Till och börja med vill jag bara ge er en rabatt kod som ger er 20% på hela JFR.se sortiment. Koden är warrior20 så de är bara att uppge den i kassan.

Jag började med smink redan i 4an tror jag det var och de var ju spännande att prova nya saker. Men ju mer tiden gick så började jag använda mer och mer för att vara snygg inte för att de va kul. Jag tror att många sminkar sig just för att känna sig snygga men för mig blev de något mer än så. Det blev en mask, ett hjälpmedel för att hålla uppe fasaden om att allt var bra med mig.

Jag döljde ärr med smink, jag döljde de mörka ringarna efter att inte har sovit på dagar. Tillslut blev smink som ett beroende och jag kunde inte gå till skolan utan min tjocka eyeliner och långa fransar. Jag sminkade mig inte direkt för att de va kul utan för att jag kände mig tvungen.

Idag är jag mycket mer självsäker i mitt osminkade jag och jag önskar att alla kunde vara det. Smink är idag ett av mina största intressen och verkligen något jag mår bra av att hålla på med. Jag tycker att smink är något vi borde hålla på med för att vi själv vill inte för att vi känner oss tvingade. Ibland känner jag mig faktiskt finare utan smink och jag är glad att jag kan se att jag duger med eller utan smink.

Hoppas ni får en fantastisk lördag❤️

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Idag är jag riktigt jävla lycklig och jag vet inte riktigt varför. Idag känner jag en sådan livslust och glädje som jag inte känt på månader. Idag hade jag mattelektion och de har verkligen varit tufft för mig under 8-9an då jag har svårt att koncentrera mig. Jag var även borta en hel del under 9an vilket gjorde att jag missade genomgångar men denna veckan har jag gjort mer matte än på en hel termin. Jag är så stolt och glad över att jag aldrig tappade taget om skolan trots mitt mående och ja är så stolt att jag kämpar på och har viljan att bli bättre på allt. Jag vill bli bättre i skolan, bättre med människa, bättre mentalt och jag tänker fortsätta kämpa.

Är så tacksam för allt jag har i livet, för att jag fortsatte efter alla de gånger jag tänkt tanken av att slänga mig framför ett tåg, svälja en burk med antidepressiva eller hoppa. Jag är så glad över att det här med att hoppet är de sista som lämnar kroppen är sant. Jag har börjat trivas enormt bra i skolan och jag har träffat så mycket fina människor.

Inte nog med att jag haft en toppen dag i skolan utan har även 2 dagar denna veckan umgåtts med mormor och farmor. Båda två ligger mig varmt om hjärtat och när båda två blev cancersjuka med bara någon månads mellanrum blev relationen ännu starkare. Dem är sånna förebilder och med dem är de alltid nära till skratt. Sedan vill jag bara ge en fucking jävla hyllning till min fantastiska familj alltså så otroligt underbara. Jag hade inte kunnat vara omringad av bättre människor än dem.

Sist men inte minst, jag är så jävla lycklig över att jag har er. Att ni skriver så mycket fina meddelanden, att jag kan inspirera och hjälpa er. Idag känner jag att jag sprudlar av kärlek och lycka och de är en fantastisk känsla. Såhär vill jag leva resten av mitt liv. Att leva i tacksamhet, kärlek och respekt.

Jag hoppas ni alla har en fantastisk fredag och hörni, fortsätt kämpa❤️

Likes

Comments

Jag är psykiskt sjuk och har varit de i cirka 3 år. Under åren har jag begränsats otroligt mycket, inte pågrund av andra utan pågrund av mig själv.
Nedanför är några av de saker jag tampats med under hela tiden eller i perioder.

• Jag har inte burit de kläder jag velat för att de inte ansetts passa min kroppstyp.

• Jag har inte använt vissa färger och former på mina kläder då de skulle få mig att se "större" ut.

•Jag har inte sovit eller varit hemma hos vänner speciellt ofta då jag tycker de är otroligt "läskigt" vilket gjort att jag många gånger inte kunnat umgås med folk.

•Jag har inte kunnat åka buss då jag haft grov socialfobi

•Jag har inte kunnat vistas i dagsljus förutom då jag måste då jag ansåg mig som för ful.

