Pluggapluggapluggaplugga

Det är mina dagar just nu. Ibland känner jag mig som en idiot, kan ingenting och vill skjuta en vecka eller två på tentan, ibland känner jag mig som ett geni som kan quota litteraturen på studs. Ge mig tentan nu, jag klarar den med vänsterhanden liksom. Tillslut landar vi väl alla förhoppningsvis någonstans mitt emellan, där verkligheten finns. Varför är det så att de som har störst panik innan tentor och som tror att de inte kan komma ihåg sitt namn ens, ofta är de som får bäst resultat i slutändan? Är den typen av press sådana personen lägger på sig själva faktiskt det bästa alternativet när det gäller plugg?

Antar att det måste baseras på individer. Själv behöver jag nog avdramatisera plugget liite grann för att det ska gå som bäst. Jag gillar en utmaning, absolut, men jag behöver ha en punkt att starta ifrån. Både i litteraturen och i mig själv, mitt lugn och min egen känsla av att det kommer gå vägen. Sedan litar jag på att flowet kommer till mig så småningom och ibland, om inte till och med ofta, har jag rätt. Om det är någonting jag önskar att jag visste som förstaårsstundet är att tentor inte gäller liv och död. Det kommer att gå bra bara jag jobbar för det ordentligt och det får ta den tid det tar. Heja på mig på fredag!

Matchy, matchy!

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Idag sitter jag hemma och pluggar. Tänkte ge det en riktig 8-timmars arbetsdag, där jag växlar mellan att sitta i soffan, sängen, eller kanske till och med vid köksbordet eller på verandan om det blir en lika fin dag som det ser som ut just nu. Jag tycker om att plugga själv. Att vara själv alls egentligen. Jag uppskattar ensamhet och kommer nog alltid att vara den som behöver dra mig undan då och då för att ladda batterierna. Jag ser det inte som ett problem, utan som sagt, jag trivs med det.

Men - på utbildningen har vi ett riktigt bra gäng som hjälper varandra att plugga. Jag tror att jag skulle klara mig själv helt okej, men inte i närheten så bra som jag gör i deras sällskap. Man missar alltid någonting själv, glömmer av något kapitel eller kanske inte ens fick tag i en viss bok. Vi peppar varandra samtidigt som vi ibland är överens om att det är skit. Det hjälper också framåt ibland faktiskt, när man kan hata lite i grupp, bara man kommer vidare ändå och det gör vi ju.

Vi sitter hemma hos varandra och pluggar ibland. Det börjar med att vi är trötta efter dagens föreläsning men snart kommer vi igång och jobbar. Efter någon halvtimme går något över styr, någon katt går över ett tangentbord och skriver något märkligt eller så är vi kanske bara övertrötta eller hungriga, resultatet är oavsett att vi börjar fnissa av någon okänd anledning. Sedan jobbar vi lite hårt igen, garvar lite till... när vi skiljs åt har vi ändå får ganska mycket gjort som är av kvalitet och vi har klart för oss vad vi ska göra tills nästa gång.

Det hjälper verkligen att ha ett bollplank att diskutera med när frågorna blir alldeles för teoretiska och svåra att reda ut... Tänk att sitta med det där själv och tänka i cirklar. Fy. Eller att sitta med folk man inte tycker om. Jo, jag gillar människor i allmänhet. Jag tycker om dig tills du ger mig en anledning att inte göra det, för det mesta. Ändå, det hade inte alls behövt vara så att alla var så himla fantastiska som de är. Jag tänker ibland på parallellvärlden där jag är själv, eller där jag försöker undvika kurskamrater jag inte tycker om. Då kan jag snegla på raden av otroligt fina tjejer som sitter bredvid mig på föreläsningen och bli varm i bröstet. Det är helt osannolikt att det blev så bra.

Likes

Comments

Nu har jag varit på redaktionsmöte på Lösnummer! Kul! Spännande!

Jag har en känsla som jag tror att många kan känna igen sig i. Att jag har mycket att ge men vet inte riktigt på vilket sätt. På redaktionen till exempel. Jag tror att jag skulle kunna vara bra på flera saker där, bara någon gav mig en liten push. En liten knuff i rätt riktning.

