Det handlar inte om att jag som förälder är elak eller inte kan vara mitt barns bästa kompis utan det handlar om vad jag anser är rätt att lära mitt barn.
Jag har kommit på mig själv ett flertal gånger med att jag satt igång en film som helt plötsligt har svordomar och där jag inte ens tänkt på åldersgränsen - och då kan min tre-åring sitta och titta men då med mig såklart för oftast tittar vi på filmer som vi båda verkar bra.
Det är såklart svårt hela denna diskussion men det är så viktig och det är så viktigt att vi föräldrar tar det ansvaret! Vem ska annars göra det? Vem ska annars lära våra barn vad som är rätt och fel eller inte bara det utan även våga ta striderna och våga visa våra barn hur vi kan hjälpa varandra, stötta varandra och ta hand om varandra. 😊
nouw.com/lovebymalin
IP: 82.99.3.229