View tracker

Hejsan!
Jag har på något sätt alltid fått ta emot kritik för mina inlägg på Facebook. Jag kan dela något citat för att jag tycker att det är ett bra citat men inget mer. Men folk tar hela tiden åt sig och tror att jag riktar dessa inlägg mot dom..
Sanningen är att delar jag någon text/citat så är det för att jag tycker att den är bra, inget mer än så. Och jag kan känna igen mig lite, för det kan vara något jag gått igenom förr men gått vidare ifrån.
Men saken är såhär, ta man åt sig av mina inlägg och känner sig träffad, ja då har ni ju förmodligen gjort något och det gör att ni känner er skyldiga.. Och det är inte riktigt mitt fel isf.
Jag kan stå för att jag har haft en jobbig period, precis som alla andra kan ha ibland.
Jag började skolan denna termin och även om jag bara går 3 dagar i veckan så är det fortfarande en stor omställning för någon som inte är van. Jag har varit i bråk med folk, vilket blir jobbigt eftersom jag inte alls tycker om att bråka och behöva vara taskig och negativ. För några månader sedan så förlorade jag en nära vän som gick bort i en hjärtattack och denna människa hade jag ändå känt i ca 5 år så det tog rätt hårt.. Och för ca 3 veckor sedan så förlorade jag ännu en person där jag tyvärr inte kan berätta hur personen gick bort. Men denna person hade jag känt sedan jag var kanske 6-7 år gammal. Min pappa jobbade ihop med honom för några år sedan och vi umgicks alltid med honom och hans familj när vi var yngre. Så även om jag inte hade kontakt med han i dagens läge så gjorde det ändå ont när han gick bort.
Jag kanske inte har visat någon sorg men jag är inte den personen som gillar att gråta. Jag brukar inte gråta utan jag håller mig stark och tar mig igenom det. Men det gör det inte mindre jobbigt..
När jag 11 fick jag veta att jag hade astma men jag slutade med medicinen för att jag blev yr i huvudet av den. Så jag lärde mig hantera andningen själv. Idag är det svårare.. Och speciellt nu under vår och sommaren så blir det svårare och svårare att andas och speciellt under nätterna.. Vilket gör att jag inte får tillräckligt mkt sömn så jag är trött konstant och har ingen energi och ork till nånting.. Jag förbereder mig inför nästa termin då jag får fler ämnen i skolan och helt plötsligt blir det fler timmar. Vilket oxå kommer att ta tid att vänja sig vid.. Det har varit en jobbig period och just nu försöker jag ta mig upp på fötterna igen och gör allt för att bli glad igen. Jag gör allt för att hitta tillbaka till mig själv.
