View tracker

Länge sen nu! Har inte haft tid att sitta & skriva någon blogg nu på jättelänge pga allt i skolan, det har varit så mycket prov & så mycket stress! Men nu har allt lugnat ner sig & det är bara 11 dagar till sommarlov!! 😍
Jag vill bara ta upp lite vad som hänt på senaste tiden!

Först och främst, konserten som jag berättade om i förra bloggen var helt fantastisk & vi hade en underbar kväll, Molly vart såklart lika grym som alltid. På tal om Molly ska jag även & se henne i Sthlm på grönan, det ska bli superkul!
Mycket mer än det har inte hänt mer än att jag vart iväg på klassresa i Gbg, det gick bra till en början & vi hade superroligt tillsammans på Liseberg, men sen sista kvällen så rök alla ihop med all och det blev kaos. Men men, så ska det väll va eller? Vi hade kul de andra dagarna iaf då det inte vart bråk.👍🏻
Aja, vidare till lite roligare saker. Jag har äntligen gjort min audition till gymnasiet. Jag har sökt musik, Amb & rytmus & nu vart det Amb jag gjorde audition på. Jag spenderade ungefär 6 h där & Det gick superbra alltihop, vi började dagen med att lära känna varandra, både lärare & de andra som sökte in samma dag som jag. Jag träffade helt underbara personer och klickade med många, så om jag kommer i på skolan vill jag göra det med dom! Efter vi lärt känna varandra så började vi med grupparbete. Vi delades in i grupper med ca 5-6 st i varje grupp, så fick vi välja på 5 olika låtar som vi senare skulle spela upp. Vi fick ca 45 min på oss att välja låt, göra om den och öva. Vår grupp fungerade jättebra tillsammans & vi jobbade på riktigt bra. Efter det så vart det dags för lunch och då var det bara att vänta på att bli inkallad på sin audition & intervju. Jag var faktiskt inte alls nervös, eftersom jag kände alla någorlunda så kunde man sitta & snacka sen sjöng vi även tillsammans lite. Min audition gick jättebra, jag sjöng Let it go-James Bay, och öven intervjun gick riktigt bra. Sen var dagen slut & det var dags för hemfärd.

Audition på Amb vart tyvärr på samma dag som gympauppvisningen var så det var otroligt tråkigt! På tal om gympan så tävlade vi faktiskt i helgen! Vi tävlade i Rm2 i Sthlm men det gick riktigt dåligt. Vi kom sist av alla haha, men om man ska förlora ska man göra det hårt!
dock så vart alla i laget skadade, nu har jag även min knäskål urled(igen) så det är inte så kul. Men vi hade sjukt kul tillsammans i laget, vi gick i 50 min för att komma till Max 11 på kvällen. Så vi vart inte hemma förens typ halv 1 haha. Men kul hade vi!

Dags för lite allvarligt.
Det är kanske inte alltid kul med alltid va allvarlig men känner bara att jag måste skriva lite.

Många frågar om jag kan skriva lite om anorexian, när jag hade anorexia & hur det är nu.
Jag kan bara börja med, käraste anorexia, eller snarare, äckliga anorexia. Du tog mitt liv med storm, erbjöd mig allt jag ville ha. Det var som att få en dröm gå i uppfyllelse, men du dolde konsekvenserna. Anorexin blev min bästa vän, min enda vän. Jag stängde ute människorna som brydde sig om mig, jag trodde alla hade gett upp hoppet på mig & att folk slutat bry sig om mig. Jag kände mig värdelös. Tillslut var den smärtan som anorexin gav mig med sina vassa klor något som jag gillade. Du tog mitt egna liv, du tog alla kunskaper ifrån mig och gav mig istället kunskaper om det du ville att jag skulle bry mig om. Anorexin tog livsglädjen ifrån mig, & den tvingade mig gå med en tom mage dag in & dag ut. Anorexin sög ut hela mig tills det enda som fanns kvar vart ett tomt skal. När anorexin gjort det så vart jag borta, & fullt styrd av dig, anorexin.
Men du trodde att ingenting skulle kunna stoppa dig äckliga anorexi, sorrynotsorry, men jag gjorde. Min styrka, mitt mod & min vilja kom i vägen. Jag kämpade, jag åt & åt & du dog mer & mer för varje tugga. Det var jobbigt, det skapade extrem ångest men jag är hör idag. Jag är här idag, frisk & välmående. 18 kg mer Linnéa, 18 kg mer livsglädje & 18 kg mer lycka.
Tack käraste anorexia för jag idag bär med mig de kunskaper jag har om dig idag. Jag tar inte lö gre livet för givet, jag tar inte längre en välfungerande kropp för givet & jag tar inte längre min familj & vänner för givet.
Jag förstod aldrig allvaret i detta, förens jag började bli frisk. Jag är såå glad att jag inte åkte på nån influensa eller annat för då vet jag inte om jag hade klarat det med den styrka jag hade då i kroppen.
Idag är jag frisk, jag äter & tränar som jag ska, jag har en välfungerande kropp & ett friskt tänkande.
Visst kan jag titta tillbaka och tänka att allt vart bättre då, när jag tittar på bilder därifrån kan jag tänka att jag vill dig igen. Men glöm aldrig, ALDRIG, att ett helvete väntar där, gömt. Anorexin är riktigt smart & råkar man gå på dess lögner så är man körd. Glöm aldrig att sanningen förskönas.