•Jag har inte kunnat äta de jag vill då jag varit alldeles för fet för att ens tänka tanken.

•Jag har inte kunnat gå och handla eller beställa mat då de känns som om dem ser ner på mig.

•Jag har inte kunnat umgås med vänner och familj iklädd lättare kläder då jag döljde ärr.

Listan kan göra otroligt lång och de gör ont i mig. Alla dessa saker som andra ser som vardagliga är för mig otroliga utmaningar. Tro mig det handlar inte om att jag är lat när jag säger att jag inte kan gå och handla utan i mitt huvud har jag byggt upp ett kaos. Jag kommer skämma ut mig, jag kommer inte ha tillräckligt med pengar, kassören kommer döma mig för de jag handlar och en rad andra tankar väcks i mitt huvud. Klumpen i magen börjar alltså växa innan jag ens gått utanför dörren därför blir de att jag undviker det. Dock har de blivit mycket bättre de senaste och jag kämpar varje dag för att en dag kunna gå in i en affär och betala utan några bekymmer.

En annan grej är det här med kläder. Så länge som jag låtit mig begränsas pågrund av min kropp, jag som växer 80kg+ borde inte få ha magtröja. Att köpa andra alternativ än svarta jeans finns inte i min värld då man ser smalare ut i svart och ju smalare desto snyggare, right? Eller är de verkligen så? Nej de är ju faktiskt inte så utan de är bara något dumt vi i samhället hittat på.

Jag är trött på att låta mig begränsas därför utmanar jag mig varje dag för jag vill bli bättre. Jag vill kunna göra sakerna som alla andra gör i bara farten och en dag kommer jag lyckas. De klart att jag fixar det här, vägen dit är lång och krokig men på något vis ska jag ta mig dit. Jag uppmanar alla er med liknande begränsningar att våga pusha er för ingen kan övervinna era rädslor än ni själva. Vi gör det tillsammans men kom ihåg att de är inte ditt fel att du känner såhär, du är sjuk och de är okej att de tar tid. Så länge du orkar så är varje dag ett framsteg❤️

Nu skall jag börja fundera på att sova, hoppas ni haft en fin dag🙏🏽

Likes

Comments

Hej hjärtan!

Jag sitter just nu i skolan med tänkte bara slänga upp ett snabbt inlägg så ni vet att jag lever. Jag är nu inne på andra veckan i gymnasiet och jag är redan en aning stressad över läxorna och ansvaret man har. När jag gick i 9:an hade jag anpassad studiegång och var "sjukskriven" 1 gång i veckan. Jag hade även vissa timmar som jag spenderade på olika möten så hade en del frånvaro men de gick bra för mig trots allt och gick ut med bra betyg. Jag spenderade alla mina 10 grundskole år på samma skola och jag kände mig trygg med både lärare,elever och miljö.

Det är ju dock annorlunda nu, allt är nytt och lärarna vet inte om mina behov och jag är inte säker på att jag vill att dem ska veta. De känns jobbigt för mig att behöva vara en "börda" för skolan och jag vill helst förneka att jag mår dåligt och behöver de jag behöver. Jag funderar dock på att ha ett möte med mina föräldrar och lärare och eventuellt min psykolog om hur vi ska få min gymnasietid att fungera. Jag är dock inte säker men vi får se hur det blir! n

Skall ha presentation nu och jag är livrädd men men det gäller att kämpa på!

kram på er mina fina <3

Likes

Comments


Jag föddes år 2001 och de första åren i mitt liv minns jag inte mycket. Men åren gick och när jag var i 7 års åldern började jag förstå att man behövde se ut på ett visst sätt. Jag har alltid varit lång och i lågstadiet var jag längre än de flesta killar och tjejer vilket jag var stolt över. Men jag fick lära mig att killarna skulle va de som vara stora och starka att tjejerna skulle vara små och nätta. Den beskrivningen av en tjej passade ju inte in på min knappt utvecklade kropp. Jag var ju lång, bredaxlad och stark för min ålder men helt plötsligt så var det fel? Tiden gick och jag blev att mer och mer medveten om att jag hade större storlek på kläderna och att jag vägde mer.
När vi gick till badhuset fanns de en våg som alla turades om att väga sig på men jag klev aldrig upp. Jag på ca 10 år vågade inte kliva upp på vågen framför de andra tjejerna för jag visste ju, jag visste att jag skulle väga mycket mer. Tiden gick och jag lärde mig allt mer och mer. Jag såg smalare ut i svart och jag skulle inte ha kläder med ränder var bara några få av de tips och trix jag hade lärt mig innan tonåren.

