Det pågår en kamp inom mig, en för det som är friskt och en för det som är sjukt. Man kanske inte kan förstå hur man kan vilja ha något som är sjukt med det kan man för det är som en trygghet som man vant sig vid. Och man kan heller inte säga att ätstörningen inte fyller någon funktion för det har den gjort, på ett sätt har den fyllt en funktion för mig i 6 år. Men nu måste jag hitta något annat som kan fylla den funktionen, frågan är bara vad det är.

Kanske skulle jag automatiskt börja bli mer frisk om jag inte hade all denna tid jag har nu för att spendera att tänka på allt som är sjukt. Om jag hade jobb eller höll på med en utbildning kanske jag inte skulle hinna tänka så mycket på om hur mycket jag vägde eller vad jag åt eller inte åt. Eller skulle det bli tvärt om att ätstörningen skulle få ännu större grepp om mig för att jag inte "hade tid att äta" för jag jobbade eller pluggade. Jag vet bara att som det ser ut nu så har jag inte den mentala orken än för att orka plugga eller jobba, jag är inte riktigt där än. Kanske går det om några månader, när jag kommit igång mer med maten och kan ta mer ansvar för det själv.

Men som jag skrev i början av inlägget så pågår det en ständig kamp inom mig om vad som ska får ta mest plats, sjukdomen eller det friska och det är sååå utmattande. Man kan på en dag hinna ändra sig tuuuuuusen gånger, allt från "NU ska jag verkligen ta tag i det och bli frisk som det bara gå, jag skiter i vågen" till "Åhhh jag vill bara väga si och så lite och nu ska jag aldrig mer äta" det är verkligen inte en lätt match. Men jag antar att det är så det är när man går emot ätstörningen, den gör allt för att få vara kvar och för att man ska välja den i stället. Men det gör det inte mindre utmattande, man blir så trött och helt förvirrad av alla de snabba svängarna. KAnske blir det lättare att välja det friska ju längre fram i"recoveryn" man kommer. Det vore hemskt om man skulle behöva leva i detta limbot för evigt.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

​Trots att jag inte tycker om det och trots att jag verkligen ibland hatar att vara där tror jag att det är precis vad jag behöver. 


Det är verkligen inte kul alla gånger att vara där och det finns mycket i det konceptet jag inte håller med om. Men det som är bra är att man får varierad och bra mat där som gör att jag kanske vågar äta lite bättre här hemma. För som det ser ut nu de dagar jag ​inte ​varit på dagvården har jag snabbt fallit tillbaka i gamla spår med kall-frukost-mat... Det är inte bra för det är det som gör att jag sedan kanske tar bort även det och tillslut inte äter något alls. Jag känner igen mönstret. Det som är bra med dagvården är att där äter man annars får man näringsdryck, så hur eller hur kommer man få i sig energi. Sen håller de reda på tiderna man ska äta på och ser till att allt är serverat (i alla fall för mig i början) de håller koll på en hela dagen så att man får i sig det man behöver. Och trots att jag inte är så förtjust i detta så måste jag erkänna att det är rätt bra ändå. Det är ju en lösning på mina problem som är att jag inte äter när jag ska och inte det jag ska heller. Så jag kan få tycka att dagvården är skit men det är kanske just det jag behöver just nu. Jag trodde innan att jag skulle klara det själv men jag hamnar som sagt direkt ner i gamla vanor igen och dit ska jag inte. Jag ska framåt inte bakåt. Så dagvården kanske inte är ett så dumt allternativ ändå. 


Och som sagt, jag behöver inte tycka om det jag ska bara göra det, för det är näringen som ska in och inget annat och är detta ett bra sätt att få in näringen på då är det så, då får jag tycka vad jag vill om det men jag klarade det ju inte så bra hemma själv. Hur mycket jag än ville klara det så var det för svårt, är för svårt. Då får jag helt enkelt krypa till korset och erkänna att det finns hjälp som är bra att få. Det är min slutsats i det hela, 

Det tar mig emot att erkänna att jag inte klarade det, men samtidigt inte direkt förvånad, det är ju en svår grej att ta sig igenom själv och jag kanske klarar det lite längre fram när jag har lite mer att stå på men såhär i början är det nog bra att vara på ett ställe där jag slipper ta ansvaret över när vad och hur och bara fokusera på att göra det. Hur mycket det än tar emot att erkänna att jag inte var bra nog att klara det hemma själv. Så nu ska jag se till att få lite fler dagar inbokade på dagvården, kanske hela veckan framåt. Vi ska ha ett möte om det i morgon och på tisdag och då får jag hoppas att de har samma syn som jag på det hela och låter mig gå kvar, men det tror jag. 