Puss på er!! Hoppas mi får en underbar vecka!💞

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

​Lycka är sårbarhet.
När jag varit i svackor, vilket alla kommer vara på ett eller annat sätt, särskilt var det i min ätstörning, så såg jag två vägar. Antingen så stannar jag kvar i detta onda eller så kan jag se till att detta blir det bästa som hänt mig, jag tänkte så iallafall, på nått sätt fanns ändå en liten glöd av hopp i all misär runt omkring. Den där lilla glöden tror jag faktiskt är min största styrka idag. Så fort det händer någonting jobbigt eller sorgligt så börjar jag ganska snabbt tänka, "hur kan jag göra det här till min fördel? hur kan jag se till att det här blir bra?" jag tänker det väldigt snabbt, för att inte hamna i en slags ond cirkel. Utan jag försöker istället verkligen ta tag i det där dåliga, känna det där och då och sen låta det passera, för då mår man så bra efteråt.
 Det jag länge gjorde fel var att springa, springa ifrån allt som kom emot mig, och du vet ju själv, hur svårt det är att springa jättelångt, och när man väll stannar kommer allting ifatt en, samlat på en och samma gång och eftersom man redan är trött efter springandet orkar man inte ta emot allt det negativa, särskilt inte när allt är samlat i ett. Då faller man ner igen och då är det så jäkla svårt at ta sig upp igen.
 Detta är ganska sjukt men sant, jag kan fortfarande komma på mig själv med att söka mig till det dåliga. Jag är så rädd för att om det inte kommit något dåligt på ett tag så vänjer jag mig vid det lyckligaoch sen blir fallet så jäkla hårt. Jag kan vakna och känna att jag inte har en klump i magen, som jag gjort i en stor del av mitt liv innan. Och då blir jag nästan lite orolig och tänker "skit, nu är det nästan lite för bra." Jag själv märker att ibland så söker jag mig nästan till lite drama eller försöker hitta småfel i allting för att man liksom inte ska vara lika sårbar nä någonting kommer.
 Det låter konstigt, ja. Och det är lite klyshigt, men klyshor är ju faktiskt klyshor pga ett skäl.
Det jag vill komma till är att när man är lycklig så är man jävligt sårbar, jag vet ju nu också hur långt man kan falla, jag är medveten om "marken" på nått sätt under mig och går man då med på att man är lycklig, blir det ett så jävla hårt fall eftersom man inte är beredd eller vad man ska säga.. Det jag vill säga med allt detta är att bara för att det kommer ett litet bakslag, eller flera så är det inte slutet på allt, det behöver inte betyda att du ska falla ännu mer.

Jag vet att jag utvecklats som mest i mina svåra stunder. Jag är väldigt tacksam för allt som hänt faktiskt för det är ju det som lite gjort mig till den jag är idag.
Idag så är jag väldigt glad glad glad och glad och jag tycker att allt är en dans på rosor,och det är självklart jag njuter av det, men sen kommer det en dag då helvetet bryter ut, det kan vara att det gick skit på ett prov, att jag trampade i hundbajs och att det tagit slut med killen/tjejen eller att man tappat mobilen, bara något gör så att allt rasar, men idag är jag så pass stark så att jag kan ta det, innan var jag inte det. Nu kan jag verkligen må dåligt och tycka att allt är skit men samtdigt ändå så ser jag den där glöden och den där vägen ut.

