Dagen på dagvården gick bra, jag känner mig fortfarande lika motiverad som innan och det är skönt för då blir måltiderna inte lika kämpiga, fortfarande tuffa men inte alls omöjliga. Äter fortfarande 1/4 portioner men det är ju inte det som spelar roll egentligen utan min inställning till maten som spelar roll. Nej men som sagt dagen gick fort och utan några egentliga konstigheter.

Ett roligt besked jag fick idag är att jag kommer skrivas ut från avdelningen i morgon på morgonen! Efter nästan 3 veckor instängd ska jag nu äntligen få komma hem. Men jag är verkligen glad över denna inläggningen, även om jag inte varit lika positiv hela vistelsen kan jag nu när jag ser på det såhär med facit i hand säga att det nog var väldigt välbehövligt och bra. Jag har kommit långt i tankesättet på dessa veckor och även rent matmässigt, jag har ätit saker jag inte ätit på flera år och ändå överlevt! Nej men nu känner jag att jag har styrkan och kraften att orka kämpa på hemma själv. Jag kommer fortfarande få ha dagvården och det som hjälp ett tag till tror jag, vi ska ha ett möte om det på fredag där jag, mamma, L och en från ABC ska planera min framtid. Min tanke är att jag inte ska behöva gå hela dagar på ABC så som jag gjort denna veckan utan i stället bara komma dit för att äta lunch och sedan äta de andra målen hemma. Jag har ju även något som heter boendestöd som jag kan ta hjälp av vid matsituationer fast på hemmaplan då. Ett boendestöd är ett tema av människor som kan komma hem till en själv och ge stöttning och stöd i lite olika saker, i mitt fall är ju maten det jag behöver stöd med. Så det har jag också att ta till om jag vill det.

Men vi får se lite på fredag vad ABC och L tycker, de kanske inte alls har samma tanke som jag. Men jag tror inte att jag kommer behöva vara på dagvården hela dagar. Sen kommer jag och L fortsätta vårt jobb med DBT:n och jag går ju även i grupp där. Puh det är många ställen jag har att ta hjälp av....

Är så glad över att äntligen få komma hem, det har varit tuffa veckor här på avdelningen men så här i efterhand är jag glad över att jag blev inlagd den där söndagen. Ska bli underbart att få sova i sin egna säng och sköta om sin häst. Verkligen underbart!


Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Jag har aldrig känt mig så motiverad som nu, aldrig haft så många mål och delmål som nu, har aldrig riktigt våga känna det jag känner nu, en slags beslutsamhet om att bli helt frisk. Samtidigt har personerna i min omgivning aldrig varit så skeptiska känns det som. Det känns inte som om någon av dem tror mig när jag säger ”Jag kan nog klara mig hemma nu, det kommer gå bra utan dagvården eller sjukhuset”. Då känns det som om ingen av dem tror mig eller tänker att jag skulle kunna klara det här, att jag inte skulle ha viljan eller motivationen eller orken att kålrå mig själv. Jag kan förstå deras oro eftersom det inte är så många dagar sedan jag inte klarade mig själv över huvudtaget, men som jag också sa har jag aldrig haft en bättre plan eller motivation som nu.

Det är svårt när man känner att ingen annan tror på en, att de tror att jag kommer hamna på botten igen, att de tror att jag behöver mer stöd än vad jag själv anser mig behöva. Det blir att jag känner det som om att ingen tror att jag klarar det, som att ingen tror på min kraft och viljestyrka att bli frisk.