Det är hemskt när jag tänker tillbaka på det, att dessa jävla ideal redan i den unga åldern hade svetsat sig fast i min hjärna. Idag är jag 16 år och kämpar fortfarande, jag bär än idag svarta byxor för att se smalare ut, jag tänker än idag på hur jag ska klä mig för att se smalare ut och jag tänker än idag på att min kropp inte duger. Jag har inte kroppen som samhället anser är idealet och jag kommer troligtvis aldrig heller ha det, men vet ni vad? Jag tänker fucka systemet och lära mig att älska min kropp oavsett om den passar samhällets normer eller inte. För vem fan ska tvinga mig att följa dessa oskrivna regler? Jag är trött på att låta mig begränsas, jag tänker bära bikini, korta tröjor och tighta klänningar och är de nån som har problem med de? Då har jag två ord till dig
FUCK YOU

Likes

Comments

Hej people!

Jag har denna veckan börjat första året i gymnasiet så har varit mycket nytt därav dålig uppdatering. Ni har tidigare läst om mitt dåliga mående som jag fortfarande inte är frisk ifrån därav kan uppdatering bli väldigt olika i perioder då ja ibland inte orkar. Ni som mår dåligt vet hur det kan vara och jag har bioplär depression alltså är jag manodepressiv och kan variera väldigt väldigt mycket.

I vilketfall tänkte jag i detta inlägg lägga fokus på "en hälsosammare livsstil" med detta menar jag både innefrån och ut. Träningarna har nu börjat dra igång, handbollen är i full gång och dansen är på g sedan har jag ju även gymmet. Träningen har varit sådär de senaste då jag är såpass "sjuk" att jag måste prioritera de psykiska framför de fysiska. Men nu tänker jag inte låta mig begränsas utan jag vill bli vältränad igen och uppnå mina personliga mål kring min kropp. Tränar gör jag ju men jag har tänkt att köra mer kondition och bränna fett samt äta hälsosammare.

Den här biten med mat har typ alltid varit jobbig. Jag har hetsätit, tröstätit, svält mig, spytt och försökt mig på dieter. Ni förstår själva att de är inget som varken håller i längden eller är speciellt bra. Så nu har jag tänkt börja med något som jag gjorde i början utav året och de är att i perioder utesluta "onyttiga" saker. Första veckan börjar man med något som man inte äter så mycket typ bullar och kakor för min del, andra veckan utesluter jag kanske läsk och sedan chips. Detta sätt gör de lättare att vänja sig av med dåliga matvanor då de kan kännas övermäktigt att bara sluta med allt direkt. Sedan får man såklart ha undantag om man känner för de men just nu hade jag tänkt köra på det här i ett par månader för att se om jag känner skillnad.

Jag har även börjat äta mer varierad kost som att tillexempel äta blomkålsmos istället för pasta eller havregrynsgröt istället för toast till frukost. Jag tycker de känns kul att prova nytt dock är de lätt att man hamnar i att göra samma gamla vanliga men försöker bryta den "trenden då maten ofta kan kännas enformig. I vilketfall tänkte jag nu införa denna period-uteslutning på min Instagram så att ni kan hänga med mig så vi tillsammans kan peppa varandra!!

Ha de bäst vänner❤️

Nedanför ser ni min frulle en utav dagarna, havregrynsgröt med lite proteinpudding nerblandat med bitar av nektarin.

Likes

Comments

Jag tänkte skriva ett par rader om kroppspositivitet och aktivism. Ett inlägg om varför man bör och ska älska sin kropp. Men idag går det bara inte. Jag har under års tid kämpat med Body Dysmorphic Disorder, BDD som innebär självhat och en skev självbild. Man anser sig som för ful och kan därav bli beroende av plastisk operationer, smink eller tatueringar för att få bort det "fula". Jag hade perioder då jag satt och sminka mig i ca 1,5 timme innan skolan för annars kunde jag inte gå dit. Mina sminknings till skolan var inte bara lite mascara och puder utan vi snackar eyeliner, lösfransar, countor och hela köret. De gick till och med så långt under en period att jag i princip vägrade att vistas utomhus i dagsljus.

