Idag när jag var på ABC och pratade om motivation insåg jag hur långt jag kommit i min resa bara genom att se på hur min motivation har sett ut. För två år sedan hade jag 0% motivation, jag sket i att mitt hjärta inte fungerade ordentligt, inte ens det var motivation nog att jag höll på att dö. Då var motivationen riktad åt ett helt annat håll, att gå ner i vikt och så såg det ut sedan jag var 13 år. Men nu två år senare ser motivationen annorlunda ut. Det började med att min motivation var att få komma ut från psyket, att få bestämma själv vad jag ville äta och göra och så. Sen när jag hade ätit ett tag och kommit igång lite blev motivationen att jag ville kunna rida ordentligt igen och ha energi till det. Sen blev motivationen till att ha en fungerande och hälsosam kropp, sen att kunna träna som jag vill och nu är jag på motivations steget där jag vill göra saker som att ta körkort, träffa folk och upptäcka världen med min pojkvän. Min största motivation just nu är att ha ett normalt liv med honom och kunna flytta ihop och klara av att bo själv och sköta maten och inte oroa honom eller min familj och kunna börja plugga eller jobba.

Det har ändrat sig så himla himla mycket och jag inser hur jävla långt jag kommit på bara några månader även om det är tufft som tusan som jag skrivit i ett annat inlägg. Och visst motivationen för det friska finns inte alltid där, ibland vill jag bara gå ner i vikt och allt sådant där men de dagarna är få nu mera eller går över fort. Jag känner mig levande nu, på riktigt. Även om jag har en bit kvar innan jag kan kalla mig frisk kan jag i alla fall säga att jag är 50% frisk med 100% motivation och det är härligt att känna så. Måste jobba på de sista delarna med mina problem beteenden men det gör jag hela tiden 24/7 . Just nu ser jag just på framtiden att jag kommer bli så bra som jag kan, kanske aldrig heeeelt frisk men 95% och det är gott nog för mig som förut varit i det djupaste mörkret.

Är så lycklig just nu för det känns bra, just idag känns allt bra och jag känner mig levande för första gången på snart 7 år. Det hade aldrig gått utan min familj eller Sebastian. Hade han inte kommit in i mitt liv hade jag nog varit sjukare nu, han och hästen är mina största motivationer. Och jag ska nå mitt mål för jag vet att jag kan.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Att vara i revcovery för en ätstörning är tufft. Jag skrev i mitt tidigare inlägg att jag mår mycket bättre och det är absolut sant, men det är fortfarande 5 av 7 dagar i veckan som jag mår fruktansvärt dåligt över saker och ting. Det är extremt jobbigt att se sin kropp förändras, inte för att den har gjort det alarmerande mycket men det lilla som har ändrats är ändå skrämmande och upprörande för mig. Det är sjukt jobbigt att äta alla dessa måltider, hålla på dem och inte frestas av att minska ner på portioner, byta ut mot lågkalori alternativ eller träna bort allt man ätit. Dessutom är det mycket tufft psykiskt, det är svinjobbigt ibland, som igår var en sån dag, då vill man bara sluta äta och träna stenhårt och få tillbaka den kontrollen man upplever sig ha förlorat. Man orkar inte hålla i det friska för det är så himla himla jobbigt och man måste verkligen stålsätta sig för att klara sig igenom det.

Jag tror jag hade en lite smekmånadsfas innan, när inte alla mina känslor hade kommit igång på riktigt och innan jag behövde gå upp på full portion. För nu är allt plötsligt mycket jobbigare och jag har haft många bakslag den senaste tiden.

