Header

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Nu har jag varit utan häst i ett år, det är en ny sorg för varje årstid.

Oj vad det låter bortskämt. Som att alla borde få ha en häst?

Det är inte alls det, snarare att jag alltid har haft häst. Hästar har funnits i mitt liv sedan jag var fyra år gammal. Förra året blev jag student och sålde min sista häst. Sista i bemärkelsen att det är den sista hästen jag kommer ha på många år. Jag har varken tid eller råd att ha häst, vilken student har det liksom? Jag vill inte klaga över det. Det är inget att klaga över. Det har varit ett enormt privilegie hela livet, som tyvärr måste sättas på paus till förmån för annat.

Jag tänker på det ofta, hästlivet. Oftast är det inte så farligt. Jag tänker tillbaka på nån ponny jag haft och blir lite munter. Vad fin han var ändå, Rizz. Vad kul vi hade det.

Men för varje ny årstid som kommit sedan jag slutade med hästar har det varit mer än så. Det är väl så när alla minnen från hela livet är förankrade i hästvärlden. Som när våren kom. Doften av fuktig mark som just gjort dig fri från kärlen. Då kastas jag tillbaka till förra året, och hela mitt liv, att jag äntligen kunde använda ridbanan igen efter en lång vinter men jag måste ta det lugnt i hörnen för det är halt. Då blir längtan nästan outhärdlig.

När sommaren kom och jag var ute och gick med Gunde på en grusväg. Såg den dammiga grusvägen under mina fötter och hörde knastret av mina fötter mot kornen. Det luktar torka och varm kropp. Jag kastas tillbaka till ritterna fram och tillbaka till ridhuset. Alert på vägen dit, trött och lycklig på vägen hem.

När hösten kom och jag körde förbi en åker. Bonden skördade och jag kom på mig själv med att tänka, vad bra, där får man säkert rida nu. Det är ett fysiskt sug i kroppen efter att låta hästen sträcka ut i galopp på en stubbåker.

Nu, sista spiken i kistan. Idag fanns det et tunt lager snö när jag var ute på Gundes morgonpromenad. Det luktar vinter. Hur luktar vinter? Jag vet inte, men det gör det i alla fall. Jag ser ned på mina fötter igen, det knarrar när jag sätter ned dem i varje steg. Jag får ett stråk av sorg, kan riktigt höra hovstegen där jag skrittar barbacka på min häst alla julaftons-mornar genom hela mitt liv. Känner värmen från den och ser hur det bildas moln runt huvudet när den andas. Min fuktiga andedräkt bildar en liten kant av frost på min halsduk.

Jag är så lyckligt lottad att få ha sånna minnen.


Likes

Comments


Igår var jag - hör och häpna - på Fröken Brogens Veranda. Tanken var väl plugg med gruppen, men ibland blir det ju inte så. Hade det otroligt mysigt!

När jag kom in upptäckte jag att Clara jobbade den dagen, en jättefin tjej både på in- och utsidan, som jag ser fram emot att lära känna bättre. Jag fick också en glimt av hennes föräldrar som var inne på ett snabbt ärende. Såg dem bara snabbt i ögonvrån, men jäklar vad lika de är Clara. Förstod direkt vilka de var.

När vi pratade om det senare förklarade Clara hur hennes pappa är en otrolig livsnjutare. Det är något som jag verkligen beundrar. Personer som är livsnjutare vet något som andra inte vet. Det finns en känsla där som jag inte riktigt kan sätta ord på, även om den är väldigt distinkt.

Jag tänkte tillbaka på hur jag har blivit kallad livsnjuare när jag var liten, speciellt av mina föräldrar. Har alltid älskat att ta långa bad (sörjer att jag inte har badkar nu något enormt), och när min syster var ute och lekte i snön i barndomen låg jag gärna inne på soffan med pappa och kollade på vad som nu var på TV. Så ska det låta, eller kanske nån fotbollsmatch.

Idag lyssnade jag på - också hör och häpna - på Alex och Sigges podcast. Alex berättade om en makalöst fin tavla ur livet, där han satt vi sin sommarstuga och såg en örn och två flygplan, vars ljud gjorde det hela jävligt stilistiskt och dramatiskt. Han klagade över hur han blivit så matt i hjärnan att han inte kunde komma på hur han skulle kunna förankra upplevelsen i något större sammanhang, eller i nån berättelse. Man skulle ju kunna hävda att man inte behöver göra det. Man kan se en fin scen, och det är det. Njuta av det. Men att inte känna det behovet är att vara "klar", säger Alex. Han fortsätter och citerar som vanligt Tranströmer som sagt något i stil med: Du är aldrig klar, och det är som det skall vara. Jag håller med.

Vart vill jag komma med detta kan man undra. Jo, jag upplever att det är en enorm skillnad på att vara livsnjutare och att vara lat. Jag har aldrig sett mig själv som lat, men har under perioder tänkt att jag är en livsnjutare. Att ligga kvar i soffan när Karin gick ut på kalla äventyr var för mig en chans att njuta av min pappas sällskap, av värmen inomhus och av den eventuella colan som jag kanske fått. Det handlar inte om att jag känner att jag borde gå ut men inte orkar, utan om att jag är precis där jag vill vara, och njuter i fulla drag.