Det gäller väl det mesta antar jag. När man pluggar till exempel, skriver en uppsats. Det kan gå så segt och vara så svårt att komma igång, men när det väl släpper och man kommer igång blir det oftast bra. Känslan just när det har släppt är ju för övrigt fantastiskt, det är som att man bara iakttar fingrarna som går över tangentbordet och ser texten växa på skärmen. En direkt ström från hjärnan till datorn. Då känns det så otroligt lätt också. Sen är det man producerar i en sådan stund inte toppmaterial såklart, om någon utomstående skulle försöka förstå vad det står skulle det nog vara svårt. Grejen är att man ska komma igång bara, komma till skott. Skapa råmaterial som man sedan kan omarbeta igen och igen, för att sedan lämna in något att vara stolt över.

Jag har förstått att det är det jag gör med min karriär nu när jag börjar på Lösnummer. Jag skapar en ruff grund till den som jag kan utveckla den till något bra i framtiden. Det är svårt att veta hur man ska börja. Här behöver jag hjälp och guidning för att ta reda på vad är bra på och vad jag tycker är roligt, först på Lösnummer och sedan i yrkeslivet. Förhoppningsvis löser (haha) det sig där, annars är det ju också ett tillfälle att träffa nya vänner, inleda samarbeten och bli inspirerad av andra människor. Det kommer bli så kul!

Likes

Comments

Hela sommaren har jag jobbat på eftermiddagarna och kvällarna, och mornarna/förmiddagarna ägnas ju då åt att vakna, laga mat och egentligen ingenting mer. Första veckan tillbaka på universitetet har jag pluggat på dagarna och jobbat på kvällarna, alltså har jag inte haft någon tid alls där jag kan göra vad jag vill.

Nu har jag inte jobbat på ett par dagar, men ändå inte gjort andra aktiviteter så att säga. Första tiden här behövs ägnas åt att komma ikapp. Ta det lugnt, försöka hitta lite dötid där huvudet kan rensas och bli tomt en stund. Nu har det gått några dagar och jag känner att jag börjar komma ikapp. Så skönt.

Idag, en helt vanlig söndag, har jag dessutom fått en del plugg gjort. Jag har satt in på livets bankomat och nu ska jag göra ett uttag genom att ligga raklång i soffan och tänka på vad jag ska göra på alla mina lediga kvällar som jag ska ha framöver. Det första som dyker upp i huvudet är att jag ska försöka ta tiden att promenera eller jogga runt Boglundsängens naturreservat i alla fall varannan dag eller så, med eller utan sällskap av hund och vänner.

Det kommer bli toppen.

Likes

Comments

Likes

Comments

Tiden är en tratt som reducerar livets oändliga möjligheter till exakt ett förflutet. - Bertil Martinsson

Mina mediatjejer och jag träffades på Hälls imorse för att plugga, men självklart började inte plugget så fort vi satte oss ned... Don't get me wrong, när vi väl pluggar är det bra och effektivt, det är bara att det tar en stund att hamna där. Det är nog bra också, det är umgänge och välmående. De där tjejerna är så fina och härliga!

Ett av många ämnen som behandlades innan plugget var ändå plugg-relaterat, nämligen vad man ska välja för kurser. Vårt program är uppbyggt så, att vi har vissa terminer där vi kan välja egentligen vilken typ av kurs som helst, de kan vara inom media och kommunikation men behöver nödvändigtvis inte vara det. Så mycket möjligheter! Vad ska man välja? Någon talade om att ta dubbla kandidater genom att ta in några ekonomikurser, någon blev inspirerad och fällde upp datorn för att kolla in kursutbudet, och någon annan talade passionerat om designkurser i Haag. Jag blir så taggad! Vad jag kommer att välja att göra vet jag inte, men den abstrakta bilden av hur framtiden kommer se ut... den inspirerar mig och får det nästan att pirra i magen. Det är egentligen helt sjukt att man kan, med vissa begränsningar, göra precis vad man vill i livet. Möjligheterna är enorma och så många. Tratten är så stor i ena änden, jag är i mitten och formar möjligheterna till ett exakt förflutet, och jobbar på att det ska bli så bra som möjligt. Med stöttning från min underbara omgivning såklart!