Det jag känner är ju att jag inte behöver den hjälpen jag har nu, som dagvården exempelvis, jag tror jag skulle klara av att äta hemma nu. Det skulle vara svårt men jag tror jag skulle klara det faktiskt. Där är både mamma pappa, Abc och L min behandlare skeptiska. De vill gärna se mig gå på dagvården i några veckor till. Men jag känner mig nästan sjukare när jag är där med alla regler och alla de andra i gruppen med liknande eller samma problem som jag, det blir lite en ond cirkel. Jag säger inte heller att det inte är bra hjälp jag fått på dagvården, jag säger bara att jag inte tror jag behöver det mer utan blir nog bättre om jag får komma hem och kunna sköta maten själv. Sen förstår jag mina närståendes skräck att jag ska sluta äta igen, men för mig är den obefogad för jag har en plan som jag kommer hålla. Jag är målmedveten och driven till att detta ska fungera och då kommer jag till vilket pris som helst försöka hålla det. Sen vet jag att detta är en lömsk sjukdom som nästlar sig in i alla skrymslen och vrår så fort den får chansen, jag är medveten om det och kommer få vara extremt uppmärksam på alla de där tecknen som visar om sjukdomen tar mer mark.

Men vi kan väl ta en minut och vara helt hänförda över min motivation och min VILJA att klara detta med eller utan vården. Det känns i alla fall helt fantastiskt för mig att känna det så. Jag ska bara få med mina närstående och mina behandlare på min plan och min motivations nivå. De är skeptiska nu men när de ser att jag menar allvar kommer de hänga på mig också. Jag måste bara få en chans att visa att jag kan detta själv.

Likes

Comments

Jag överlevde dagvården igår, det var kämpigt som tusan och jag ville bara rusa dör ifrån vid ett par tillfällen. Men jag gjorde inte det. Det känns bra att ha klarat det och jag vet att det kommer bli lättare om jag bara fortsätter på det här sättet. Jag gick helt in i min bubbla när vi skulle äta, tittade inte på de andra utan fokuserade på mig, det fungerade faktiskt för då märkte man inte om det var någon som hade det jobbigt eller så.

Ångsten på kvällen sen var dock väldigt jobbig, ångest över "all den mat" jag hade ätit. Så kvällsmackan gick inte alls. Men jag tänker att det är den stora bilden som gills inte de små detaljerna om jag äter macka eller inte på kvällen utan vad jag ätit under dagen. Så jag tyckte jag var duktig igår.

Ätstörningen ska inte få vinna detta, jag ska utnyttja den hjälpen jag blivit erbjuden nu till att inte hamna på botten igen. Tillbaka dit vill vi inte.

Nu låter det kanske alldeles för positivt oh så enkelt som jag får det att låta att vara på dagvården var det inte riktigt, det var riktigt kämpigt och tufft. Men det var i alla fall inte så illa som jag trodde det skulle vara och det är ju alltid något!

Likes

Comments

Så nervös inför idag, men jag vet tt det nog kommer gå bra. Det är ju för att hjälpa mig. Och jag ska bara köra mitt race, inte bry mig om de andra och deras kämpande, jag kämpar för mig själv och ska inte låta mig dras in i någon tävling om vem som äter minst och har det svårast. Jag ska ta vara på den här chansen till hjälp, så jag kan komma vidare i mitt liv. Jag ska se detta som en möjlighet och som en bra hjälp och inte som ett straff eller som något dåligt. Jag vill ju bli frisk, jag vet att det är kämpigt men det är priset man får betala för att bli fri och jag vet att det är värt det.

Så nu ska jag verkligen kämpa för att göra det bästa av det för mig. Det är bara jag som kan kämpa för detta, ingen annan kan äta åt mig, tyvärr. Jag ska verkligen göra mitt allra bästa och det får vara gott nog, sen får vi se hur långt det räcker. Jag får påminna mig om detta varje gäng jag ska äta tror jag, det kommer ju komma tillfällen när jag inte alls kan se det på det här sättet men förhoppningsvis är de dagarna räknade.


Likes

Comments

Jag vill knappt ens skriva ut på bloggen om hur jag blir när min ätstörning tar över mig. Och nu kanske du tänker "vadå ta över?", men det är precis det den gör ibland. Som mamma och pappa brukar säga "Nu pratar vi bara med ätstörningen och inte med Wilma". För så blir det ibland, om jag känner mig pressad eller stressad eller utsätts för att äta något som jag förbjudit mig själv från att äta, eller blir hindrad från att kompensera då kan det hända att ätstörningen tar över. Då finns det inte mycket förnuft kvar, då är det känslorna som styr över mitt agerande och det jag säger. Jag har aldrig sagt så mycket dumma saker till mamma och pappa som när de försökt få mig att äta.

