View tracker

Varför saknar jag tiden då jag mådde som sämst egentligen? Varför saknar jag att väga XX kilo mindre, varför varför varför? För det gör jag, jag saknar det så otroligt mycket, inte att må dåligt men att vara så smal som jag var. Det är något visst med det, jag kan inte sätta fingret på det men det är något som gör att jag saknar det så otroligt mycket. Jag kan få sååååå mycket ångest över att jag inte ser ut så längre, jag vill verkligen kunna se ut så men må bra men det går ju inte riktigt. För kroppen tar så mycket stryk av att väga så lite, det är hopplöst. Jag önskar bara att jag inte behövde längta så efter det eller sträva efter det, för det är inget att sträva efter egentligen.

Men väldigt ofta, nästan hela tiden saknar jag att se ut så, såklart har jag förskönat det nu i efterhand och kommer antagligen inte riktigt ihåg hur det var under den perioden exakt. Men jag kan ärligt säga att jag saknar det och längtar efter tt se ut så. Det är hemskt, för jag ser inte direkt glad ut, men jag kan inte riktig hjälp att jag tänker så. Jag vet att det är fel men samtidigt kan jag inte sluta känna så.


Det är så konstigt.

Det här är ingenting att längta efter direkt egentligen........

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Var som sagt super nervös inför att börja i grupp. Men det gick faktiskt riktgt bra tycker jag, inte for att jag sa så mycket under tiden men det behövde man inte i början. Jag tycker det verkar jätte bra och kommer nog vara till stor hjälp för mig, jag ska bara komma in i gruppen lite mer och bli mer bekväm med det. Jag var så nervös att det nästan var svårt att få luft där vi satt haha. Men som sagt det kommer nog bli riktigt bra det med. Så nu är jag liksom i behandling på riktigt vilket också känns bra.


Var egentligen bara det jag ville förmedla, ses!

Ni får en bild på min tjocka katt, Glenn.

Likes

Comments

View tracker

I morgon är det grupp för första gången för mig, jag skulle ljuga om jag sa att jag inte var nervös, för det är jag. Jätte nervös, men det kommer nog gå bra får jag hoppas. Rapport kommer såklart på hur det var, inte på vilka som var där förstås men hur det kändes och hur jag tyckte det var och om det kändes lika farligt som jag tycker det känns just nu. Det är samtidigt spännande att träffa andra med liknande problematik, vi får se helt enkelt i morgon hur det är.

Likes

Comments

Bara rubriken kan få vissa att rysa eller bli triggade. Vissa förstår vad det handlar om men inte mer än så. Vi måste prata om det. En sådan sak som är tabu i samhället är att prata om självskadebeteende, det är inte det man vill ta upp vid middagsbordet men oj vad viktigt det är att prata om.

Det är inte som alla tror när man pratar om självskadebeteende, att man skär sig och går med hela kroppen ärrad. Eller att man måste vara diagnostiserad med en grav psykiskstörning för att göra det. Många gör det utan att ha någon kontakt med psykiatrin eller ens ha ett sådant problem. Det är nämligen en överlevnadsstrategi och inte ett sätt att få uppmärksamhet på som många tror.

Jag kan i och för sig inte tala för alla, finns säkert de som gjort det för att någon ska märka det, för att nån ska se att om man är skadad på utsidan för att det gör så ont på insidan. Och så finns det dem som aldrig visar det, som skadar sig på ställen som ingen kan se om man inte klär av sig.

Det finns olika sätt att skälvskada, alla gör inte samma. Man kan skära sig djupt, rispa sig i huden, riva sig, dunka huvudet i väggen, bränna sig med föremål, slå sig själv och inget är mer eller mindre allvarligt. Eller jo, allt är allvarligt. För det tyder på att personen i fråga inte mår bra, att hen mår så dåligt att hen måste dämpa eller få ut sina känslor genom att föra våld mot sig själv.

