Header
View tracker

Det är en lögn. Det vi fått höra sedan barnsben, att man är i skolan för att lära sig, är en lögn.

När man når högstadiet, när det verkligen börjar bli intressant, då är det inte så längre. Då handlar allt om betygen. Varje arbete, varje uppgift, varje prov, varje lektion. Allt handlar om att du skall prestera så bra som möjligt så att du får bra betyg- och för att få bra betyg måste du alltid prestera!

Välkommen till min värld. Jag är en supernörd. Jag älskar att lära mig nya saker. Jag brukade ta hem skolböckerna och läsa dem hela eftermiddagen när jag var liten. Jag sitter som ett litet ljus på lektionerna och suger i mig information och kunskap. Jag älskar att lära mig, att förstå, att utvecklas. Jag älskar att gå till skolan, för jag lär mig så mycket nytt, så mycket intressanta saker.

Men på senare år har skolan mest varit ett stressmoment. Med dagens betygssystem krävs det att jag presterar bra på alla mina prov, inlämningar och lektioner. Misslyckas jag en gång så kan jag inte få ett högt betyg. Om jag inte har A på alla moment och kriterier så kan jag inte få A i betyg. Att vara sjuk eller ha en dålig dag finns inte med på kartan.

Allt jag lär mig i skolan tvingas jag trycka in i skallen så fort som möjligt, för att kunna göra bra ifrån mig på provet som kommer. Jag får inte chansen att sätta mig ner och tänka över det jag lärt mig, ställa frågor, undersöka mera. Jag kan inte. Jag måste bara använda det jag fått tilldelat mig för att skriva en uppsats, sedan racear vi vidare till nästa ämne.

Allt vi hör i skolan handlar om betyg. "För att få det här betyget måste du klara det här och det här", "det här är ett E-moment, alla måste klara det", "på provet finns två A-frågor". Vi ska inte bara ha kunskaper utan också kunna använda dem på flera olika sätt, och kan vi inte det så kan vi inte få mer än ett E, vilket är det lägsta godkända betyget. Nämnde jag att ett E idag motsvarar en trea för trettio år sedan? Det gör det.

Det är hemskt att till och med en sådan som jag, som älskar skolan och att lära mig, räds att gå dit. Det är hemskt att skolan inte betyder annat än press och arbete för oss. Det är hemskt att vi ska behöva sitta och prata om det och uppgivet sucka;

"Jag vill ju bara lära mig..."

Det är hemskt att vi ska ha mer studiemotivation för att lära oss hur ett datorspel fungerar än för vår framtid, bara för att datorspelet inte ger oss samma stress. Bara för att datorspelets funktioner inte kommer på ett prov, ett prov vars resultat bestämmer halva vår framtid.

För vi vill ju bara lära oss. Men skolan handlar inte om att lära sig. Skolan handlar om att prestera. Den förbereder oss inte för framtiden, som de vuxna alltid har sagt. Den låter oss forma vår egen framtid, baserat på stresshantering och hur bra vi är på att improvisera argument för att första världskriget var nödvändigt.

Jag önskar, önskar, önskar att skolan kunde ändras. Att det inte skulle vara så viktigt med betyg. Att vi skulle få komma dit och sätta oss ner och bara lära oss. Att det vi presterar som femtonåringar inte behöver bestämma hur de nästkommande tre åren av livet ser ut.

Att vi alla kan se fram emot skolan. Att vi alla kan lära oss. Att vi bara får lära oss.

Jag vill ju bara lära mig.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

I år är första gången jag faktiskt har hängt med i det amerikanska presidentvalet. Jag har mer eller mindre förstått vad som hänt (vilket skrämmer mig).

USAs valsystem har fått kritik många gånger, och jag har aldrig kritiserat det själv eftersom jag inte förstått det. Men nu förstår jag det- och nu kritiserar jag det.