RÅD GÖR NÅGOT SOM ÄR LITE JOBBIGT OCH KANSKE LÄSKIGT. Vad är det värsta du kan tänka dig att göra?  Det värsta du kan tänka dig att göra, gör det. Men obs, inte något stort så det blir för mycket på en gång för du måste först lära dig att hantera det. Så ta det en bit i taget. Jag menar inte att du ska utsätta dig för massa dåligt, men jag menar att när det kommer nått sånt där dåligt så ha allt detta jag skrvit i bakhuvudet och hitta den egen glöd.
Men sen tycker jag att man ska göra nånting man tycker är läskigt, det kan vara vad som helst. Allt ifrån att att stå på scen, våga prata inför klassen, göra slut med någon, ta första steget till kärleken, dansa, asså vad som helst. Nått som är liksom läskigt men ändå så att du vågar. För någonting kommer hända då, utsätt dig för det här läskiga, för oavsett om det blir pannkaka eller om det blir det bästa du gjort så kommer det hända nånting fysiskt och psysiskt i dig. Gör alltså nånting du inte är riktigt bekväm med, det lär dig nånting, även om det blir pannkaka eller jättebra, du kan dra erfarenheter ur det ändå.
Om man nu råkar ut för nånting som är skitjobbigt, asså det kan vara vad som helst, det kan va nånting man själv påverkat, eller inte alls har påverkat, det kan va att någon gått bort.  Asså försök då verkligen tänka "hur kan jag få de här till en fördel, eller hur kan jag må bra av det här, eller hur kan jag vända det här till något positivt i mitt liv?" sen behöver det inte va något såhär utåt, asså inget som du måste dela med dig av utan gör det mest för dig själv. För på så sätt tror jag man kan påverka sitt mående. Meeeeen redan där tänker jag stoppa dig från att tänka "Men så kan hon inte säga." För tro mig, jag vet att det är jätte individuellt hur man kan göra för att må bra.
Jag vet att vissa blir provoserade för att flera tolkar detta som att jag säger "jo men du kan ju faktiskt bestämma hur du mår." och det är inte alls så jag menar, man kan ju inte påverka allting, och det vet jag och det är inte det jag fösöker säga, men jag tror ändå nånstans att mycket annat kan man styra till en viss grad och iallafall försöka göra det så man åtminstone har en plan i det, hur man ska gå till väga. Bara man har något att göra i det, liksom man följer nån slags plan som ska hjälpa dig må bättre, jag tror att det kan hjälpa en bit på vägen.  Men det jag menar är att man iallafall har nån slags plan och följa istället för att sitta helt apatisk och bara inte veta vad man ska göra. Som sagt är allt detta jag sagt jätte individuellt, men jag skriver bara ut det som hjälpt mig.

Detta var allt jag hade och ville skriva, hoppas ni kan ta med er något av detta och även utan att bli allt för provocerad, puuusss!


Likes

Comments

View tracker

Ni har säkert hört talas om en av de sociala medierna "Ask.fm"? Det är det perfekta forumet för de fega idioterna, sidan ger dom en fantastisk möjlighet att gömma sig bakom sin skärm samtidigt som de skickar iväg massor av skit. Jag själv får väldigt mycket skit där, samtidigt som jag får väldigt mycket positivt.
Men jag undrar vad är det som får en människa att känna så stark behov till att trycka ner någon annan? Är det för att personen inte själv mår bra, och måste istället trycka ner andra personer för att själv komma högre upp? Eller är det bara för att man rent ut sagt är ett jävla rövhål? Ursäkta språket, men jag blir så arg.
Jag har yngre släktingar och vänner som är allt ifrån 8-13 år och de växer, tyvärr, upp i detta samhälle där vi har mobilen fastklistrad i handen och ständigt är aktiva på sociala medier, nu ska dock inte jag klaga, för jag sitter nu själv här och skriver denna blogg. men det jag vill komma fram till är att, några av mina vänner och mina släktingar, har dessa sociala medier, där det kastas skit hit och dit hela tiden. Ska tex en liten 12 årig flicka, som inte hittat sig själv än, inte vet vem hon är eller är säker i sig själv behöva uppleva att få massa skit på sig osså?
Nej!? Jag blir så sur. Ska en liten flicka eller pojke redan behöva få massa riktlinjer på vad som är fel eller rätt? Hur man ska se ut och vara, eller vad man gör fel eller rätt?
Orden som skickas sätter sig faktiskt, och de sätter sig hårt och kanske inte kan ses förens senare i livet. De saker som kastats på en sätter alltid spår nånstans, mer eller mindre.

Det är verkligen inte bara på internet som mobbning och kränkningar sker. Det händer vardagligen, hela tiden både i skolan och utanför. Mobbning är inte okej nånstans och jag förstår verkligen inte hur En människa kan få för sig att säga något som ska få en annan att må dåligt.