Jag kämpar idag för att acceptera min kropp och bli den bästa versionen av mig själv men alla dagar orkar jag inte kämpa. När jag skriver detta inlägg är det söndagen den 20 Augusti och inom ett dygn kliver jag in genom portarna till gymnasiet. Jag har under hela min skolgång gått på samma skola, så oavsett hur dåligt jag mått har jag alltid haft skolan som en pelare att luta mig mot. Men den tryggheten är borta, imorgon möts jag av nya lokaler och nya människor och jag är bokstavligt talat livrädd. Jag har verkligen längtat till gymnasiet att få börja ett nytt kapitel men nu när de är så nära, när de är så verkligt så tvekar jag. Kommer jag klara det här? Kommer folk döma mig? Jag har ingen aning för jag har inte gjort något liknande.

Känslorna är överallt just nu och mitt i detta ska jag bestämma kläder. Jag har provat i säkert 30 minuter och sedan brister det. Tårarna börjar rinna och frustrationen blir enorm. Inget sitter bra, jag trivs inte i något och min dumma jävla kropp är så fruktansvärt ful och äcklig. I o med att dessa tankar kommer så kommer ännu mer självhat, varför hatar jag min kropp? Vem är det jag ska bli arg på för att jag känner såhär? Jag menar de är ju mina tankar men något måste ju fått mig till att tro att jag inte duger? Var de läkaren som sa åt mig att jag har för högt BMI och lider av fetma? Var de klasskompisarna när jag var liten? Är de pågrund av att den där killen inte ville ha mig eller är de samhällets fel? Jag är så kluven i det här med min kropp ena dagen accepterar jag den och älskar den Medans jag andra dagen skadar den och hatar så mycket de går.

Jag vet fortfarande inte vad jag ska ha på mig, jag hatar fortfarande min kropp och jag känner mig fortfarande så hopplös. Varför hatar jag något som varje dag ställer upp för mig, varför hatar jag något som står ut med allt jag gör mot den, varför hatar jag min kropp?

Likes

Comments

Klockan närmar sig halv 3 på natten, jag är trött men inte tillräckligt. Dagen har varit bra, jag har skrattat och mått helt okej. Det spelar dock ingen roll just nu, jag kan ha haft världens bästa dag men just nu spelar de ingen roll. Ångesten byggs upp inom mig, jag vill be om hjälp men vad ska jag fråga om hjälp för? Jag vet ju inte riktigt vad som är fel? I takt med att jag känner ångesten växa så knyter de sig i magen, blicken blir tom och jag fylls av en lustig känsla. En känsla som får mig att känna alla känslor gånger 1000 samtidigt som jag inte känner något. Jag vet inte hur jag ska beskriva det, orden räcker liksom inte till. Hur uttrycker man sig i skrivit kring något som inom en är världens största kaos.

När denna känsla infinner sig så kommer suger att självskada men även suget om att ge upp. Att bara inse att kampen är förlorad och ta sitt sista andetag. Det är så fel och så hemskt att tänka så men i dessa stunder så känns de bäst, jag längtar liksom tills dagen jag somnar och inte vaknar upp. Något sätter ändå stopp och det är hoppet och de sägs ju vara de sista som lämnar kroppen. Den gnutta hopp som ännu är kvar inom mig får mig att hejda mig. Men rädslan över att den spärren inte finns där någon dag är skrämmande, tänk om?

Dessa stunder är hemska men jag är van och jag vet att de snart går över. Men just här och nu känner jag mig beredd att ge upp, att bara lämna allt bakom mig. Men de är väl inte så de ska bli? Jag tänker inte låta mig övervinnas, vi kämpar på tillsammans trots detta förjävliga som ständigt pågår inom oss.

Nattliga hälsningar från mig❤️

Likes

Comments

Hej och välkomna till min blogg! Mitt namn är Hanna Albrektson, jag är 16 år och driver Instagram kontot Winning_Warrior. Eftersom det är mitt första inlägg här så tänkte jag att jag kunde dela med mig lite av mig själv, min resa och vad jag vill med det här.

