View tracker

Gråter lite. För det är så här att den 26/7 kommer jag se Beyoncé Knowles Carter live i Friends Arena. Hur sjukt??? Jag köpte hennes nya album Lemonade från Tidal för 190kr idag och jag ångrar mig inte för en sekund. Kan titta på hela hennes visual album (såg den idag och typ dog) och lyssna på alla låtarna separat. Vilket jag gör nu. Ångar inte köpet för en sekund. Alltså det är helt otroligt hur jävla cool hon är. Samtidigt som hon är så himla truthful, känslosam och djup. Har bara lyssnat på albumet två gånger och snart och jag älskar den redan. Den har så många blandade känslor. Pray you catch me? Aj där föll en tår. Don't hurt yourself? SLAY. Sandcastles? Där föll visst en tår för att den är så fin. Freedom? Revolutionerande. Nä. Faktumet att jag inte behöva vänta på att albumet släpps på Spotify eller liknande och kan jag lyssna på den redan nu är 10/10. Behöver inte ha internet eller nåt. Bara starta datorn och klart. Ska till stugan imorgon. Gissa vad jag kommer göra? Låt oss bara säga att jag antagligen kommer kunna sjunga rätt högt när jag är tillbaka i stan. Vänta bara.

Beyoncé är verkligen min största inspiration. I worship her. Och ska få se henne på riktigt. Och har GOLDEN CIRCLE BILJETTER?? Och vi ska pressa oss mot scenen jag och Sara. Kommer vara så nära henne det är helt sjukt. Hoppas jag inte svimmar. Det hade inte varit så kul då.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Favoritband 1.0?

I nuläget är det ju lätt min nyhittade kärlek Title Fight. Post-hardcore/indie rock/melodisk hardcore/shoegaze/dröm pop. Helt fantastiska. Älskar dem så mycket, det är inte ens okej. Gnälliga härliga gitarrer med mycket dist. Verkar vara väldigt skön och röjig stämning på deras spelningar osv. Massa stage dives. Är fan kär i Ned Russin. Sån jävla närvaro och inlevelse på scenen. Heelt sjukt. Samma med Jamie Rhoden. Hade kunnat skriva hur mycket som helst om hur mycket jag gillar det här bandet men ska stanna här. De ska spela med Bane i Juni. Det hade varit schysst att se. Men lite jobbigt att åka till USA för det kanske. Men någon gång vill jag verkligen se dem live.

Favoritlåt?

Svårt. Men just nu måste det nog ändå vara Your Pain Is Mine Now, Blush och Rose of Sharon. Hatar att välja ut specifika favoritlåtar av artister/band men det får bli de här låtarna nu.

Favoritalbum?

Har faktiskt inte lyssnat på alla albumen än, jag jobbar mig igenom dem. Just nu faktiskt. Men jag älskar ju verkligen deras senaste album Hyperview. Tycker också sjukt mycket om deras EP Spring Songs. Men som sagt: har en del kvar.


Likes

Comments

View tracker

Klockan är närmare två på natten och jag sitter i sängen, käkar godis och lyssnar på Spotify. Har varit på Folkets Hus och repat hela dagen inför showen på Torsdag och när jag väl var hemma halv nio fanns det ingen tid till att vila. Det var bara att sätta sig framför datorn på en gång och förbereda mitt tal till nationella provet med en stor energidryck till hands. Höll på med arbetet i drygt tre timmar sen gjorde jag mig klar för att sova. Men nä. Den där energidrycken gjorde vad den skulle och att sova var inte ett alternativ på ett tag. Men efter att ha försökt ett tag iallafall bestämde jag mig för att använda tiden väl och starta datorn och fortsätta med mitt tal. Jag skriver om djurförsök. Uppgiften är att prata om någonting som skulle göra livet bättre för mig själv och andra och jag valde (tack vare tips från vänner och en favvo-vegangrupp) att prata om just djurförsök och hur det finns alternativa metoder istället för att tortera och döda vackra oskyldiga varelser. Det är lite kämpigt att fördjupa sig i ämnet, kolla videos o.s.v men det är så viktigt. Hoppas starkt att någon går över till cruelty free företag och produkter.