Men jag tänker INTE be folk om ursäkt mer. Jag tänker inte be om ursäkt för att ni "förmodar" att mina inlägg på Fb är riktade mot er. Jag kan inte hjälpa om någon tar åt sig. För jag har inte menat något illa mot någon. Men som sagt, mina inlägg behöver inte alltid vara riktade mot någon annan, dom behöver inte betyda att jag gått igenom det själv.. Jag tänker inte förklara för någon varför jag gör som jag gör och varför jag är som jag är.. Allt har alltid sin anledning.. Och ibland kan anledningen vara att det inte finns någon anledning.. Alla har sina fel och brister. Alla gör vi misstag. Men helt ärligt så ångrar jag inte ett enda misstag jag gjort. Efter varje misstag man gör så lär man alltid något. Alla måste få göra sina misstag för att lära sig något om livet. Alla måste få göra misstag för att lära sig om rätt och fel. Så nej, jag ber inte om ursäkt för nånting. För jag ångrar ingenting. Tack vare alla mina misstag så är jag där jag är idag.. Jag är starkare som människa och jag tar inte emot skit.. Ingen kommer få en ursäkt, ingen kommer att få en förklaring på nånting. Jag orkar inte längre vara en person som måste vara försiktig. Jag orkar inte vara en person som är rädd för att göra något dumt som jag kanske ångrar efter.. Jag gör inte vad som helst för att bli accepterad av människor.. Och nej nu riktade jag inte mot någon särskild!!! Men jag har alltid varit sådan innan, även när jag var liten. Men ju äldre jag blir desto mer växer jag i mig själv. Och ju mindre bry jag mig om vad folk tycker och tänker om mig. Gillar man inte mig, nej okey..lugnt för mig. Man får min respekt om man respekterar mig. Ta mig för den jag är, för jag skulle aldrig ogilla någon bara för att dom kanske gör misstag ibland.
Men om man inte gillar mina inlägg på Facebook så snälla, ta bort mig som vän. Svårare än så är det inte. Hellre det än att behöva ta emot kritiken för något som ingen egentligen behöver ta illa vid sig för. Det är ju inte så att det är jätte viktigt att vara vänner med varandra på Fb.. Det är ju bara en helt vanligt sida på nätet.. Verkligheten är bättre än bakom skärmen liksom..
Hoppas ingen tar åt sig av detta och gör ni det så skyll inte på mig. För då vet ni väl med er att ni har klagat. Men detta är inte riktat mot någon särskild och nej detta är inte heller "nätmobbning"..
Jag ville bara få alla att förstå att man inte behöver ta åt sig om man själv inte känner sig skyldig till något. Men isf så är det inte mitt fel. Utan ert eget.. Och isf så får man väl rätta till det man gjort fel isf liksom..
Hoppas ni förstår vad jag menar..
Ta hand om er och ha det bra nu :).