Så här fungerar det amerikanska valet;
Folket röstar på sin kandidat i sin delstat, i år antingen Clinton eller Trump. Den som får flest röster i delstaten vinner delstaten och får då ett visst antal "poäng" (elektorer), vilket motsvarar antalet säten i kongressen som delstaten får.

Varje delstat har alltså ett visst antal elektorer, och den som vinner delstaten vinner dessa elektorer. Försten till 270 elektorer (269 är hälften) blir mer eller mindre president.

Trump skulle alltså kunna vinna en delstat med 51% mot 49% och få alla delstatens elektorer. Han skulle också kunna vinna färre delstater än Clinton, så länge han vinner rätt delstater (delstater med många elektorer). Han skulle också kunna få färre totala röster än Clinton men ändå vinna valet (vilket han gjorde), för han fick flest röster i rätt delstater.

Vi applicerar detta valsystem på ett låtsasland. I landet X finns 10 delstater, och varje delstat har 10 000 invånare. De tre första delstaterna har 20 elektorer var. Resterande sex delstater delar på 40 elektorer.

Jag vinner valet i delstaterna 1,2 och 3 med 51% av rösterna. Jag får 20 elektorer per delstat, trots att nästan hälften av varje delstat röstat mot mig. Delstaterna 4-10 vinner min motståndare, men hen får endast 40 elektorer, trots att hen vunnit fler delstater, och fått fler röster (70 000 mot 30 000).

70% av landets befolkning röstade på min motståndare. I 7 av 10 delstater fick min motståndare majoritet.

Men jag blev president.

Anledningen att USA använder systemet med elektorer är att "delstaterna skall få vara med i valet". Två av USAs delstater ger presidentkandidaterna det antal elektorer som motsvarar det antal röster kandidaten fått. Resten använder det orättvisa och odemokratiska systemet ovan. Varför kallar jag det odemokratiskt? Jo, för att det inte är folket som väljer president, utan delstaternas storlek.

Jag föreslår att man får elektorer i enlighet med hur mycket röster man får, eller att man slopar elektorsystemet totalt och bara kör på folkets röster. Den som får flest röster vinner, punkt. Då får man faktiskt en folkvald ledare, vald genom demokrati.

Likes

Comments

View tracker

Häromdagen var det internationella kvinnodagen. Alla hyllade kvinnor hit och dit, och det är inget fel med det, och som vanligt var det också en massa snack om att det är 364 mansdagar om året och bara en kvinnodag.
Då känner jag lite spontant att världen är jävligt korkad.

I ett av mina första inlägg på den här bloggen skrev jag om biologiskt och socialt kön. Det finns liksom två biologiska kön- man och kvinna, penis och vagina. Men socialt sätt, i själen om man vill säga det så, så spelar inte kön någon roll. Vi är alla människor, vi är alla personer med känslor, tankar och åsikter. Man och kvinna är en stor sak och jämställdhet är ett hett ämne, men höjden av jämställdhet tänker ingen ens på; att alla faktiskt är männsikor, oavsett biologiskt kön. Man ska inte behöva ge ett pris till någon bara för att hon är kvinna, man ska ge pris till den som förtjänar det. På samma sätt ska man inte lägga så stor vikt vid hudfärg när det gäller t ex prisutdelningar.

Och nu säger ni "aah, men de som delar ut priserna gör ju det ändå", och ja, det är sant. Därför behöver vi ett system för att förhindra sånt! Vi behöver kunna rösta fram de rättvisaste jurydomarna, de vi litar mest på, och om de också suger så kanske vi helt enkelt ska låta folket rösta. 

Wiens filharmoniska orkester är ett exempel på hur jämställdhet införs i ett sammanhang. De accepterade inte kvinnor in i orkestern förrän 1997, då man efter ett krismöte bestämde sig för att ta in EN kvinna. Senare fortsatte man genom att låta musiker provspela bakom ett skynke. Problemet var att man efter provspelningen lyfte skynket. En japan som provspelade och som spelade fantastiskt antogs inte för att han såg annorlunda ut. Man märkte också att kvinnor inte antogs oavsett om skynket lyftes eller inte, för man hörde på fotstegen om det var en kvinna eller man. Efter att man såg till att en matta som dämpade fotstegen användes började fler kvinnor och utomeuropeer antas, endast för att man inte fick veta kön och utseende förrän det var för sent.

