Header
View tracker

Hej igen.

Nu vill jag ta upp ett lite viktigare ämne med er. Jag vet inte vilka som läser min blogg fortfarande men det är för många för att bara kunna vara mina närmaste.
Jag tycker inte om att dela med mig alldeles för mycket om mina känslor eller liknande. Men nu gör jag ett ryck. Jag vill att ni ska förstå lite mer varför jag ibland är som jag är.

Jag har under en period lidit av ångest & "mildare"panikångest. Jag skriver mildare, för jag känner folk som skulle skratta åt min typ av ångest. Folk skulle skratta åt det för att de själva har eller känner någon som har det så pass mycket värre.
Men för mig, när ångesten kryper fram eller jag börjar hyperventilera i panik, känns det som jag ska dö. Eller iallafall som att jag vill dö.

Jag är 20 år och har de senaste 1,5 åren varit med om så mycket skit runtomkring mig med nära och kära, familj, vänner och ja, you name it. Jag har försökt vara alla till lags och 8/10 gånger vill jag faktiskt säga att jag har lyckats.
Jag kommer aldrig att sluta ställa upp för min familj eller för mina vänner. Och det vet dom också. Men ibland har jag kommit till en punkt där min kropp inte orkar längre. Min hjärna hänger inte med i mig själv. Jag ska jobba 8 timmar om dagen för att ha någonstans att bo, för att kunna ge mat till mig själv och min hund. Jag ska ha något slags socialt liv för att inte förlora mina vänner. Jag ska spendera tid med min hund, med min familj och släkt.
Jag ska leva ett vanligt liv. Ett liv som en tjugoåring ska vara glad över.
Missuppfatta mig inte, jag älskar mitt liv. Jag skulle bara vilja ändra några saker. Några få saker som skulle göra att mitt liv såg helt annorlunda ut idag.
Nu är ju inte det en möjlighet, så jag får helt enkelt göra det bästa av situationen.

Om min syster ringer, eller min pappa eller bror, någon av mina vänner eller bara någon bekant - om någon ringer mig och behöver hjälp med något så gör jag i princip allt för att försöka hinna med det i min vardag. Jag vill hjälpa till. Med allt.
Jag blir uppskattad och de alla säger att "Tack Josefine", "du är bäst", "älskar dig, tack för hjälpen" osv osv. De visar uppskattning. För att dom faktiskt uppskattar min hjälp. Och det betyder så mycket för mig.

Men efter att behöva känna för sig själv i nästan två år att man måste göra allt för att göra sina nära lyckliga, eller åtminstone hjälpa till i vardagen, så blir man slutkörd.
Jag har så många nätter legat i sängen och gråtit, skrikit eller bara hyperventilerat.
Varför? Jag har ingen aning, men jag antar att allt hänger ihop.

"Ångest är växtvärk" hörde jag av en kompis för ett tag sen, när jag för tionde gången ringt honom i panik för att jag glömt bort hur man använder lungorna.
Jag förstod honom inte då. Men nu såhär i efterhand, när jag kan gå utanför kroppen och se mig själv under paniken så stämmer det så jävla bra. Det är bara växtvärk.
Det sker en förändring i kroppen. Inte i benen eller huden. I kroppen. Det händer saker psykiskt.
Klart det är växtvärk. Det är ingenting allvarligt. Det går över.

Ångest är oftast ingenting man kan styra över. Man kan ta tabletter och man kan gå igenom olika övningar om man känner att det är påväg.
Jag tar ingen medicin och gör heller inga övningar. Det kanske är dumt, vad vet jag.
Jag hatar mig själv när jag får ångest. Jag känner mig svag.
Känns som att jag inte har kontroll över min egna kropp. Och det är den värsta känslan jag vet.
Att inte kunna kontrollera mig själv.
Jag kan vakna skrikandes klockan 02 och inte somna om på hela natten, i skräck om att inte vakna upp igen. Jag har flera gånger legat vaken för att jag är rädd att jag ska dö i sömnen på grund av min ångest.

Det händer inte speciellt ofta. 2 gånger i månaden kanske. Jag är ganska tålig av mig.
Men dessa 2 gånger i månaden vill jag dö. Jag vill inte leva igenom någon av ångestattackerna.