Kram på er
💖💖

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Hejsan
Jag tänkte prata lite om svartsjuka och mina åsikter kring just detta område.
För människor som inte lever med detta "problem" i sig vet inte riktigt hur det är och hur det påverkar en person som lever med det dagligen.
Jag ser inte svartsjuka som någon sorts sjukdom som många andra gör.
Svartsjuka skapas alltid av en anledning!
Jag är en person som dagligen lever med detta problem i mig, jag är svartsjuk och därför vet jag hur det är och hur det påverkar mig själv och personer i min omgivning.
Jag har alltid varit en människa som har valt att lita på människor i min omgivning och gett alla en chans att få min tillit, tills jag gick in i mitt första seriösa förhållande år 2011.
Jag gick in i en relation med en kille som jag känt sedan två år tillbaka, jag hade sett hur han behandlade sina förra detta flickvänner, jag visste att han varit otrogen mot dom och att han även var otrogen mot den senaste med mig. Men jag valde ändå att lita på honom så han fick min tillit till 110%. Jag litade på honom i ett halvår tills han svek mig. Jag låg hemma med lunginflammation och kunde inte gå till skolan på flera veckor. Så han gick till skolan utan mig, men jag la bara min fokus på mig själv och att bli frisk så jag tänkte inte så mkt på vad han var och vad han gjorde. När jag väl började bli bättre och faktiskt kunde resa mig igen så träffade jag honom efter flera veckor för att ge tillbaka en tröja jag hade lånat. Jag frågade om han träffat någon intressant i skolan och han sa att han stötte på en gammal tjej kompis som han känt sedan han var 14 och att hon även var ett ex. Och som en bra flickvän så sa jag bara "var trevligt" med en positiv attityd. Sedan tänkte jag inte mer på det. Någon vecka efter fick han följa med på en barndop då min systerson döptes. Och allt gick bra. 5 dagar efteråt skickar han ett sms att han vill göra slut.. Bara sådär.. Jag frågade varför och han sa att det var mitt fel, för att jag var dålig som flickvän och att han plågades med att vara med en tjej som jag.. Jag knäcktes och hjärtat krossades i flera bitar.. I två veckor gick jag och anklagade mig själv, jag förstod aldrig vad jag gjorde för fel, jag förstod aldrig hur jag kunde vara så dum som stötte bort någon jag älskade. Varför var jag så korkad? Varför plågade jag honom? Hur kunde man vara så efterbliven.. Hela tiden tryckte jag ner mig själv. Efter två veckor fick jag veta av hans mamma att han hade varit otrogen mot mig... Under dessa veckor jag låg med lunginflammation så hade han varit otrogen med denna tjej som han hade stött på i skolan.. Trots att jag nu visste vad han hade gjort så fortsatte jag att anklaga mig själv.. Jag fortsatte att hata mig själv och jag fattade inte hur jag kunde vara en sådan dålig flickvän så han valde någon annan.. Jag slutade aldrig anklaga mig själv.. Jag kände alltid att det var mitt fel.. Efter en månad och 8 dagar så ville han ha mig tillbaka.. Jag valde att gå tillbaka för jag kunde inte tänka mig ett liv utan honom. Men jag hade ingen tillit.. Jag var alltid rädd för att göra fel för jag ville inte att han skulle hitta någon annan igen för att jag var en dålig person. Men tre månader efter så var han otrogen igen.. Men ändå valde jag att stanna kvar.. För denna gången lämnade han inte mig utan var bara otrogen.. Men jag litade aldrig på honom. Jag kände mig aldrig säker.. Jag hade bara kontakt med en kille för att han var min bästa vän. Men alla andra killar sa jag upp kontakten med.. Men han var otrogen.. Jag blev instängd både fysiskt och psykiskt och jag mådde inte bra.. Ett år och elva månader senare valde tyvärr jag att vara otrogen mot honom.. Men jag stod inte ut med mitt dåliga samvete så jag gjorde slut.. Men ändå fick jag leva med elaka kommentarer från honom och även vänner att jag var en dålig person som var otrogen, och att jag inte förtjänade kärlek, att jag inte förtjänade något gott alls.. Och ännu en gång började jag hata mig själv.. Men jag tog mig upp igen och gick in i nästa förhållande som faktiskt gick bra ett tag. Nästa kille var aldrig otrogen mot mig och det vet jag idag. Men han valde att alltid ljuga för mig. Han talade aldrig sanning om vilka han var med och vart han var.. Det var lögner efter lögner.. Efter 11 månader gjorde han slut via ett sms.. Där även han anklagade mig.. Men även han kom tillbaka och ville ha mig tillbaka men jag valde att inte göra det misstaget igen. Men efter ett tag så fick jag veta att han gjorde slut pågrund av att han fick känslor för min bästa vän. Men efter båda förhållandena så hade jag aldrig någon tillit till människor igen..
