Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Jag är en tjej som har ett bra minne. Jag minns saker från när jag var riktigt liten vilket får folk i min omgivning att reagera och undra hur jag kan minnas det. Jag minns saker vänner har sagt två månader-veckor innan och kommenterar fortfarande det efter veckorna ifall mina vänner inte minns. Oftast får jag svaret "Åh det minns inte jag". Well.. Jag minns åt dig, kan vi väl säga!

Jag har jobbat väldigt mycket det senaste. Har varit desperat efter en bra summa denna månaden. Därför har jag jobbat ihjäl mig stort sett. Jag har blivit en värre planerare än innan där jag planerar in hur många minuter jag kan lyssna på musik varje dag. Det är inte som med skolelever eller andra som bara sätter på musik ifall de vill, utan jag planerar verkligen när och var jag kan och vilket som är bäst tillfälle att slappna av. Dock slappnar jag aldrig av.

Mitt minne har blivit dåligt. Jag glömmer saker hela tiden och frågar minst 7 gånger per dag vart jag har lagt min mobil. När jag stänger på jobbet så glömmer jag saker jag borde gjort, vilket får mina kollegor eller chefer att reagera på dagen efter. Så om någon av er läser detta så ber jag verkligen om ursäkt att jag inte har varit lika duktig som förr.
Jag kan prata med en kollega om något och efter någon minut glömma det. Dem kan säga att dem ska göra något, vilket jag hör och svarar på. Men efter någon minut frågar jag de andra vart dem är. Och när dem då förklarar och även påpekar att jag har varit med i samtalet, så kan jag inte minnas det. Mitt minne försvinner och det skrämmer mig.
Dock kan det vara en utmattning som skapar det efter stresset på jobbet med att jag sliter sönder mig själv. Men jag har ingen aning.

Det kanske är något jag kan ta upp hos min psykolog. Hmm... Det stör mig!

19 dagar tills jag reser iväg!!✈

Byeeee! 
Lämnar en liten video här nere med grym musik och snygga män! 

Likes

Comments

Detta kommer låta konstigt, men jag kommer lämna mitt hemland för landet där jag kan bli förstådd.


Visst låter det konstigt? Att jag ska lämna mitt "hemland" för ett annat land pågrund av att jag inte blir förstådd här. För många av er där ute, så låter det helt sjukt. Men jag är brutalt ärlig med er idag. Klockan är 00:10 och jag kommer skriva en text till er med förklaring.


Jag har i 11 år gillat denna musiken. 2006 var året jag fann Koreansk musik och på den tiden trodde jag att killarna i videon var levande änglar. Det fanns ingen logik till att de fanns i denna värld. Det var nog det finaste jag hade hört.


Jag lägger in låten till er efter mycket letande. Dessa killar, bland annat Kevin från U-KISS debuterade med denna låt 2006. Kevin var alltså 15 där och är idag 25.. ska bli 26 i November. Helt sjukt!

Jag är idag 19 år gammal och ska bli 20. Enda sedan dagen jag fann denna videon har jag lyssnat på Koreansk & Japansk musik fram tills iår. Men..

Under dessa 11 år har jag aldrig fått ett välkomnande bemötande för min musiksmak, utan endast hat. Ingen har gillat att jag har haft intresse för musiken vi inte hör i Sverige. Det har varit fel av mig att lyssna på Asiatiska personer, att jag inte ens förstår något. Jag har varit psycho, osv. Den skada detta har gett mig har fått mig att spela någon jag absolut inte är. Tokio Hotel fanns på mina väggar som 10 åring, Justin Bieber fanns på väggarna när jag var 12-13.. Och The Fooo när jag var 16-17. Men så fort jag har grävt ner mig i jorden, så har min hjärna tagit mig till Youtube och satt igång "K-POP". Av misstag kan jag ha lagt ut något om det vilket har fått mina "vänner" att kränka mig.

Jag ber om ursäkt för att jag gillar Koreansk musik.

