(Jag skriver utifrån mina egna erfarenheter och ur min syvinkel. Ibland kan det låta som om jag menar att det är så för alla men det är bara utifrån mina egna tankar och mitt synsätt som jag skriver från. Så även om jag ibland skriver "man" menar jag nog "jag" egentligen.)

Självhat. Detta tror jag är en stor drivkraft inom ätstörningen. Det spirande självhatet som river inom oss och driver oss till att göra saker vi annars aldrig skulle gjort mot oss själva. Men exakt vart ifrån självhatet kommer tror jag är lite olika beroende på vem man är. För nog var det några kommentarer här och där och en önskan om att vara någon annan än den jag var, en bild av mig själv som inte stämde överens med verkligheten. Detta bidrog till mitt självhat, alla saker som någon sa om mitt utseende tolkade jag negativt på grund av dålig självbild, dålig älvbild har jag haft så länge jag kan minnas, tror aldrig min självbild varit sund och bra. Allt detta växer och blir större och större tills det tillslut är självhat, för mig tog det relativt kort tid att utveckla ett hat mot mig själv, Detta var för att jag direkt hittade en syndabock för mitt mående och mitt hat, nämligen vikten. Jag har aldrig tyckt om hur jag såg ut, har alltid velat ha något annat, något mindre. Min kropp bygger naturligt lätt muskler, och jag har alltid varit vältränad och stark (tills jag blev sjuk då). I början av min sjukdomsförlopp var jag extremt fit och väldigt atletisk, då åt jag bara så kallad "ren mat" och väldigt nyttigt (fanatiskt nyttigt) och tränade som en tok. Men ju längre in i sjukdomen ju mer intresserad blev jag av av att bara bli smal, inte vältränad. Då passade inte längre bilden i spegeln in till min vilja av hur det skulle se ut och det skapade en besvikelse men också ett stort hat mot mig själv. Varför kunde jag inte bara se ut som jag ville mest i hela världen? Varför varför varför. Man blir så frustrerad på sig själv och man kämpar och försöker dag som natt att nå sitt mål men man är aldrig nöjd. Det är alltid något som inte passar in eller något som är fel. Man hatar sig själv mer och mer och tillslut kan man knappt stå ut med att se sig själv i spegeln längre oavsett hur man ser ut. Man går saker man aldrig skulle gjort mot sig själv, skär sig, kräks, övertränar, slår sig själv eller till och med inte längre vill leva med sig själv.

Jag tror att nyckeln till att bli fri och frisk för alltid är att börja gilla sig själv, man kan ju annars äta för alla andras skull och det håller ett tag men inte i längden. Man vill ju kunna leva med sig själv hela livet och kunna vara ensam med sig själv utan att gå under. Eller man kanske inte ens behöver gilla sig själv men man måste acceptera den man är och hur ens kropp ser ut. Trots att det typ känns omöjligt. Jag är långt ifrån där själv men det är nyttigt att skriva såhär för sig själv ibland tror jag så man påminner sig om vart man är på väg. Man kan säga några snälla saker till sig själv varje dag, även om man inte tror på dem själv så är det som mentalträning och tillust kanske man tror lite mer på det än om man inte skulle säga något alls? Det är värt att testa, allt som kan minska på självhatet är värt att testa tycker jag, För för mig är självhatet bland det värsta med ätstörningen och en av de saker som gör att det är svårast att göra en förändring. 

Likes

Comments

Att äta i grupp är bland det svåraste jag vet. Att äta tillsammans med andra som kan och kanske kommer döma min mat eller vad jag äter. Då spelar det ingen roll om det är sallad eller om det är pommes frites som ligger på talriken. Jag hatar att bli dömd eller utvärderad, granskad och bedömd. I alla sammanhang gäller det, i skolan hatade jag att lämna in uppgifter där min förmåga skulle bedömas och granskas och sedan stämplad med ett mått på hur duktig jag var. Jag kände det som att jag alltid gjorde fel och som att det aldrig var bra nog, ett C eller D var nästan otänkbart, det var bara A eller B som var godkänt och då tänkte jag att de nog räknat fel. Så var det i alla fall i hela gymnasiet fram tills slutet av 3:an när jag helt enkelt inte orkade bry mig om prestationer längre. Då sket jag i om jag fick F eller A, jag ville bara bli klar med allt, jag låg ju efter en del med vissa ämnen sen 2:an när jag var inlagd och fick kämpa på rätt rejält för att nå mina mål och bli klar i tid.