Jag vill inte dö. Jag är inte självmordsbenägen.
Som sagt, jag älskar mitt liv och mina nära & kära.
Men just där och då, när ångesten kryper upp och tar ett strypgrepp om min hals, vill jag inte leva.

Men jag sitter ju här. Livet har sina upp och nedgångar, lite väl ofta numera kan jag väl tycka.

Men jag älskar livet. Det måste ni veta.
Det som inte dödar dig gör dig starkare, är väl ett ganska känt ordspråk.

Om du har läst hela vägen hit så vill jag tacka dig.
Jag ber samtidigt om ursäkt om allt låter jätteflummigt eller osammanhängande, men klockan är snart halv fyra på natten och jag håller på att somna. Ville bara få ur mig det här.

Vi hörs.


PS: Konsten att bli en vinnare är att hela tiden orka resa på sig.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Hej igen.
Jag förstår mig inte riktigt på mitt liv just nu. Därav har jag inte bloggat så himla mycket sen jag bestämde mig för att börja igen.

Ett bra tag nu har mitt liv handlat om att vakna, jobba, äta, sola, duscha, sova. Och misstro mig inte, det är lite så jag vill ha det.
Efter några månaders "tråkiga" rutiner träffade jag Simon, som ni läste om förra veckan. 
Vi klickade direkt. Vi hade så otroligt roligt ihop och jag fick upp mina förhoppningar om allt, kanske lite väl snabbt. 
Vi började prata om att flytta närmare varandra, faktiskt starta ett liv tillsammans. Efter bara 4 veckor? 
Ni som känner mig vet att jag absolut inte är förhastad när det kommer till grejer som detta. 
Men men, jag fick väl lite feeling, antar jag. 

Saker och ting kändes jättebra, jag skulle gå på en arbetsintervju och vi skulle titta på en lägenhet. När det blev krångel med lägenhetstittandet gick allt nedåt. Alltså verkligen allt. Det blev bråk, märkte av saker man inte lagt någon större vikt vid tidigare och ja, det tog slut helt enkelt. Redan dagen efter att vi skulle kolla lägenhet ihop.

Tänker inte dra ut på det här, även om jag kan. 
Det är iallafall slut mellan oss nu. Inget mer att göra åt saken.

Men jag är rätt glad ändå. Mycket har gått bra den senaste veckan också 

Ska försöka få lite inspiration till att blogga mera. Det kommer! 


PS: Konsten att bli en vinnare är att hela tiden orka resa på sig. 

Likes

Comments

View tracker

Hej.
Vet inte riktigt vad jag ska skriva. Vill bara skriva lite.
Well, that made sense?

Är hemma hos mormor i Värmland nu.
Skulle egentligen stanna hos Simon tills på måndag men nu blev det inte så.
Kom hit sent igårkväll och nu ska vi nog åka iväg en sväng och utforska Värmland lite.

Jag skriver senare när jag har nåt vettigt att skriva, kanske.

Man har ju känt sig fräschare, om jag säger så.

Likes

Comments

Hej!
Två inlägg samma vecka, vad är det som händer?

Jag funderar faktiskt på att börja blogga igen. 10e gången gillt, vad säger ni?

Just nu sitter jag iallafall i bilen. Jag och Simon är påväg till Nykroppa, Filipstad. Vi ska lämna lite grejer till mormor innan vi åker hem till Simon i Örebro.

Passade på igår att göra en snabb header här till bloggen. En som passar mitt liv lite bättre just nu.

Jag skriver förmodligen mera senare. Ska försöka komma in i det här igen!

Likes

Comments

Hej. Det var längesen.
Känns som att mitt senaste inlägg (daterat 1 juni 2015) var väldigt deprimerande. Jag var i en väldigt dålig period i livet.
Men jag tänkte ge er en liten update om hur det har gått och jag utgår ifrån listan jag skrev då:

Jag har fått mig en egen bostad. Visserligen bara ett rum med egen ingång, men bättre än situationen var sist jag skrev.
Jag har en anställning och får in min lön varje månad.
Jag har en pojkvän och känner mig inte längre ensam.
Jag vill ha ett förhållande och visst har jag dragit ner honom i min skit, men han verkar trivas där.
Mamma-delen går ju inte att ändra på givetvis. Och självklart är det jobbigt som fan emellanåt, men inte alls lika illa som innan.