Det är inte lätt att göra det som känns så himla himla fel inuti när alla andra säger att man gör rätt. Det är inte så himla roligt eller gott att äta som folk sa att det skulle vara, det är faktiskt många gånger en besvikelse, mat är så tråkigt. Man ska bara göra det, om inte för sin egna skull så för sin familjs och närståendes. Men ibland vill man inte göra det i alla fall, ibland vill man tillbaka till svält och eländet för att slippa känna och tänka så mycket. För att det är skönare att känna sig fysiskt dålig än psykiskt. Det är skönare att ha hungersmärtor än ångest. Det är enklare att sova bort en obehaglig känsla som ändå inte känns så mycket än att var en storm av känslor som känns som om man skulle explodera. Det är inte lätt att äta när man inte vill eller orkar stå ut med känslorna efter, när man blir tvungen att äta mat som är triggande, som associeras med att kräkas eller med att svälta. Det är inte heller lätt att känna det där extrema tvånget att behöva gå och spy efter maten, att man bara mår så himla dåligt att det inte finns något annat sätt att få stopp på känslorna än att spy ut dem. Det krävs en enorm viljestyrka för att gå och kräkas, det är hemskt och äckligt och gör ont men det bara måste göras. Efteråt är man sämre än innan, svag och darrig och luktar kräks och mår allmänt dåligt psykiskt. Dessutom skäms man så för det man gjort, för man har ju lovat att inte göra det eller åtminstone säga till men inte ens det gjorde man. Samma skam kommer när man hoppar över en måltid eller två, man vet att man inte borde och känner sig hemsk som gör det men det finns helt enkelt inte en annan utväg ibland, ibland bara kan man inte styra över sina handlingar.

Ibland är man helt enkelt för sjuk.

Just nu har jag ett bakslag, en dipp i min recovery. Men det är antagligen så det ser ut för alla, det är inte en spikrak väg uppåt. Men det är sjukt jobbigt att känna att man faller tillbaka i gamla vanor, att man fortfarande är så pass sjuk att man gör sig själv illa på detta sätt. Det är frustrerande att inte få hjärnan att fungera som den ska, att den inte alltid kan tänka rationellt fastän man vill det. Man blir förtvivlad och ledsen över att det ska behöva vara så svårt, då vill man bara ge upp och gå tillbaka till den falska tryggheten. Men jag ska inte göra det, jag ska ta hjälp av mina nära och ta emot den hjälpen de erbjuder på ABC och verkligen försöka härda ut detta bakslag även om det kommer vara fruktansvärt jobbigt.

Att ha en ätsröning är det värsta man kan ha tror jag, det, cancer och pesten. Ätstörningen är så sneaky och är verkligen en PSYKISK sjukdom, Den sätter sig i hjärnan och etsar sig fast där som en parasit och vägrar släppa taget. Den styr och kontrollerar och misshandlar sin värdkropp och gör allt i dens väg miserabelt. Den som lyckats ta sig ut en ätstörning är så stark som bara den för det är inte något lätt att göra, det är nog bland det tuffaste och jobbigaste man kan göra som människa. Det krävs så himla himla mycket och man sätts verkligen på prov.


Likes

Comments

​Det var ett tag sedan jag skrev här men det är för att det har hänt sååå himla mycket under tiden. Efter att jag var inlagd gick saker och ting så himla fort, jag går till ABC två gånger i veckan och jobbar där, samtidigt som jag hela tiden jobbar hemma med att förbättra mig själv och utmana mig själv. Och kan ni tänka er hur bra detta har gått? Jag mår så himla mycket bättre nu än vad jag gjorde för några veckor sedan. Jag har mer energi och mer ork till allt möjligt, ser möjligheter i stället för problem och kan faktiskt känna mig glad på riktigt vissa stunder. Maten har verkligen blivit mycket mycket bättre, jag äter regelbundet och jobbar med mängderna fortfarande men bara det att jag äter regelbundet varje dag är ett mycket stort steg. Jag har ätit saker jag inte ätit på flera år och faktiskt tyckt om det, självklart har ångesten funnits där men jag har liksom överlevt den, det trodde jag aldrig skulle gå. Det har verkligen gått fort framåt från att inte kunna dricka vatten till att nu kunna äta ”nästan” normalt, eller i alla fall mer funktionellt och hälsosamt. Jag har inte haft den här typen av energi på 6 år minst! Det är helt fantastiskt och man kan tänka klart och känna saker och inte bara vara ett tomt skal som bara tänker på mat och träning hela tiden, det finns utrymme för annat nu. En stor skillnad är som sagt att jag verkligen känner mer, mer känslor alltså Jag kan gråta, skratta, bli arg och bryr mig om saker. Det gjorde jag inte för några veckor sedan, då kunde jag inte känna någonting, jag bara existerade och brydde mig inte om vilket. Nu kan jag känna längtan och lust till saker och ting, kan se en framtid som jag innan inte ens vågade drömma om. Sen är jag verkligen inte van vid alla dessa känslor och vet inte riktigt hur jag ska hantera dem och de är lite i obalans, jag kan gå från att vara skitglad till att ligga och storgråta i min säng på väldigt kort tid men det handlar väl om att det är så mycket känslor som jag inte fått utlopp för på så länge att nu kommer de alla lite på en och samma gång.