Det jag vill komma till med detta inlägg är att jag bävar inför att äta i en grupp med andra ätstörda, det är det sååå sjukt jobbigt. För även om alla är där för att bli bättre bli det näst intill alltid en outtalad tävling mellan oss om vem som kan äta minst, smussla undan mest, ha det svårast och jobbigast. Sen jämför man sig också rent kroppsligt med de som sitter där, vem är sjukast? Vem är smalast? Det är oundvikligt att det inte skulle bli så. Jag hatar det, och jag vet att man inte ska bry sig om de andra och bara köra på sitt race för sin egna skull men det är sjukt svårt att inte lägga märke till om någon annan är smalare eller om någon annan slipper äta mer än en själv. Det är det värsta med att äta i grupp med ätstörda. Sen kan man inte få utlopp för sin ångest om man är med andra hela tiden, jag vill gärna vara för mig själv när jag har ångest för det brukar bli riktigt jobbigt och hemska ångest attacker jag får. Men det går inte när man är där på dagvården och jobbar i en grupp, då måste man kväva sin ångest och hålla den inne och då blir allt bara värre, det är då det blir riktigt jobbigt. Helst skulle jag (om jag fick välja) gå ensam i nån matträning där jag är själv, för då skulle jag slippa mycket som är otroligt jobbigt som kommer med att äta i grupp. Sen kanske det är något man ska träna på lite längre fram, att äta med andra men just i början med helt okända människor känns jätte jobbigt. Sen ska jag kanske inte ta ut saker i förväg, det kanske är en jätte bra grupp jag hamnar i som stöttar och peppar varandra.

Jag tycker också att det är konstigt att alla får samma matschema, oavsett längd eller vikt (eller jo om man väger för lite får man + näringsdrycker) men annars får man samma matschema. Det tycker jag är lite bakvänt för jag som är 160 lång kan ju inte äta samma sak som någon som är 190? Då skulle jag ju gå upp jätte mycket i vikt, och tvärt om om hen skulle äta samma som jag skulle hen gå ner i vikt. Jag tycker matscheman ska vara utformade efter individen. Men vad vet jag, det kanske inte går att göra så, men jag tycker det borde vara mer individ anpassat.

Likes

Comments

Jag kan bli så trött på mig själv som förstorar upp vissa saker tills de blir så stora att jag inte ens kan se det längre för det känns så oöverkomligt och stort. Det är så onödigt för vissa saker blir ju bara så mycket värre när man förstorar dem. Som tillexempel min inläggning, JA det kommer bli tufft, JA jag kommer antagligen få panik, JA jag kommer vilja hoppa av och åka hem men NEJ jag ska inte ge upp bara för att ge ätstörningen mer tid än vad den redan fått.
Det är enkelt egentligen, det bara är en sån sak som jag MÅSTE göra, och nej man gillar inte alltid allt man måste göra men ibland kan man bra inte välja vad man vill och inte vill göra. Det är ju allmänt känt att ätsörnings behandlingar inte är så mysiga och det ska de ju inte vara heller för det är ingen mysig sjukdom man behandlar heller.

