View tracker

Godmorgon!💕

Igår skrev jag om skolan och vad jag känner för de,, idag tänkte jag skriva om vad som gör att jag kommer på andra tankar, som får mig glad

Han är helt fantastisk, den som får den sämsta å värsta dagen till den bästa.

Han har varit min stöttepelare och mitt lyckopiller i bara 4 år, men han är ändå det bästa jag har!

Borde jag skriva mer om honom? Om från dag 1 tills vart vi står nu? För det har varit en enorm resa. Ha en fin tisdag!💕

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Det här är mitt första inlägg, jag är en tjej, 16 år, och jag heter Wilma.

Som dom flesta går jag i skolan, och jag har kämpat mig till gymnasiet. Som har varit den tuffaste striden i mitt liv. Jag vet att jag inte är ensam om det, och det är nog därför jag börjar min blogg med dethär ämnet.

Sen jag började högstadiet, 2012, ändrades min syn på skolan, lärare och betygsystemet. Från en glad tjej med massa vänner som älskade skolan, till någon som hellre stannar hemma än att gå till skolan. Jag blev skoltrött utav många anledningar, men främst pågrund av lärare med med utlärnings brister, som hellre la skulden på eleverna när dom gjorde allt för att få ett E, men missar en liten del av något och får då underkänt. Och med det skrivet, även betygssystemet. År av lögner från lärare som försäkrade sig om att man får den hjälp som fanns, och förminskade mig, gjorde att frånvaron ökade och ökade. Hur kan inte lärarna se eller förstå att när en elev är så less för att man verkligen försöker, men ändå räcker inte det till, att det inte räcker med ett "ryck upp dig nu" "du kan bara du försöker". För nu sitter jag här, jag skulle börja ettan på gymnasiet i år, men läser istället upp ämnen jag inte klarade av förra året.

Jag vet mycket väl att det inte bara jag som går igenom samma situation, och hoppas på bra respons, eller om vad jag ska skriva nästa inlägg eftersom jag är ny på det här.

Varför förstår inte lärarna?

Likes

Comments

View tracker