Känns lite skumt att jag faktiskt väljer att jobba istället för att typ kolla på serier som jag vanligtvis skulle ha gjort om jag inte kunde sova men det är viktigt att jag får klart det här. Dessutom brinner jag ju för såna här ämnen så det känns bara bra att faktiskt få prata om det och förhoppningsvis göra någon skillnad. Vi får se. Nä, nu måste jag fortsätta med det här. Ska nog sätta undan godiset så att jag kanske blir trött om ett tag och kan sova så jag orkar upp för ännu en till dag av repande.

Likes

Comments

I denna stund ligger jag under täcket med låtar av The Tallest Man On Earth spelandes i hörlurarna. Genom fönstret ser jag hur gatulamporna lyser upp snöflingorna som faller över Kiruna once again. Jag nästan fryser av att bara se det. På något vis känns det nästan som första snön i Oktober ute, men nej det är April. Trist värre. Om snön bara kunde smälta någon gång istället. Det här är nog den värsta perioden av året enligt mig. Då ena dagen är full av sol och värme och man tror att sommaren äntligen närmar sig. Men sen så faller snön igen. Men you know what they say: Det måste komma ny snö för att smälta den gamla. Det låter ju bullshit tycker jag men det är väl sant. Men vill bara snabba på processen nu. Jag är spyless på vinter.

Tio veckor kvar till sommarlov. 70 dagar. Ännu färre skoldagar. Nästa vecka har jag bara skola onsdag och fredag p.g.a show med esteterna (jag skriver det som att jag inte är en del av dem haha). Sen kommer det en del röda dagar längre fram. Sista spurten, det går fort. Snart är jag där. Bar asfalt, jeansjacka (eller ingen jacka), varma dagar, svala nätter. Jag längtar. Så mycket att jag inte ens märkte att min överdrivna hicka har försvunnit. Men jag är fortfarande kvar med snökullar, vinterjacka, isfläckar, mörker. Men det är okej. Jag tänker rida ut stormen med ett leende på läpparna. Och det kommer vara värt det. Håll ut.


Likes

Comments

Nu har jag rakat håret. Först var jag nöjd som fan. Sen såg jag mig i spegeln igen och fick lite inre panik. Sen vaknade jag på morgonen och tänkte "ja okej det här är väl rätt nice" sen fick jag panik på riktigt. Bölade och hela köret. Men nu är jag nöjd igen. Tror det håller den här gången.

Likes

Comments

This is the day. 2016-03-27. Jag ska raka mitt hår. Ett mer spontant beslut som många av mina andra håridéer. Mina vänner har varit med i princip varenda gång jag bestämt mig för att ändra någonting med mitt hår. Una har fått klippa hälften av mitt hår klockan elva på kvällen. Sara har fått färga mitt hår rött efter ett snabbt besök på COOP. Under det senaste året jag gjort något annorlunda, även fast det inte varit allt för stora grejer, har jag tänkt "Det är ju bara hår" och det är precis så jag tänker nu också. Det är ju roligt att experimentera med sitt hår! Mitt hår började sin karriär som näst intill vitt, sen blev det en lite mörkare blond med åldern. Jag har haft bruna slingor, blont hår, ljusbrunt hår, blont, ett försök till platinum blond, brunt med gråaktiga slingor (jag vet inte hur det råkade bli så men det var inte så schysst färg), kallare brun, varmare brun, rött. Jag tror det där är hur mitt hår sett ut genom åren. I ordning dessutom. Men det blev så många olika brun där att jag tappat bort mig lite.

Jag har alltid känt en viss trygghet bakom mitt hår, vilket jag tror det flesta gör. Och jag vill känna på hur det är att inte "gömma sig" bakom det. Anledningen till att håret ryker idag har ingenting med min politiska åsikt att göra. Ja ,jag är feminist men vad jag tror på sitter inte i mitt hår. Klart som fan att jag tycker att kvinnor ska ha lika stor rätt som män att raka sitt hår utan en anledning men jag gör det inte för att bevisa något. Så spare me the sexist comments. Jag gör det för att det verkar som en rolig grej. Och sen är det som nytt när det växer ut igen. En ny start. Det här är ändå någonting jag skulle ha gjort så småningom i livet så varför inte nu? Jag fyller 17 i år, med (förhoppningsvis) hela livet framför mig. Varför vänta? Jag är jättetaggad. Samtidigt som jag är skiträdd. Men det blir nog bra. Jag ser fram emot det.