Jag själv gör det ibland, om jag mår tillräckligt dåligt och är tillräckligt upprörd så händer det att jag självskadar, hur tänker jag inte gå in på för det spelar inte någon roll, bara att jag gör det och gjort till och från sen 7:an. Jag skäms över det, säger det sällan till någon och skulle inte gå med bara ärmar om jag gjort det för jag är allt för rädd för att få en kommentar om det. Sen känner jag också att det verkligen inte är någon som förväntar sig att jag skulle kunna göra något sådant, och det känns som om det bara skulle bli värre om de visste. Men jag tycker också att det är ett så viktigt ämne att ta upp att jag måste dela med mig av mina egna tankar och upplevelser av det. Sen får folk tycka vad de vill. Jag gör det för att överleva, precis som många andra. Det kan bli till ett beroende för många, att man måste till slut skada sig för att må bra, det blir ett missbruk, eller så är det bara en nödlösning när det är riktigt illa.

Prata om det, i skolor, hemma och med kompisar. Avdramatisera det och ta bort fördomarna som finns runt det. Ju mer man vet om det ju mer kan man hjälpa om man får reda på att någon gör det.


Likes

Comments

.... Att jag är sjukskriven av en orsak, eller glömmer äv väl fel ord egentligen för det är inte så lätt att glömma det men jag förtränger det ibland. Som när man bokar upp saker när man har en bra dag och ser framemot dem jätte mycket just då i den stunden men när det väl kommer dit är man inte alls lika redo för det. Då får man i stället ångest över att man planerade in det där och att man aldrig någonsin kommer klara det. Det kan stressa en i flera veckor innan och dagen innan kanske man inte orkar med stressen mer och avbokar.

Jag vet inte hur många gånger detta har hänt mig, jag vill ju göra så mycket, men orkar inte allt och vissa saker tänker jag är mindre läskiga än vad de egentligen är. Då kommer det över mig när det närmar sig och jag ballar ur.

Ibland har jag ångrat mycket av det jag avbokat, önskat att jag var med, speciellt allt det jag inte var med på under gymnasiet. Det gjorde mig ju isolerad, och jag har bara mig själv att skylla. Jag försöker nu att säga​ ja till saker och stå ut med ångesten och se om det faktiskt är så läskigt som jag får det till. Ibland går det och ibland går det bara inte att övertala sig själv överhuvud taget.

Detta är ju inte något unikt för de som mår dåligt, alla gör såna här "fel bokningar" ibland och kan tycka det är mer eller mindre jobbigt. Det är det ständiga avbokandet och isolationen som är sjukt och avvikande. Men man får öva på saker och ting som är mindre jobbiga men samtidigt utmanande, som med maten, dock är det mycket mer svårt där att övertala sig själv än till att exempelvis gå in i ett köpcenter med massor av folk, i alla fall för mig.

Mina tips till er som också kämpar med att boka in er på saker ni inte egentligen orkar eller vill, säg inte ja först. Tänk på saken i ett dygn i alla fall. Väg för och nackdelar och kanske ta råd från en anhörig eller vän som kan bromsa eller pusha om man nu behöver det. Om någon kräver ett svar direkt kan man alltid säga att man måste få lite tid att tänka igenom det hela, men säg varken ja eller nej till allt.


Likes

Comments

Jag vet inte hur många gånger jag någon gång har känt mig som en börda för min familj och mina nära. Att jag alltid "krånglar" när vi ska vara ute på resturang och äta, att jag inte kan ta vilket hamburgerhak som helst för det går inte. Att jag inte alltid orkar gå i affärer eller följa med på tillställningar med mycket folk. Ibland orkar jag inte ens vara själv hemma, utan måste följa med till jobbet eller be någon komma hem för att vara med mig för jag har sådan ångest.