Det krävdes sjukt mycket arbete för att få in lite jämlikhet i en jäkla orkester. Tänk er hur mycket det behövs för att skapa ett jämlikt samhälle! Vi måste börja jobba nu direkt och stå upp för varandra och vi måste våga tjata, våga säga emot, våga kriga! Vi kommer inte få någonting gratis, speciellt inte det här, så det är dags att slåss nu.

365 persondagar, tack!

Likes

Comments

Min flickvän arbetar som ordförande i Kungsbacka Ungdomsråd. Vi träffas varje måndag i Kungsbacka för möte, och efteråt brukar vi i gänget hänga på McDonald's eller på Elektronen (det lokala ungdomshuset).

Min flickvän bor i Göteborg, så varje måndagskväll åker hon med pendeltåget mellan Kungsbacka och Göteborg, ofta efter tio.

Och varje måndagskväll blir hon utsatt för vad som bara kan kallas en sorts övergrepp:


En manlig individ sätter sig, trots att tåget är nästan tomt, obekvämt nära henne. Han slickar sig om läpparna, stirrar på henne, klär av henne med blicken, visslar, klappar på sätet bredvid sig, frågar om hennes namn...

Varje gång. Varje. Gång.

En gång i veckan blir hon förföljd, stirrad på, visslad efter. En gång i veckan tar hon på sig dubbla lager kläder och stora halsdukar för att dölja så mycket som möjligt av sin kropp. En gång i veckan ringer hon mig gråtande för att hon inte vågar åka pendeltåg själv, och definitivt inte gå hem från Centralen.

Och hon är långt ifrån ensam. Halva Sveriges befolkning går igenom detta minst lika ofta!

Jag själv, som är kille, har också blivit utsatt för detta. Och jag blev gråtfärdig av att det skett en gång. Jag kan inte föreställa mig att behöva gå igenom samma sak minst en gång i veckan.

DETTA ÄR INTE ACCEPTABELT!

Det är inte okej att det här sker! Det är psykiska sexuella övergrepp och det förstör vårt samhälle inifrån. Om man skulle polisanmäla varje gång så skulle polisen drunkna i anmälningar och fängelserna skulle vara överfulla.

Vi måste göra någonting. I första hand hjälpa varandra- ser du något misstänkt, ingrip. Gå och sätt dig bredvid den utsatta och stötta den.

I andra hand uppfostra barnen och lära dem att detta inte är okej. Lära samhället att det inte är okej. En sorts reklamkampanj skulle kunna ha en bild av ovanstående situation och texten "stoppa psykiska övergrepp" eller liknande- det är så lätt, Sverige, så lätt!

Stoppa psykiska övergrepp!

Likes

Comments

Ett annorlunda ämne, kanske.

Det känns onödigt att ha en "gästtoalett" i sitt hus. Det känns som om man anser att gästerna är mindre värda, så de får gå på den (oftast) mindre, omodernare och obekvämare toaletten.

Jag som värd vill ju verkligen att gästerna ska känna sig välkomna och varmt mottagna, och då vill jag ju verkligen inte säga till dem att "gästtoaletten är där ute i tvättstugan" eller nåt liknande. Om den större och finare toaletten är ledig är det ju en självklarhet att skicka dit min gäst!

Ni kanske tänker att "åh, men vi har ju våra tandborstar där inne..."

Vadå, umgås ni med folk som torkar analen med andras tandborstar? Vad fan är ni för några? 

Skaffa ett badrumsskåp då.