Jag blir alltså 20 år iår. Jag känner att ingen förstår mig här. Jag har vänner som gillar samma musik, men varför känns det inte som de förstår heller? Ingen av de jag känner har haft denna musik i sin närhet sedan de var barn. Är jag den enda? Jag kan förstå mina vänner i vissa delar, men pågrund av att jag är uppväxt med detta, så känner jag mig ensam på denna jord. Jag har inte lyssnat på det i 5 år som de flesta av mina vänner har. Jag har haft detta i 11 år.. sedan jag var 9 år gammal. Och fram tills nu har jag endast hört att det är dåligt, att jag är konstig, emo och allt i dess like för att jag inte gillar Rihanna. "Vänta, va? Gillar du inte Rihanna? Du har ju lyssnat på henne när vi hängde?" Men vad skulle jag göra då? Lyssna på Super Junior medans du satt och gnällde över att dem ser likadana ut?

Jag är TRÖTT på att höra det. "Dem ser likadana ut" "Kan dem ens ha öppna ögon?" "Ching chong flaggstång". Kan ni inte bara växa upp och hålla käften? Jag respekterar eran musiksmak, så snälla respektera min. Jag har stått ut med det i 11 år. Men som de flesta märkte, så tog det slut förra sommaren 2016. Jag tog bort Facebook och skapade en ny. Jag lade endast till de närmsta. Jag bytte även nummer och rensade det dåliga ur mitt liv. Visst, jag blev av med bilder som var ett bra minne. Men fler dåliga minnen än bra.
Vissa har jag accepterat, med tanke på att jag är snäll och ger folk en hundradels chans. [MISSTAG] Men än idag får jag negativa kommentarer angående min musiksmak. "Det är inte normalt det du håller på med". Jag vet.. Jag måste lida av något som får mig att gilla denna musiksmaken, precis som ditt gillande för Ingrosso. Du måste ju ha något fel. Herregud! Jävla pscyho!

Nej, nu lät det ju hemskt. Visst gjorde det? Varför kallar jag dig psycho? Du lyssnar ju på normal musik... Men hey! Det finns ingen "normal" musik. Vi ALLA lyssnar på olika. Respektera det.

Så om 48 dagar lämnar jag Sverige och åker till landet där jag kan bli förstådd. Där jag kan visa mitt gillande av K-POP utan att någon kollar ner på mig. Där jag kan prata Koreanska, utan att folk kollar på mig som ett frågetecken... och glöm inte; Där jag kan få vara mig själv.

2017, året Emma tog tag i sig själv och gjorde vafan hon än ville.


Bjuder er på några favoriter. Lite blandat med gamla vs nya! :)


U-KISS - Lyssnade på mest under högstadiet. Åhh Kevin ;_;
SNSD - Bandet alla lyssnade på en gång i tiden (inom kpop världen)
Boyfriend - Gillat sedan predebut. Jeongmin <3
B2ST - 
Favoritbandet från debut fram tills 2012
EXO - bandet jag gillade 2012-2013 som jag slutade lyssna på pågrund av popularitet. Kom tbx 2016.. xD

SF9 - bandet jag följt sedan innan debut.. stolt! Mina pööjkar!

Likes

Comments

Är jag okej? Mår jag bra? Mår jag dåligt?
Det är frågor som jag ställer mig själv dagligen nu det senaste. Jag vet inte om jag börjar komma ner i en grund till en depression eller en dålig period. Men något kryper inom mig och vill komma ut. Men ska jag då välja att låta det komma ut, eller vara tyst? Blir jag inte en börda om jag släpper det?
Frågor blickar fram och tillbaka, men inga svar dyker upp.


Det är Januari månad, 2017. Året börjar med glädje och längtan efter en ny start med många möjligheter. Men för många börjar det dåligt. Många av de jag känner ligger just nu nere i en depression. Vissa av en specifik anledning, vissa bara för att. Depression är något som för vissa bara dyker upp från "nowhere". Man kan vara hur lycklig som helst, men helt plötsligt ändra spår. Längtan man hade till studenten, blir något man inte vill ska komma. Nu ska jag inte ta studenten, men det finns de i detta land som ska gå igenom det. Många längtar, men det finns fortfarande de som ändå inte vill. Kanske för att man ska lämna sina älskade klasskompisar, eller att man inte vill komma ut i vuxenlivet. Det finns så otroligt många anledningar till allt här i världen. Liksom varför heter gurkor, gurka? Man kan ju allt undra.

