Mycket har hänt på det senaste tiden men inget viktigt som jag skulle kunna komma på, men nys blev jag kär i en kille som använde mig som en (Han visste att jag tyckte om han)föremål och så klart så uppfatta jag ingenting jag var ju liksom kär i han, "Kärlek är blind" men det är inte kärleken som är blind det är ju jag. Jag är ju så dum i huvut, men detta "kärleken" dröjde inte mer än 4 veckor (tack o lov).

Det berodde på att han åkte iväg i 2 veckor, jag började hänga med en annan kille som jag har varit granne med i ~2 år, han är en spel nörd så inget konstigt att jag inte hängde med Han, han såg knappt nån solljus.

Vi började hänga pga pokemon go (i know I know 😂) vi spenderade varje dag med varandra och så klart faller jag för människan. Saken är att han är 5 år äldre än mig och han snackar alltid om hur jobbigt det är när små tjejer håller på med Han (13-14) (Jag själv är 14). Ibland så känns det att han verkligen tycker om mig och sen sekunder senare snackar han om att brudar är jobbiga. Och jag börjar fatta hur trög jag är att jag tror att jag har en chans med Han. Han får mig att tro att jag kan fixa deta att detta kan bli en fin o lång förhållande.

Han vill alltid att jag ska gå med och fånga pokémon, han lyssnar på vad jag har att säga, Han undrar vad jag gör då o då jag inte är med han, han frågar om jag hade kul då o då vad tänker jag göra när jag åker iväg, inte äns mina föräldrar fråga mig såna frågor.

Han är en väldigt snäll o fin kille med en fin personlighet, det jag är rädd för är att han ser på mig som en snorunge som en barn som han är med bara föratt det är roligare att fånga pokémon med nån mer, men ändå så brukar han vilja att gå med mig än med nån annan på gården, föratt när nån annan person eller snorunge hänger på då säger vi båda "OHHH nej".

Jag tycker ju ofta att det är mitt fel när nåt fel/dåligt händer, jag skyller mig själv så jag vill inte trycka på vad vi har nu för att den finna leenden jag får av han kan försvinna när som helst, om jag trycker på detta vi har just nu.
Förresten så orkar jag inte ta första steget om o om igen 😂

(Den killen som jag vart kär i förut tycker säkert om mig fortfarande och undrar varför jag är så dryg, saken är att jag hatar varenda sak han gör, jag vill inte äns se han, han frågar om jag kan ge han det eller hjälpa han med nåt, så hittar jag en ursäkt föratt inte ge/göra/hjälpa honom med någonting 😂)

Tack o hej
Önskar er alla som läst en trevlig liv

STAY ALIVE |-/

Likes

Comments

-Marilyn Manson

Ja... Hur ska man börja. Kanske från början.
Jag var liten och glad barn
(Allting började från 1:an)
När jag började skolan hade jag det svårt som barn, inte bara med betygen men också med vänner. Jag hade bara en vän, som var min granne. Det fanns en tjej som var nån sorts chef över alla tjejer i klassen, hon bestämde när någon var vänner eller inte. Så en dag så sa hon till alla tjejer
-ingen får vara vän med henne! (mig)
Och anledningen var tydligen att jag råkade dra i hennes skjorta på idrotten. Konstigt nog så var hennes skjorta helt okej. Då var jag helt ensam, ja förutom killarna, jag har alltid varit bättre vän med killar, jag har mer gemensamt med killar än med tjejer, ja och då hängde jag med killar, men en dag så sa den tjejen att ingen borde vara vän med mig, att jag är dum och sånt, och gissa vad, hon sa det framför alla även läraren hörde det, vet ni vad hon gjorde?
INGENTING
hon bara stod där och fortsatte att babla.
(Bara så ni vet så bode jag i Litauen då)
Jag sprang ut ur klassrummet gråtandes för det var inte första gången hon kalla mig nåt fullt eller lämna mig utanför tjej gruppen.
Jag sprang till min mamma eftersom hon jobbade som lärare i samma byggnad, som tur så hade hon ingen lektion då. Och så fortsatte två år till i skolan. Tills jag fick ta reda på att jag ska flytta till Sverige. Jag tänkte att allt kommer att bli så mycket bättre, nytt språk nya människor. Den första staden jag bode i var Finspång. Det var ett jätte vacker stad jag älskade att bo där, men när det gällde skola, då skulle jag hellre stana hemma, eftersom det var värre där än i min hemland, jag blev rejält mobbad, men jag hade en vän som var en kille. Vi båda kunde knappt svenska, men på nåt sätt så kunde vi kommunicera. Men mobbningen slutade inte bara darför att jag hade en vän. Den fortsatte och blev bara värre och värre med tiden. Jag var typ vän med alla killar, men det var tjejer som mobbade mig. Men som tur så gick jag i den skolan bara i tre månader. Då flyttade jag och min familj till Norrköping den underbara staden som den var då. Jag började skolan där när jag var 10 jag skulle ha gått i 4:an då men jag blev flyttad ner en klass, för att "jag hade börjat skolan för tidigt i mitt hemland " jag var lite förbannad då men jag brydde mig inte riktigt efteråt. Jag hade redan en vän på första dagen eftersom han kom ifrån samma land som jag. Vi blev bra vänner och sen blev vi vänner med en till kille i vår klass som kom från Lettland. Vi viste inte det men vi var den coola engelsk pratande gänget, eftersom vi pratade engelska med varandra (NO shit 😂). Jag gick med de killarna i samma klass i ett år tills vi alla började gå i en svensk klass. Den äldsta gick i en annan skola och den andra gick i en annan årskurs. Jag hade självklart en till vän som var en tjej,  jag hängde med henne också,  till slut så blev vi jätte bra vänner, men hon var ett år äldre än mig, så vi träffades ännu mindre när vi gick till våra svenska klaser. Ja, men när jag började svenska klassen då hade jag redan vänner där, för att tydligen så tyckte folk om mig. Men då kort efter började jag bråka med en tjej som alla hade bråkat med. Tydligen så störde hon på sig allt jag gjorde, den sista bråket vi hade var om hur jag rörde schack figurerna. Dumt nog så blev hon förbannad och gick ur klassrummet och så till läraren, jag vet inte vad hon sa men aja bråket blev värre och jag sa till henne att hon förstörde mitt liv, det var ett sett att få av mig henne. Sen började en tjej från internationella klassen jag blev bra vän med henne även om vi hattade varandra på samma gång men vi är fortfarande bra vänner vad som än händer. Jag gick i den klassen i 2,5 år, jag tyckte att det var en rolig klass även om alla lärare och även rektor hatade oss, men vi brydde oss inte
"we were rebels"
Sen när det var dags att välja en skola i 7:an, då vallde dem mesta hagaskolan (min vän inkluderad )och några djäknepark. Jag hade valt enebyskolan med några till i min klass. Klassen som jag skulle gå i första början var full med folk jag inte kände då byte jag klass där jag kände folk. efter nån tid var jag vän med alla, alla var snälla, och jag älskar den klassen det är nog det bästa som har hänt mig. Alla där är snälla och vänliga.💞💞💞

Likes

Comments