View tracker

Hej det var längesedan! Och på fel bloggportal dessutom. Oj, vad det har hänt mycket i mitt liv sedan vi hördes sist. Men jag är inte här för att berätta om mitt liv, inte än iallafall...;)
Men när ska hon börja blogga igen, kanske ni undrar? Ska hon ens fortsätta att blogga? Ja, det ska jag men mitt liv är ganska stressigt just nu. Jag har varit sjuk i tre veckor (vattenkoppor) så nu har jag 7 prov att ta igen+ läxor. Och så måste jag rida, spela teater och träna gymnastik inför RM. Ja, som ni märker här jag fullt upp så bloggen har jag lagt lite åt sidan ett tag.

Men nu tittar jag bara in här och passar på att göra lite reklam om vårar ridläger.


Nu är det snart sommarlov. Och vad är ett sommarlov utan ridläger? Är du mellan 12-17 år och kan galoppera så är du varmt välkommen till vårt ridläger, Hästkul för Tonåringar.
På lägret kommer du bl.a. att få köra voltige, hästagility, gymkhana och hoppa hopprep med våra islandshästar. Vi avslutar lägret med att bada med hästarna i svartån.
All ridning sker barbacka eller med fårskinnssadel, löst eller med repgrimma. All ridning sker på din egen nivå men efter lägret kommer du att vara baddare på att rida barbacka.
Vi använder vårt kroppsspråk när vi kommunicerar med hästarna, det kommer du att få lära dig under lägrets gång.
Lägret är mån-ons v25, med övernattning. Har du svårt med skjuts eller kommer långväga ifrån är du välkommen redan sön kväll. Vi finns på Vimne bränngård, några kilometer utanför Mjölby (Östergötland). Lägret kostar 2000kr inklusive mat och övernattning. Vill du ha mer info besök http://visitostergotland.se/sv/products/170438/Hastkul-for-tonaringar-av-tonaringar/
Har du frågor eller du kanske vill anmäla dig? Maila då till wildis.matildis@gmail.com.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Min nya bloggadress är nu wildamatilsa.spotlife.se
Kika gärna in och lämna en komentar!


Likes

Comments

View tracker

Jag lovade ju er att jag skulle avslöja min hemlighet var, och eftersom jag aldrig sviker mina läsare så kommer jag att avslöja allt här och nu. Är ni nyfikna? Snart säger jag det...snart...snart...mycket snart...nu kommer det...är ni beredda...nu kommer det...snart..snart...alldeles snart...här väntst så länge på att få berätta det här...nu kommer det på riktigt..få inte en chock...jag ska byta portal!!

Jag ska börja blogga på spotlife. På spotlife bland de stora bloggstjärnorna som Blondinbella, Nellie Berntsson och många fler. Wow! Jag är så sjukt taggat! Jag hoppas på att ni är lika taggade på att följa mitt liv spotlife. Är ni det?

Varför byter jag portal? Jo, bloggandet har gått lite si och så den senaste tiden. Som ni kanske har märkt. Så jag tänkte börja om på nytt och varför då inte passa på att byta portal. På den nya portalen kommer ni att få lära känna den bättre verisionen av Matilda. Matilda 2.0. Ni kommer få uppdatering oftare, kortare texter (inga långa noveller som bara blir jobbigt att läsa), fler bilder med bättre kvalité och även lite filmer från träningarna.

Just nu håller hela bloggarkivet att flyttas över till spotlife. Så bli inte chockade om ni tittar in på bloggen och det står att jag badat med hästarna. Mitt i vintern! Nej, så knäpp är jag inte ;) Allt beräknas att vara klart i morgon kväll och då kan jag börja blogga igen! Kan knappt vänta! Om ni inte heller kan vänta så kan ni tjuvkika HÄR

Hej då nouw. Hej spotlife!

