​För ett tag sen kom jag över ett inlägg som chockade mig totalt.

En tjej på 14 år skriver och berättar om sin födelsedag och om presenterna hon önskat och även fått. Låt säga så här... Jag vet att samhället ständigt förändras, men det här kändes verkligen chockande.

  1. ​Johnny Bulls
  2. Calvin Klein underkläder
  3. Hårfärg

Detta var den unika önskelistan som hon även stolt visade upp i bilder på bloggen. Jag menar absolut inte att hänga ut denna person eller andra som köper av samma produkter. Jag vill bara få fram och visa skillnaden på vad som har hänt och hur denna utseendefixering har ökat de senaste åren. Jag tycker det är extra viktigt just eftersom det handlar om barn. Unga tjejer i tonåren. Den här tjejen liksom många andra vill innerst inne inte ha de här produkterna. Dessa produkter står endast för att "förbättra" utseende och status.

På mina 14år hade jag absolut inget intresse för mode/smink/märkeskläder. - Vilket jag fortfarande inte har. Jag förstår helt enkelt inte grejen med det. Jag förstår absolut ni som har det som intresse eller hobby. Men de flesta använder det mer som en täckmantel och använder det för att passa in, få högre status eller för att få bättre chans hos killarna (tror dem).

Min önskelista kunde se ut så här:

  1. ​Böcker
  2. Färgpennor
  3. Diddl papper
  4. Böcker (återigen)

Dessa produkter (eller föremål) var något som jag hade användning av och gjorde mig glad. Jag tror knappast produkterna ovan uppfyllde samma mål.

Jag vill be dig att tänka över innan du köper eller önskar något. Speciellt du som är ung. Du förstör så mycket av din ungdom genom att ständigt försöka leva upp till samhället. Gör inte det. Var unik. Var du!​

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Den 2:a April var det "Världsautism- dagen" och som jag sagt tidigare så känner jag väldigt starkt för barn med diagnoser. Barn som är som vilka barn som helst. Enda skillnaden är att de ständigt blir missförstådda.

Jag tycker detta är viktigt, inte bara autism men vilken diagnos som helst. Folk är så okunniga. Och okunnighet gör folk bara dummare. Okunnighet gör saker främmande. Och det som är främmande är konstigt, udda och lite läskigt.

Därför skall vi sprida kunskapen om alla världens diagnoser. Nu hyllades autismen och jag tycker ni skall alla gå in på denna länk nedan på bara 1.30 min.
​Titta och lär. Få kunskap och döm inte andra!

Klicka här för att bli kunnig

Likes

Comments

Vad gör egentligen modet för nytta?

Enligt mig gör modet ingen som helst nytta alls utan är mest opraktiskt. Mode idag är ett stort intresse, speciellt hos unga. Man tycker om kläder och vill följa trenden - vilket är helt okej. Det jag inte tycker är okej är att själva grejen med mode har gått så extremt till överdrift. Det är inte ens kul längre. Ungdomar idag köper inte kläder och andra produkter för att de innerst inne vill ha dem. Utan de köper dem för att andra har dem. De köper dem för att kunna passa in bland vänner och i samhället. Dels så köper vi ständigt nytt hela tiden. Vi tröttnar på något vi haft en vecka och när nästa så kallade trend börjar hakar man på den med.. Täck då bara på hur mycket miljön får lida för att vi ska köpa nytt hela tiden för att sen bara kasta bort för att vi tröttnat på det!?

Ursäkta mitt ord val, men jag vill nästan spy när jag ser folk gå med exakt samma kläder. Jag tycker det är så fult. Ett exempel är att VÄLDIGT många killar (inte alla) går med halvlångt bakåtkammat hår (backslip), täckt av en hel burk vax. Uppvikta jeans, en tröja och denna blåa populära jacka var och varannan köper. ALLA ser likadana ut och jag tycker faktiskt det är så otroligt sjukt och fattar inte ens grejen. Jag har till och med börjat visa agg mot Odd Molly och deras populära jackor/koftor man knyter i en rosett över bröstet. Bara för att ALLA går runt i det. Jag fattar inte varför man vill se ut som alla andra. Jag vet att många köper dessa kläder för att få högre status. Att det skall synas att man har pengar när man kanske egentligen inte har det.

Vad som beskymrar mig mest är att det har gått så långt som till grundskoleålder. Barn på 12 år som genom att bära ett märkesplagg försöker passa in i bland sina vänner och i samhället. Jag har sett föräldrar klä sina barn på 1 och 3 år i märkeskläder. Trånga jeans, halsband och skor de inte får smutsa ner. Vad händer egentligen!? Varför gör man så? Man lär ju barnen med en gång FEL saker. Detta är inte rätt. Barn skall inte tänka på statusar på det sättet och de ska absolut inte känna att de inte kan leka bara för att dem inte får smutsa ner sig! Skärpning!

