View tracker

Hejsan!
Idag så ligger jag bara hemma framför datorn för att jag är sjuk och har varit det sen i söndags.
Känns förbannat segt att behöva missa så mycket i skolan men tänkte försöka sätta mig och ta igen det litegrann iallafall.
Har ångest idag också, och när jag får ångest så vet jag aldrig vad anledningen till ångesten är och det gör ju bara saken värre.. men jag tänkte fixa lite te, knapra Alvedon och hostmedicin  och plugga lite i hopp om att bli lite frisk.
Ska sluta klaga så jävla mycket nu haha.
Hoppas ni får en bra dag iallafall♡

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Tjena! Det har nu gått några månader sen jag sist uppdaterade något. Och det är för att det har hänt sjukt mycket i mitt liv under dessa månader. Livet har haft både bra och dåliga vändningar, men nu är jag tillbaka!

Tänker fortsätta uppdatera bloggen på samma sätt som planerat när jag startade denna bloggen, så som det står i beskrivningen.. men på ett lite mildare sätt.
Jag hoppas att ni vill forsätta följa mig och hur jag klarar av vardagen.

Glöm aldrig att ni alla är starka, vi alla har en historia våra brister.. men det är bara det som gör oss starkare!
Kram♡

Likes

Comments

View tracker

För er som inte vet vad panikångest är för något så ska jag försöka förklara det så gott jag kan.

Panikångest är en stark ångest som kommer plötsligt och som varar i minst några minuter. Det är fruktansvärt plågsamt när man får en panikattack, men det är inte alls farligt i sig, även om det känns som det. Under attacken brukar man känna en stark rädsla, skräck och obehag. Man kan få hjärtklappning, svårt att andas, och en tryckande känsla över bröstet. Panikångesten kommer oftast spontant och utan förvarning. Panikattacker är svåra att uthärda eftersom att man kan få en känsla av att man kommer dö. De kroppsliga symptomen är väldigt obehagliga ock skrämmande, men man måste alltid försöka komma ihåg att dom inte alls är farliga. Alla känner förstås olika symptom för panikångest, men jag kan bara tala om hur jag känner.

Jag började få panikångest i väldigt ung ålder, jag tror att jag var runt 9-10 år gammal. Då visste jag inte alls vad det var för något, och jag var väldigt rädd för att berätta för någon eftersom att jag trodde att det var något fel på mig. I början av min panikångest så tappade jag andan och fick ingen luft alls, ja trodde att jag skulle dö. Men jag fortsatte hålla det hemligt tills jag blev 12-13 år gammal. Då fick jag det klart för mig att det var panikångest jag hade. Min panikångest har bara blivit värre och värre under åren, men den kommer och går i perioder. Just nu när jag har en väldigt svår period efter min Pappas bortgång så har jag panikångest väldigt ofta. När jag får panikångest så blir jag livrädd, tappar andan, och börjar hyperventilera. Om det pågår en längre stund så kan jag få hjärtklappningar och det är då jag verkligen tror att jag ska dö. Men jag har några tips som har hjälpt mig i vissa stunder.

-När du börjar känna av ångesten, kolla på en vägg. Tänk dig att det sitter en ram där. Följ ramens kanter om och om igen. Det kan få dig att tänka på endast det, och glömma ångesten.

-När du börjar känna att du tappar andan, andas ut innan du börjar andas in. Du måste få ur dig all "smutsig luft" innan du får i dig "ren luft" igen. Sen så fortsätter du andas ut och in.

-Kolla på en prick på väggen och fokusera endast på den medans du andas.

-Om du inte klarar av att bli av med ångesten själv så måste du skaffa hjälp!

Det är dom tipsen jag kan ge er just nu. Jag kämpar som sagt fortfarande med mitt liv och mina problem, men dom tipsen har funkat för mig vissa stunder.


Nu ska jag kolla lite YouTube-klipp, sen ska jag sova. Har haft en supermysig kväll med morsan och hennes kille, vi har käkat gott och kollat på serier. Imorgon tänkte jag skriva ett inlägg om hur det är att ligga inlagd på psykiatrin, så stay tuned för det.