Likes

Comments

Bloggandet har gått trögt på sista tiden! Jag har inte haft varken tid, lust eller ork! Men nu ska det bli ändring på det :)



Kika in här senare idag för då avslöjar jag något som jag hållit hemligt länge. Detta vill ni inte missa!

Likes

Comments

Kommer ni ihåg det här inlägget som jag publicerade för några veckor sedan? Jag fick så mycket reaktioner efter detta inlägg. Både positivt och negativt.

Det är inte många som vågar erkänna det men alla som håller på med hästar vet att det är sant. Ridsporten är en riktig snobbsport. Det är tråkig men SANT.

Här kommer inlägget. "Jag vet och kan bäst"

Ååh vad jag hatar när folk är för självgoda eller tror att dom är så mycket bättre än alla andra. Det är såå vanligt att tjejer (framför allt) snackar skit och försöker trycka ner andra för att dem själv tror att de är så mycket bättre. Nedlåtande kommentarer, skitsnack och kränkningar är knappast någon nyhet för någon. Ridsporten är full av vidriga människor som spyr galla över allt och alla i försök att hävda sig själva och visa hur otroligt bra och kunnig man är.

Det räcker inte heller med att vara bäst, man måste ha snyggast och dyrast utrustning också! Jag menar se er omkring, i vilken annan sport är folk så besatta av utseende som det är inom ridsporten? Hur många olika utformade ridstövlar finns det på marknaden, hur många olika kavajer, hjälmar, schabrak och träns går det att få tag i? Oändligt många. Ju dyrare desto bättre. Helst ska det vara Kingsland från topp till tå, Ariat skor, Samshield hjälm och egen häst såklart. Gärna några stycken, ett helt stall kanske till och med, det vore bäst.

Måste man ha pengar för att komma till toppen, eller räcker det med en j*vl
a talang?

Nej, värdet av hästen sitter inte i vilken utrustning den har eller vad för summa man köpte hästen för. Ridningen är en dyr sport det nekar jag inte, men jag tror inte att en häst är bättre bara för att du köpte den för 200.000 och framför allt så tror jag inte att man kan köpa till sig framgång. 

Så varför tar jag upp det
här ämnet?

Jo, för just nu är jag ganska less på ridsporten och hästvärlden. Jag är så trött på alla j*vla attityder som finns, att alla alltid ska hacka på varandra och deras hästar. Vad f*n är det för fel på folk?!

När man börjar med ridsporten som liten så tror jag att de flesta gör det för att det är kul. Men hur kul är det när man väl utvecklats i vår sport och då istället blir inslussad i denna hierarki med alla fördomar och attityder som finns?

Egentilgen borde man hyllas när man lyckas bra. Det gör man i alla andra sporter. Om Zlatan gör ett mål så tycker alla fotbollsfans att han är jättebra. Publiken ställer sig upp, jublar och klappar i händerna. Men när man lyckas inom ridsporten är det raka motsatsen. Folk vänder ryggen till, kastar elaka blickar och slänger ur sig elaka kommentarer. Man ska genast börja leta fel för att börja hugga ner på den ryttaren.

Personligen följer jag många ryttare och ryttarinnor på instagram och en av dessa är Nellie Berntsson. Hon är en tjej på 14 år med ett antal hästar och det är så mycket hat kring henne. När hon lägger ut en bild på henne och hennes hästar har hon på mindre än 10 minuter fått över 100 kommentarer. Gör dittan, gör dattan, du rider fel, du har ful hållning, hästen kommer gå sönder och så vidare. Jag blir så himla förbannad när jag ser detta. Ingen idrottsman eller kvinna är perfekt, ingen!