Man känner sig som den måst osjälvständiga och belastande personen i världen. Som att man bara är till besvär och problem och att man hela tiden gör allt krångligt och jobbigt för de andra. Det är i alla fall lätt att hamna i de tankebanorna och speciellt om man hör hur de runt en suckar och pustar över hur man ska lösa situationen. Det är lätt att glömma att man faktiskt inte har det såhär för att det är kul, att man inte "krånglar" för att djävlas eller för att man vill få som man vill. Nej, det ligger ju ett problem bakom. Ett problem som försvårar hela min vardag, som fick mig att bli tvungen att hoppa av en utbildning jag gärna hade gått. Som gör att jag inte kan vara ensam för mycket, som gör att jag behöver stöd i vissa val som för andra är självklara.

Men jag kan inte hjälpa att det är så, det är inte mitt fel på något sätt. Inte någon annans heller, utan det har bara oturligt nog blivit så. Ingen med psykisk ohälsa kan hjälpa det, inget de gör gör de för att bara djävlas eller vara krångliga. Det handlar om överlevnad, inte om att retas eller krångla.

Det kan vara svårt att acceptera att det är så, både för anhöriga och för de drabbade. Men man får helt enkelt ta ett djup andetag och tänka "jag kan inte hjälpa att jag mår som jag mår" när de dumma tankarna kommer. För ingen vill må dåligt för skojs skull, för det är inte roligt någonstans.

Likes

Comments

Något som inte är en bra kombination med mig är alkohol. Inte för att jag dricker så ofta men varje gång jag gör det slutar det nästan alltid på samma sätt, att jag ligger på någons hallgolv och hyperventilerar i en ångestattack. Det är som om alla känslor som jag tryckt ner inom mig (jag är en mästare av rang på att trycka ner känslor) kommer fram som om man öppnat en kran. Allt på en gång. Jag bara gråter och gråter och säger ofta hur orolig jag är att folk runt om mig ska dö. Det är ganska hemsk upplevelse att genomlida, inte minst för dem runt mig. Jag svimmar också ofta under dessa attacker på grund av att jag hyperventilerar så mycket.

Jag kan verkligen inte rå för det, jag behöver inte dricka så mycket för att det ska bli så. Det är inte så att jag menar att "förstöra en fest" för att jag blir ledsen. Det bara blir så. Det finns så mycket inom mig som gör ont och alkoholen släpper liksom fram det och tar upp det till ytan utan att jag kan göra något för att stoppa det. Därför har jag nu bestämt mig för att aldrig mer dricka, det är inte värt det. Det är så hemskt för både mig och mina nära att hamna i det tillståndet. Jag tror jag har skrivit något liknande på bloggen här innan om min alkoholkonsumtion, men inte såhär på detta sättet.

Oftast bestämmer jag innan en fest att jag inte ska dricka, för jag vill inte hamna där, men sedan under festens gång får jag ångest och känner mig ensam runt alla de andra som är glada och fulla, jag själv har svårt att vara i sådana situationer, så då dricker jag i alla fall. Och då hamnar jag där ganska snart i alla fall. Alkoholen tar ju bort ångesten i början, men sen kommer det allt på en gång utan att jag har ork eller möjlighet att stoppa det. Det är svårt att förklara för de som inte sett det hända men det är en fruktansvärd upplevelse, de som någonsin sett/upplevt en panikattack vet. Så blir det varje gång jag dricker.

Så nu har jag bestämt mig för en sista gång. Jag tål inte alkohol. Det är inte värt det.

Likes

Comments

Man får vara trött om man hela tiden har ett sorl i huvudet. Då är det inte konstigt om man på kvällen är helt slutkörd. Eller om oron pockat på en hela dagen och man inte vet vad det är man är orolig för, då får man också vara trött. Man får öven det utan att ha någon som helst anledning för att vara det.

En liten påminnelse till mig själv mest, att jag inte behöver prestera för att få vara trött. Jag behöver inte förtjäna att vila, utan kan bara göra det om jag känner för det. Också en påminnelse om att det inte är konstigt om jag är trött ibland, att jag har all rätt att vara det när man har det som jag har det i huvudet.

För just ikväll är jag så in i norden trött.


