Header

hälsa, vardagspoesi

Hej gullisar.

Jag lever, lovar. Men jag har varit väldigt sjuk ett tag nu, vilket till slut resulterat i ett himla bottenskrap och noll självkänsla. Vem är jag? Vad har jag för mål och framtidsutsikter? Jag känner mig för vilsen, och all positiv energi som bubblade i mig i början av sommaren har brunnit ut helt.

Men det är aldrig för sent att söka sig till ytan igen, eller hur? Idag började vi en utrensning hemma på munkhagsgatan, jag fick en egen yogahörna i vardagsrummet och saker vi skjutit på alldeles för länge blev omhändertaget och fixat. Så skönt och välbehövligt! Och lite såhär blev det:

Det är mer saker och växter påväg, och jag längtar efter en murrig gammal trasmatta att ha liggandes också. Men med begränsad ekonomi så får en ju helt enkelt ta av det en redan har! Tror det kommer bli himla fint till slut.

Här får ni en bild på moi och Daniel också, mest bara för att visa att jag verkligen lever och åtminstone är kär och lycklig med den här människan i mitt liv trots djupa ringar under ögonen och stresstunt hårfäste som bara blir glesare och glesare. (Hjälp) Han är för fin, tålmodig och skäggig alltså. <3

tusen pussar, lovar att hitta ett flow här till slut!

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

fotografier

Påväg till jobbet idag mötte jag den här röda lilla vännen på ett vissnande humleblad. Tyckte först att bladen var så vackert djupgröna så jag stannade för ett fotografi, men nyckelpigan snodde all uppmärksamhet istället. Älskar såna här små överraskningar i vardagen alltså!
Är så tacksam över att telefonens kamera är så pass bra att jag kan fånga sån vardagskonst ändå, minns så väl tiden då jag släpade runt på min enorma Canon bara för att fotografera små äventyr och dagens lunch typ. Tycker inte en ska underskatta mobilkameror helt enkelt, det är ofta i de där snabba svängarna som magin sker trots allt - och då känns det faktiskt skönare att plocka fram en liten iPhone istället för sin klumpiga systemkamera.

Hur föredrar du att fotografera i vardagssituationer? Puss

Likes

Comments

hälsa, vardagspoesi
söndagkvällar är alltid lite extra spännande av den simpla anledningen att man inte vet hur kommande vecka kommer te sig. jag försöker att planera så gott jag kan, men med min sjukdom så känns det som att ungefär vad som helst kan hända - speciellt nu när jag verkligen sitter fast i smärtcirkeln. mensen kom dessutom en vecka för tidigt den här månaden (TACK kroppen, seriöst) så rullar nu in på min tredje vecka utan några smärtfria dagar. yay.

på tisdag ska jag dock på jobbintroduktion på mitt favoritställe i Linköping! ett kulturhus som jag fått rollen som extrapersonal i caféet. perfekt för mig som älskar mat alltså! det är bara några timmar i månaden, men att få hänga på sitt favoritställe lite extra ser jag ändå som en himla underbar grej. <3 har inte riktigt haft tiden eller orken att gå dit något sedan de öppnade igen efter sommaren, så det kommer kännas fint att gå dit på tisdag.

det är så mycket som snurrar i mitt huvud just nu, alla saker jag vill göra men som jag bara inte orkar. känner mig helt knäckt, hatar mig själv stundvis och gråter i min pojkväns famn medan jag ber om ursäkt gång på gång för att jag är såhär. jag hatar mig själv för att vår relation inte kan utvecklas och frodas på rätt sätt just nu, samtidigt som jag vet så väl att det inte är mitt fel att jag är sjuk. att hat bara kommer leda till ännu mer ångest och trötthet. men det är svårt att se saker ljust ibland.
jag känner att det blir mycket sjukdomssnack här just nu, men jag antar att det blir så när hela mitt liv präglas av det för tillfället. och så får det helt enkelt bara vara, jag tänker älta och skriva och gråta om och om igen tills det vänder och jag får energi nog till att ta mig upp på benen igen. punkt slut.

nu ska jag slökolla på någon serie och dricka te, för att det är det bästa en kan göra innan måndagen kommer och fångar en. puss!

(och lite höstinspiration från min Pinterest, så att inte inlägget blir så grått och tråkigt. dubbelpuss!)