Nellie är lika som alla andra ryttare stävar efter att bli bättre och tränar för att bli det. Hon har all rätt i världen att lägga upp bilder på sig och sina hästar utan att alla hästmänniskor ska kasta ur sig massor med elaka kommenterar och kritisera hur hon rider. Jag tror att hon är fullt medveten om att hon kanske glider bak med skänkeln ibland, att handen kanske är för högt över hästens manke eller liknande. Ingen behöver säga åt henne vad hon ska göra för det gör redan hennes tränare! Och jag vet att hon har världens bästa tränare. Malin Trollnäs. Det är Nellies hästars fd ägare så jag är säker på att hon känner både Nellie och hennes hästar utan och innan och vet vad som är bra för dem.

Ridningen är någoting som ska vara kul och man ska känna att man kan utvecklas utan att andra människor ska försöka kritisera en för att man inte rider som en Grand prix ryttare när man endast är 14 år gammal. Jag själv är 14 år, har ridit under 14 av dessa år och är långt, eller snarare oändligt långt, ifrån att rida perfekt.

Men innan vi spårar ur helt, vad är egentligen orsaken till att vi innom ridsporten är så bra på att trycka ner
varandra?

Jag har tre eorier. Den ena är att det kan bero på att sporten på de lägre nivåerna till väldigt stor del består av tjejer och vi tjejer har en tendens att vilja trycka ner varandra snarare än lyfta varandra.

Min andra teori är att det kan bero på att ridning är en sådan extrem materialsport, som jag nämt tidigare i detta inlägg. Detta leder inte alltför sällan till avundsjuka och i avundsjukans namn är alla inte alltid så inriktade på att lyfta varandra, snarare trycka ner. Men det spelar ingen roll vilken utrustning man har. Märkessadel eller begagnad. Huvudsaken är att både häst och ryttare trivs med utrustningen.

Den tredje teorien är att vi i ridsporten har flera grenar, där saker och ting faktiskt fungerar på olika sätt. Och där man har olika syn om saker. Enligt mig är det jättebra och kul att vi har olika grenar i hästsporten där nästan alla kan hitta sin gren, den gren som passar ens egna värderingar. Men det är inte OK att mobba och trycka ner någon bara för att dem har ett annat tänk. Alla ridsportgrenar har sin charm och sina olika svårigheter. Det är svårt att hoppa en bana och att rida ett dressyrprogram är inte heller så lätt.

Oavsett vad denna dåliga stämning inom ridsporten beror på så tycker jag det är så himla tråkigt och synd. Allt skulle ju vara så mycket roligare om man istället kunde uppmuntra varandra istället för att kolla snett just för att boxgrannen valt att rida dressyr istället för hoppning. Eller har en begagnad sadel istället för ny.

Så vart vill jag komma med det här
inlägget?

Jo, jag tror att vi måste börja lyfta upp varandra och inte försöka trycka ner. Ridsporten är tuff i sig och där behöver vi en klapp på axeln när det gått dåligt eller ett Grattis när det gått bra på en tävling.

Så nu tycker jag att vi ska börja ta och sammarbeta. Vi älskar ju trots allt samma sak, hästar och att rida. Nu är det dax att lyfta ridsporten! I ridsporten ska det handla om hästar, framgång, inspiration, kämparglöd, driv och..ja hästar! Man ska vara stolt över ridsporten och hur duktiga vi är!

Likes

Comments

•Älskar att hoppa. Det är typ det bästa han vet. När han ser ett hinder ska han springa och hoppa över det. Vem sa att islandshästar inte kan hoppa?

•Spårarhäst!? När man är ute i skogen går han alltid med nosen nere i backen och ska lukta på alla spännande dofter. Precis som en hund. Funderar faktiskt om jag ska lära honom att spåra på riktigt. Första spårarhästen. Skulle inte det vara coolt?

•Väldigt lugn och trafiksäker. Han har ALDRIG blivit rädd eller uppstressad när vi mött traktorer eller lastbilar på vägen.

•Väldigt lättlärd.

•Han har en sådan sjukt härlig inställning till arbete. När man kommer in i hagen kommer han springande och undrar om vi kan hitta på något kul tillsammans.