Känner dock att det är viktigt att poängtera att även om det gått fort att bli bättre är jag långt ifrån frisk, det är mycket kvar att jobba på. Speciellt med att få det hållbart och inte bara övergående. Sen hänger inte riktigt huvudet med alla dessa snabba förändringar, man blir lite förvirrad och trött, men mycket gladare i alla fall. Det har verkligen varit hårt slit att nå hit där jag är nu, riktigt förbannat hårt slit med många tårar och många gånger jag velat ge upp. Men jag är så glad att jag inte gjort det, jag fattar inte att jag inte gjorde detta tidigare, tänk vad mycket jag missat på grund av att jag inte ätit ordentligt, hela gymnasiet, hela tonårstiden i princip. Men nu kan det bara bli bättre för det är först nu jag känner att det faktiskt är möjligt att bli bättre.

Likes

Comments

Det pågår en kamp inom mig, en för det som är friskt och en för det som är sjukt. Man kanske inte kan förstå hur man kan vilja ha något som är sjukt med det kan man för det är som en trygghet som man vant sig vid. Och man kan heller inte säga att ätstörningen inte fyller någon funktion för det har den gjort, på ett sätt har den fyllt en funktion för mig i 6 år. Men nu måste jag hitta något annat som kan fylla den funktionen, frågan är bara vad det är.

Kanske skulle jag automatiskt börja bli mer frisk om jag inte hade all denna tid jag har nu för att spendera att tänka på allt som är sjukt. Om jag hade jobb eller höll på med en utbildning kanske jag inte skulle hinna tänka så mycket på om hur mycket jag vägde eller vad jag åt eller inte åt. Eller skulle det bli tvärt om att ätstörningen skulle få ännu större grepp om mig för att jag inte "hade tid att äta" för jag jobbade eller pluggade. Jag vet bara att som det ser ut nu så har jag inte den mentala orken än för att orka plugga eller jobba, jag är inte riktigt där än. Kanske går det om några månader, när jag kommit igång mer med maten och kan ta mer ansvar för det själv.

Men som jag skrev i början av inlägget så pågår det en ständig kamp inom mig om vad som ska får ta mest plats, sjukdomen eller det friska och det är sååå utmattande. Man kan på en dag hinna ändra sig tuuuuuusen gånger, allt från "NU ska jag verkligen ta tag i det och bli frisk som det bara gå, jag skiter i vågen" till "Åhhh jag vill bara väga si och så lite och nu ska jag aldrig mer äta" det är verkligen inte en lätt match. Men jag antar att det är så det är när man går emot ätstörningen, den gör allt för att få vara kvar och för att man ska välja den i stället. Men det gör det inte mindre utmattande, man blir så trött och helt förvirrad av alla de snabba svängarna. KAnske blir det lättare att välja det friska ju längre fram i"recoveryn" man kommer. Det vore hemskt om man skulle behöva leva i detta limbot för evigt.

Likes

Comments

​Trots att jag inte tycker om det och trots att jag verkligen ibland hatar att vara där tror jag att det är precis vad jag behöver. 


