View tracker

Ju äldre jag blir, desto mer börjar jag inse att vår tid här på jorden är knapp. (Beklagar klyschan)

Det är inte den första natten jag spenderar i min ensamhet om man säger så.
Mina kreativa stunder är tämligen ovanliga och idag är inte en utav dem.
Jag känner än dock att det som tynger mitt hjärta måste ut.
Jag må vara aningen diffus ibland, då jag inte själv i skrivande stund vet just vad det är som tynger mig.
Tangentbordet får alltså agera psykolog denna dystra natt…
…Mitt kära opartiska tangentbord. Du som verken lägger dig i vad jag skriver eller dömer mig, tack för att du finns när antalet människor som jag faktiskt skulle kunna ha någon tillstymmelse till respekt för tangerar den absoluta nollpunkten, alltså -273°C.

Det bubblar många känslor innanför min bröstkorg.
Jag har svårt att bedöma vilka som enbart är ytliga och vilseledande.
Känslor som existerar enbart baserat på vad min simpla hjärna säger åt mig att jag vill ha för stunden.
Det är svårt att urskilja dessa från de "sanna" känslorna, de känslor som mitt hjärta suktar efter, de som i det långa loppet skulle göra mig verkligt glad.

Allt för ofta vet man enbart att man älskar något när man släpper taget om det… so you let it go… nanana...

Ju mer jag brottas med tanken, desto mer börjar jag komma till insikten att det är en annan, opartisk person jag behöver i mitt liv.
En kvinna.
En som inte väljer att spendera sin tid med mig för att denne måste det, eller för att hon känner någon slags förpliktelse till att göra så.
En kvinna vars ömma hjärta ömsesidigt fyller ett tomrum i mitt och jag i hennes.
En sista puzzelbit som sätts på plats för att det hela inte skulle ha gjorts i intet.

Den del som saknas, som tillsammans bildar något vackert och fulländat.


Ranelid approves.​

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Saknar detta stället alltså :) Så himla lekfull klättring och underbart klimat.
Dessutom var där en massa andra kufar på klättercampet. Med lite bättre social förmåga så hade jag nästan passat in.

Likes

Comments

View tracker

Det karga klimat som utgör världen idag har tagit ut sin rätt på mig.
Jag brukade ha den rätta sinnesställiningen. Jag mådde precis så som man ska må.
Gladlynt med en livslåga som brann starkt.
Någonstans längst vägen verkar det som att något av de tre nyckelelementen behövda för att upprätthålla en eld sinade.
Idag är det nästintill omöjligt att urskilja min livslåga även i de mörkaste av rum.
Det finns inte längre någonting i världen som höjer mina ögonbryn.
Jag är tom.

Så här i retrospektiv så är det lätt att ångra handlingar från förr.
Det kanske är för mycket begärt, men jag vill inget hellre än att mirakel ska inträffa.
Det är nämligen det som behövs för att återställa balansen mellan elementen och försätta min låga i en virvlande dans av ljus och värme igen.

Likes

Comments

Det hade varit skönt om man någonsin kunde börja leva livet istället för att ägna sig åt aktiviteter som till synes kommer få det att begynna så småningom.

Kanske är det lite motsägelsefullt av mig att påstå att jag gör saker för att säkerställa min framtid.
Jag ägnar nästan varenda vaken timme med, enligt många, tidsödslande aktiviteter.
Jag prokrastinerar på en daglig basis. Då är ju frågan. Är det att leva i nuet som är nyckeln?
Jag tycker faktiskt om att ``slösa´´ min tid på dessa aktiviteter.
Men det är inte enbart fyllt med glädje. En konstant ångest tynger städse mitt hjärta.
Att jag just slösar min tid på något som egentligen inte leder någonstans och att jag kommer att ångra det i framtiden. Samtidigt vill jag inte spendera all min tid och kompromissa mitt nuvarande välbefinnande genom att enbart göra saker som skulle gynna mig i framtiden.
Det finns alltså inget svar så vitt jag kan se. Det kvittar vad jag gör. Det är bara till att välja, pest eller kolera?
Jag är väl inte ämnad att få vara lycklig. Samhället vill väl inte det, antar jag. Det hade antagligen inte gynnat infrastrukturen och samhällena som vi byggt upp.
Det är väl ändå det som är nyckeln till glädje i livet?
Eller?

Antingen så är jag för smart för mitt eget välmående, som tänker i dessa banor. Eller så är det definitionen av att vara korkad.. Det hade antagligen varit smartare att vara dum men ändå glad. (vilket i så fall hade varit definitionen av att vara smart.) Damn, what a paradox.

Jag kanske ser lite svart på det hela. Det är inte lätt att se ljust på det när det känns som att mitt hjärta är ett mörkt tomrum. Ett svart hål, som suger åt sig all glädje och spottar ut det som ve och fasa på andra sidan.
Ibland känner jag mig som en bitter gammal gubbe. En som inte har något bättre för sig än att beklaga sig över saker denne ogillar.
Det blir väl antagligen så när man helt tappat hoppet på mänskligheten, när antalet människor man faktiskt respekterar är så lågt.
När man inte ens respekterar sig själv.

Likes

Comments

På fester så kallas jag lågvattnet, folk går nämligen på grund av mig.

Likes

Comments

Follow me on le Instagram - tedtheandersson

Likes

Comments