Det är otäckt för man känner inte igen sig själv, det är som om en inre kraft tar över och säger alla de där dumma sakerna och gör allt det där som jag, Wilma, aldrig skulle drömma om att göra. egentligen. Som att spraka sönder dörrar, kasta saker omkring mig, skrika massa fula saker och säga att jag hatar mina föräldrar. Men egentligen är det inte jag som hatar dem, det är ätstörningen som hatar dem för att de försöker få mig att äta. Då blir ätstörningen otroligt arg och det är den som då tar över och styr mig. Det låter helt absurt när jag skriver det såhär men det är precis så det känns, som att bli styrd. Ätstörningen kan alla tricks och knep för att slippa äta, den vet att blir den tillräckligt arg och vild så måste mamma och pappa backa för att inte riskera att hamna i skottlinjen för ätstörningens utbrott. Den vet att de inte vågar stå emot den när den är så vild och stark. Det är förkrossande för mina nära och kära att se ätstörningen ta över, de ser ju bara den Wilma de älskar stå där och säga alla dess dumma saker och göra allt det där vilda. Men egentligen är det ju ätstörningen.

Att vara närstående kan verkligen inte vara lätt, jag kan inte föreställa mig den maktlösheten de måste känna när man ser en person man älskar tyna bort dag för dag och bli mer och mer personlighetsförändrad och allt mer en sjukdom. Jag kan bara se det ur min synvinkel som drabbad men inte som anhörig, men det jag märkt på mamma och de andra är att de verkligen inte har det lätt.

Likes

Comments

Att göra saker för min egna skull har länge varit laddat för mig. Eller rättare sagt, det har inte funnits att jag kunde göra det för mig själv. För jag behövde ju ingett, jag är inte värd något eller har rätt till något. Att äta har varit just en sådan sak som jag inte "behövt", varit "värd" eller haft "rätt" till. Min kropp var inte värd att få mat, självhatet styr öve vad jag ska få äta eller inte. Jag har dessutom alltid känt det som att jag äter för någon annans skull, mammas pappas skull, eller Sebbes men aldrig för min egna skull. För att jag ska må bra, det finns inte på kartan. Detta gör ju att jag inte kommer vidare. Jag kan inte gå igenom ett helt liv och äta för andras skull, då kommer jag hela tiden falla tillbaka i gamla vanor så fort ingen av dem jag äter för är där. Jag måste se till fördelarna för mig och min kropp som finns med att äta. Varför behöver just jag mat, för att må bra själv. Inte för att göra mamma eller någon annan glad. För egentligen spelar det ju ingen roll för dem om jag äter eller inte, eller jo de blir oroliga men det är jag som får alla de dåliga "biverkningarna" av att inte äta så som att bli trött, orkeslös, yr och svimfärdig. Jag måste börja ta eget ansvar över mitt matintag, se det som att jag gör detta för min egna skull ingen annans. Gör jag det för någon annan kan jag lika gärna sluta nu, för det kommer aldrig att bli frisk för någon annans skull. Det måste komma från mig, jag måste vilja det och måste se fördelarna för just mig och min kropp.

Att börja äta för sin egna skull är inte lätt. Men nödvändigt. Jag måste bli frisk för min egna skull. Annars kommer jag aldrig vidare. Om jag hela tiden skulle äta för någon annans skull skulle jag aldrig kunna vara själv för då skulle jag ju bli tvungen att äta för mig och det håller ju inte att alltid ha sällskap. Sen ska ju inte ansvaret för att jag äter ligga hos dem omkring mig, visst kan de stötta och finnas där men det huvudsakliga ansvaret måste ligga hos mig ömjag vill bli frisk, och det vill jag ju.