Likes

Comments

Nu har jag varit hemma en dag, eller hemma och hemma sov hos Sebbe i natt men det är ju som hemma det också. Nej men det har väl gått okej med maten. Det är svårt men jag vill kunna klara det själv helst utan ABC och dagvården där. Jag tror det kommer gå bra i alla fall men det har jag ju redan skrivit om.

I alla fall känns det skönt att vara delvis fri och självständig. Vi ska ha ett möte idag om hur vi ska gå vidare med allt. Är lite nervös inför det men jag ska stå på mig och göra det som känns rätt för mig och gå på den känslan jag har. Jag vill ju bli frisk men det måste vara på mina villkor för annars kommer det aldrig hålla i längden.

Var i alla fall underbart att få se hästen igen! Även om jag känner att jag tappat en massa muskler när jag red henne lite men det får väl ta sin tid att komma tillbaka och innan jag har den där känslan igen. Men det kommer nog snart, idag får jag i alla fall lite ridhjälp av en tjej som har hjälpt mig att hålla igång Lillis medan jag varit inlagd. Jag får ta små steg i taget, skynda långsamt liksom. Men det känns bra att vara utanför en avdelning i alla fall och nu kan det bara bli bättre :)

Jag tror dock att det är viktigt att jag får bestämma över mitt liv och göra mina val utan att ha massa olika som lägger sig i och vill bestämma. Jag ska ju leva ett självständigt liv så småningom utan varken mamma o pappa, ABC eller andra hjälpmedel. Då måste jag få börja nu och forma mitt liv. Sen gäller det ju att välja "rätt" och hållbara alternativ, exempelvis är svälta sig inte ett hållbart alternativ men det förstår jag ju också.

Blev lite rörigt inlägg men det är så det känns just nu i mitt liv, lite rörigt.

Likes

Comments

Dagen på dagvården gick bra, jag känner mig fortfarande lika motiverad som innan och det är skönt för då blir måltiderna inte lika kämpiga, fortfarande tuffa men inte alls omöjliga. Äter fortfarande 1/4 portioner men det är ju inte det som spelar roll egentligen utan min inställning till maten som spelar roll. Nej men som sagt dagen gick fort och utan några egentliga konstigheter.

Ett roligt besked jag fick idag är att jag kommer skrivas ut från avdelningen i morgon på morgonen! Efter nästan 3 veckor instängd ska jag nu äntligen få komma hem. Men jag är verkligen glad över denna inläggningen, även om jag inte varit lika positiv hela vistelsen kan jag nu när jag ser på det såhär med facit i hand säga att det nog var väldigt välbehövligt och bra. Jag har kommit långt i tankesättet på dessa veckor och även rent matmässigt, jag har ätit saker jag inte ätit på flera år och ändå överlevt! Nej men nu känner jag att jag har styrkan och kraften att orka kämpa på hemma själv. Jag kommer fortfarande få ha dagvården och det som hjälp ett tag till tror jag, vi ska ha ett möte om det på fredag där jag, mamma, L och en från ABC ska planera min framtid. Min tanke är att jag inte ska behöva gå hela dagar på ABC så som jag gjort denna veckan utan i stället bara komma dit för att äta lunch och sedan äta de andra målen hemma. Jag har ju även något som heter boendestöd som jag kan ta hjälp av vid matsituationer fast på hemmaplan då. Ett boendestöd är ett tema av människor som kan komma hem till en själv och ge stöttning och stöd i lite olika saker, i mitt fall är ju maten det jag behöver stöd med. Så det har jag också att ta till om jag vill det.