Likes

Comments

hälsa, hår & fåfänga

i onsdags skjutsade min chef mig till akuten. då hade jag känt mig så extremt dålig i prick en vecka och smärtan såg inte ut att vilja tagga ner i första taget heller, så efter ett samtal med en orolig sjuksköterska på 1177 som i princip bara sa "åk till akuten. nu." efter att ha hört mina symtom så satte vi oss i bilen och åkte iväg.

ungefär åtta timmar senare fick jag åka hem igen, med starkare värktabletter i kroppen och nya recept att hämta ut på apoteket. det är så nedbrytande det här. att det aldrig går framåt, att det är en konstant ond cirkel som bara snurrar och snurrar utan stopp.
men jag ska påbörja en ny behandling nu iallafall, med nya p-piller som förhoppningsvis kan hålla min mens och ägglossning borta så mycket som möjligt. inga andra piller har gjort mig blödningsfri innan, och hur gärna jag än vill leva naturligt och bra så är jag rätt desperat efter hjälp just nu så jag hoppashoppashoppas att dessa piller kommer hjälpa - i kombination med mitt övriga levnadssätt förstås, kommer aldrig släppa den naturliga självläkningen ur sikte.

men det är ungefär så läget ser ut just nu, jag har mest flyttat mig mellan sängen och soffan de senaste dagarna och försökt jobba lite hemifrån. men det är svårt, hjärnan fungerar inte som den borde med smärtan varvat med alla värktabletter som snurrar runt i kroppen. men jag känner mig iallafall motiverad till att få ordning på det här nu, med hjälp av ännu striktare kost och skonsam träning i kombination med den övriga behandlingen kan man nog komma ganska långt ändå. puss!

åh förresten! Marina klippte av en decimeter av mitt hår i måndags. så himla behövligt. <3

Likes

Comments

hälsa

Tänk dig att alla dina idéer plötsligt försvinner från huvudet. Att språket tappas bort och munnen inte längre kan forma enkla ord, för att smärtan i magen och ryggen gör dig alldeles yr och bortdomnad.
Tänk dig att någon huggit en kniv i din buk varje månad sedan du fick mens första gången, men att dina vänner, föräldrar och lärare borstat bort det med att du känner efter för mycket. Att du bara är trött på morgonen, att du skolkar för att du inte gillar skolan.
Betygen börjar dala tidigt, du kämpar men inte tillräckligt mycket. I andras ögon alltså, egentligen kämpar du så hårt att du ligger vaken om nätterna och gråter av stress och ångest. Du är fjorton år och det enda sjuksköterskan gör när du nästan svimmar på rasten är att ge dig en dextrosol. Du går i sommarskola, klarar dig igenom varje termin med nöd och näppe. Och plötsligt tycker inte ens lärarna att det är konstigt om du är borta från lektionerna längre, du existerar knappt.

Du är nitton år och läkarna konstaterar efter några halvhjärtade tester att du har IBS, en diagnos som egentligen inte innebär någonting. Ett samlingsnamn på "vi vet inte vad som är fel, men här har du numret till en psykolog för smärthantering"
Akuttid efter akuttid och du krymper och krymper. Ibland hjälper de dig inte ens med sjukskrivning, eftersom du inte gör något aktivt för din så kallade smärta. Men vad ska du göra? Dietisterna rycker på axlarna och ekonomin rasar i takt med att dina arbetsgivare tappar förtroendet, du har inte råd med den specialkost som rekommenderas och när tjugoettåriga du sitter uppe i din tomma lägenheten ännu en natt med så mycket smärta att du inte kan sluta kräkas så inser du att ingen kommer ställa upp för dig. Någonsin. Inga läkare, inga myndigheter eller arbetsgivare. Att du måste lösa det här själv.

Första gången jag frågade min läkare om det kunde vara endometrios så skrattade han nästan i mitt ansikte. Då hade jag precis slutat på mitt jobb och i princip gett upp. Men det finns människor där ute som fattar exakt hur det känns, och ibland har en tur och springer på en sådan som vet hur en ska bemöta sjukvården och som inte tvekar att hjälpa en att slåss. Som backar en och håller uppe hoppet.

Jag har väntat i ett år på en remiss till Linköping, men nu ska jag äntligen få träffa en kunnig läkare i oktober. Det känns helt otroligt, och så sanslöst att det ska behöva dröja nästan tio år innan en får rätt hjälp. Att det ska dröja så många år av återkommande smärta innan en förstår att det inte är ens fel. Att ens smärta är på riktigt, att det inte sitter i huvudet - och framför allt att mensvärk inte ska göra så ont. Det är en så seglivad myt att jag blir helt knäckt av att tänka på det.