Och allt detta för pengar. Man ska ha de bästa kläderna, man skall ha den perfekta kroppen - Bullshit! Jag vill ha ändring på det här, vill du det också så tycker jag att du skall liksom jag stå upp för dina åsikter. Sprid dem vidare. Detta är inte okej längre. Jag menar inte att man inte skall få köpa märkes kläder längre. Men köp produkten om du GILLAR den. Inte för att ANDRA gillar den.

Jag följer inga moden. Jag tycker inte om att köpa en produkt bara för att alla andra gör det. Ser jag något som jag tycker om, så köper jag det. Mode eller ej.

Detta är mina egna åsikter och menar inte att hoppa på någon. Detta är endast för att skriva av mig och samtidigt hoppas på att få lite samtyckande respons utifrån. Tack.

-Wilwarin

Likes

Comments

Igår var det dags för svenska folket att rockasockorna. En dag som skall uppmärksamma Down Syndrom och allas olikhet. 

Ofta är det att vi väljer att uppmärksamma en dag utan att faktiskt förstå vad det innebär. Jag tror att många väljer att uppmärksamma bara för att visa sig duktig, och återgår därefter till sin vardagliga bubbla där olikheter inte existerar.

Vad jag vill komma fram till är också att: Vad gör vi för skillnad genom att ta på oss omaka strumpor? Hur hjälper det? Visst, vi visar att vi står för allas olikheter men mer då? Vad gör vi när dagen är slut? Vad händer med de resterande 364 dagarna? Varför ska de bara få uppmärksammas under en dag? 

Olikheter finns, och olikheter är bra. Varför skilja på dem och oss? "De" är lika mycket "oss" som vi är. Varför dela upp det? Sluta inte uppmärksamma!

-Wilwarin

Likes

Comments

​Vad menas egentligen med en "naturlig makeup"?
​Det mest naturliga är ju hur du ser ut utan någon makeup alls. Enligt mig är ingen makeup naturlig. Något sånt finns inte. Man lurar bara sig själv med att säga att den är naturlig.

Varför sminkar vi oss, ändrar vårt utseende och säger att den är naturlig? Det hänger egentligen inte ihop. Jag veta att fler av er säkert tänker att "naturlig makeup" är de små justeringar som görs för att framhäva det ena och andra...

Jag menar inte att klandra alla som sminkar sig. Jag använder mig själv av mascara. Saken är att jag hela tiden hör uttrycket "naturlig makeup" så mycket att man börjar fundera - vad är det som egentligen är naturligt? Det mest naturliga är faktiskt så vi föds. Skall man gå djupare på ämnet kan man säga att det heller inte är naturligt att gå med kläder, men den diskussionen tar jag inte upp nu.

Det här är endast mina egna tankar och åsikter och menar därmed inte att hoppa på någon. Vad anser du med en naturlig makeup?

Likes

Comments

Att vara skadad innebär inte bara att man har ett synligt sår på kroppen. Att vara skadad kan även innebära att man hela tiden bär med sig ett sår inombords. Ett sår som läker väldigt väldigt långsamt.

Många av oss lever ett rikt liv och glömmer snabbt att det finns dem som inte har det lika bra som vi. Att det finns dem som föds och växer upp i en familj där dem inte är välkomnade. Och då menar jag barn. Många barn lever även idag i vårt fina Sverige under väldigt svåra förhållanden.

Barn som under 4 år inte vet något bättre än att våld och sexuella övergrepp är en del av vardagen. Dessa barn behöver ett nytt hem. Ett hem med omtanke och kärlek. Men innan dess behöver barnet få stanna hos en foster mamma. En person som ser till att barnet börjar känna och utveckla en trygghet både till sig själv och andra. Barnet kan under den här tiden upplevas vara aggressivt och svårhanterligt. Men är innerst inne bara väldigt sårat och ledset. Bara väldigt skadat.

Jag har läst flera böcker av Cathy Glass, en foster mamma i uk, som i sina böcker skriver och berättar om varje enskilt barn hon har tagit in i sitt hem. Otroligt fina böcker som borde läsas av alla.