Jag skriver detta inlägget till mig själv, som ett "jävla anamma pepptalk". NU är det slut på allt vad sjukdom heter, nu är det dags att prova något nytt och våga göra en förändring mot det bättre. Jag har ju nu provat hur det är att vara sjuk och inte äta och det fungerar verkligen inte. Det är inget liv att leva. Jag vill så mycket mer än det här och ska göra så mycket mer än att tillbringa veckor på sjukhus bakom låsta dörrar och matvägra. Det är dags att växa upp lite nu Wilma. Faktiskt. Dags att inse att man måste ta tag i det som känns jobbigt och inte bara skjuta upp det eller gnälla över att man måste göra det. Nu är det såhär och det måste vara så för att det ska kunna bli bättre. Det kommer inte bli det av sig själv utan du måste kämpa på lite och lägga manken till. Annars kommer du få spendera resten av ditt liv på sjukhus som sjuk i en ätstörning och det vill väl ingen. Det har redan gått 6 långa år av sjukdom, det är dags för att testa år att vara frisk. För frisk kan man bli och SKA jag bli. Det är bara att plocka upp gaffeln och sätta igång, det är bara mat. Helt vanlig fucking mat, som folks äter varje dag utan att bli dö eller rusa upp i vikt. 

Det är dags att acceptera sjukdomen och gå vidare, inte hålla krampaktigt fast vid det destruktiva det som man trodde en gång skulle hjälpa men som bara blev skit. Man måste inse att det man kämpat för i dessa år inte var rätt och kommer aldrig bli rätt, trots att det känns fördjävligt. 

Såhär känner jag i alla fall just nu, peppad och redo för att göra en förändring. Sen vet jag också att det kommer hinna ändra sig många gånger men just nu, denna minuten känner jag mig riktigt stark och färdig med ätstörningen. Nu hoppas vi att det håller i sig bara. 

Likes

Comments

På senaste tiden har det jag tyckt varit roligt förut inte känts lika kul. Det har liksom blivit svårt att känna inspiration till att göra det och orken har inte funnits riktigt till det heller. Det blir halvhjärtat och lite avslaget och det hatar jag när saker och ting blir. Jag känner ingen lust och ingen inspiration som sagt till någonting just nu. Jag vill helst sova mest hela tiden men det går inte. Sova eller träna och de två känslorna går inte så bra ihop. Jag känner mig lat om jag sitter hemma och inte gör någonting och blir rädd för att gå upp i vikt om jag inte rör på mig ett visst antal kcal varje dag, samtidigt som orken inte riktigt finns till att träna och inte lusten heller. Inte ens ridningen är rolig just nu, det känns bararom om jag har en tung tung sten på mig som jag inte får bort. Allt blir tungt och överdrivet jobbigt.

Detta gör mig så himla himla ledsen. för jag älskar ju att rida och vara igång och vill inte att det ska kännas jobbigt eller att träningen ska komma utav tvång. Jag vill ha energi och lust till att göra saker och inte gå runt som en zombie och göra saker av tvång eller för "att jag måste". Ridningen har ju tidigare varit min tillflykt, det som gett mig energi inte tagit den, det som fått mig att orka gå upp på morgonen och det som fått mig att se framemot dagen. Nu känns det jobbigt och prestationsfyllt, jag tycker jag rider dåligt och inte gör någonting bra. Faktum är att det känns som om hela mitt liv raserar framför mig och jag kan inte gör någonting, det är väl inte riktigt så men det känns så. Som om ALLT precis allt är emot mig och går åt helvete, att om jag någonsin är lycklig på riktigt en stund kommer det alltid ett bakslag med någonting som förstör och gör allt dåligt igen. Som att jag inte ska få vara lycklig eller ha det bra.

Och allting är mitt fel.

Likes

Comments

Jag vill att 2017 blir året jag kan säga att jag kommit ifrån ätstörningen. Jag vill inte ha den mer, den fyller inte någon egentlig funktion för mig, det är bara en falsk trygghet. Jag vill inte att den ska vara en del av mitt liv längre, vill verkligen inte ha det såhär dagarna ut. Vill inte vara såhär styrd av den och lyda dens minsta vink. Vill inte ha ångesten längre. Får nästan lite panik av att jag inte kan bli av med den nu på en gång, jag vill bara ha bort den! Hela mitt liv har satts på paus och jag står bara bredvid och ser på medan alla andra lever och går framåt. Jag står och stampar på samma ställe som jag gjort i flera flera år. Kan inte ha det såhär längre, måste tänka om och göra annorlunda, bara måste det oavsett hur tufft det än känns och hur motigt det än blir. 