Jag har lärt mig så himla mycket på den här resan, jag har blivit tvungen att växa upp för fort och tappat förtroendet för de flesta vuxna på vägen, men jag har blivit stark. Så jävla stark.

Likes

Comments

vardagspoesi, dagens utstyrsel

Dagens utstyrsel + grå utsikt från kontoret.

Jag klev upp tio minuter tidigare imorse, gjorde yoga och tog en extra lång dusch bara för att verkligen orka med en måndag efter ett gäng ont i magen-dagar. Och det fungerade! Höll ihop hela arbetsdagen fram tills jag kom hem och kraschade i soffan. Är så himla trött i kroppen alltså! Det är som en kronisk trötthet som jag kämpar med dagligen, och trots att jag vanligtvis inte nap:ar på eftermiddagarna så har jag svårt att slappna av på nätterna. Men ju mer oro som släpper i vardagen desto lättare blir det nog.
Dessutom är det såklart fortfarande nytt med pendelavståndet och de extra tidiga morgnarna, men det blir lättare och lättare att ta sig upp - till och med morgnar som den här, där det var alldeles mörkt och regnigt och jag fått för lite sömn.

Vet inte vart jag vill komma med det här inlägget riktigt, mer än att skriva av mig lite. Det är så mycket vardagsrutiner som överlappar varandra att jag inte ens använder min dator hemma längre, men det känns ändå helt okej. Till slut kommer nog allt klicka.

Likes

Comments

vardagspoesi, second hand, äventyr

En fin grej att göra på lördagar är att rymma iväg på second hand-jakt!

Så det gjorde vi - smet på en buss, hoppade av mitt i ett enormt industrilandskap och gick vilse några gånger innan vi hittade rätt.

Hjärta till hjärta hette första hållplatsen och det var enormt! Så mycket porslin, gardinlängder och dansbandsskivor på ett och samma ställe liksom.

Sedan begav vi oss till Erikshjälpen, som var ungefär lika stort och som innehöll ungefär samma saker. Daniel hittade en tjusig gammal Fred Perry-väska och så fick vi med oss en höstorange pläd till vardagsrummet (kommer bli perfekt att snurra in sig i med en kopp te tänker jag) men annars var det mest bara roande att titta på alla knäppa saker som människor en gång haft i sina liv.

Några meter ifrån Erikshjälpen ligger även stadsmissionen, världens hipsterhak alltså! Indieband i högtalarna och kläder som såldes i kilopris. Vad mer behöver jag säga liksom? Men jag gillar det, det kändes som ett flott ställe att hitta små guldkorn på.

Efter en efterlängtad måltid på max och små panikattacker inne i kaoset på ikea så lyckades vi dessutom få tag på en bäddmadrass och ett nytt täcke. Jag hittade en hylla med kaktuskuddar också, men de fick stanna kvar i butiken. Men ikea har lätt fattat grejen, fler kramvänliga kaktusar till folket hallå!

Sedan var det lördagsäventyret över! Resten av dagen tvättade vi, åt middag ur en matlåda, möblerade om i sovrummet och drack vin. Helt okej fin lördag faktiskt.

Likes

Comments

växtligheter

Råkade köpa en gullig liten monstera på ica idag, och vi är himla bra kompisar nu. <3
Har ju längtat efter en så länge, så när det visade sig vara extrapris var det ju lite svårt att låta bli. Daniel sa lite försiktigt "är det inte dags att tagga ner med växter nu?" Men hallå nej! Så länge det finns ledigt utrymme i fönstren/golvet/väggarna/taket så är det inte för mycket växter hemma.
Mvh, crazy plantlady

Likes

Comments

vardagspoesi

Kalendern säger att det är höst nu, så jag tänker att mitt höstflöde (som jag kan ha tjuvstartat i mitten på augusti..) kan klassas som socialt accepterat nu. Förhoppningsvis. Wiho!

Mina låga martens är påsnörade, pepparmintsteét värmer själen i min bambumugg med kaktusar på och Florence Welch sjunger så jäkla knäsvagsfint i mina öron just nu. Då gör det inte så mycket att magen gör jätteont eller att jag sitter på ett senare tåg än planerat, jag känner mig ganska harmonisk inuti ändå.

Nu ska jag jobba ikapp förmiddagen, ha det fint! Puss

Likes

Comments

second hand

Två outfitbilder i rad you say? Oh yes! Råkade bli kompis med den här gröna höstdrömmen idag (säger ju att alla guldkorn finns hos Minimera) och jag lovar er att ni kommer få se den himla ofta i fortsättningen. Kragen är så fin alltså!

Likes

Comments