Det är verkligen inte kul alla gånger att vara där och det finns mycket i det konceptet jag inte håller med om. Men det som är bra är att man får varierad och bra mat där som gör att jag kanske vågar äta lite bättre här hemma. För som det ser ut nu de dagar jag ​inte ​varit på dagvården har jag snabbt fallit tillbaka i gamla spår med kall-frukost-mat... Det är inte bra för det är det som gör att jag sedan kanske tar bort även det och tillslut inte äter något alls. Jag känner igen mönstret. Det som är bra med dagvården är att där äter man annars får man näringsdryck, så hur eller hur kommer man få i sig energi. Sen håller de reda på tiderna man ska äta på och ser till att allt är serverat (i alla fall för mig i början) de håller koll på en hela dagen så att man får i sig det man behöver. Och trots att jag inte är så förtjust i detta så måste jag erkänna att det är rätt bra ändå. Det är ju en lösning på mina problem som är att jag inte äter när jag ska och inte det jag ska heller. Så jag kan få tycka att dagvården är skit men det är kanske just det jag behöver just nu. Jag trodde innan att jag skulle klara det själv men jag hamnar som sagt direkt ner i gamla vanor igen och dit ska jag inte. Jag ska framåt inte bakåt. Så dagvården kanske inte är ett så dumt allternativ ändå. 


Och som sagt, jag behöver inte tycka om det jag ska bara göra det, för det är näringen som ska in och inget annat och är detta ett bra sätt att få in näringen på då är det så, då får jag tycka vad jag vill om det men jag klarade det ju inte så bra hemma själv. Hur mycket jag än ville klara det så var det för svårt, är för svårt. Då får jag helt enkelt krypa till korset och erkänna att det finns hjälp som är bra att få. Det är min slutsats i det hela, 

Det tar mig emot att erkänna att jag inte klarade det, men samtidigt inte direkt förvånad, det är ju en svår grej att ta sig igenom själv och jag kanske klarar det lite längre fram när jag har lite mer att stå på men såhär i början är det nog bra att vara på ett ställe där jag slipper ta ansvaret över när vad och hur och bara fokusera på att göra det. Hur mycket det än tar emot att erkänna att jag inte var bra nog att klara det hemma själv. Så nu ska jag se till att få lite fler dagar inbokade på dagvården, kanske hela veckan framåt. Vi ska ha ett möte om det i morgon och på tisdag och då får jag hoppas att de har samma syn som jag på det hela och låter mig gå kvar, men det tror jag. 

Likes

Comments

Nu har jag varit hemma en dag, eller hemma och hemma sov hos Sebbe i natt men det är ju som hemma det också. Nej men det har väl gått okej med maten. Det är svårt men jag vill kunna klara det själv helst utan ABC och dagvården där. Jag tror det kommer gå bra i alla fall men det har jag ju redan skrivit om.

I alla fall känns det skönt att vara delvis fri och självständig. Vi ska ha ett möte idag om hur vi ska gå vidare med allt. Är lite nervös inför det men jag ska stå på mig och göra det som känns rätt för mig och gå på den känslan jag har. Jag vill ju bli frisk men det måste vara på mina villkor för annars kommer det aldrig hålla i längden.

Var i alla fall underbart att få se hästen igen! Även om jag känner att jag tappat en massa muskler när jag red henne lite men det får väl ta sin tid att komma tillbaka och innan jag har den där känslan igen. Men det kommer nog snart, idag får jag i alla fall lite ridhjälp av en tjej som har hjälpt mig att hålla igång Lillis medan jag varit inlagd. Jag får ta små steg i taget, skynda långsamt liksom. Men det känns bra att vara utanför en avdelning i alla fall och nu kan det bara bli bättre :)

Jag tror dock att det är viktigt att jag får bestämma över mitt liv och göra mina val utan att ha massa olika som lägger sig i och vill bestämma. Jag ska ju leva ett självständigt liv så småningom utan varken mamma o pappa, ABC eller andra hjälpmedel. Då måste jag få börja nu och forma mitt liv. Sen gäller det ju att välja "rätt" och hållbara alternativ, exempelvis är svälta sig inte ett hållbart alternativ men det förstår jag ju också.