Likes

Comments

Jag och många i min omgivning anser att man ibland måste bryta ihop. Definitionen på att bryta ihop eller att ha ett sammanbrott innebär då ungefär en mini-variant av att gå in i väggen. Att man släpper ut allt som man har inom sig, gråter, kanske kastar något i ilska eller frustation, sedan lägga sig och vila ikapp. Gärna med en hund och några katter i sängen. Anledningarna till sammanbrotten kan variera i hög grad, men i slutändan handlar det om att man har varit stark för länge. Kanske har man haft en stressig period, gått igenom många förändringar senaste tiden... ibland kan det ju också kännas som att det kommer helt opåkallat från ingenstans. Säkert har det alltid någon slags botten även om det kan vara svårt att hitta källan. Kanske är det något flera år gammalt som bubblar upp?

Det råder i alla fall konsensus i min umgängeskrets att det är hälsosamt, det vidhåller jag nu också. Alternativet är väl att samla på sig allt och så småningom gå in i väggen på riktigt, det är ju så tidskrävande och omständigt. Antagligen otroligt obehagligt. Det önskar inte någon. Antar att det finns folk som aldrig släpper ut sina känslor alls på det sättet, det kan jag inte riktigt sätta mig in i och känner inte att jag har rätt att uttala mig särskilt mycket i ämnet...

När det gäller mina sammanbrott sker de väl med lite olika tidsintervaller, beror väl på vad som händer i livet. I regel skulle jag säga att det händer var tredje månad ungefär och pågår i 30 min till max 8 timmar. Jag känner mig själv ganska väl på det sättet och närmar mig ämnet på ett väldigt teoretiskt plan. Jag har fungerat på det här sättet så länge jag kan minnas egentligen, även om jag nu förstår mer av vad som händer med mig än när jag var barn. Ibland känner jag att får, vad det kan kännas som kommer från ingenstans, lite mini-hjärtklappning och att jag bara andas halvdant. Liksom drar luften halva vägen ned i lungorna. Då vet jag att det är på väg. Ibland glömmer jag bort vad det handlar om och kan förlora mig smått i den känslan och undra vad det är som händer, oftast kommer jag på; justfan, det var ett tag sedan jag bröt ihop nu. Oftast kan jag dock ha framförhållning, vilket är bra för att vardagen inte ska ta skada. Kan känna att det inom överskådlig framtid kommer att spricka. Då måste jag hitta en lucka i vardagen. Då är det dags. Maskineriet behöver rebootas, hårddisken är full och måste rensas, sedan måste jag starta om. Det är väl inget konstigt med det?

Men själva planeringen tycker jag är lite märklig. Rationaliteten är också lite konstig. Varför ska jag alltid vara så praktisk? Jag planerar in ett sammanbrott då jag vet att jag har tid med det. Najs. Känner jag för att kasta saker i frustration väljer jag en kudde som jag inte är rädd om och ser mig om för att undersöka i vilken vägg jag kan drämma den i utan att göra skada på någon inredningsdetalj i hemmet. Bra. Eller? Ibland kan jag ogilla att jag är så rationell. Tror att det är svårt att vara arg på mig av samma anledning, för att jag alltid har svar på tal och kan försvara saker jag har sagt, eller lägger mig direkt platt när jag inser att jag gjort fel eller sagt något dumt till någon. Kan knappt minnas att jag på riktigt bråkat med någon någonsin. Höja rösten och sånt. Även de få gånger det hänt är även det genomtänkt och planerat. Jag borde markera att jag verkligen tycker detta är viktigt, jag tar och smäller i dörren här så man förstår att jag är arg. Det är som om jag har studerat mänskligt beteende i teorin och faktacheckar inombords om det är legitimt att bli förbannad eller inte. Efter att ha funderat tar jag ett aktivt beslut om hur jag ska känna.

Jag tror att det är bra att tänka igenom vad det är man känner och vad det kommer ifrån. Ibland kan jag dock undra om det där är normalt att göra det i såpass stor utsträckning. Tänka först och känna sen. Framförallt om det är hälsosamt? Antar att huvudsaken är att man mår bra och det gör jag ju.

Likes

Comments