Vad är jag utan min ätstörning? Det är en fråga jag ställer mig själv gång på gång, men svårare att svara på. Det är klart att det finns mycket jag är förutom den, men samtidigt har jag under de 6år jag haft den också byggt en identitet kring den. En identitet som ätstörd, som en som äter dåligt och inte av allt, som en person med problem.

Det är ju väldigt negativt, att den blivit så fäst i mig att jag till och med identifierar mig i den. Men det behöver inte vara så alltid, man kan separera sig från sin ätstörning. Måste separera sig från den och skapa distans till den som något man har just nu och inte något man är. Jag är inte min ätstörning, jag har för tillfället en, det är stor skillnad och något jag måste påminna mig själv om.
Det är delvis det som gör det så svårt att bli av med den, för vad och vem är jag utan den och vad ska jag göra med alla de känslor som ätstörningen trycker bort? Hur ska jag hantera dem om inte med träning och svält?
Det är såna frågor jag måste ta reda på svaren till, måste ha ett annat sätt att hantera saker på än ätstörningens sätt. Något konstruktivt inte destruktivt.

Det blir till att ta reda på vad jag mer är utan ätstörningen.

Likes

Comments

Ibland blir jag trött. Trött på allt.

Ibland tänker jag inte på konsekvenserna, jag bara gör utan att tänka, bryr mig inte om vad som händer om jag gör något destruktivt. Allt jag vet är att det finns ett tomrum inom mig, ett svart hål jag måste fylla. Men jag vet inte med vad. Jag vet bara att det där hålet är det som gör att jag ibland inte orkar någonting. Som gör att jag inte står ut med mig själv, som får mig att göra mig själv illa.

Sömnlösa nätter med tankar som far hej vilt, med ångest över saker jag sagt för flera veckor sedan, ångest över vad jag tror människor tänker om mig, vad jag själv tänker om mig. Vad jag gör mot mig själv. Det är när jag inte står ut med den där ångesten och med alla tankar som det blir farligt, farligt för mig själv. När jag inte orkar gå emot tankarna eller stå ut med känslorna. Det är då jag behöver komma ifrån ett tag. Det är då jag behöver beskydd från mig själv. Och det är bra att det finns, psyket alltså, utan det vet jag inte vad jag hade gjort i de lägena när jag inte står ut med mig själv och inte vill vara hemma, inte kan vara hemma. När mamma och pappa inte vet vad de ska göra för att hjälpa mig, när jag inte heller vet vad jag vill att någon ska göra.

Ibland undrar jag varför jag skriver detta på en blogg som alla kan gå in och läsa på? Det är en känsla av att det hjälper mig att dela med mig av mina tankar och känslor. Inte för att få medlidande eller sympati, utanför att någon som läser kanske känner igen sig i det jag skriver, någon anhörig som kan få mer förståelse och större inblick i hur det kan vara att ha en sjukdom som inte alltid syns.

Likes

Comments

Då vart man än en gång utskriven. Det känns bra, jag känner mig mer stabil nu än i torsdags. Dessa dagar "inlåst" är bra för mig när det är som stormigast i mitt huvud, då blir det som ctrl-alt-delete inuti och allt blir till ett lugn. Sen att det är otroligt kämpigt med maten här inne är en annan sak, men jag ska verkligen jobba på det nu när jag kommer hem. Upp ur svackan och framåt är det som gäller. Jag har ju otrolig bra stöd runt mig, familj, pojkvän och behandlare och även ni som kommenterar här är väldigt stöttande. Så det ska nog gå denna gången också.

Jag ska göra ett eget matschema hemma nu med strikta tider och hela tiden öka på intaget vecka för vecka. Det kommer bli så jävla kämpigt och svårt men det måste göras annars kommer jag aldrig bli frisk. Jag kan inte tro att det ska bli bättre om jag inte vill ändra på maten, det är ett faktum. Men jag har motivationen så nu är det "bara" utförandet kvar. Jag vil bli frisk så jag kan slippa åka in och ut på psyket, så att jag kan börja föreläsa om mina erfarenheter som ung och sjuk, så jag kan börja leva lite.

Likes

Comments

I torsdags fick jag ett psykbryt. Jag mådde så väldigt dåligt över allt och hade skyhög ångest och destruktiva tankar. Så pass mycket att vi fick åka in till psyk igen. Så jag är ännu en gång inlagd, känns verkligen sådär. Men det finns inte så mycket att säga om det, det är som det är.