Likes

Comments

Skenbar kompetens är ett ord som min nya DBT behandlare introducerade till mig och jag tycker det är ett så klockrent ord. För det är precis så jag levt under dessa åren, med skenbar kompetens. Bokstavligen har jag ju levt som en helt vanlig person och gjort precis allt det där som alla andra utan problem klarar. Skillnaden var bara att jag hade ett stort tungt ok av ångest, ätstörningar och depression på mig också. Men utifrån sett var jag en högpresterande duktig flicka men framtiden framför mig som var ambitiös och noggrann. Det är just det man menar med skenbar, att det ser ut som det men inte stämmer. För visst jag var allt det där också men det var till ett högt pris, jag orkade ju egentligen inte med både att prestera toppbetyg och hålla ihop resten av livet. Jag balanserade på en tunn tråd av ork hela gymnasiet.

Sista månaderna i trean la jag ner det här med att försöka få ihop de där A:na, de var inte så viktiga längre, då handlade det om att försöka överleva i stället.

Jag tror det är mååååååånga som lever med skenbar kompetens, speciellt unga flickor med prestationsångest. Men även många unga killar så klart.

Jag tror det är viktigt att man i skolorna blir mer öppna med att det faktiskt är ok att inte ha A i alla ämnen, att man inte måste sälja sin själ för att passera alla de där proven. Jag gick ut skolan med två F men får ändå söka till allt och kommer in på det allt som jag har behörighet till. Men jag visste inte om att man fick ha två F när man gick ut, hade jag vetat det hade jag inte behövt ligga och kallsvettas om nätterna för det. 

Det är också viktigt att fortsätta jobba för att få skolorna att prata mer om psykisk ohälsa, inte bara som ett ämne utan bjuda in fler folk att föreläsa, ta tema dagar om känslor och identifikation av känslor och så vidare så att det inte blir så stort och skrämmande, så att man kan få ett ansikte på en person med en psykisk störning så att det inte blir så exotiskt och läskigt. Vi är ju bara vanliga människor med lite för mycket i våra huvuden som hamnat lite på sne men som håller på att laga oss, precis som någon med ett brutet ben.

Likes

Comments

Jag har nu sedan ett halv år tillbaka varit tillsammans med den mest underbara killen. Han "väntade" på mig i 3 år, hela gymnasietiden. Men i och med att jag var i helt inne i min svältbubbla tog jag inte in att någon skulle kunna vara intresserad av mig, jag kunde helt enkelt inte tro det och förutsatte inte det heller så därför missade jag en hel del hintar från honom. Han skickade bland annat en blomma till mig när jag låg på sjukhuset men jag fattade fortfarande inte att han skulle kunna vara intresserad av mig. Det var först under sista året av gymnasiet som jag fattade det och som jag började svara på hans intresse. Och jag är så glad att jag gjorde det, han har verkligen förgyllt mitt liv under dessa 6 månaderna, även om det varit mycket downs så har jag samtidigt aldrig varit så lycklig när jag väl är lycklig.

Han tycker om mig trots alla mina brister och svårigheter. Det är helt sjukt för mig fortfarande att förstå att någon kan tycka om mig på det sättet. Hade det varit för två år sedan skulle jag bara skrattat högt rakt ut, nu börjar jag så smått inse att detta faktiskt är på riktigt och att han faktiskt tycker om mig som jag är. Det är fint.


Detta är ännu ett utdrag ur min "soon to be" bok:

Han kom in i mitt liv med storm.

Vägrade släppa taget trots att jag var rädd och backade undan.

Han stod kvar, väntade tålmodigt. Närmade sig försiktigt och gjorde små, sakta rörelser för att inte skrämma mig.

Nu är han mitt allt


Kärlek var något jag inte hade haft bekantskap med innan. Han var helt ny för mig. Allt han gjorde var som en sensation av upplevelse, varje blick, andetag, hans beröring. Allt var fantastiskt skrämmande men ack så underbart. Jag står inte längre ut med tanken på att vara utan honom.

Han får mig att kunna andas. Utan honom drunknar jag. 

Likes

Comments