Men vi får se lite på fredag vad ABC och L tycker, de kanske inte alls har samma tanke som jag. Men jag tror inte att jag kommer behöva vara på dagvården hela dagar. Sen kommer jag och L fortsätta vårt jobb med DBT:n och jag går ju även i grupp där. Puh det är många ställen jag har att ta hjälp av....

Är så glad över att äntligen få komma hem, det har varit tuffa veckor här på avdelningen men så här i efterhand är jag glad över att jag blev inlagd den där söndagen. Ska bli underbart att få sova i sin egna säng och sköta om sin häst. Verkligen underbart!


Likes

Comments

Jag har aldrig känt mig så motiverad som nu, aldrig haft så många mål och delmål som nu, har aldrig riktigt våga känna det jag känner nu, en slags beslutsamhet om att bli helt frisk. Samtidigt har personerna i min omgivning aldrig varit så skeptiska känns det som. Det känns inte som om någon av dem tror mig när jag säger ”Jag kan nog klara mig hemma nu, det kommer gå bra utan dagvården eller sjukhuset”. Då känns det som om ingen av dem tror mig eller tänker att jag skulle kunna klara det här, att jag inte skulle ha viljan eller motivationen eller orken att kålrå mig själv. Jag kan förstå deras oro eftersom det inte är så många dagar sedan jag inte klarade mig själv över huvudtaget, men som jag också sa har jag aldrig haft en bättre plan eller motivation som nu.

Det är svårt när man känner att ingen annan tror på en, att de tror att jag kommer hamna på botten igen, att de tror att jag behöver mer stöd än vad jag själv anser mig behöva. Det blir att jag känner det som om att ingen tror att jag klarar det, som att ingen tror på min kraft och viljestyrka att bli frisk.

Det jag känner är ju att jag inte behöver den hjälpen jag har nu, som dagvården exempelvis, jag tror jag skulle klara av att äta hemma nu. Det skulle vara svårt men jag tror jag skulle klara det faktiskt. Där är både mamma pappa, Abc och L min behandlare skeptiska. De vill gärna se mig gå på dagvården i några veckor till. Men jag känner mig nästan sjukare när jag är där med alla regler och alla de andra i gruppen med liknande eller samma problem som jag, det blir lite en ond cirkel. Jag säger inte heller att det inte är bra hjälp jag fått på dagvården, jag säger bara att jag inte tror jag behöver det mer utan blir nog bättre om jag får komma hem och kunna sköta maten själv. Sen förstår jag mina närståendes skräck att jag ska sluta äta igen, men för mig är den obefogad för jag har en plan som jag kommer hålla. Jag är målmedveten och driven till att detta ska fungera och då kommer jag till vilket pris som helst försöka hålla det. Sen vet jag att detta är en lömsk sjukdom som nästlar sig in i alla skrymslen och vrår så fort den får chansen, jag är medveten om det och kommer få vara extremt uppmärksam på alla de där tecknen som visar om sjukdomen tar mer mark.

Men vi kan väl ta en minut och vara helt hänförda över min motivation och min VILJA att klara detta med eller utan vården. Det känns i alla fall helt fantastiskt för mig att känna det så. Jag ska bara få med mina närstående och mina behandlare på min plan och min motivations nivå. De är skeptiska nu men när de ser att jag menar allvar kommer de hänga på mig också. Jag måste bara få en chans att visa att jag kan detta själv.

Likes

Comments

Jag överlevde dagvården igår, det var kämpigt som tusan och jag ville bara rusa dör ifrån vid ett par tillfällen. Men jag gjorde inte det. Det känns bra att ha klarat det och jag vet att det kommer bli lättare om jag bara fortsätter på det här sättet. Jag gick helt in i min bubbla när vi skulle äta, tittade inte på de andra utan fokuserade på mig, det fungerade faktiskt för då märkte man inte om det var någon som hade det jobbigt eller så.

Ångsten på kvällen sen var dock väldigt jobbig, ångest över "all den mat" jag hade ätit. Så kvällsmackan gick inte alls. Men jag tänker att det är den stora bilden som gills inte de små detaljerna om jag äter macka eller inte på kvällen utan vad jag ätit under dagen. Så jag tyckte jag var duktig igår.

Ätstörningen ska inte få vinna detta, jag ska utnyttja den hjälpen jag blivit erbjuden nu till att inte hamna på botten igen. Tillbaka dit vill vi inte.