Och idag har jag fortfarande svårt för tillit.. Detta har förstört mig som person. Jag ger inte tillit till någon om jag inte är säker på personen, jag dömer människor jag aldrig träffat, om min pojkvän tittar åt en annan tjejs håll så blir jag förbannad och är det i flera dagar, jag har tappat självförtroende och tror alltid att allt är mitt fel om något händer, jag låser in mig själv både fysiskt och psykiskt för att jag är rädd för att ge människor en chans, jag släpper ingen nära inpå.. Jag stöter bort alla som jag älskar.. Min sambo som jag lever med idag och gjort sedan 1 år och 10 månader tillbaka får stå ut med mkt skit.. Han har fått säga upp kontakt med många, han har mer eller mindre fått låsa in sig för mig skull.. Har han nämnt någon annan tjejs namn så har jag flippat och blivit sjukt arg, har jag sett att en annan tjej ringer honom så blir jag förbannad trots att han inte ens har svarat henne. Vi bråkade i fyra dagar pågrund av att en tjej ringde och ville gratta han på hans födelsedag trots att han inte ens svarade henne för att vi skulle på bio och han ville hellre spendera dagen med mig än med henne i telefon.
Efter 4 dagar utan att ens prata med varandra så lyckades vi lösa allt och han att han älskade mig och att vad vi har är värt att kämpa för. Jag var så redo för att lämna allt och gå vidare men inte han. Han kramade om mig så hårt och sa att jag var hans allt och att vi skulle kämpa för oss. Efter den dagen har jag inte kunnat sluta le, jag har aldrig känt mig så älskad förr. ALDRIG! Han bevisade för mig att han verkligen förtjänar min tillit till 110% och nu vet jag att jag aldrig behöver känna min osäker igen. Jag vet att han är min Sanna kärlek!
Men svartsjukan kommer alltid att sitta där.. Tyvärr.. Svartsjukan skapas oftast av osäkerhet på sin partner men även osäkerheten i sig själv.. Man tror alltid att andra är bättre än vad man själv är, man tror alltid att han förtjänar bättre än mig, man tror alltid att han kommer hitta någon som är bättre mig och att han kommer inse att jag inte är den tjejen han borde vara med.. Alla dom tankar sitter i huvudet dagligen. Så svartsjukan har mkt med att göra att man kanske inte har något självförtroende för man är så van vid att alltid anklaga sig själv när allt går fel.. Huvudet snurrar av tankar dagligen och det är inte lätt att leva på det sättet. Det är inte lätt att leva med en osäkerhet inom sig. Man vill gärna lita på människor, man vill gärna kunna släppa människor nära inpå och öppna dörren. Men något säger alltid att man borde ta ett steg tillbaka och låta dörren vara stängd.. Idag gör jag allt för att kämpa emot detta och bli den jag vill vara. Jag vill hitta tillbaka till mig själv och bli den glada, spralliga och positiva personen jag alltid var när jag var yngre. Jag vill kunna sprida glädje igen och inte bara negativitet hela tiden. Jag vill inte göra min partner illa med min svartsjuka. Så jag kämpar för att hitta tillbaka till mig själv, jag kämpar för att få ett bättre självförtroende och jag kämpar för att ta ett steg framåt istället! Svartsjukan kommer nog alltid att sitta i mig, men jag kämpar för att kunna hålla den i kontroll och inte låta den gå så långt så jag förlorar människor jag älskar. Allt hänger på mig själv! Och det är vad jag vill säga med allt detta! För er som inte är svartsjuka, döm aldrig människor som är det! För ni kanske inte vet historien bakom detta. Ni kanske inte vet anledningen till varför dom är osäkra. Försök istället vara förstående och va en hjälpande hand för dessa människor som har detta problem. Vi söker mer bekräftelse och det kan vara jobbigt men det är så det är.
För er som varje dag lever med en svartsjuka i er, tro aldrig att det är något fel på er! Tro aldrig att ni är ensamma för det är ni inte. Kämpa istället för att må bra! Tro aldrig att ni är mindre värda! Anklaga aldrig er själva! För det är inget fel på er! Ni är lika mkt värda som alla människor i denna fuckt up världen! Prata med någon om det behövs. Prata med någon som förstår hur det är! Alla kan göra fel, men alla kan även göra rätt för sig och rätta till sina fel! Jag kämpar fortfarande än idag, och det är inte lätt. Men allt går! Man måste bara ha viljan!
Stay strong!