Vad jag har insett under dessa dagar är hur pass sjuk jag fortfarande är i min ätstörning och hur pass mycket den styr mitt liv. Jag har i princip inte kunnat äta något alls under vistelsen här pga den, för att det är så svårt att äta med andra människor och mat jag inte har kontroll över. Jag har kommit till den punkt när jag inte förnekar det längre, jag har problem som jag måste ta tag i. Det är bara så himla svårt att göra det och inte bara prata om det...

Det är så sorgligt att jag börjar det nya året med en inläggning igen, det känns som om det skulle finnas så mycket mer bra saker jag skulle kunna göra i stället. Men jag kan inte styra hur jag mår och det är bra att psykvården finns att ta till om man mår riktigt dåligt, hellre inlagd än död.

Det var en liten uppdatering från Avd. 1.


(Bild på en "kär gammal vän".... Not) 

Likes

Comments

 Ännu ett år som varit väldigt upp och ner för mig. Det här hänt mycket bra saker men också mycket saker jag inte skulle vilja göra om igen. Jag har varit mycket utomlands, först Belgien själv och sedan lite andra resor med familjen eller med Sebastian. Sen har jag ju varit inlagd två gånger, det var väl mindre bra med detta året-  Det har varit ett ganska tungt år psykiskt, mycket förändringar så som studenten, en kort flytt till skåne, ny relation och så. Mycket tid för mig själv att tänka vilket både är bra och dåligt, blir gärna lite väl mycket tänkt ibland. 

Alltså ska man vara helt krass har detta året varit skitjobbigt just för att det varit så mycket upp och ner. Det har inte funnits någon stabilitet eller fast punkt. Hela hösten har gått åt till att jobba med mitt nya behandlingsteam och lista ut vad jag vill göra, vad jag orkar göra. Det är inte det lättaste alla gånger. Och nu tror jag mig hittat det jag vill göra men kanske inte orkar just nu, sjuksköterska skulle nog vara roligt att bli. Jag har kommit in på utbildningen så det är redan lugnt och kan börja i januari redan. Men sen har vi det här med ork, att jag helt enkelt kanske inte psykiskt orkar. Men det får vi se, jag har en plan på att i alla fall börja den och sedan känna efter. Förra gången jag gick på en utbildning  kraschade jag totalt ju, jag hoppas inte att det blir så igen. 


Känner att detta inlägget blev rörigt, men det är så jag känt det nu ett tag, rörigt. 

Likes

Comments

Jaga överlevde julen detta året också, det var faktiskt en bra jul om jag får säga så. Såklart skulle ångesten komma smygande under dagen och kvällen men inte så farligt som jag trodde, jag höll min plan och gjorde inte några direkta förändringar så jag tror att det var det som gjorde att det var lugnt.

Fick mycket fina och användbara saker som jag är väldigt glad över och som sagt överlag var julaftonen jätte bra för oss.

Som tur är har inte min nya behandlings plats juluppehåll utan jag kommer träffa min behandlare en gång i veckan som vanligt, det är bara gruppen som inte fortgår under julen. Så det känns skönt att man får fortsätta gå dit och jobba med allt utan att det blir för stort glapp mellan allt, det blir ofta värre under de glappen.

Egentligen ville jag bara kika in och uppdatera er lite på hur det varit.


Likes

Comments

Just nu i min behandling pratar vi mycket om att jag måste börja våga göra saker. Göra någonting åt min situation och göra något åt min ätstörning och inte bara låta den köra med mig så som den faktiskt gör. Det handlar om att hitta och göra förändringar, små i början men som sedan kommer bli bestående positiva förändringar. Detta är självklart mycket svårt och långt ifrån så simpelt som jag får det att låta som nu, en förändring händer inte över en natt eller bara efter en gång, nej en förändring är en hela tiden pågående process.

Först kommer det mentala, man måste vara beredd på att göra en förändring, jag måste vilja det. Jag kan inte göra en förändring bara för mammas skull eller för Sebbes, jag måste vilja göra det för min egna skull. Detta är skitsvårt för här emellan kommer ju självhatet och allt det som gör att man inte tycker att man är värd någonting osv. Här får man verkligen övertyga sig själv om att det är bättre att göra det som är bra för en själv. Detta kan ta ett tag att acceptera att man dels har ett problem men också dels att man måste lösa det. För det går inte att hålla på så som jag gör nu, äta för lite, ständig ångest, alltid försöka gå ner i vikt. Det är ju inget liv. Man måste inse det, detta är piss svårt och jag har själv inte riktigt insett det än att det är ohållbart men det är just det det är.