Nu låter det kanske alldeles för positivt oh så enkelt som jag får det att låta att vara på dagvården var det inte riktigt, det var riktigt kämpigt och tufft. Men det var i alla fall inte så illa som jag trodde det skulle vara och det är ju alltid något!

Likes

Comments

Så nervös inför idag, men jag vet tt det nog kommer gå bra. Det är ju för att hjälpa mig. Och jag ska bara köra mitt race, inte bry mig om de andra och deras kämpande, jag kämpar för mig själv och ska inte låta mig dras in i någon tävling om vem som äter minst och har det svårast. Jag ska ta vara på den här chansen till hjälp, så jag kan komma vidare i mitt liv. Jag ska se detta som en möjlighet och som en bra hjälp och inte som ett straff eller som något dåligt. Jag vill ju bli frisk, jag vet att det är kämpigt men det är priset man får betala för att bli fri och jag vet att det är värt det.

Så nu ska jag verkligen kämpa för att göra det bästa av det för mig. Det är bara jag som kan kämpa för detta, ingen annan kan äta åt mig, tyvärr. Jag ska verkligen göra mitt allra bästa och det får vara gott nog, sen får vi se hur långt det räcker. Jag får påminna mig om detta varje gäng jag ska äta tror jag, det kommer ju komma tillfällen när jag inte alls kan se det på det här sättet men förhoppningsvis är de dagarna räknade.


Likes

Comments

Jag vill knappt ens skriva ut på bloggen om hur jag blir när min ätstörning tar över mig. Och nu kanske du tänker "vadå ta över?", men det är precis det den gör ibland. Som mamma och pappa brukar säga "Nu pratar vi bara med ätstörningen och inte med Wilma". För så blir det ibland, om jag känner mig pressad eller stressad eller utsätts för att äta något som jag förbjudit mig själv från att äta, eller blir hindrad från att kompensera då kan det hända att ätstörningen tar över. Då finns det inte mycket förnuft kvar, då är det känslorna som styr över mitt agerande och det jag säger. Jag har aldrig sagt så mycket dumma saker till mamma och pappa som när de försökt få mig att äta.

Det är otäckt för man känner inte igen sig själv, det är som om en inre kraft tar över och säger alla de där dumma sakerna och gör allt det där som jag, Wilma, aldrig skulle drömma om att göra. egentligen. Som att spraka sönder dörrar, kasta saker omkring mig, skrika massa fula saker och säga att jag hatar mina föräldrar. Men egentligen är det inte jag som hatar dem, det är ätstörningen som hatar dem för att de försöker få mig att äta. Då blir ätstörningen otroligt arg och det är den som då tar över och styr mig. Det låter helt absurt när jag skriver det såhär men det är precis så det känns, som att bli styrd. Ätstörningen kan alla tricks och knep för att slippa äta, den vet att blir den tillräckligt arg och vild så måste mamma och pappa backa för att inte riskera att hamna i skottlinjen för ätstörningens utbrott. Den vet att de inte vågar stå emot den när den är så vild och stark. Det är förkrossande för mina nära och kära att se ätstörningen ta över, de ser ju bara den Wilma de älskar stå där och säga alla dess dumma saker och göra allt det där vilda. Men egentligen är det ju ätstörningen.

Att vara närstående kan verkligen inte vara lätt, jag kan inte föreställa mig den maktlösheten de måste känna när man ser en person man älskar tyna bort dag för dag och bli mer och mer personlighetsförändrad och allt mer en sjukdom. Jag kan bara se det ur min synvinkel som drabbad men inte som anhörig, men det jag märkt på mamma och de andra är att de verkligen inte har det lätt.