Blev lite rörigt inlägg men det är så det känns just nu i mitt liv, lite rörigt.

Likes

Comments

Dagen på dagvården gick bra, jag känner mig fortfarande lika motiverad som innan och det är skönt för då blir måltiderna inte lika kämpiga, fortfarande tuffa men inte alls omöjliga. Äter fortfarande 1/4 portioner men det är ju inte det som spelar roll egentligen utan min inställning till maten som spelar roll. Nej men som sagt dagen gick fort och utan några egentliga konstigheter.

Ett roligt besked jag fick idag är att jag kommer skrivas ut från avdelningen i morgon på morgonen! Efter nästan 3 veckor instängd ska jag nu äntligen få komma hem. Men jag är verkligen glad över denna inläggningen, även om jag inte varit lika positiv hela vistelsen kan jag nu när jag ser på det såhär med facit i hand säga att det nog var väldigt välbehövligt och bra. Jag har kommit långt i tankesättet på dessa veckor och även rent matmässigt, jag har ätit saker jag inte ätit på flera år och ändå överlevt! Nej men nu känner jag att jag har styrkan och kraften att orka kämpa på hemma själv. Jag kommer fortfarande få ha dagvården och det som hjälp ett tag till tror jag, vi ska ha ett möte om det på fredag där jag, mamma, L och en från ABC ska planera min framtid. Min tanke är att jag inte ska behöva gå hela dagar på ABC så som jag gjort denna veckan utan i stället bara komma dit för att äta lunch och sedan äta de andra målen hemma. Jag har ju även något som heter boendestöd som jag kan ta hjälp av vid matsituationer fast på hemmaplan då. Ett boendestöd är ett tema av människor som kan komma hem till en själv och ge stöttning och stöd i lite olika saker, i mitt fall är ju maten det jag behöver stöd med. Så det har jag också att ta till om jag vill det.

Men vi får se lite på fredag vad ABC och L tycker, de kanske inte alls har samma tanke som jag. Men jag tror inte att jag kommer behöva vara på dagvården hela dagar. Sen kommer jag och L fortsätta vårt jobb med DBT:n och jag går ju även i grupp där. Puh det är många ställen jag har att ta hjälp av....

Är så glad över att äntligen få komma hem, det har varit tuffa veckor här på avdelningen men så här i efterhand är jag glad över att jag blev inlagd den där söndagen. Ska bli underbart att få sova i sin egna säng och sköta om sin häst. Verkligen underbart!


Likes

Comments

Jag har aldrig känt mig så motiverad som nu, aldrig haft så många mål och delmål som nu, har aldrig riktigt våga känna det jag känner nu, en slags beslutsamhet om att bli helt frisk. Samtidigt har personerna i min omgivning aldrig varit så skeptiska känns det som. Det känns inte som om någon av dem tror mig när jag säger ”Jag kan nog klara mig hemma nu, det kommer gå bra utan dagvården eller sjukhuset”. Då känns det som om ingen av dem tror mig eller tänker att jag skulle kunna klara det här, att jag inte skulle ha viljan eller motivationen eller orken att kålrå mig själv. Jag kan förstå deras oro eftersom det inte är så många dagar sedan jag inte klarade mig själv över huvudtaget, men som jag också sa har jag aldrig haft en bättre plan eller motivation som nu.

Det är svårt när man känner att ingen annan tror på en, att de tror att jag kommer hamna på botten igen, att de tror att jag behöver mer stöd än vad jag själv anser mig behöva. Det blir att jag känner det som om att ingen tror att jag klarar det, som att ingen tror på min kraft och viljestyrka att bli frisk.