Kram på er!

Likes

Comments

View tracker

Hejsan
Jag har blivit en person som gärna vill dela med mig av mina åsikter då det är så skönt när man väl fått det sagt!
Idag tänkte jag skriva lite om vad jag tycker att "vara vuxen" är och om människor som är väldigt dömande mot andra.
Vill ni komma med åsikter så kommentera gärna men kom ihåg att alla tycker olika och jag har inget emot vad andra tycker :).

Hm människor idag säger att man blir vuxen när man har jobb, pengar barn, hus osv.
Trots att jag inte gillar detta så, Ja jag kan hålla med om att det är en del utav det "vuxna" livet, det säger jag absolut inte emot.
Men att "vara vuxen" handlar inte bara om vad vi har utan oxå om hur man är som person.
Man ska ha respekt för andra, acceptera personer precis som dom är och inte försöka ändra på någon.
Hamnar man i konflikter/tjabb/bråk så låter man inte lilla mamma, pappa, syskon eller vänner föra din talan, för det är något du bör klara av själv!! Vill man prata ut med någon så visst gör det, men låt inte sedan den personen att föra en talan med personen/personerna som du tjabbat med.
Uppfyller du inte dessa så kanske man borde fundera på hur "vuxen" man egentligen är. Jag menar, kom igen, går vi på lågstadiet eller? Måste man ringa efter mamma eller någon annan så fort något blir jobbigt?? Ja jag ringer min mamma när jag mår dåligt, för hon är personen som jag kan prata med i alla lägen, hon är personen som alltid finns där och hon är den enda som förstår mig utan att döma mig. Men efter att jag pratat med henne så väljer jag att släppa det och går vidare. Jag ber inte henne prata mer personerna jag bråkat med, för då är jag inte vuxen nog att kunna hantera mina egna problem. Det kan vara skönt att bara få prata ut men efter det så borde man bara släppa det som hänt och Move On! Det hjälper inte att älta det gamla, för det kommer vi ingen vart med!!
Och detta med "dömande människor". Människor idag dömer andra så enkelt, har man inte jobb,pengar osv så är man inte lika mkt värd, man duger liksom inte. Varför? Varför är det den enda som räknas?
Ja det är en "viktig" del för att klara sig med maten på bordet och taket över huvudet, i get that. Men är det seriöst så ni vill uppfostra era barn? Vill ni lära dom att pengar är det enda som har något värde?
Vill ni lära dom att pengar har mer värde en människan? Vill ni lära dom att människor som inte har jobb/pengar inte betyder något?
Isf så kan jag säga att ni inte alls är något bättre än alla brottslingar ni stör er så mkt på.
Mina föräldrar har alltid lärt mig att inte döma personer utefter vad dom har, utan hur dom är!
Oavsett om man var rik, fattig, tjock, smal, oavsett vilket land man kommer ifrån, oavsett hårfärg osv, så fick jag lära mig att inte bry mig om sådant. För man ska bry sig mer om personligheten och så länge som man visar respekt mot mig så visar jag respekt tillbaka! Så som man behandlar varandra idag är så sjukt..
Jag säger inte att någon människa är perfekt för ingen är felfri. Och det är just det som är grejen, INGEN är felfri! Jag kan ta mig själv som ett exempel, jag har gjort misstag i mitt liv.
Jag skolkade från högstadiet, så jag fick gå på IV och jag hoppade av alla tre ggr, jag har varit otrogen mot mitt ex som var otrogen mot mig 2 ggr, jag lovade min bästa vän att aldrig röra hennes ex men när dom gjorde slut så vände han sig till mig och helt plötsligt blev vi ett par och där svek jag min bästa vän och idag pratar vi inte alls.. Men ska jag vara helt ärlig så kan jag säga att jag ångrar inte ett enda misstag.. Låter helt sjukt, jag vet. Men hade jag inte gjort dessa misstag så hade jag inte varit där jag är idag! Jag hade inte varit den jag är. Jag har lärt mig så mkt utav allt detta och jag är stolt över mig själv att jag tagit mig så här långt hittills.
Men ni vet inte hur mkt man går miste om när man sitter där och dömer. Personen som inte har så mkt pengar kan oxå vara personen som skulle kunna göra dig lycklig, den personen skulle kunna vara den som älskar dig exakt för den du är och som skulle kunna göra allt för dig oavsett hur mkt pengar du har på ditt konto eller om du varit arbetslös. Det som borde räknas är lycka, kärlek och respekt!
När jag får barn så vill jag vara den mamman som lär mina barn att acceptera människor oavsett vad dom har och inte har. Har dom vänner, flickvän/pojkvän som inte har så mkt pengar så kommer jag acceptera dom personer oavsett. Blir min son/dotter kär i någon som väljer en annan livsstil så kommer jag att välkomna henne/honom in i familjen oavsett. Alla väljer att leva på olika sätt, och så länge man trivs med det så tycker inte jag att det är ett problem. För så länge man är glad och lycklig så spelar det ingen roll. Så kanske alla borde tänka! Istället för att döma andra, och klaga på andra, så kanske man borde kolla bort från spegeln ett tag och inse att man själv inte är så perfekt!!
Think about it!
Detta är mina åsikter och som sagt, alla tycker olika. Så hata mig inte för mitt sätt att tycka. För jag skulle inte hata er!!