Likes

Comments

Att göra saker för min egna skull har länge varit laddat för mig. Eller rättare sagt, det har inte funnits att jag kunde göra det för mig själv. För jag behövde ju ingett, jag är inte värd något eller har rätt till något. Att äta har varit just en sådan sak som jag inte "behövt", varit "värd" eller haft "rätt" till. Min kropp var inte värd att få mat, självhatet styr öve vad jag ska få äta eller inte. Jag har dessutom alltid känt det som att jag äter för någon annans skull, mammas pappas skull, eller Sebbes men aldrig för min egna skull. För att jag ska må bra, det finns inte på kartan. Detta gör ju att jag inte kommer vidare. Jag kan inte gå igenom ett helt liv och äta för andras skull, då kommer jag hela tiden falla tillbaka i gamla vanor så fort ingen av dem jag äter för är där. Jag måste se till fördelarna för mig och min kropp som finns med att äta. Varför behöver just jag mat, för att må bra själv. Inte för att göra mamma eller någon annan glad. För egentligen spelar det ju ingen roll för dem om jag äter eller inte, eller jo de blir oroliga men det är jag som får alla de dåliga "biverkningarna" av att inte äta så som att bli trött, orkeslös, yr och svimfärdig. Jag måste börja ta eget ansvar över mitt matintag, se det som att jag gör detta för min egna skull ingen annans. Gör jag det för någon annan kan jag lika gärna sluta nu, för det kommer aldrig att bli frisk för någon annans skull. Det måste komma från mig, jag måste vilja det och måste se fördelarna för just mig och min kropp.

Att börja äta för sin egna skull är inte lätt. Men nödvändigt. Jag måste bli frisk för min egna skull. Annars kommer jag aldrig vidare. Om jag hela tiden skulle äta för någon annans skull skulle jag aldrig kunna vara själv för då skulle jag ju bli tvungen att äta för mig och det håller ju inte att alltid ha sällskap. Sen ska ju inte ansvaret för att jag äter ligga hos dem omkring mig, visst kan de stötta och finnas där men det huvudsakliga ansvaret måste ligga hos mig ömjag vill bli frisk, och det vill jag ju.

Så nu ska jag verkligen öva på att tänka att jag äter för min skull, för att min hjärna ska fungera, för att mitt hjärta ska orka, för att jag ska få komma hem och rida, för att jag är värd maten, för att jag inte behöver kräkas eller tokträna efter, för att jag också ha rätt till ett friskt liv. Detta ska jag tänka på flera gånger varje dag, speciellt när jag ska äta.

Likes

Comments

Mötet igår gick mycket bra, vi kom fram till att jag ska får börja på dagvården nu på måndag men att jag där ska fortsätta äta 1/4 portioner i all fall fram till torsdagen då ska vi ha ett nytt möte och utvärdera hur det gått. Men det känns bra i alla fall att få ett datum nu när jag ska börja, slippa vänta. Sen pratande vi lite om hur det kommer se ut i framtiden och att man kanske inte måste vara på dagvården varje dag framöver, att man sen när jag kommit igång kan gå dit några gånger i veckan bara för att få stöd vid måltiderna. Så det köades ju också bra.

Sen fick jag även beviljat att åka på permis idag, så från 14:30-20:30 tiden har jag permission. Ska hem till djuren så klart, underbart skönt att komma ifrån avdelningen lite.

Maten här på avdelningen går.... okej tror jag, det är lite olika. Jag har fortfarande väldiga problem med den lagade maten, medan frukosten och mellanmålen går lite lättare. Men vissa dagar går det bättre och andra dagar sämre. Jag har massa fix idéer kring maten och hur den ska ätas och vad som kan ätas och det kan ibland ta över, men för det mesta får jag i mig något av det som står framför mig och det är ju ett jätte stort kliv om man jämför med de första dagarna jag var på avdelningen när jag inte fick i mig något alls. Så det är jag lite nöjd med, att det går framåt sakta, med myrsteg men ändå framåt.

Idag blir utmaningen att äta hemma, och då äta samma läskiga 1/4 mackor som jag gör på avdelningen. Annars brukar det vara så att så fort jag kommer hem byter jag ut allt det som känns obehagligt till det som känns "safe" och då kommer jag ju inte framåt, jag måste utmana mig lite. Det är lite som att bygga muskler, kör man på exakt samma belastning hela tiden händer det tillslut inget, man måste lägga på lite tyngre vikter för att bygga upp sig och det är precis samma sak med maten. Måste våga prova nya saker för att inte skapa massa tabun och undvikande av olika livsmedel. Så utmaningen idag blir att äta middag hemma och kvällis.

Likes

Comments