Jag ser ingen anledning att ha en gästtoalett och jag känner mig alltid utesluten när jag blir visad till gästtoaletten, som om de säger till mig att "du tillhör inte oss, du har andra gener i din rumpa så du får inte kissa på vår fina toa". Tack så mycket?

Om du är rädd att folk ska göra nåt med dina tandborstar, tvålpaket eller liknande kanske du umgås med fel sorts folk, eller så är du fett paranoid.

Om du tycker det är äckligt i allmänhet, typ "åh men det luktar": luktar du själv så jävla gott i röven?

Jag förstår inte varför det är så viktigt att skilja på gäster och värdfamilj i en så enkel sak som toalettbehov. Vi är alla människor och har rätt att kissa bekvämt, så ta ner skylten, var öppen, ta hand om dina vänner och sluta diskriminera dina gästers kissande!

Likes

Comments

Visste du att man kan vara transsexuell utan att vara tjej eller kille? Att man kan vara en hen, eller inget av det, eller lite av varje?
Visste du att det finns sju certifierade utredningsteam som kan hjälpa transsexuella med behandlingar, psykologer etc?
Visste du att man som transsexuell får lov att byta juridiskt kön om man är över 18?
Att man kan få hormonbehandling från att man är femton?

Det borde du ha lärt dig i skolan.

Dagens sexualundervisning är, oftast, skitbra. Preventivmedel, könssjukdomar, menscykeln, fortplantning, sexualitet, nästan allt finns med.

Nästan.

Det finns oftast ett stort hål där transdelen är. Ett par meningar, en kort definition, mer brukar inte finnas. Man lägger flera lektioner på övriga ämnen men bara ett par minuter ägnas åt könsidentitet. Flera stora delar inom transsexualism saknas.

Jag går i ettan på gymnasiet och min biologibok nämner knappt transpersoner. Där står att man kan känna sig född i fel kropp, men inget mer. Ingenting om de skitviktiga ämnena:

-Vart man kan vända sig för hjälp som trans
-Agender, genderfluidity osv
-Vad man göra för att må bättre som trans
-Vad man kan göra för att stötta transsexuella i sin omgivning

BLAND ANNAT.

Inte ens jag som är transsexuell visste ett piss innan åttonde klass, och efter det visste jag fortfarande knappt någonting. Det var först efter att jag kom ut som jag började leta själv efter information och då fick veta allt jag skulle lärt mig för flera år sedan.

Mitt förslag är en sorts "trans awareness week" varje år mellan sexan och nian som är en del av sexualundervisningen men som fokuserar helt på transsexualism.

En vecka kanske är lite väl långt, tycker ni, men hur många biologilektioner har man i grundskolan? Två-tre per vecka. Tre lektioner inriktade på transsexualism är det minsta man kan göra. Att det behövs varje år är dels för att återuppliva minnet, dels för att vissa elever kanske är sjuka, vissa elever kanske aldrig fått denna undervisning på sin gamla skola...

Tre lektioner om året i fyra år för alla grundskoleelever. Tre lektioner om året för att se till att kommande generationer transsexuella inte ska behöva känna som jag. Tre lektioner om året för att kommande generationer anhöriga ska kunna förstå och stötta. Tre lektioner om året för trygghet och förståelse.

Tre lektioner om året för transsexuellas framtid.​

Likes

Comments

Ni som bränner ner blivande flyktingboenden, vad fan tänker ni med? Vad har ni för anledning att göra det?

Det är rädda och ibland skadade människor som kommer från ett helvete ni aldrig kan tänka er som ska bo där. Deras existens kommer inte på något sätt påverka era livsstilar, så varför ska ni förstöra det närmsta ett hem de har?

Sverige har bestämt sig för att hjälpa de som kommer hit från krig, våld, mord och katastrofer. Vi ska försöka ge dem en chans att må bättra, att vara trygga. De kommer från platser där de hotats på grund av sin tro, sin läggning, sin etnicitet eller liknande. De kommer hit, för de har hört att här finns frihet. Här finns trygghet.