Kram på er
💕

Likes

Comments

Hejsan
Jag tänkte att jag ville skriva lite om mina åsikter angående dagens samhälle och hur människor fungerar idag.
För någon vecka sedan så kom det upp någon diskussion om tjejer som lägger upp lätt klädda bilder på sig själva på nätet. Det var killar som skrev att dom inte förstår hur vi tänker, varför man lägger upp sådana bilder när vi lever i ett samhälle med många våldtäkter osv..
Dom skrev också att vi är "äckliga slampor som vill ha respekt men inte ens respekterar vår egen kropp" och mer därtill.
Jag känner mig inte träffad då jag inte lagt ut någon lättklädd bild på mig själv, men det är för att jag är mer privat och vill gärna inte visa upp mig. Men alla är olika.
De tjejer som visar upp sig och lägger upp lättklädda bilder, jag tycker det är bra att ni har ett sådant bra självförtroende och ändå har modet att visa upp er trots att ni vet om allt som sker i detta samhälle.
Alla har olika åsikter, och vi har "Yttrandefrihet" men det betyder inte att vi måste vara öppna med våra åsikter varje gång och speciellt inte när det kan såra någon/några.
Och jag förstår verkligen inte hur man kan vara så respektlös och kalla någon för "slampa" eller "hora"! Det är ett fruktansvärt kränkande ord för oss kvinnor! Vad jag inte heller förstår är varför det hela tiden ska vara ett sådant "krig" mellan män och kvinnor?
Vi vet om att det sker väldigt många våldtäkter i dagens samhälle...tyvärr..
Men det betyder inte att vi ska behöva sluta leva och behöva låsa in oss!
Hela poängen med allt som händer just nu är att vi ska bli skrämda och rädda. Och därför tycker jag att vi ska göra motsatsen för att visa att dom inte kommer åt oss oavsett hur mkt dom försöker! Bada i bikini, gå ut med korta kjolar, shorts osv. Visa att vi bestämmer över våra egna kroppar och ingen ska ta det ifrån oss! Och på något sätt så tror jag att dom vill att vi ska börja bråka och kriga med varandra. När det blir män mot kvinnor i ett "krig" eller ja "tjabb" så låter vi bara alla dessa våldtäktsmän och "bad people" vinna över oss! Detta är en tid då vi alla borde gå ihop och hjälpa varandra för att överleva! Vi borde inte hamna i onödiga diskussioner om vad vi kvinnor ska göra och inte göra osv. Och för er män/killar som sitter och gnäller på kvinnor och deras beteende. Istället för att sitta där och gnälla på att hon ska tänka på hur hon klär sig osv, vad ni egentligen borde fokusera er på är att gå ihop er med oss och göra allt i er makt för att stoppa alla våldtäkter och all skit som händer i detta samhälle! För allt vi gör just nu är att låta dom vinna över oss när vi hela tiden går emot varandra! Jag tycker det är så fruktansvärt fel att kvinnor ska behöva anpassa sig!! Vi ska inte behöva leva i rädsla! Vi ska kunna gå klädda hur vi vill, lägga upp vilka bilder vi vill på nätet, vi ska kunna vara ute på kvällar/nätter utan att behöva vara rädda för att bli överfallna! Vi ska INTE behöva anpassa oss! Det är dags att göra något åt allt som händer i detta samhälle innan det är för sent!!
Det är dags att säga Stop!!

The Winner takes it all but Losers standing small!

Likes

Comments

Hejsan :)

Helgen har gått väldigt fort tycker jag, och nu är det redan måndag.
I helgen har man inte gjort så mkt mer än att varit hemma och degat. I fredags så var mina föräldrar och min yngsta lillasyster på besök i ca 2 timmar och tog en fika :). Var väldigt trevligt :). Och sedan fixade jag tacos till mig och sambon, och vi åt lite och sedan tittade vi på tv en stund och sedan gick han och la sig och jag kollade vidare på tv en stund till innan jag gick och la mig.
På lördagen så åkte min sambo vid 7:00 till Växjö för att han skulle på en kurs angående jobbet, och jag steg upp vid 07:00 och min dag bestod av städning och chill.
Sedan kom sambon hem vid 19:00 nån gång och då kollade vi klart på en film som jag redan hade börjat kolla på :).
Och sedan började vi grilla och när det var klart så åt vi, och tittade på tv en stund och sedan gick vi och la oss :).
Och igår fortsatte jag med min städning medans sambon var i garaget och fixade lite :).
Och resten av dagen och kvällen bestod mest av mys och chill :). Vi gick sedan och la oss vid 00:00 nån gång, och nu har jag legat i sängen vaken sedan sambon åkte till jobbet vid 07:30 :).
Blir att snart stiga upp och äta lite frukost och sedan försöka träna lite kanske innan det är dags för plugg :). Denna dagen kommer nog bestå av pluggande och ta't lugnt :).