Likes

Comments

Här sitter jag igen, en natt som många förut, och går igenom mina Spotifylistor. Någonting jag gör väldigt ofta har jag insett. Är det inte märkligt hur en låt kan komma att ha en så stor betydelse för en för att man lyssnade på den under en viss period i sitt liv. Hur mycket känslor det kan finnas i en låt. Kärlek, lycka, smärta. Vilket kan vara exakt samma sak. Och är det inte typiskt att även fast man vet att den här låten har en sån stor emotionell inverkan på dig, kanske på ett negativt sätt många gånger, så väljer man ändå att lyssna på den. Men jag tycker det är det fina med musik. Det ligger så mycket mer i det än bara text och ackord. Det är minnen och känslor. Just nu browsar jag genom min The Smiths lista och har en sån överväldigande sommarkänsla i kroppen. Jag förälskade nämligen mig i det här bandet i början av Juni och lyssnade på dem hela sommaren igenom. Det var knappt så att folk fick prata när The Smiths spelade. Töntigt som fan, men jag på riktigt gråter när jag skriver det här. Inte för att jag är ledsen men för att deras låtar kommer med så många minnen för mig. Kan inte riktigt förklara det men jag tror de flesta kan relatera i den känslan. Sommaren 2015 var en underbar tid för mig. En oerhört viktig tid. Det här var en period jag äntligen blev tryggare i mig själv. Jag visste vem jag var och vad jag stod för. Och jag lärde känna mina idag närmsta vänner. Jag säger det inte nog ofta men att jag lärde känna de här människorna kom att betyda så mycket för mig. Jag älskar dem allihopa så himla mycket. Det är nog det bästa med den sommaren (fast mer slutet av den): Häng fram till fyra på morgonen. Bara flera flera timmar av skratt och glädje tillsammans med dem. Och Guitar Hero. Haha jag undrar om det ens var normalt hur mycket vi spelade Guitar Hero under den perioden. Nej, jag måste nog tagga ner på den här nostalgitrippen och stänga av musiken innan jag sprängs. Men fan vad bra de är. De förtjänar all uppskattning i världen. Jag vet att jag gått igenom perioder som känts extra jobbiga, och kommer helt säkert gå igenom fler men jag vet att det kommer bli okej för att jag har dem. Jag ska aldrig någonsin ta mina vänner för givet. Aldrig.

Likes

Comments

Ibland är jag rädd att folk tror att jag är planetens drygaste människa. Pratar jämnt om hur mycket jag hatar det här och det där. Men jag är ju ändå en människa som älskar väldigt mycket. Som Straight Edge t.ex. Jag tror jag haft en åsikt kring alla typer av droger så länge jag kan minnas. Har aldrig känt mig nyfiken av att ens testa på att röka en cigg, snusa eller dricka. När så många runt om kring mig började utveckla en större nyfikenhet kring det här vid tolv, trettonårsåldern fattade jag inte hypen. Det kändes bara onödigt. Om jag hade vetat om att det faktiskt fanns ett samlingsord för att hålla sig borta från allt det här lite tidigare hade jag nog kallat mig för Straight Edge redan då. Men det var nog först i nian som jag på riktigt hörde om Straight Edge och slängde in det ordet i min självbeskrivning, någon månad efter att jag blev vegetarian.

Ungefär samtidigt som jag upptäckte Straight Edge upptäckte jag även Hardcore. Och det är väl inte så konstigt med tanke på att det hör ihop haha. I'm not gonna lie, första gången jag hörde Hc fattade jag inte riktigt hur man kunde gilla det. Jag lyssnade ju jämt på chillåtar. De var mina trogna vänner som röjde till Rather Be Dead och mitt huvud snurrade lite. Kan även bero på att det var under Vakan, klockan var typ tre på natten och jag ville inget att än att sova. Men så kände jag iallafall: "Vad är det här?" Men ungefär två månader senare bestämde jag mig för att ge det en till chans. Så jag började lyssna på The E.P. Compilation, Rather be Dead inräknat, och All Out War. Jag tog steget och gjorde en ny Spotifylista med New Noise som första spåret. En låt jag ännu inte ledsnat på. Efter det blev det Black Flag, Abhinanda, Inside Out och annat gott. Idag är den senast tillagda låten på listan Torch of Reason av WOLF DOWN.