Nu när jag oftast har så mycket att göra kan jag vara lite rädd att tappa bort livsnjutaren i mig. För den delen av mig själv är något jag värderar högt. Stressen gör det svårare att hitta dit. Det är väl det som folk pratar om, att man ska ta pauser i vardagen och så vidare. Men det är ju mer för att man ska undvika att bryta ihop. Undvika att tappa det och gå in i väggen. Livsnjutning är att kunna nå in bakom det. Att ta pausen inte bara för pausens skull, utan för att verkligen reflektera över saker. Kanske se ut över någon dal, upptäcka en örn, uppskatta hur vacker den är och spinna på idéer om hur den har det. Tänka på olika berättelser kring den. Samla saker till sin inre värld. Ta in livet, utveckla det och njuta av det.

Idag var jag också på Brogrens och på promenaden hem sken solen försiktigt. Jag rörde mig långsamt men energiskt. Noga med att spänna rätt muskler för att undvika ryggproblemen. Betraktade noga mönstren av trädskuggor som kastats på villors putsväggar. Tänkte på hur det ser ut som om det vore en liten by i typ Italien, utan att jag någonsin egentligen sett en italiensk by. Tog in allt och andades, stannade upp för att ta lite bilder. När jag kom hem var jag mer utvilad än när jag började promenera.

Är livsnjutning en ambitiös vila?

Likes

Comments

Blir inte så mycket plugg av när man har så fina vänner och gott fika!❤️

Likes

Comments

Att se sin stad utifrån

Morgonsolen

Claire de lune

Vännerna som karaktärer

Folket som statister

Hukar sig för kylan

Likes

Comments

Jag mår bra.

Det känns bra att vara hemma ibland. Framför mig har jag några tuffa veckors plugg, men det är inget problem. Det är roligt, kommer bli mycket att skriva, och jag har en totally awesome grupp som vanligt.

Jag känner att jag har mer energi. Har startat träningen långsamt, så som jag sagt till mig själv att jag ska göra. I veckan har jag simmat, gjort lite små övningar hemma, och kört lite yoga. Idag har jag yogat på morgonen. Fan, jag struntar i hur uttjatat det är, det ger verkligen en bra start på dagen. Nästa veckas träningsschema är gjort. Planerar att yoga på morgonen igen imorn, för resten av dagen har jag fullt upp. Senare i veckan kommer första joggturen på länge, funderar på att kolla in springrundan på Idrottshögskolan...

Well, där var det lite ointressanta grejer. Kul.

Min första krönika kommit upp på Losnummer.se, Örebro-stundenternas tidning. Ingen i min omgivning kan ha missat detta, och jag är rätt säker på att de är trötta på att höra om det. Det är ändå en big deal för mig, så jag bryr mig inte om det. Kanske kommer det här bli mitt framtida yrke. Det känns nästan som en ceremoniell stund. Det där var den första av många. Jag blir så taggad att göra mer för Lösnummer. Jag blir så taggad att plugga retorik nästa termin. Så taggad att plugga journalistik, design, eller nån slags skrivande utomlands någon termin.

Jag borde kolla vad jag ska äta till lunch. Tror det finns wokgrönsaker i frysen.

Okej, bye.

Likes

Comments

Likes

Comments

Målen är på god väg att nås. Jag sitter just nu med en rykande kopp chailatte som jag gjort själv av lite kaffe, starkt chaite och latte art-mjölk som skummats till perfektion. Faktiskt första gången jag provat att göra en sån hemma, men är riktigt nöjd med resultatet. I listan med mål från några inlägg tillbaka var det ju framförallt vanilj-latten som skulle göras och förfinas, men poängen är ju vardagslyx så vad spelar det för roll? Lika bra att hänga med i årstiderna, höst = chai.

Den andra saken på listan som ska vara på g är träningen. Det har inte gått bra hittills alltså. Nu har jag haft en ledig helt efter tre veckor med plugg upptill öronen och huvudvärk som default-läge. Så smått börjar jag känna mig redo att köra igång. Jag har haft en smärta i ryggen som har blivit värre senaste veckorna, antagligen just på grund av att jag inte tränat som jag ska. Hur ska jag då träna? I grunden är jag ju en löpare, och jag ska ju springa en halvmara i Göteborg i vår. Löpning får lov att vara i fokus, och så får det varvas med mag- och ryggträning. Tror framförallt att jag måste stärka musklerna kring ryggen, sidorna och magen för att inte ländryggen ska ta mer skada. Fokus på att bygga upp en ett skyddande lager runt den istället.

Jag. Måste. Hålla. Igång. Detta. Nu.

Jag känner mig själv och vet att det finns risk att jag slutar ta hand om min kropp när det nu kommer bli mycket plugg igen, men så ska det inte få bli nu. Nu börjar jag ju faktiskt få ont. Då måste jag vidta åtgärder. Har jag inte tid för det får jag lov att skaffa mig tid helt enkelt. Idag har jag börjat följa flera nya träningsbloggar som verkar trevliga, för inspo. Dessutom har jag shoppat lite inför detta. Pepp. Köpt något som kallas för Vinterlöpartights, och en Fleecejacka att ha under hösten/vintern. Som förslag till min shoppingbag på HM kom också löparvantar, men de kändes dyra. Istället klickade jag hem två par vanliga fingervantar till halva kostnaden av löparvantarna. Kändes mer rimligt. Nån av mina husdjur kommer säkert att gömma nån vante under soffan ändå, så det är bäst att köpa backup på en gång.


Likes

Comments