Jag får panik av att tänka på allt jag missat och allt jag låtit gå förbi mig på grund av denna sjukdom. Alla vänner jag tappat, alla resor jag missat och tonåren jag bara sket i för att göra något så onödigt som att svälta mig själv. Eller onödigt kanske är fel för just då kändes det ju nödvändigt och det var mitt sätt att överleva, men det fungerar inte längre och nu känner jag mig verkligen inte mer levande, snarare som ett vandrande lik. Varför kan jag inte hitta kraften till att verkligen gå emot ätstörningen? Varför låter jag mig köras av den och varför kan jag inte bara göra mig av med den, göra slut och bryta upp detta destruktiva förhållande. Vad är det som gör att jag fortfarande nu håller den kvar och inte vågar släppa taget? För det gör jag, jag håller krampaktigt tag i den in i det sista trots att jag vet vad det leder till så håller jag nu fortfarande i den och det gör mig så arg att jag inte kan vara stark nog att släppa själv. Att det måste krävas inläggningar och stora insatser för att jag ens ska kunna tänka tanken på att göra en förändring. Jag vill ju bli frisk, varför gör jag då ingett för att det ska hända utan tvärt om motar bort allt som vill hjälpa mig och fortsätter att hålla i ätstörningen för allt jag är värd. Jag blir så arg och ledsen på mig själv för att jag gör så, för då kommer jag aldrig bli frisk om jag själv inte verkligen verkligen vill det. Men hur ska jag komma på det där sista för att hitta den riktiga viljan, den som gör att jag gör vad som helst för att bli frisk. För just nu är det som att jag vill bli frisk men inte göra det som krävs. Äta.

När man läser om andra som kommit ur en ätstörning står det ofta att de "bara en dag" bestämde sig och typ gick och köpte en glass och åt den. Det kan låta så enkelt, och jag har väntat och tänkt mycket på den där dagen när man "bara helt plötsligt får styrkan". Men jag förstår ju också att det inte riktigt är bara så enkelt. Det krävs nog väldigt mycket mer än bara "en dags styrka". Det är ju att välja det friska livet varje dag, att göra det valet varendaste dag flera gånger om dagen. Det är det som gör det så svårt. Det är det jag inte vet om jag klarar, klarar jag av att välja "rätt" när det känns så fel. För det är som att hela kroppen bara skriker NEJ när man närmar sig mat, hur kan det någonsin kännas rätt igen? Det känns väldigt långt ifrån just nu, men jag får heller inte deppa ihop och ge upp innan jag ens provat det friska livet. Därför ska jag försöka ge mitt allt när jag blir inlagd, verkligen mitt allt. För kanske kommer styrkan då om man gör sitt allra bästa? Jag vet inte men jag hoppas på det i alla fall.

Likes

Comments

Jag har så mycket ångest inför den planerade inläggningen. Jag vet ju inte ens när det blir, jag vet bara att man ska skicka en remiss till ABC igen och sen ska jag vara inlagd på antingen avd. 1 eller 4 under 14 dagar medan jag kommer igång med maten igen. Det är allt jag vet just nu och det känns hemskt att inte veta mer eller ha mer kontroll på situationen än så. Sen har jag ju ångest över att jag då under den tiden jag är där måste äta annat än vad jag gjort nu under flera år. Det kommer bli pasta, mackor, fett, potatis, såser och annat superläskigt, och detta då sex gånger om dagen. Det känns just nu väldigt motigt och det är inte alla dagar jag känner för att göra det ens, jag vill då bara säga NEEEEJ TACK och sen hålla på så som jag gjort nu för det är ju det tryggaste. Men jag kan inte leva såhär resten av mitt liv och gör jag ingen förändring med maten får jag inte ha kvar min behandlingsplats inom DBT:n ...