& fast att det finns så många som utsätts för kränkningar och mobbning överallt, varje dag, så är fortfarande dåligt mående och saker som resulterar av psykisk ohälsa så som skadebeteenden och suicidala beteenden, tabu att prata om. Det är ingen som tar upp det och då är det klart att det förblir tabu att prata om. Det är även därför det är så många som mår dåligt inte vågar prata om det, känner sig ensamma och annorlunda. Våga istället prata om det, för tillsammans är vi starka och kan göra mycket.

Sen är det knappt några vuxna eller människor alls för den delen, som vet vad som pågår, utanför. Utanför skolan, och utanför de "sociala" sammanhangen.
Detta på internet är osså mobbning, precis som det är att säga något taskigt eller att slå på någon osv är faktiskt kränkningar över nätet också mobbning. Bara för du gömmer dig bakom en skärm betyder det inte längre att det är okej. Det är inte okej nånstans, det är lika illa som att slå på någon eller att föra någon illa på nått sätt i verkligheten, fysiskt som psykiskt.

Jag blir så otroligt sur, jag tycker det är dags att vi lyfter upp våra huvud från mobilen om vi inte annat ska kasta skit på varandra, börja istället se våra medmänniskor. Ha koll på de runt omkring dig för du vet inte vilket krig som kan röra sig i deras huvud. Le mot någon, ge komplimanger eller något för det lilla kan göra såå mycket.
Om man nu ändå ska sitta med mobilen eller Whatever så tycker jag man ska kasta kärlek istället, eller hur? Detta är till dig som skriver eller har skrivit skit till någon, om du nu kan lägga ner sån tid på att skicka elakheter till någon så kan du lika gärna skicka kärlek, eller hur?
Men om du nu känner sånt stark behov för att skicka nått taskigt så bara låt bli, skicka inte något alls. tänk något varv extra och tänk på hur mycket det där lilla ordet kan såra en person så mycket, och det sätter sig, det sätter spår i livet.


tillsammans är vi starka och kan göra mycket.

Jag vill bara berätta att det finns ingen mall som man ska gå efter, det finns ingen mall som man måste passa i för att vara bra eller passa in, det finns inte heller några riktlinjer som man ska leva efter. Gör det du själv mår bra av och försök inte tillfredsställa andra om du inte ger dig själv lite också. Jag vill bara att människor ska förstå detta, det finns ingen mall.
Vem är det egentligen som bygger upp dessa ideal, & varför måste man följa dom? Vem är det som säger att just det där är perfekt och om man inte ser ut eller är på det viset så är det fel på en. finns det verkligen något som är perfekt egentligen?
Nej! Jag tycker verkligen inte det. Tänk vad tråkigt det skulle vara om alla skulle ha varit likadana och sett likadana ut? Inte alls. Och vem är "du" som ska komma
O säga till att det är fel på mig för att jag är eller ser ut på det viset?




Lite update på vad som händer i helgen och kommande veckan 😚
Imorrn är det fredag och då ska vi ha NP i kemi, hemskt! Men sen i helgen blir det mer kul då jag ska iväg med några vänner tills Kungsbacka för att titta på Molly Sandén(älskar henne)
Sen ska mamma & pappa till Prag då och jag kommer vara hemma med min bror tills tisdag då de kommer hem igen.
Nästa vecka blir det packning inför en liten trip till Stockholm! Jag och några vänner bestämde jätte spontant att vi ville se Shawn Mendes i Sthlm, så vi sticker på torsdag och är där tills lördagen!
Kommer antagligen komma ut en liten blog samt bilder på de kommande händelserna!
Tills vidare, ha det bra!! Puuuussss ♥️♥️