Likes

Comments

​Hejsan allihop :)! 

Jag tänkte att mitt första blogg inlägg ska handla om "Förhållande". 

Jag vill berätta lite om hur mina före detta förhållanden såg ut och hur jag gick vidare och hur jag lever idag. 

Mitt första seriösa förhållande hade jag när jag var 16 år gammal. Jag var tsm med denna killen i 1 år och 11 månader. Detta var killen jag tog min oskuld med och redan i början var det lite bråk. Det gick bra till en början men några veckor efter att han tog min oskuld så fick jag ett samtal från en vän som att han hade försökt vara otrogen med en utav hennes vänner. Han ville då ha sex med någon annan för att jag inte ville ha det med honom, för det gjorde för ont för att jag skulle klara det. Så jag ville bara ha mer tid. Men jag förlät han eftersom han inte gjorde något fysiskt. Glömt och livet gick vidare. Ett halvår efter vaknar jag på morgonen och fått ett sms av honom där det stod "Godmargon älskling" och självklart skickade jag tillbaka och jag vaknade med ett leende på läpparna och allt var bra. Tills jag fick nästa sms där det stod "detta funkar inte längre" och jag känner hur det hugger i hjärtat och hur det börjar brista. Han gjorde slut via ett sms och jag förstår inte varför han gjorde så.. Men han sa att allting var mitt fel och att det var mig det var fel på.🤔

Någon vecka senare fick jag veta av hans mamma att han hade varit otrogen mot mig med någon brud han känt sedan innan. Och han hade varit med henne under det veckor som jag låg hemma med lunginflammation.. 

Men jag gick vidare sakta men säkert.  En månad senare kommer han och vill ha mig tillbaka och blind som man var så gick jag tillbaka. Men ingen tillit fanns där. Tre månader senare så får jag se att en tjej skickar en massa sms till honom och jag undrar vem det är, och jag fick det vanliga klassiska svaret "en kompis bara" . 

Men jag märkte direkt att något inte stämmer, hon fortsatte skriva och skriva trots att han inte svarade. Så jag bestämde mig för att ta hans tele och skriva med henne och låtsas vara han (dumt, jag vet). Men hon fattade direkt att det inte var han. Helt plötsligt så skrev hon att han hade varit otrogen med henne för några dagar sedan.. Det hände igen... Allt jag kunde tänka var, "vad är det för fel på mig? Varför gör man såhär? Är jag en sådan dålig flickvän och person?". 

Jag frågade honom "varför" men han sa att det inte var sant och att han inte skulle göra så mot mig igen. Jag visste vad som var sanning men jag ville inte förlora honom igen så därför släppte jag det och fortsatte vårt förhållande ändå. Men rädslan för nästa gång satt alltid där... Men vi hade det bra trots alla motgångar och jag trodde jag älskade honom. 1 år och 11 månader senare gjorde jag ett dumt val att vara otrogen mot honom med hans barndomsvän och även en utav mina  bästa vänner. Han tog det hårt men ville ändå vara med mig, men jag kunde inte. Jag lämnade honom för det kändes bättre än att behöva leva i en lögn. Men jag var stolt över mig själv för att jag hade modet att berätta sanningen för honom, jag förnekade inget och höll inte tyst om det. Jag sa sanningen direkt för jag ville inte att han skulle behöva få veta från någon annan än mig.  