Man får tänka på det i små doser men ofta, tänka på att göra rätt och välja livet i stället för att välja ätstörningen. Små saker räknas, allt räknas som man gör för att gå emot den, gå till ett friskare mer fritt liv i stället.

Efter den mentala delen kommer den själva fysiska delen, att faktiskt göra något. För det är lätt att tänka att man ska ändra på sig, att man ska äta mer och mer regelbundet, att man inte ska träna i smyg och att man "i morgon" ska börja äta lunch osv men det är en helt annan sak att faktiskt göra det. För där kommer ju tankarna in och sätter käppar i hjulet för en, där måste man vilja så pass mycket att man orkar stå emot tankarna att göra precis som man gjort innan med svält och smygträning, där måste man hitta orken att stå emot det och i stället jobba framåt, mot friheten.

Allt detta är skittufft, och som sagt, jag är inte heller där än. Jag pratar fortfarande mycket mer än vad jag gör och jag har fortfarande inte riktigt hittat den där viljan men jag jobbar på det och det är bra det med för tillfället, men jag får inte nöja mig där. Jag måste fortsätta framåt, utmana mig själv och jobba stenhårt för att hitta min väg till ett fritt liv.

Likes

Comments

Jag hittade en lista som jag tänkte kunde vara lite kul att svara på de olika frågorna på. Frågorna handlar om vad man gjorde när man var yngre. 

- Vilka "misstag" gjorde du? Jag gjorde misstaget att inte lyssna på mattelektionerna och missade mycket av förståelsen för matte.

- Vad lärde du dig av livet? Att det går fort, väldigt väldigt fort.

- Vilka var dina bästa stunder i livet? Det måste vara när jag fick min första ponny Konvalj, eller när jag köpte de andra hästarna. Finns många lyckliga stunder med dem och även andra också.

- Vad gjorde/tänkte du DÅ som du aldrig skulle göra/tänka IDAG? Färgade håret blått, det skulle jag verkligen inte göra nu. Lyssnade på hård musik och sminkade mig med svart kajal under (host* runt hela) ögonen.

- Vad har förändrats från 2014-2016? Är det bra eller dåliga förändringar? Det är både bra och dåliga förändringar. Just åren mellan 2014-2016 är ju de åren jag mått som allra sämst men också hittat nya möjligheter och haft det väldigt bra emellan åt. Den nya bra förändringen är Sebastian och den nya behandlingen. Sen att jag inte ligger på sjukhus med hjärtsvikt är ju en positiv förändring.

- Hur har du utvecklats under dessa två åren? Wow, hur ska jag kunna svara på det i ett enda inlägg. Jag är framför allt inte alls lika blyg och tillbakadragen som jag var under det första året på gymnasiet, då vågade jag knappt säga hej till mina klasskamrater. Jag har nog utvecklats hur mycket som helst under dessa åren egentligen, åkt själv till Belgien i våras, träffat en kille, tagit studenten, legat inne på psyk... Ah listan kan göras lång.

Detta var en liten lista om hur jag var för några år sedan. Kanske blir det fler liknande listor i framtiden. :)

Likes

Comments

För mig är julen inte så positiv som man kanske annars tänker sig att julen är. Jag tycker det är jobbigt, jobbigt med ll mat, alla släktträffar/middagar, allt som ska vara så perfekt och glatt. Det beror mest på att jag inte känner mig så glad och sprudlande alla dagar. Då känns det som om man gör folk besvikna när man inte är "jul-glad" liksom, att man sprider dålig stämning och förstör för alla andra för att man mår dåligt. Sen är som sagt det svårt med all mat, jag vill inte ändra på min "normala" mat, den jag äter samma i princip varje dag men runt mig äter alla julmat och julgodis och då mår jag så dåligt för att jag inte "kan" äta den maten och går miste om ännu ett år pga den dumma ätstörningen.