Men ibland är allt jag vill bara att svälta mig ner till de där XXkg jag vägde för två år sedan, när jag var som minst. Då kändes det som om det var den enklaste vägen. Men jag kan inte välja den nu, det går inte jag får inte tänka så. Men ibland är det svårt att inte längta till att bli smalare igen och bara vara liten och lätt. Det är super jobbigt att kastas mellan dessa olika känslor och tankar, jag vet inte vad jag ska tycka och tänka till slut. Just nu vet jag bara att jag är enormt rädd för att läggas in och börja äta, just idag känns det omöjligt och jätte jobbigt. Men jag vet också att det kommer komma dagar då jag ser fram emot det, ser fram emot att få hjälp och komma vidare.

Likes

Comments

Detta är något jag har mycket svårt att balansera emellan. Jag har så mycket vilja, vill göra allt om jag kan och helst hela tiden. Men sen har vi det där med orken, den har jag inte nu. Under dessa senaste månaderna har jag gått ner i vikt igen och då tryter orken efter ett tag också men det märker inte viljan. Viljan att göra saker finns kvar och man tror man har samma ork och energi som innan men det har man ju inte. Detta är riktigt svårt för man vill ju inte gå omkring och göra ingenting men man orkar inte allt man tar sig för heller.

Jag har en tendens till att säga ja till allt för mycket och sen inte riktigt orka när det väl ska genomföras. Eller så kör jag så det ryker i några veckor men kraschar sen ordentligt och behöver återhämta mig under relativt lång tid. Just nu är jag inne i det där att jag bara kör utan att hinna tänka eller känna efter om jag verkligen orkar, jag märker ju att jag börjar känna mig sliten och sådär matt, men jag vill samtidigt inte ge upp något av det jag gör just nu. Jag vill bara att det ska funka som normalt. Men ingenting kan ju funka normalt om man inte äter normalt.

Jag vill orka mer än vad jag gör, det är så himla irriterande. Man tror liksom att man har normal ork och säger ja till en massa saker och sen kanske man även gör dem men är nästan helt död när man är klar för man har egentligen inte energin. Jag måste bli bättre på att säga nej eller ta på mig lagom mycket saker. Men oftast handlar det ju om roliga saker jag faktiskt egentligen vill orka göra men jag måste inse att just nu går det inte. Just nu har jag inte den orken, speciellt inte denna perioden när jag befinner mig i en ganska djup svacka.


Likes

Comments

  • Äta precis vad jag vill, verkligen vad jag vill och när jag vill det.
  • Kunna träna helt utan tvång, för att kroppen ska må bra och för att jag vill, inte för att jag måste
  • Kunna rida hur mycket jag vill och orka vara i stallet hur länge som helst, orka tävla två klasser på en dag.
  • Kunna skaffa ett jobb och eller orka plugga
  • Inte behöva ha folk som oroar sig över en hela tiden
  • Inte behöva åka in och ut på avdelningar
  • Inte behöva dricka näringsdrycker som inte är så goda....
  • Kunna resa utan att oroa sig för maten
  • Kunna följa med på sociala saker så som att fika
  • Inte behöva tänka på min kropp och mat hela tiden
  • Inte ha ångest över allt som har med mat och äta att göra
  • Inte behöva framkalla kräkningar som är så äckligt
  • Kunna ha på mig vad jag vill utan att tänka på om jag ser tjock ut eller inte
  • Inte behöva tvångsväga mig varje dag flera gånger om dagen
  • Inte behöva räkna varenda kalori jag äter eller gör av med.
  • Bli roligare och piggare som person och inte trött och seg
  • Kunna använda min hjärna fullt ut och inte ha en svältande tankegång.
  • Inte behöva oroa sig för benskörhet eller sterilitet i framtiden, eller att tänderna ska ta skada
  • Inte behöva göra massa ritualer och tvångshandlingar
  • Bli genuint glad och kunna känna mig riktigt lycklig igen.

Likes

Comments

Har lagt märke till att det blivit väldigt deppiga inlägg på denna bloggen nu ett tag, det är väl pga att jag är i en svacka just nu. Men jag tänkte jag kunde skriva lite positiva saker också så vi inte blir alldeles för nere.