Min söta lilla häst, min allra bästa vän. Han har och kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta<3

Likes

Comments

Godmorgon kära bloggläsare. Förlåt för dålig upptatering. I torsdags började skolan. Stress, läxor, prov, prestationsångest. Welcome back! Ungefär så känns det när man bara har gått i skolan i tre dagar och redan har två läxor och ett prov att plugga till. Men, men, det är bara att stå ut ett litet tag till. Bara ett och ett halt år kvar i högstadiet. Jippi. Shit vad tiden går snabbt!

Visste ni att det "bara" är 34 dagar kvar till sportlovet, 84 till påsklovet och 150 sommarlovet. Längtar...

Bjuder på några bilder från i somras.




Likes

Comments

2014, inte mitt bästa år men inte det sämsta heller. Det har varit både motgång och framgång. Jag har skrattat och jag har gråtit. Det har hänt så mycket. Vart ska man börja? Okej, jag börjar från början.

I januari började jag ta med Árgeisli ut på små turer i skogen. Såhär skrev jag i min dagbok den 2:a januari. "Idag tog mamma och jag en liten tur i skogen med Saidis och Árgeisli. Jag kunde rida på Árgeisli några meter! Kan inte fatta att jag red på Árgeisli ute i skogen!!!"
Hahaha! Shit vad vi har utvecklats sedan jag skrev detta.

Januari var nog en av våra bästa månader tillsammans. Jag tog ut Árgeisli på längre och längre turer i skogen. Jag red fler och fler meter. Vi utvecklades ganska mycket under denna månad. Efter som det var mycket snö lärde jag även honom att dra snowracern. Vilket han tyckte var hur kul som helst!

Ads by BlockAndSurfAd Options

Januari fortsatte att rullade på. En dag när jag var på bibblan såg jag en lapp på anslagstavlan. "Skådisar sökes till musikal, det fantastiska landet Oz" Jag som älskade teater tvekade inte ett ögonblick, jag skulle vara med på den där musikalen. En sådan här chans kunde jag ju bara inte missa. Jag skickade iväg ett mejl där jag skrev lite om mig själv och vad jag hade varit med i för uppsättningar tidigare. Det värsta som kunde hända skulle ju vara att jag fick ett NEJ. Men svaret jag fick var att jag var välkommen till Oz-möte den 8 februari.

Jag gick hela januari och väntade och längtade. Jag ville att tiden skulle gå snabbare. Men tiden segade sig fram. Tillslut var iallafall dagen äntligen kommen. Jag hade ingen aning om vad som väntade när jag klev in genom dörren på ostkupan. Ja, huset vi tränade i hette så. Jag måste erkänna att jag var rätt skakis, men det lyckades jag dölja. Jag spelade teater.

Sedan rullade allt på. Det var träning efter träning. När vi inte repade pluggade jag manus. Det var många låttexter och danser som skulle sitta. Jag gick först till skolan, när jag kom hem pluggade jag manus och sedan var det övning till kl 23. Sedan var det bara hem och sova. Trots allt slit, sena kvällar och ingen fritid var det här en av det bästa tiderna i mitt liv. Jag kände, det här är mitt liv, det här vill jag jobba med. Jag vill stå på scenen och gå in i andra roller. Jag blev en helt annan människa där på scenen, när jag stod där försvann den annars blyga veritionen av mig och ersattes av en tjej som var helt oblyg, en tjej som babblade på med sina repliker, en tjej som spelade ut, en tjej vågade ta plats. Även vid sidan av scenen blev jag mer självsäker i mig själv. Jag pratade, skrattade och skojade.

Utöver all träning sydde vi kläder, snickrade, målade. Vilket härligt gäng vi var.