Några böcker jag rekommenderar är:

  • Damaged
  • Mummy told me not to tell
  • The saddest girl in the world

Likes

Comments

Det har varit en hård dag och du kan äntligen slå dig ner i soffan framför tv:n. Din sambo som hade bestämt träff med sina vänner hade precis låst dörren om sig och gått. Strax efter hörs ett gällt skrik från barnkammaren. Din några månaders gamla dotter har vaknat igen. Irriterat slänger du iväg tvkontrollen och går mot barnkammaren med tunga steg samtidigt som du muttrar dystert. Du försöker få ditt barn att somna om igen, men tänker inte på vad du använder för röstläge. Ett röstläge som din dotter skulle mått mycket bättre utan.

Du älskar ditt barn och skulle egentligen aldrig bete dig så, men du känner dig extremt trött och orkar inte med något alls just nu. Men upprepade gånger kan handlingar som dessa skapa en rädsla hos barnet. Vilket kan leda till en desorienterad anknytning hos barnet som väldigt osäkert inte riktigt kommer veta om du är en trygghet eller inte.

Tänk på vad du gör och hur du gör det. Kommer du på dig själv någon gång försök visa ditt barn igen att du ber om förlåtelse genom en kram eller liknande. Allt du gör sätter spår. Möt istället ditt barn med ömhet och omsorg.

Likes

Comments

Vi kvinnor ska vara smala, ha en vältränad rumpa, platt mage och långa slanka ben annars duger man inte. Asså vah? Hör ni inte hur sjukt det låter? Men det är just så dagens samhälle ser ut idag. Alla dras in i den jävla kroppsidealen även om man inte ens är medvetna om det, även jag. Det finns tillfällen då även jag tittar ner på min mage och tycker den är för tjock bara för att den putar ut lite - vilket är HELT normalt. Alla har vi vissa delar vi inte tycker om. Varför då? Varför gillar man vissa delar men inte alla?

Jag tycker det har gått alldeles för långt, det är inte okej längre. Någon måste sätta stopp, men ensam är det svårt.

Tyck om din kropp! Bry dig inte om vad andra säger. Du är du och därför är du unik. Tänk vad tråkigt om alla går runt exakt likadana (vilket jag redan sett mycket av).

Usch säger jag bara!

Likes

Comments

​Har länge känt att jag lagt allt för mycket tid på sociala medier som Facebook och Instagram. Man kan verkligen ligga en hel dag och bara klicka och scrolla. Det är helt sjukt när man tänker på det.

Jag vill inte det längre. Jag vill inte tänka tillbaka på mitt liv och se mig och mobilen. Jag vill se mig själv tillsammans med nära och kära. Jag vill se att jag kunnat arbeta hårt för att uppnå mina mål. Och det tänker jag göra nu. Jag tänker inte längre sitta dag ut och dag in med att scrolla igenom Facebook där det ändå inte händer något.

Mitt konto har jag kvar, men appen från mobilen är nu borta. Man måste inte vara helt fast i vad som händer hela tiden. Jag vill nu istället lägga min dyrbara tid på att vara med dem jag älskar och göra saker jag tycker är kul!

Hejdå Facebook, jag hoppas vi inte ses på länge :)

Likes

Comments

Varför finns jag? Vad är mitt syfte? Vad innebär ett liv och varför har jag fått det? Vad händer sen och hur känns det? Många frågor har kommit till mig och jag vet inte riktigt vad jag ska göra.

Jag bor här i en liten stad i Sverige på en planet kallad Jorden (Tellus) mitt i ett universum som är så stort att vi inte ens har någon aning om vart det börjar eller tar slut.

Men VAD är universum egentligen? Vad finns runt om oss?
Vad är egentligen ett liv, och varför har just jag fått ett?

Det känns som jag hela tiden levt mitt liv efter ett schema. Ett schema som vi alla omedvetet går efter. Vi vaknar, går till skolan/jobbet, kommer hem fixar mat och går sen sover för att vakna upp och repetera allt om igen följande dag. Det så kallade "målet" på allas scheman är att växa upp, bilda familj, bli gammal och sen lämna denna värld. Men varför då? Vad är egentligen meningen med det om vi alla lever utefter samma syfte?

Men vad händer sen då? Vad händer när vi lämnat detta så kallad liv. Går vi tillbaka till att vara "ingenting"? Vad är ingenting? Hur känns det?

Jag vill inte glömma. Jag vill inte glömma mina nära och kära. Jag tror att det som känns jobbigast med själva döden är att glömma allt och inte längre kunna få vara med min älskade sambo, resten av min familj.

Tiden som jag har fått här. Den går så otroligt snabbt. Snart är den borta. Och vad händer sen? Jag vill göra något meningsfullt av min korta tid här på jorden, men vad ska jag göra? Vad är MITT syfte?

Likes

Comments