Kram och godnatt!

Likes

Comments

Har sjukt svårt att sova! Har så många tankar i mitt huvud så skallen sprängs snart! Ska till Finspång imorgon, till Mamma. Ska börja åka dit mer och mer,  för att kunna bygga upp en relation med henne. Så ska vara där över veckan. Är väldigt nervös över det, men det går säkert bra! Sömnlösa nätter är bland det värsta jag vet. Och den största anledningen till att jag oftast inte kan sova, är att jag får grov panikångest, eller bara helt enkelt tänker för mycket..
Jag har aldrig riktigt fått någon hjälp med sömnen, jo mediciner med det funkar fan inte. En period så funkade det för mig att räkna får, det låter skitlöjligt, right? Jag har haft några trix till bättre sömn men det vill fan inte funka längre, jag vet inte, det kanske bara är en fas. Jag hoppas att ni kan sova gott iallafall!
Kram❤

Likes

Comments

Hejsan!
Som det står i presentationen så är jag uppväxt ensam med min Pappa. Jag flyttade till min Pappa när jag var 7 år. Vi bodde då i en liten håla som heter "Ekeby". Vi hade det bra jag och Pappsen. Redan där så började min relation med min Mamma bli sämre och sämre. Vi bodde i Ekeby i 1 år, och under det året så hade vi det jättebra. När jag var 8 år så flyttade jag och Pappa in till Örebro, jag började träffa min Mamma mer och mer. Hon hade träffat en ny man och skaffat 2 ungar, tvillingarna Alwin och Alizia. Men det var även då som min Pappa började dricka. Efter 2 år i Örebro så flyttade jag o Pappa tillbaka till Ekeby, Jag var då 10 år. Under dom 3 åren som jag och min Pappa bodde där då (2010-2013) så ökade Pappas drickande väldigt. Jag blev som en förälder till min egen förälder.  Jag var så himla rädd för att det skulle komma ut, att Wilmas farsa var alkis. Jag blev van vid att hålla fasaden uppe. När jag var 11 år så började jag självskada mig. Då förstod jag inte alls varför, det blev bara som en vana för att jag tyckte det var skönt, smärtan försvann för en liten stund. Min Pappas missbruk var väldigt illa just då, så jag antar att det var det som fick mig att börja. Runt 2012 så drack Pappa mer i perioder, han kunde liksom hålla sig nykter en period, sen så small det igen. Orosanmälningar från grannar flög in till soc titt som tätt. Det var inte varje dag man fick mat på bordet, och nya kläder var riktigt lyx när man fick, t.o.m när det bara var nya strumpor. År 2013 så stack jag, jag pallade inte med skiten längre. Det var även då som mina självmordstankar började komma, och jag var rädd för mig själv ibland. År 2014 så tog min Pappa hjälp, han var nykter i 9 månader innan han tog ett återfall i Oktober 2014. Då flyttade jag till ett fosterhem. Jag hatade det stället till en början! Mitt självskadande blev värre och värre. Men under det halvåret som jag bodde där så började mitt liv bli bättre, och i Maj 2015 så flyttade jag hem till Pappa igen. Pappa gick då på behandling, och åt Antabus. Min och min Pappas relation började bli bättre och bättre. Pappa höll sig nykter och kämpade på som fan! Vi hade det så jävla bra jag o farsan! Den 8e Augusti i år så gick min älskade Pappa bort. Han fick en hjärnblödning hemma och jag hade oturen att hitta honom. Min Pappa var mitt allt! Att personen som man levt med halva sitt liv bara förvinner ifrån en, är en obeskrivlig känsla. Just nu kämpar jag med min depression, min panikångest, och alla äckliga tankar i huvudet. Jag kommer skriva inlägg och berätta mer om hur det är att förlora en förälder, hur det är att vara deprimerad mm. Jag jobbar även på relationen med min Mamma, som just nu bor i en annan stad. Jag hoppas att jag kan finnas och inpirera andra med liknade problem som mig under vägens gång.
Ha en bra kväll
Kram❤

Likes

Comments