Tiden flög fram och det blev sportlov. Ett sportlov jag sent kommer att glömma. Jag var med om en ridolycka.
Jag och två kompisar var ute och red. Vi skulle rida bort till en alé där vi skulle galopphera. Det hade precis regnat och det var ganska blött ute. När vi kom fram till alen var det ganska lerigt så vi bestämde oss att vända och rida hem igen. Vi ville inte riskera att hästarna skulle halka och skada sig. När vi hade kommit en bit fick en av hästarna för sig att sticka iväg. Helt utan förvaring. Min kompis var inte beredd utan flög av. Hästen fortsatte springa. Min och min andra kompis hästar skenade efter. Hur mycket vi än försökte så kunde vi inte få stopp på dom. Det var första gången en häst stack med mig och jag fick smått panik över att inte ha kontroll. Vi närmade oss "storavägen". Om vi inte skulle få stopp på hästarna innan var det stor risk att vi skulle krocka med en bil. Snabbt beslutade jag att svänga in i skogen till höger. Det blev en ganska snäv sväng men jag som var beräd höll mig kvar medan min andra kompis flög av hon också. Själv satt jag kvar. Jag mins att jag började komma i obalans och jag min också hur jag började glida åt sidan. Sedan är allt svart. Jag minns inget av vad som hände sedan, vad som hade hänt eller hur vi tog oss hem. När vi väl hade kommit hem och när jag väl återfunnit medvetandet berättade mina kompisar, som mer eller mindre var helt oskadda som tur var, att jag hade ramlat av och troligtvis slått huvudet i ett träd. De berättade även att vi hade gått igenom skogen och att vi hade fått skjuts sista biten hem av ett par snälla grannar. Jag mins helt ärligt ingen ting av detta, vilket käns ganska skrämmande nu i efterhand. Det visade sig att jag hade fått hjärnskakning.

Senare samma dag skulle vi åka på min lille kusins dop. Detta mins jag heller inget av eftersom jag låg kar i bilen hela dopet. När dopet i kyrkan var över var det kalas hemma hos min morbror och moster. Jag låg i en soffa på övervåningen och mådde skit under tiden. Det var kul. NEJ

Ads by BlockAndSurfAd Options

Några dagar efter olyckan skulle jag och några kompisar ur tjejgänget åka till bodaborg. Jag ville inte ställa in. Så på morgonen tvingade jag mig själv att gå upp. Jag fräschaste till mig och tog på mig ett leende. Jag övertalade mamma om att jag var bra och vi åkte. Och det ångrar jag inte. Vi hade jättekul men det kändes både i ryggen, högra axeln och huvudet som jag skadade i olyckan. Men som sagt jag var nöjd med dagen ändå.

Den 20 februari satt jag upp på en häst igen, första gången efter olyckan. Det kändes helt normalt som tur var. Det var inte så att jag hade blivit rädd för att rida men nu mera vill jag gärna ha 100 kontroll över hästen. Förut brukade jag bara släppa och galoppera på. Men efter olyckan fick jag mig en tankeställare. Det kanske är bra att jag tar det lite lugnare nu mera. Men jag saknar ändå alla racing turer mamma och jag brukade ta i skogen ibland.

Sedan var det dags för gymnastikläger i Katrineholm. Det är skit kul (ursäkta språket)! Det finns skummgroppar, trampoliner och ett jättestudsigt airtrack. Man kan nästan göra vad som helst där utan att skada sig. Jag ville bara släppa loss och köra massor men kolla grejer, dubbelvolter, skruvar mm. Men eftersom det var första gången jag tränade efter olyckan så var jag tvungen att ta det lugnt. Jag började men att att köra lite enkla volter och några flickisar. Jag var öm i kroppen och blev lätt snurrig. Jag var tvungen att ta paus ofta.

När jag vaknade andra dagen på lägret var huvudvärken som bortblåst. Jag började med enkla saker men yrseln kom inte tillbaka. Jag kunde köra lite svårare grejer. Tex lärde jag mig handvolt-frivolt-rondat-flickis-salto på airtracket och helskruv och dubbelvolt ner i skumgropen. Jippi!