Och så finner de att deras blivande hem bränns ner av idioter som tycker att medmänsklighet och kärlek till sina medmänniskor tydligen är fel!

För det är det jag tror om er, ni som bränner flyktingboenden. Ni har ingen försvarbar anledning annat än att ni tycker att flyktingarna inte ska få eller förtjänar att få leva här. Ni har ingen som helst sympati, ni har inget medlidande, ingen omtanke i era kalla hjärtan. För kalla hjärtan måste man ha för att göra något som ni gör. Ni är rasister, främlingsfientliga, allmänt negativa och framför allt korkade.

Att det finns så många av er är skrämmande. Vad händer när världen bara består av själviska, inskränkta och fördomsfulla rasister? Jag menar, Sverige har mått jättebra av invandring, och enligt en studie av SCB kan invandring i framtiden hjälpa oss att hålla en lägre pensionsnivå med mer välfärd, eftersom de flesta invandrare är relativt unga och därför kan arbeta, vilket ger resurser till pensionen. Utan invandringen skulle det mycket svårare, för då skulle färre unga arbeta för att försörja allt fler pensionerade.

Sug på den, rasister! Att bränna flyktingboenden är något av det dummaste man kan göra, speciellt i ett land som behöver invandrare och speciellt i en värld som denna.

Likes

Comments

Jag går regelbundet på gym. Det är perfekt, billigt och bra, fräscht och trevlig personal. 

Men det finns bara två omklädningsrum.

Ett för kvinnor, ett för män, och inget för mig.

Jag kan inte byta om hos killarna, för jag har ju en tjejkropp. Men jag kan inte byta om hos tjejerna, för jag gråter av ångest. Dessutom använder jag binder och packer så jag ser ut som en kille, så under första halvan av ombytet måste jag vara i killarnas omklädningsrum och andra halvan i tjejernas, vilken obviously inte fungerar. 

Så vart i helsike ska jag byta om?

Den senaste tiden har jag bytt om inne på en trång toalett. Sedan har jag sprungit in i tjejernas omklädningsrum och låst in mina saker i ett skåp. Efter gymmandet går jag genomsvettig och trött till bussen och sitter där och svettas under den halvtimmeslånga resan hem, för jag tänker fan inte duscha där. Jag tänker inte stå och gråta i tjejernas dusch eller bli utslängd ur killarnas. 

Det här fungerar inte. Jag är en av för många som står ut med det här varje dag. Det räcker att ha grym ångest över allt annat, att inte ens kunna byta om till gymmet blir för mycket. Att försöka leva ett normalt liv som transsexuell är omöjligt. 

Vi måste göra något åt detta! Ett till omklädningsrum, ett för HBTQ+, är allt som behövs. Ge oss ett tryggt omklädningsrum som inte är en trång offentlig toalett. Jämställdhet, you know. Vi har gjort stora framsteg på sistone, men än är vi inte färdiga, inte på långa vägar. 

Ge mig ett omklädningsrum. Ge mig och andra HBTQ+-personer ett omklädningsrum. Ge de som inte är trygga med "kvinna och man" ett omklädningsrum.

Ge oss ett omklädningsrum.

Likes

Comments

Tänk dig att du är sju år gammal.
Din familj är så fattig att dina föräldrar åker till ett annat land för att tigga, och de tjänar mer på det än på att arbeta hemma. Hela din familj flyttar till slut till en parkeringsplats i det andra landet, där ni bor i en bil och där allt du kan göra om dagarna är att leka med de få leksaker du fick med dig.

Vore inte du tacksam om du och dina syskon tillsammans med andra tiggarbarn fick träffa någon som anordnade aktiviteter för er?

Aktiviteter som låter dig både lära och leka och spendera dagarna på ett bättre sätt?

Jag läste nyligen i tidningen om ett förslag att erbjuda skola till tiggarbarn. Politikerna som styr min kommun röstade nej med motiveringen att de kände att det var bättre på lång sikt att jobba med att kunna erbjuda skola i det land de kom ifrån- en bra anledning, men det löser inte problemet med ledsna och uttråkade barn.