Mitt 2017 började med längtan av planerade möjligheter som väntas komma iår. Jag fick lusten att sätta mig ner i en fötölj med en kopp The och skriva ner min "bucket list". Visst hade jag nyårslöften, men mina möjligheter var ju viktigare. Men tiden gick och problem uppstod. Jag fick en helg säga adjö till en "person" som betyder världen för mig, pågrund av vuxenlivet. Något som jag tydligen inte klarar av. Men dagarna börjar gå och längtan till alla dessa möjligheter känns stressande. Man vill ha planeringen klar och göra allt med en gång. Bort från vanliga vardagen med jobb, och in på det nya. Pågrund av osmarta mig, blev högskolan inte den jag trodde. Men man kan ju inte få allt i världen, även om man önskar. Men med problem kommer det alltid en lösning.


Jag är 19 år och 10 månader gammal. Jag har upplevt mycket under min barndom, men att jag än idag står med fötterna på denna jord och kämpar.. förvånar mig. För 4 år sedan skulle jag ha flyttat till Japan och studerapå skola där istället för i Sverige. Det var något jag såg fram emot och längtade till, med nervositet i kroppen. Men då kom den plötsliga demonen som idag finns "överallt", Depression. Bilder, röster och ljud från barndomen kom skrikandes mot mig. Jag trodde jag var schizofren med tanke på att jag hade olika personligheter. Men en psykolog och BUP behövdes under en tid. Sjukskriven förälder till en 16 årig dotter som vill avsluta sitt liv är inte lätt. Jag var en börda för familjen. Räckte det inte med min andra halva av "familj"? Det blev båda.

Flytten till Japan ställdes in, men summan av 95 000kr skulle ändå betalas in. Förlåt mamma!

2 år sedan, hösten 2015 föll jag för demonen igen. Jag hade lämnat Australien och återgick till skolan där jag taggade inför senioråret och planerade mina skoldagar. Men.. något gick snett. Jag kan inte tala om för er här om vad som hände. Men personerna i fråga är "long gone". Men det gällde inte personer heller, utan även skolan. Pressen tog för hårt och med privatlivet på fall så blev det en smäll. Akut in på Östra Sjukhuset en Oktober dag och en heldag där spenderades med varm choklad. Runt omkring gick det folk som pratade med väggar, var höga som sten eller oroliga familjer som trodde att någon hade gjort något dumt. Mitt i detta satt jag, en 18 årig tjej från Skåne. Lite för ung för en psykisk akutmottagning vore jag väl ändå.
Jag blev behandlad som om jag var skör som en ros. Veckorna där efter blev drama och sömn. Men vad kunde folk förvänta sig? Att jag skulle vara snäll nog att glömma mig själv för deras skull, för att jag var "jobbig". Nej, icke så nicke. Jag tog ett steg tillbaka och fokuserade på mig själv istället.

Depressionen höll i sig i 8 månader. Men jag överlevde. Hur? Jag fick lämna skolan, "vänner" och minnen som gav mig örfilar. Men 2017... varför nu? Ska jag åter igen glömma mig själv? Eller ska jag säga ifrån och ta hand om mig själv först? Det är inte rätt tillfälle för mig att falla igen. Inte när de i mitt liv kämpar för sina liv för att inte avsluta det. Jag vill inte bli jobbig inför dem. Jag vill bara att allt ska vara bra.
Snälla Mars månad, skynda dig hit. Ta mig till dagen jag och min bästavän lämnar detta land som är fullt av det vi inte är. Låt oss komma till ett ställe där vi kan få vara "Vi".

Likes

Comments

Guess what?! Idag kom min fotostudio + produkter från Lyko. Äntligen kan jag få igång mina videor med bättre ljus och äntligen har jag smink så att jag kan förbättra mina kunskaper(nivån är på 0). 


Produkter från Lyko:

Twist Up Matt Lips 56 Candy Store

Loréal Paris True Match Foundation (Ivoire Rose)

Sigma Beauty Brushes E30 - Pencil Brush

Smokin' Shades Eye Colour Palette

NYX Soft Matte Lip Cream Dubai

Real Technique Blush Brush

E.L.F Lip Primer & Plumper Natural







Likes

Comments