Sen är det ibland svårt att träffa folk när allt man egentligen vill göra är att kura ihop sig till en boll under sitt täcke och komma fram när man mår bättre men det kan man inte alltid göra. Jag kan ibland känna att allt jag gör och har på mig och ser ut som är fel fel fel och då är det sista jag vill att träffa andra människor eller vara sådär fest-trevlig.

Sen finns det ju alltid den där risken att någon vill prata med mig om hur jag mår och hur jag ser ut att må bättre eller sämre, det är också alltid något som skaver inom mig innan vi ska ha hem några kompisar till mamma och pappa eller släkt och familj. För även om jag vet att jag ser bättre ut är det inte alls säkert att jag mår bättre. Sen är min hjärna dum och översätter bättre till = tjockare men det får jag jobba på och inte låta övertala mig att det är sant. För bättre betyder bara bättre, inget annat.


Det finns så mycket med högtider som är svårt, men man får försöka gå ifrån och andas lite när man kan och ta en dag i taget och inte ta åt sig så himla mycket om någon skulle råka säga "fel" eller kommentera min kropp eller mitt mående. Man får vara extremt tålmodig och ta den hjälpen man vet man kan få av familj och i mitt fall pojkvän och även mediciner om man behöver. Inget skamligt med det.



Likes

Comments

En text ur min "soon to be" bok: 


De stora varma ögonen. Pälsen i silvergrått. En varm, rosa mule som blåser varmluft mot min kind.

En häst, men ändå mer än bara en häst.

Mitt liv. En av de få saker jag kan uppskatta med livet.

De dömmer inte. De bryr sig inte om utseende, de bara är. När jag inte orkar själv bär hon mig. Hon är mina extra ben när jag inte kan gå, när jag inte kan andas gör hon det åt mig. Utan henne hade jag varit död nu.

Att ett djur kan ha den makten över någon, de besitter en kraft de inte själva vet att de har.

Men de räddar liv.


Jag tänkte på det för några dagar sedan, att utan mina djur hade jag nog inte stått här idag. Speciellt inte under tiden jag mådde som sämst. Min häst och min katt främst. Men under tiden jag var som värst i anorexin hade jag bara Lavendel, men det var inte så bara för hon är mitt allt. Jag kämpade för henne, orkade en dag till för hennes skull och åt de få gångerna jag gjorde då för hennes skull. Allt för att få fortsätta vara med henne. Jag borde egentligen kanske inte ridit och varit så länge i stallet och gjort alla de där tunga sysslorna jag gjorde då, men samtidigt var det de gångerna jag var i stallet som fick mig att känna mig vid liv. Fick mig att känna att jag betydde något för någon, att jag gjorde nytta för någon i alla fall. Min häst var det jag levde för och också det som gjorde att jag fortsatte leva och ville ha en framtid, jag ville ju rida henne och tävla henne och vara med henne. Då var jag tvungen att fortsätta kämpa.


Året 2015, sommaren hamnade jag i ännu en depression, jag hade gått upp i vikt från medicinerna jag fått under våren och mådde jätte dåligt av det. Det var då jag köpte Glenn, egentligen ett impulsköp för en 50-lapp men också ett av de bästa impulser jag fått. Han gav mig så mycket glädje och är alltid en mysig liten kompis som muntrar upp mig både då och nu. Han kommer alltid och ligger hos mig när jag mår dåligt eller är ledsen, då vill han vara där och trösta. Lillis är lika dan, hon borrar in mulen lite extra i min halsgrop om jag är ledsen när jag kommer till stallet. Djur är ju så fantastiska, de dömer inte, de tänker inte på varför du är ledsen, de bara är och finns där för dig, underbara varelser.

Nu har jag bestämt mig för att skaffa en valp, efter jul kommer den lilla krabaten att hamna hemma hos mig. Ännu ett djur tänker ni kanske men det är de som får mig att kunna andas fritt, det är med dem som jag känner mig mest bekväm och hemma med. Det är mitt liv att vara med djur och jag behöver dem. En valp behöver mig hela tiden, jag kan inte ge upp själv för då överger jag både den och mina andra djur. Dessutom blir det en kompis att ha med sig om dagarna, så som jag inte kan ha Glenn eller Lillis, en kompis som kommer följa mig länge. Jag tror det blir jätte bra och jag längtar så efter att få hem honom, en liten dansk-svenskgårdshund blir det.

Som sagt, jag behöver djuren, de behöver mig. Det bara är så.


Likes

Comments