Någon som snackar det språk som barnen gör, som kan göra deras dagar lite ljusare genom att aktivera dem. Barn är barn och barn behöver ​lekar och utmaningar för att utvecklas. Hur mycket kan det kosta att anställa några lekledare som samlar ihop tiggarbarn och leker med dem?

Jag förstår att det krävs många lekledare som talar många språk, och att det kan vara svårt att få både barn och föräldrar att förstå att det bara ska lekas och has kul, men är det inte värt att i alla fall tänkas över? 

Jag är inget proffs på det här med att styra ett land och hålla koll på ekonomin, men jag vet att barnen inte mår bra av att sitta ensamma och uttråkade på en grå parkering hela dagarna. Att erbjuda dem skola känns dumt, då de varierar i ålder och det kan vara allmänt svårt att få dem att sätta sig i skolbänken, men att erbjuda dem lite glädje kan väl inte vara fel?


Likes

Comments

Världen är omskakad. Ett omtyckt lejon bland endast ca 3000 levande hannar skjöts ihjäl med pil och båge. Lejonet Cecils död har blivit en symbol för jägarhat.

Cecil, 13, var del av en studie som utfördes av Oxford universitet och en av de största attraktionerna i Hwange National Park, Zimbabwe.

Han lurades ut ut parken, där han var under juridiskt skydd, sköts med pil och båge och blev senare avlivad, flådd och halshuggen. Hans lik hittades utan det halsband han bar för att markera att han inte fick dödas.

Walter Palmer, amerikansk tvåbarnsfar och tandläkare, har erkänt att han betalat för att få döda lejonet men att han inte visste om att lejonet var skyddat. De guider som assisterade honom riskerar fängelse och böter och Zimbabwe begär Palmer utlämnad från USA för att bestraffas enligt Zimbabwes lagar. Landet skärpte sina lagar angående jakt efter händelsen.

Walter Palmer säger sig vara djupt ångerfull och förklarar bland annat att han jagat sedan barnsben i ett brev till sina patienter. Han har uttryckt sig om jakt som "en aktivitet han älskar" och berättar att han nu inser att alla inte delar hans åsikt om jakt.

Fråga: HUR I HELVETE KAN MAN FINNA NÖJE I ATT DÖDA OSKYLDIGA DJUR?

Vad är det som gör det så roligt?

Okej, jag spelar FPS-spel på datorn ibland, men jag skulle aldrig döda på riktigt. Jag älskar att skjuta och kan stå i timmar framför krigssimulatorer på Liseberg. Men jag skulle aldrig döda en oskyldig varelse, ett djur som inte gjort mig något, och jag ser ingen anledning att göra det.

Det är en sak att jaga för föda, för överlevnad. Men att betala en halv miljon kronor för att åka ner till Afrika och skjuta ett lejon bara för skojs skull, dessutom med pil och båge?

Aldrig. Inte okej någonstans. Jag förstår nöjet i jakten, att lägga ut fällor, sikta, träffa... Jag förstår det. Men det är omänskligt att faktiskt göra det.

Hellre att man mördar tusentals djur i ett datorspel, för då är det bara ettor och nollor man dödar. Dessutom är det billigare.

Det är svårt att respektera folk som finner nöje i andras smärta. All jakt förutom för överlevnad är inhuman och rent ut sagt äcklig.

En namninsamling på över 200,000 namn ber de amerikanska myndigheterna att samarbeta med Zimbabwe och utlämna Palmer. Skriv på här. (Öppnas i ny flik!)

Alla har rätt till egna intressen men ingen har rätt att skada eller döda andra levande varelser för eget nöje. Protestera mot jakt och tjuvjakt för att skapa en tryggare och mer biologiskt mångfaldig värld.


Källor:

svt.se 3/8-15

Cecil på Wikipedia 3/8-15


Likes

Comments