Så nu ska jag verkligen öva på att tänka att jag äter för min skull, för att min hjärna ska fungera, för att mitt hjärta ska orka, för att jag ska få komma hem och rida, för att jag är värd maten, för att jag inte behöver kräkas eller tokträna efter, för att jag också ha rätt till ett friskt liv. Detta ska jag tänka på flera gånger varje dag, speciellt när jag ska äta.

Likes

Comments

Mötet igår gick mycket bra, vi kom fram till att jag ska får börja på dagvården nu på måndag men att jag där ska fortsätta äta 1/4 portioner i all fall fram till torsdagen då ska vi ha ett nytt möte och utvärdera hur det gått. Men det känns bra i alla fall att få ett datum nu när jag ska börja, slippa vänta. Sen pratande vi lite om hur det kommer se ut i framtiden och att man kanske inte måste vara på dagvården varje dag framöver, att man sen när jag kommit igång kan gå dit några gånger i veckan bara för att få stöd vid måltiderna. Så det köades ju också bra.

Sen fick jag även beviljat att åka på permis idag, så från 14:30-20:30 tiden har jag permission. Ska hem till djuren så klart, underbart skönt att komma ifrån avdelningen lite.

Maten här på avdelningen går.... okej tror jag, det är lite olika. Jag har fortfarande väldiga problem med den lagade maten, medan frukosten och mellanmålen går lite lättare. Men vissa dagar går det bättre och andra dagar sämre. Jag har massa fix idéer kring maten och hur den ska ätas och vad som kan ätas och det kan ibland ta över, men för det mesta får jag i mig något av det som står framför mig och det är ju ett jätte stort kliv om man jämför med de första dagarna jag var på avdelningen när jag inte fick i mig något alls. Så det är jag lite nöjd med, att det går framåt sakta, med myrsteg men ändå framåt.

Idag blir utmaningen att äta hemma, och då äta samma läskiga 1/4 mackor som jag gör på avdelningen. Annars brukar det vara så att så fort jag kommer hem byter jag ut allt det som känns obehagligt till det som känns "safe" och då kommer jag ju inte framåt, jag måste utmana mig lite. Det är lite som att bygga muskler, kör man på exakt samma belastning hela tiden händer det tillslut inget, man måste lägga på lite tyngre vikter för att bygga upp sig och det är precis samma sak med maten. Måste våga prova nya saker för att inte skapa massa tabun och undvikande av olika livsmedel. Så utmaningen idag blir att äta middag hemma och kvällis.

Likes

Comments

Godmorgon, ännu en vanlig dag på avdelningen. Det enda jag gör här är att äta och vila känns det som, samt går på en massa möten hit och dit med olika enheter. Men det är ju det som är meningen med denna inläggning, att just äta och vila och gå på möten. Men det känns verkligen som om man äter i princip hela tiden, det är klart att det är en stor omställning för mig att gå från att knappt äta något alls till att äta sex gånger om dagen. Det är klart att då känns det mycket fastän det egentligen är helt normalt. Såhär ser tiderna ut för de olika måltiderna:

o8:oo - Frukost

1o:oo - Mellis

12:oo - Lunch

14:oo - Mellis

16:3o - Middag

19:oo - Kvällsmat

Så ser det ut, men just nu är ju inte mängderna så stora heller som jag äter, bara 1/4 hela denna veckan ut och sen ska jag börja trappa upp när jag börjar på dagvården. Det ska vi ha ett möte om idag, jag, L och en person från ABC ska prata om när och om jag kan börja på dagvården nu nästa vecka. Jag hoppas på det. Trött på att vänta på att få börja leva mitt liv fullt ut. Sen vet jag att det kommer inte bli någon dans på rosor, det kommer bli svintufft för mig och jag kommer vilja sluta och hoppa av. Jag kommer bli arg, jag kommer bli ledsen, jag kommer bli rädd. Men inget av det ska få stoppa mig från att ta mig framåt, om det så bara är ett myrsteg framåt. Jag vet ju att jag inte kommer bli frisk bara på dessa 2,5 vecka som är kvar men jag kommer ha kommit en bit på vägen.