Jag inledde sedan ett förhållande med killen jag var otrogen med. Och jag vet faktiskt inte ens vad jag ska säga om den relationen. Vi var tsm i 11 månader. Och helt ärligt så var det en rätt bra relation. Vad jag vet så var han aldrig otrogen (fysiskt iaf) men kanske i huvudet 😂. Han ljög dock väldigt ofta, frågade jag vart han var så sa han "hemma" fast han egentligen var ute med en massa vänner. Han sa att han ljög för att han ville få mig att "må bra" men vad jag inte förstod var varför man skulle må bra av lögner?.. 

Det var dock väldigt mkt svartsjuka från min sida och väldigt mkt bråk. Men jag uppskattar ändå att jag fick nya underbara vänner och jag kom ut igen efter att ha varit inlåst så länge. Men denna kille gjorde slut med mig via ett sms när jag var hos min syster. 

Men jag kom över det så fort, jag grät ingenting och jag kände bara en stor lättnad. Dock ca en vecka efter så var vi på samma fest och jag har jätte kul med mina vänner och jag mådde fantastiskt. Dock så kan jag inte säga samma sak om han. Han var deppig för att jag mådde bra. Han sa att han hade hoppats på att jag skulle sitta och må dåligt och gråta hela kvällen och att han skulle vara den som hade roligt och mådde bra.. Min reaktion var typ "WTF". 

Men det slutade tvärtom 👍. 

Han ville ha tillbaka mig igen och vi försökte väl men jag kunde inte känna samma sak igen, och jag kunde inte ge mig in i det och bli sårad igen och därför höll vi bara på ett tag för att se vart det ledde. Men sen fick jag veta att han höll på med sitt andra ex samtidigt och därför backade jag undan. 

Och idag har jag lärt mig från mina misstag och från deras misstag. Jag vet vad jag gjorde fel som jag nu försöker göra rätt i och jag vet vad dom gjorde fel som jag nu inte vill att den jag är med idag ska göra. Jag vet vad jag letar efter hos kille och vad jag vill ha. 

Idag lever jag med en kille som jag varit tsm med i 1 år och snart 9 månader. Och vi bor ihop och planerar en framtid tsm. Jag kan inte påstå att vi alltid ha det bra för då ljuger jag. Men alla har upp och nedgångar i förhållanden. Och livet är till motgångar oxå. 

Killen jag är med idag, han uppfyller väl inte alla mina krav men det funkar oavsett. 

Jag är rätt kräsen och jag begär för mkt. 

Men för mig är det så att jag letar efter något seriöst. Jag vill vara med någon som älskar mig för den jag är och inte vill ändra någonting med mig. Han ska älska allt med mig, även mina brister. Han ska inte vara rädd för att visa på Fb eller offentligt överhuvudettaget att det är mig han vill ha och hur mkt han älskar mig. Han ska inte hela tiden leta efter fel och ge mig kritik gång på gång.

Han ska inte vilja göra slut oavsett vad som händer. Hans vänner ska ALDRIG vara viktigare än mig!! Han ska acceptera att jag har dåliga dagar, han ska acceptera att jag kan vara svartsjuk. 

Han kan inte komma och säga till mig "du behöver inte vara svartsjuk, hon är bara en vän. Jag skulle aldrig känna något annat för henne" för att sedan visa mig motsatsen. Prata går men i slutändan så handlar det alltid om handlingarna. 

Men jag älskar min sambo och mitt hjärta slår så hårt för honom. Trots att jag ibland vill spy på honom så är han ändå mitt lilla hjärtegull.💖💖. 

Och tur för honom så uppfyller han ändå det mesta! 

Men för er killar/män som säger att kvinnor är svåra att förstå sig på och att man aldrig vet hur våra hjärnor fungera, jag har en ska att säga er. Kom hit så ska vi skaka hand för jag förstår mig då fan inte på er heller! 😂. 

Nehe nu kom tröttheten så nu ska jag nog bara lägga mig och försöka sova. Var skönt att bara få skriva av sig :). 

Hoppas jag inte blev för jobbig redan 😂. 

Har ni duma åsikter så håll dom för er själva tack :)! 

Natti natti på er :). 

Likes

Comments