Allt jag äger ligger inte längre i 2 svarta sopsäckar. Nu har jag ju iallafall saker för att fylla upp 4-5 st (hahah). 

Jag har flyttat ifrån Knivsta. Det var några månader sedan. Visst saknar jag det ibland, väldigt ofta faktiskt. Knivsta är mitt hem, det kommer det alltid att vara. Jag älskar Knivsta. Det kanske inte såg ut som så i mitt förra inlägg, men det gör jag.
Jag bor numera i Rimbo utanför Norrtälje. Jag kom inte så långt, men det räckte. Räckte för att få lite struktur på mitt liv. Jag super inte längre. Visst dricker jag ibland, men inte alls som förr.
Jag vaknar, jobbar, äter och sover. Precis som jag alltid velat att min vardag ska se ut. Jag somnar bredvid samma människa varje kväll. Jag har en vardag. Lite struktur på mitt liv.

MEN, som om det inte räckte där. Jag ska flytta igen. Tror jag.
På måndag ska jag på en arbetsintervju i Örebro. Som säljare för en Google-partnerliknande grejs.
På lördag ska jag kolla på en lägenhet i Nora strax utanför Örebro.
"Varför Örebro?" kanske ni tänker. Varför inte? Min pojkvän bor där och jag får återigen lite perspektiv på allt.

Jag kommer åka hem (Knivsta) väldigt ofta. Var och varannan helg. För det är ju som sagt mitt hem. Min familj bor kvar. Kommer inte riskera att tappa kontakt med dom. Aldrig i livet.

Ingenting är bestämt ännu, men det lutar åt detta håll.

Jag håller tummarna. Gör gärna det ni med.

Vi hörs snart igen.

Likes

Comments

Hej. Det var längesen. 
Jag vet inte vilka som läser min blogg, men ni är en hel del. 
Det här inlägget är mestadels för att skriva av mig, därför kommer jag inte att dela detta på facebook. Jag behöver inte visningarna denna gång. 

Jag vill flytta härifrån. Kort och gott. 

Jag har bott i Knivsta i hela mitt liv. Men jag har aldrig känt mig mer vilsen än nu.
Jag vet inte vart jag ska ta vägen, jag vet inte vilka jag kan lita på. För första gången i mitt liv vågar jag inte öppna mig. Inte för någon. 
Det finns så mycket svek, så mycket förlåtande och lögner runt omkring mig, jag pekar inte på någon speciell nu - men det finns alldeles för mycket av det.

Jag har längre ingen egen bostad. Jag sover på de sängar som finns över, där jag är välkommen. 
Jag har längre ingen anställning, jag får inte in en enda krona. 
Jag har längre ingen pojkvän, jag känner mig ensam. 
Jag vill längre inte ha ett förhållande, jag vill inte dra ner någon i min skit. 
Jag har längre ingen mamma, men det visste ni ju redan. 

Hur lång tid ska det ta innan man går vidare? Släpper taget litegrann? 
Är det fel att fly från sina problem? 
Egentligen har jag ju inga problem, jag har ingenting. 
Mitt liv finns i två svarta sopsäckar. Det är allt. 
Kan jag inte bara ta dom och dra? Jo. Det kan jag.

Jag vet dock inte hur, vart eller när. Jag har inget jobb, jag studerar inte & jag vet inte vart jag vill.

Jag vill iväg. Ett år eller så. Bort från allt. Bort från alla. 
Få perspektiv på mitt liv. Vart ska jag? 

Stockholm? Nej, det är för nära.
Dalarna? För nära.
Skåne? För platt.
Norrland? Ja, varför inte. 
Finns det jobb i Norrland? Nej, det är mitt problem.

Jag vill sätta mig någonstans där jag inte blir störd. Där jag kan få börja om. Jobba, studera, it's you´re pick. Jag gör vad som helst. Jag vill bort. Bort från Knivsta och bort från alla dessa människor. 

Jag vill börja om. Och när passar det bäst om inte nu? 
Jag måste ordna detta. Jag vill leva ett annat liv. 

Jag vill styra upp allt detta nu. 





Snälla, låt det gå. 
Snälla, får det att funka. 

















Likes

Comments