Så ligger det till. HC och Straight Edge. Helt fantastiskt. Missförstå mig inte nu: Jag bryr mig inte om vad andra gör. Alla har friheten att göra sina egna val. Jag dömer ingen. Men jag är Straight Edge.

Likes

Comments

Jag är en person som oroar mig jävligt mycket inför framtiden. En aning ohälsosamt, kan jag väl tänka mig. Samtidigt ser jag ju fram emot framtiden. Jag vill upptäcka världen. Dra en Eat, Pray, Love.. typ. Resa runt, käka god mat, meditera. Det hade varit nice. Kanske bli lite kär. Det är ju småmysigt.. Men det är en annan femma. Inte mitt mål med att resa med andra ord.

Någonting jag gjort ett flertal gånger i några år nu är att googla "Platser du måste besöka innan du dör." Då kan det komma fram t.ex Tianzi Mountains i Kina. Det är långa och smala berg. Några av dem når över 1219 meter över havet?? Förstår du vad coolt. Så coolt att de var med i Avatar. En annan plats jag hade velat besöka i Kina är Red Flute Caves. Det är en grotta, över 200 meter lång, som står i en vattenerosion. Hela grottan lyses upp av massvis av lampor i olika färger. Jag vill till Kärlekstunneln i Klevan, Ukraina. En tunnel som omringas av vackra gröna träd. (Googla) Det finns så många fascinerande platser runt om i världen. Jag vill resa runt i några år och se dessa platser. Jag vill frigöra djur. Göra en skillnad. Hade varit nice att turnera också.. Sen så småningom vill jag settle down, troligtvis någonstans i södra Sverige, i en lägenhet. Då vill jag fortsätta med musik, adoptera djur. Bo tillsammans med någon annan kanske. Adoptera ett eller två barn. Kanske ännu mer. Möjligtvis ett barn jag själv fött också. Vem vet. Vi får väl se. Min värsta rädsla är att jag ska sitta, 50 år gammal, kvar i Kiruna, tillsammans med någon snubbe jag inte är så jävla kär i egentligen, bara för att jag inte vill dö ensam, med ett jobb jag avskyr och drömma tillbaka till tonåren. Nej fan heller. Det får inte ske. Däremot skulle jag kunna vara okej med att jag sitter kvar i Kiruna, 50 år gammal, med någon jag fortfarande är skitkär i tillsammans med våra adopterade barn och djur och äter en lyckad veganmiddag framför teven. Det där med att bo i Kiruna känns ju inte speciellt nice men jag kan acceptera det. Så länge jag gjort någonting med mitt liv och är lycklig.

Varför oroa sig så himla mycket egentligen? What happens, happens. Och det är väl lite spännande att inte ha en enda aning om hur livet ser ut om 10+ år. Bara leva.

(Ni kanske märkte att rubriken kommer från en låt av Descendents. Smooth, eller hur?)​

Likes

Comments


Hallå! Det här känns ytterst konstigt. Jag har nämligen inte bloggat sen 2014. Trodde jag hade lämnat den tiden bakom mig efter ett tiotal bloggar med ointressanta innehåll men hej, här är jag igen. Och att blogga på en ny främmande sida lät ju även som en kul idé. Men okej, varför bestämde jag mig för att blogga då? För att förklara det måste jag även berätta att jag har två stora rädslor. 1. Att jag kommer titta tillbaka på mitt liv och känna att jag inte gjort tillräckligt. 2. Att jag glömmer bort hälften av vad jag faktiskt gjort. Så anledningen till varför jag gör det här är väl nummer 2. Jag satt på bussen på väg hem i eftermiddags och fick en upprepad tanke i huvudet. Hur mycket av den här veckan kommer jag minnas inom en månad? Jag kommer ihåg att jag pratade om just det här förra året i November. Rädslan att glömma. Jag packade ner många fina minnen under 2015 och tanken att jag en dag kommer glömma bort många av dem skrämmer mig, helt ärligt. Jag vet, jag vet.. Det är en del av livet. Men om jag inte kan komma ihåg allting kan jag ju åtminstone skriva ner det så jag en dag kan gå igenom allt och glädjas av vilka lyckliga och röjiga dagar jag haft. Enligt mig iallafall. Även om jag inte rikigt minns dem.


Likes

Comments