Det jag känner är ju att jag inte behöver den hjälpen jag har nu, som dagvården exempelvis, jag tror jag skulle klara av att äta hemma nu. Det skulle vara svårt men jag tror jag skulle klara det faktiskt. Där är både mamma pappa, Abc och L min behandlare skeptiska. De vill gärna se mig gå på dagvården i några veckor till. Men jag känner mig nästan sjukare när jag är där med alla regler och alla de andra i gruppen med liknande eller samma problem som jag, det blir lite en ond cirkel. Jag säger inte heller att det inte är bra hjälp jag fått på dagvården, jag säger bara att jag inte tror jag behöver det mer utan blir nog bättre om jag får komma hem och kunna sköta maten själv. Sen förstår jag mina närståendes skräck att jag ska sluta äta igen, men för mig är den obefogad för jag har en plan som jag kommer hålla. Jag är målmedveten och driven till att detta ska fungera och då kommer jag till vilket pris som helst försöka hålla det. Sen vet jag att detta är en lömsk sjukdom som nästlar sig in i alla skrymslen och vrår så fort den får chansen, jag är medveten om det och kommer få vara extremt uppmärksam på alla de där tecknen som visar om sjukdomen tar mer mark.

Men vi kan väl ta en minut och vara helt hänförda över min motivation och min VILJA att klara detta med eller utan vården. Det känns i alla fall helt fantastiskt för mig att känna det så. Jag ska bara få med mina närstående och mina behandlare på min plan och min motivations nivå. De är skeptiska nu men när de ser att jag menar allvar kommer de hänga på mig också. Jag måste bara få en chans att visa att jag kan detta själv.

Likes

Comments

Jag överlevde dagvården igår, det var kämpigt som tusan och jag ville bara rusa dör ifrån vid ett par tillfällen. Men jag gjorde inte det. Det känns bra att ha klarat det och jag vet att det kommer bli lättare om jag bara fortsätter på det här sättet. Jag gick helt in i min bubbla när vi skulle äta, tittade inte på de andra utan fokuserade på mig, det fungerade faktiskt för då märkte man inte om det var någon som hade det jobbigt eller så.

Ångsten på kvällen sen var dock väldigt jobbig, ångest över "all den mat" jag hade ätit. Så kvällsmackan gick inte alls. Men jag tänker att det är den stora bilden som gills inte de små detaljerna om jag äter macka eller inte på kvällen utan vad jag ätit under dagen. Så jag tyckte jag var duktig igår.

Ätstörningen ska inte få vinna detta, jag ska utnyttja den hjälpen jag blivit erbjuden nu till att inte hamna på botten igen. Tillbaka dit vill vi inte.

Nu låter det kanske alldeles för positivt oh så enkelt som jag får det att låta att vara på dagvården var det inte riktigt, det var riktigt kämpigt och tufft. Men det var i alla fall inte så illa som jag trodde det skulle vara och det är ju alltid något!

Likes

Comments

Så nervös inför idag, men jag vet tt det nog kommer gå bra. Det är ju för att hjälpa mig. Och jag ska bara köra mitt race, inte bry mig om de andra och deras kämpande, jag kämpar för mig själv och ska inte låta mig dras in i någon tävling om vem som äter minst och har det svårast. Jag ska ta vara på den här chansen till hjälp, så jag kan komma vidare i mitt liv. Jag ska se detta som en möjlighet och som en bra hjälp och inte som ett straff eller som något dåligt. Jag vill ju bli frisk, jag vet att det är kämpigt men det är priset man får betala för att bli fri och jag vet att det är värt det.

Så nu ska jag verkligen kämpa för att göra det bästa av det för mig. Det är bara jag som kan kämpa för detta, ingen annan kan äta åt mig, tyvärr. Jag ska verkligen göra mitt allra bästa och det får vara gott nog, sen får vi se hur långt det räcker. Jag får påminna mig om detta varje gäng jag ska äta tror jag, det kommer ju komma tillfällen när jag inte alls kan se det på det här sättet men förhoppningsvis är de dagarna räknade.


Likes

Comments