  • 164 readers

Likes

Comments

Detta inlägg kommer vara om vad jag upplevt angående ätstörningar & skadebeteende
Jag kommer vara helt ärlig på min blogg & skriva precis det jag känner
Under en stor del av min högstadie tid skadade jag mig själv. Jag skadade mig för att överleva. Min ångest var så stor och mina ord räckte inte till för att minska den. Jag litade inte på människor. många svek hade drabbat mig. Jag litade inte på mig själv heller & Jag hade ett enormt självförakt.
Om jag gjorde ett misstag, inte var tillräckligt bra på något, gjorde bort mig, eller liksom kände mig misslyckat på nått sätt,-så skadade jag mig själv. En annan del av det hela var att jag kände att jag inte hade rätt att leva om jag inte hade ont. Såren på mina armar, Det blev ett tvångsbeteende.
Jag har under många många år haft problem med mat. Egentligen så började det långt innan det syntes utåt.
Jag hade länge innan det börjat blivit illamående av tanken på att äta, men jag var inte "stark nog" att börja påvden fysiska vägen, att leva på tom mage och ha energi till att både gå i skolan, träna och samtidigt låtsat som att allt var bra & bära den här 100kg glada masken.
Jag var rädd för att inte ha kontroll över vad som händer i min kropp när jag ger den mat, & även haft mycket viktångest. Jag förnekade mina behov, tränade tills musklerna åt av sig själva och höll mig vaken så att jag alltid gick i en sömnig dimma. Mina värsta perioder slöt jag mig i tystnad och ensamhet. Jag skärmade av mig från omvärlden, slutade prata och delta i sociala sammanhang. Mycket av min tonårstid gick förlorad på det viset.

Att komma ut ur ett skadebeteende är svårt och man måste ta det lugnt. Det är som en vals, två steg fram, ett steg bak. Ibland måste man tillåta sig vila, och att tillåta sig själv falla bara lite, för att ta sats och sen orka ta nästa steg! Något som jag inte gjorde. Jag sprang, sprang så snabbt som möjligt och klättrade upp för det här långa hålet tills det var bra, trodde jag. Sen kom det ett litet fall som gjorde att jag föll ända ner igen, & kanske till och med ännu längre ner. Och det fallet var hårt, och svårt att samla kraft igen för att börja ta sig upp. Därför är det bättre att ta små steg och för varje steg, fylla igen hålet bakom dig. Då blir fallet inte lika hårt.
Även när du är helt ute från beteendet kan du ibland tillåta dig må lite dåligt, men endast om du känner att du har styrka sen igen för att ta dig upp. Tillåt dig själv gråta lite & tillåt dig själv må dåligt ibland, för att kunna gå tillbaka och se så att hålet verkligen är helt tätt.

Många har fördomar om de som när dåligt, de som skär sig eller har ätstörningar. De säger att man är uppmärksamhet sökande.
Jag ville inte synas, aldrig. Snarare tvärt om, jag ville försvinna & det gjorde jag lite mer för varje missad måltid, för varje träning & även för varje skärsår jag drog med rakbladet. Det var som att döda mig själv inombords, när jag inte var tillräckligt stark på det fysiska hållet.

Detta är tabu att prata om. Jag förstår inte varför dock. Självskadebeteende & ätstörningar är inte fint att prata om säger många.
Men det är just det som är fel, det måste pratas om. Det har aldrig kommit upp till ytan riktigt och därför tror jag det är många som insjuknar i det. Många tror, även jag trodde, att jag var ensam om det & jag kände mig ofta annorlunda. Det var till stor hjälp att höra och läsa om andra med samma problem, både vad det gäller ätstörningar och skadebeteende. Särskilt puschande var det att höra om de som tagit sig igenom det, det gav mig hopp och gav mig även hjälpmedel som passade mig för att kunna ta mig igenom.

Idag ser jag tillbaka på den perioden i mitt liv med stor sorg och vill kunna åka tillbaka med den styrka jag har idag och bara ge så Att det åtminstone varit lite enklare. Men då skulle jag inte varit så stark dom jag är idag & även inte burit på samma erfarenheter i ryggsäcken som jag bär på nu.
Men jag är ändå inte så stark än, att jag hade kunnat ge det. För ibland i tuffa stunder kan jag falla tillbaka, tillbaka till mina störda tankar angående maten och mim kropp, & angående skadebeteendet.
Jag märker viss skillnad då jag inte någon gång gjort detta & fallit så långt så att jag faktiskt gjort det. Låt det låta konstigt, för det är lite konstigt, men ibland är det nästan så att jag pressar mig själv till tankarna, för att lära mig hantera dom på riktigt istället för att bara lägga undan de för stunden.

Idag måste jag, tyvärr, leva med konsekvenserna. Jag lever idag med en kropp som har ärr, en ärrad kropp jag kommer ha tills jag dör.
De flesta människor jag träffar har ingen aning om det. Jag går nästan alltid i långärmat, ibland även på somrarna, och jag tycker det är som svårast att visa armarna när jag är bland nära & kära. Jag är rädd att skrämma andra, rädd att de inte längre ska se mig på samma sätt. Innan jag kan leva med de ärren och stå ut med andra människors reaktioner, så har jag en bit kvar.

Till alla där ute som har någon psykisk ohälsa, var inte rädda för att ta hjälp 

  • 247 readers

Likes

Comments