View tracker

Var ett riktigt bra tag sen jag skrev någonting här. Sätter alltid för höga krav på mig själv när det kommer till sånt här som är offentligt. Egentligen alltså, jag gör en blogg, tänker att jag ska uppdatera varje dag, men för vems skull? Att ha en blogg är ett skönt sätt för en själv att skriva av sig på, sen får de som vill läsa läsa och de som inte vill slipper. Det är inte riktigt som att jag är Sveriges nästa Kenza direkt. Har i alla fall kommit fram till att jag och mitt psyke, positivt som negativt, mår bra av att få skrivas av någonstans med jämna mellanrum. Sen får folk tolka det som dom själva vill.
Märker ni hur mycket mina tankar om allt som rör livet sätts igång så fort jag ligger stilla här hemma liiiite för länge?
Fast vem försöker jag lura? Min hjärna är som en konstant arbetande tomteverkstad.

Efter att ha tagit studenten i somras har jag fått mig själv att ifrågasätta en del saker i livet. Jag är en ganska svartvit person. Jag är antingen superglad, superledsen eller superarg. Jag kan gå från det ena till det andra på 0,1 sekunder och jag tror att jag någonstans mitt i allt detta glömmer att faktiskt värdesätta det jag har i mitt liv då jag väldigt snabbt reagerar på saker och ting, bra som dåliga. Såg en dokumentär på 2an häromdagen som handlade om en syrisk familj där pappan i familjen under dokumentärens gång blev kidnappad av IS. Efter sig lämnade han sin fru och sina fyra barn som då tvingades att fly från sitt förfallna och sönderbombade hus i Syrien till Tyskland. Jag tycker det är så otroligt viktigt att sånt visas på TV. Var brutala, visa för starka bilder, förklara alla in i minsta detalj. För vi som lever på säker mark glömmer sånt. Jag glömmer sånt. Sakerna dessa människor ser om dagarna. Sakerna som för evigt kommer att jaga dom. Mina problem känns så obetydliga och små när jag ser något sånt. Det känns så obetydligt att jag strävar efter att bli något stort när jag får gratis utbildning och kan bli exakt det jag vill bara jag lägger ner tid på att plugga, när jag tjatar om att åka utomlands för att få se världen, allt detta när det finns människor i världen som aldrig kanske kommer få chansen att göra något av det hur mycket dom än vill. Å andra sidan känner jag också att jag är skyldig mig själv att göra allt det just för att jag är så pass lyckligt lottad. Lite som att jag skulle göra allt jag gör helhjärtat bara för att det finns tusentals människor som går på samma jord som mig just idag och som aldrig kommer få se något liknande på grund av att de råkat födas på del plats, eller för att de råkar befinna sig på fel plats vid fel tillfälle.
Shit vad rörigt det blev nu hörni.


Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Sitter faktiskt på historielektion atm och lyssnar på föreläsning om EU. Idag kan jag verkligen inte fokusera så jag har gett upp för längesen. Istället sitter jag och laddar inför mitt första gympass efter magsjukan. Har det så skönt så att gymmet ligger precis bakom min skola vilket gör det så bekvämt att gå dit direkt efter skolan.
Väl hemma hade jag tänkt beställa hem lite kläder och slutligen ögna igenom lite anteckningar inte provet imorgon.
Antar att er dag är liiiiite roligare än min.

Så glad och pigg såg jag ut imorse. Skolan är inte min grej helt enkelt.

Likes

Comments

View tracker

​Den 3 mars är det exakt tre månader kvar tills jag springer ut och tar studenten. Jag måste säga att det känns oroligt stort. Det känns verkligen som om livet börjar på riktigt. Jag har så mycket jag vill göra och upptäcka men vägen dit känns just nu så otroligt lång. 

När jag var yngre hade jag det ganska lätt i skolan, jag hade alltid över förväntan bra betyg och aldrig så lite som ett enda underkänt betyg. Ju äldre jag blivit har jag fått svårare att koncentrera mig i skolan. Mina betyg har sänkts och numera kämpar jag för att ens bli godkänd. I början var det frustrerande att inse att skolan för mig blev kanske dubbelt så svår än vad den blev för många andra som började gymnasiet. Jag tror det handlar om att jag måste lära mig att alla inte kan vara läshuvuden. Jag tror inte att jag är menad för att sitta vid skolbänken och läsa, läsa, läsa. Självklart klarar jag mig om jag anstränger mig, det gör nog alla, men jag har kommit till en punkt då jag känner att efter studenten får det vara bra med pluggande ett tag. 

Jag anser faktiskt inte att livets mening är att plugga sig uppåt i livet. Visst, kräver din högsta dröm att du pluggar i 5 år till på högskola så gör det. Men jag personligen är så mycket mer intresserad av möjligheterna som finns utanför den världen, och jag är övertygad om att lyckas med vad det än är jag vill göra, allt handlar om visioner och viljan att ta sig uppåt. Jag är så trött på hetsen kring högskola hit och högskola dit. Samhället måste inse att alla inte kan vara menade att studera större delen av livet. 

Med stressen jag har inom mig att klara skolan just nu kommer jag gråta stora krokodiltårar av glädje på studenten. Det är tre månader kvar, tre månader till total lycka, tre månader till början på något nytt. Kämpa kämpa alla 97or!!!!!

Likes

Comments

​Hej på er!

Efter mycket om och men (som rubriken lyder) har jag bestämt mig för att starta en blogg. Det som tidigare "hindrat" mig har varit alla åsikter som finns rörande just bloggande, men sen tänkte jag, fuck it, varför inte bara göra något som intresserar mig? 

Att blogga är inget jag gjort seriöst förut. Jag hade ett antal bloggar när jag var yngre men det är först nu på senare år då jag börjat läsa stora bloggar som intresset väckts mer och mer. Jag känner att det är nyttigt att få skriva av sig och förhoppningsvis kommer det jag väljer att dela med mig av vara värt att läsa. 

Puss

Likes

Comments