Det jag insett är mycket positivt är min inställning till att få hjälp och ta hjälp. Innan var jag emot det relativt mycket, jag ville inte bli bättre ville inte ha den hjälpen jag fick utan gjorde bara som de ville så jag skulle kunna gå tillbaka och äta mindre och mindre igen. Nu mera är jag mycket mer positivt inställd på att jobba mot ett friskt liv. Jag har insikt i hur och varför jag ibland känner att jag inte vill, det är ju på grund av en stor rädsla som ligger inom mig för att gå upp i vikt och den rädisan får man ödmjukt acceptera men inte vika sig för. Alltså vi kan konstatera att jag är rädd för det men den rädslan ska inte få styra de valen jag gör i mitt liv. Jag har också blivit mycket bättre på att identifiera mina känslor, som att "nu är jag arg, nu är jag rädd nu är jag ledsen" i stället för att bara gå omkring med en odefinierbar ångest som bara tärde på mig utan att jag visste varför eller vad det egentligen var som kändes. Så det kan jag nu känna mycket bättre att liksom "nä men nu är jag nog ledsen över det hör, eller ni är jag arg på det här". Jag vet mer om mina känslor nu och det är tack vare DBT:n som jag har fått mer förståelse för mina känslor.

En annan sak jag har blivit lite, om än lite, men ändå bättre på är att vara snäll mot mig själv, eller liksom ha överseende med mig själv. Genom att tänka " Nej men Wilma mår inte så bra idag så hon kanske inte orkar göra allt perfekt" eller "Idag har jag haft det svårt men det gör inte något för det finns en dag i morgon också". Så var det omöjligt för mig att tänka innan, då hackade jag ner på mig själv och verkligen sparkade på mig själv för att det inte blev perfekt. Det händer ju såklart fortfarande men bara det att jag kan tänka så nu visar att jag har fått en större acceptans och en mer ödmjuk syn på mina svårigheter. Jag tror inte att det är hjälpsamt att vara för hård mot sig själv, man behöver bli omhändertagen av sig själv och kunna ta hand om sig själv och vara snäll mot en själv. Det är det första man måste kunna innan man kan bli frisk, se sig själv som en person med värde och inte bara en sak man kan göra vad som helst. Då tror jag att man får mer motivation och mening till att ta hand om sig med mat och vatten och lagom med träning när man behöver det, men det tar tid att bygga upp det förtroendet mellan sig själv och sig själv igen. Men det får ta tid för det ska hålla länge också, hela livet ska man ju spendera med sig själv och då kan man ju lika gärna gilla den personen och ta hand om den.

Likes

Comments

Jag blir ledsen och rädd när jag tänker på hur länge jag haft det såhär med maten och träningen. Blir ledsen och rädd för att det finns folk där ute som också är fast i skiten, som också lider av ätstörningar som förstör deras liv.

Jag blir arg när jag tänker på hur långt jag låtit det gå nu igen. Att jag nu måste läggas in igen antingen frivilligt eller ofrivilligt om ett tag. Varför lät jag mig komma hit igen? Varför lät jag mig gå så långt ännu en gång att det blir remisser hit och dit, dagvård, avdelningar kanske sond om inte maten funkar. Hur kunde jag göra såhär mot mig själv igen? Låta mig bli svag, orkeslös, glåmig och tappa i vikt, få tvång och hets över kroppen och träningen. Bli vresig, arg och lätt irriterad över allt och på alla runt om mig. Jag är så ledsen på mig själv för att jag inte gjorde annorlunda detta året heller, att jag likt för två år sedan fortfarande ljuger om att ätit, tränar i smyg, hoppar över måltider vilket bara gör att jag hamnar på en avdelningen igen.


Jag önskar att jag kunde samla alla unga tjejer och killar som håller på att hamna i en ätstörning och bara skrika åt dem att STOPP NEJ GÖR DET INTE!!!!!! Det är inte värt 6år av lidande, håravfall kanske benskörhet och sterilitet. Det är inte värt missade år eller veckor på avdelningar och möten med ätstörningsenheter. Det är inte värt att splittra en hel familj för att bli smal, det är verkligen inte det.

Likes

Comments