Likes

Comments

Nu är jag inne på 11:e dagen här på avdelningen, det går så långsamt. Jag längtar verkligen hem nu, längtar till att få sova i min egna säng och vara med S och familjen. Jag har tänkt mycket på att skriva ut mig själv, bara slippa allt detta jobbiga och få komma hem i stället. Men jag vet samtidigt att det inte går, det skulle inte bli bra hemma just nu som det ser ut. Det skulle bli en massa bråk om maten och det skulle bara förstöra min relation mellan mamma och pappa, och det vill jag ju inte. De är dessutom min a föräldrar inte mina vårdare, de ska få chansen att vara just föräldrar och inte ta rollen som behandlare. Sen känns det såklart jätte jobbigt att veta att jag ska vara här så länge och i princip bara äta hela tiden, det är inte det roligaste jag vet om man säger så... Men det måste göras och ju fortare jag kommer igång med maten desto större är chansen att få komma hem.

Kvällarna är värst med hemlängtan, då vet man att hela familjen är hemma och så sitter jag på ett psyke och glor, det är mycket jobbigt när man tänker på det så. Det finns inte så mycket att göra på avdelningen heller, det är ju meningen att det inte ska vara allt för mycket intryck och så, men det blir väldigt långtråkigt. Sen att jag inte heller få gå ut själv är också jobbigt, jag är van vid att röra mycket på mig och vara aktiv om dagarna, de senaste 10 dygnen har jag ju knappt rört mig överhuvud taget. Det är också väldigt jobbigt att tänka på för det gör att det blir så mycket jobbigare att äta, då känns det som om man inte behöver ha maten eftersom man ändå inte rört sig något.

Sen vet jag att man behöver mat ändå även om man skulle ligga helt stilla en hel dag. Men det känns så mycket mer jobbigt att äta om man inte rör sig någonting. Som om man samlar alla kalorier på hög inom sig och bara blir större och större. Men rent rationellt vet jag att det inte är så, för man går inte upp i vikt av 1/4 portioner så det är bara dumt att tänka så.

Åh vill bara hem nu, hem till mina djur och allt tryggt hemma. Jag skulle göra vad som helst för att få komma hem och slippa vara här i tre veckor till :c

Likes

Comments

Idag har jag varit på permission i några timmar hemma och träffat alla djuren. Det var så underbart skönt!!! Jag har saknat dem så mycket och det var verkligen guld värt att få träffa dom. Och även att vara hemma en stund, duscha i sin egen dusch, sitta i sin egna soffa. Det var inte så många timmar men det gjorde hela min dag mycket bättre, bara att få andas lite häst och gosa med en katt. Jag får ju inte gå ut utan personal på avdelningen så det var en enrom frihetskänsla att få gå lite som jag ville och göra det jag ville. 

Det tog slut alldeles för fort. Nu sitter jag på mitt rum på avdelningen och är lite ledsen för jag längtar hem så in i norden mycket. Det var så underbart att få vara hemma att jag verkligen inte ville åka tillbaka till psyke. Det är också för att jag vet att jag ska vara här så himla länge till, det är så omotiverande, jag vill ju hem nu! 

Men jag får hoppas på att denna veckan bjuder på fler permissioner. I morgon och på torsdag har jag lite möten som ska prickas in och det blir ju lite annat att se än att vara på avdelningen så det ser jag faktiskt fram emot. Jag tror att det mötet på torsdag kommer handla om jag får börja på dagvården eller inte. Det återstå att se helt enkelt. Jag tycker att jag har krigat och kämpat mig igenom denna vecka rätt okej ändå, men så klart finns det stora missar och de flesta huvudmål har varit för svåra för mig men jag tycker verkligen jag gjort mitt allra bästa. Då får vi hoppas att de på ABC tycker lika dant. Så vi håller tummarna!

Likes

Comments