Ads by BlockAndSurfAd Options

Sedan blev det mars. Vi hade tagit hem fåren från sommarbetet, så nu stod dem hemma i stallet. Allt var fixat och vi gick bara och väntade på att de första lammen skulle komma. Vi hade skrivit en hel lista med namnförslag. Iår skulle alla lammen heta något på K. Vi går i alfabetisk ordning, första lammen hette något på A, deras lamm började på B osv. I år var vi alltså framme på K. Kristina, Kalle, Karoline, Katniss, Kurre... Många namn stod på listan.

Den 13 mars kom de första efterlängtade lammen. Äntligen! De döptes till Kalle och Kajsa (anka). Några dagar senare föddes Kenneth och Kent. Sedan fylldes stallet bara på med lamm. Kristina, Kurt, Kevin, Karolina och allt vad de hette.

Sedan blev det april. Nu var lammen tillräckligt stora för att få komma ut på sommarbetet. Det brukar alltid bli en hel del glädjeskutt. Det är väldigt roligt att se.

Den 13 april var det gymnastiktävling i Motala. Tyvärr ingen medalj men vi hade kul ändå.

Ads by BlockAndSurfAd Options

I april blev det även en häst mindre i hagen. Tóta eller Tårtan som vissa brukar kalla henne åkte iväg till Heda för att bli sälskapshäst. Det kändes konstigt att bara ha 10 hästar hemma. Jag saknade Tóta men den som saknade henne mest var nog hennes treåriga dotter Sigga. Nu fick hon bli stor tjej och klara sig själv. Det klarade hon riktigt bra.

Den 26 april var vi och hälsade på Tóta hos sin nya kompis, en 30 årig islandshästvalack. Hon trivdes jättebra. Hon som alltid varit lägst i rang, utstött och svårfödd var nu ledare och rund som en tunna. Man behövde inte tveka en sekund, hon trivdes. Det var en helt annan häst som stod där i hagen och betade. Det var en gladare häst

Detta far första delen av min årskrönika. Hoppas ni gillar den. Närsta del kommer ut snart. Håll utkik.

Likes

Comments

Första gymnastikträningen för i år. Check!Kände mig lite ringrostig, men annars gick det bra. Kul att komma igång igen. Det är många tävlingar på gång under våren som jag ser fram emot. Vårcupen, Mälartruppen, Mellansvenska Mästerskapen samt RM1. Längtar...

Nu ska jag vidare till ridhuset. Árgeisli och Töfradis är lastade och klara. Jag har bokat ridhuset mellan klockan 20.00-22.00. Men vi får se hur länge vi orkar hålla på. Idag har jag laddat upp med lite svängövningar. Något som jag och Árgeisli måste träna mycket på. Någon gång måste det ju lossna. Kanske idag. Vem vet?



Kika in på bloggen imorgon för då kommer ett inlägg om hur det gick i ridhuset och så kommer jag även lägga ut några ridövningar och ge lite tips. Det är mest riktat mot dem som strävar efter att rida tränslöst, men jag tror att övningarna funkar lika bra med träns. Har inte testat. Kika även in senare i kväll för då släps del ett av min årskrönika, mitt 2014. Spännande!

Likes

Comments

När bloggen rullar på som bäst händer detta. Så glad man blir när denna text visas varje gång man slår på datorn. NEJ!



Tillslut var jag tvungen att ge upp och blogga från mobilen istället. Så här sitter jag nu. Vill bara säga att flera läsvärda inlägg är pågång. Bl.a. min årskrönika, mitt 2014. Många glada skratt men även många tårar. Den vill man inte missa. Så håll utkik. Jag publicerar dem så fort internettet kommer tillbaka. Kan vara ikväll eller imorgon. Vi syns då!

Men nu vet ni ju iallafall att jag lever😉

Likes

Comments