Jag var 10-11 år när självkänslan började brytas ner, ni vet åldern där man börjar bli medveten om vikt, längd, storlekar osv. Jag har alltid varit något större än dem andra, jag var redan som barn ganska bredaxlad och jag både vägde och var längre än de andra tjejerna och killarna jag umgicks med. Med åren blev saker sämre och saker som var en trygghet var nu något jag höll mig borta ifrån. Jag började dra mig mer och mer åt folk med problem utöver det vanliga. Missbrukande föräldrar, Ätstörningar, Självskadebeteenden, våldtäktsoffer och jag ville ju hjälpa till. Tiden gick och jag var inte längre en vän åt dessa människor utan en psykolog.

Tiden gick fram tills en händelse som satt spår i mig resten av livet hände. En av mina vänner valde faktiskt att ta sitt sista andetag. Vi var bara 13 år och jag förstod inte riktigt hur man vågade och kunde göra något sådant. Jag skyllde på mig själv, varför kunde jag inte räddat henne? Det var då biten med att var psykolog åt mina vänner tog ännu större plats, jag låg vaken hela nätterna fall om någon behövde mig. Skolan tog stryk av detta och även jag för jag gick själv längre och längre ner. Jag mådde sämre och sämre och jag kände att jag gav alla allt medan jag själv blev lämnad kvar. För i min värld var inte mina problem tillräckligt allvarliga. Mitt mående var inte viktigt så jag slutade helt enkelt bry mig om mig själv.

Det ena ledde till det andra och jag hade inte längre livslust, jag hatade mitt utseende, jag började självskada och tankarna om självmord blev allt starkare och starkare. Men jag berättade inte för någon så nu drunknade jag inte bara i andras problem utan även mina egna. Skillnaden var att jag hade ingen att prata med, ingen visste för jag var den glada och positiva och det var fasaden jag länge höll uppe.

Men för 14 månader sedan gick det inte längre att dölja och jag berättade för mina föräldrar. Dem hade länge anat att saker var fel då jag var aggressiv och stötte bort dem. Flera gånger så uppmanade dem mig att prata med någon, även skolan hade varit på mig flera gånger men jag vägrade. Jag vägrade att tro att jag som hade ett sånt perfekt liv mådde såpass dåligt att jag behövde hjälp, jag kände att jag inte var värd de och att de säkert går över. Men för 14 månader sedan började resan mot ett nytt liv, jag slungades in i BUP världen och fick börja i terapi formen DBT, dialektisk beteende terapi. Terapin var dock inte tillräcklig och mediciner sattes in, det var ett helvete fram tills då jag för 1,5 månader sedan hittade Lamictal. Under denna resa har jag testat flera mediciner för alla möjliga saker, nya diagnoser kom fram hela tiden för att sedan tas bort. För mig var det en helt ny värld men jag märkte snabbt att de saknades resuser och kunskaper båda inom vård men även i samhället.

När de nya året tog start bestämde jag mig för att göra något jag själv hade behövt. Jag gick ut med mitt mående och startade Instagramen Winning_Warrior där jag delade med mig av tankar, kroppsposetivitet, erfarenheter och mycket mer. Det blev som min dagbok och den växte snabbt och jag fick otroligt mycket fin respons både från unga som gamla. Idag har jag närmare 7.000 följare och det har verkligen hjälpt mig. Jag har alltid älskat att skriva men jag kände för att utvecklas och skapa mer struktur, därav denna blogg. Många av texterna på Instagram får knappt plats och jag tycker själv det kan vara svårt att läsa utan styckes indelning. Så de ser ut nu kommer jag fortfarande ha daglig uppdatering på Instagram då de är lätt för många att bara scrolla igenom men att jag kommer förenkla texterna där och sedan hänvisa hit till bloggen!

Jag hoppas ni finner något som gynnar eller intresserar er här. I nästa kommande inlägg tänkte jag ta upp mer om mig som person för tro mig jag är mer än bara mitt mående och mina diagnoser. Kom ihåg att vara rädda om varandra och till er som själva tampas med psykisk ohälsa, kämpa på!

Kramar från Hanna <3


Likes

Comments