jag ÄLSKAR sommaren. Just av den anledningen envisas jag med att gå med sneakers och tunna kläder även på vintern. jätte osmart. Men jag har svårt att tycka att denna lager-på-lager klädsel som en tvingas ha på vintern är speciellt snygg. Vill man vara fin får man lida pin helt enkelt. Förutom kläderna är sommaren det härligaste jag vet. Helt seriöst. Det blir ALDRIG mörkt, det är varmt och man kan bada. Här kommer förresten lite sommar bilder för att värma upp eran ISKALLA vardag.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Ett hjärta av is

-Sluta böla din lilla fitta. Vem tror du att du är? Din fula slampa. Du är helt värdelös. Jag mår illa av att bara kolla på dig. Du borde fan bli straffknullad.

Snälla sluta. Du river och drar i mina redan så öppna sår. Du får dem att svida ännu lite mer. Du vet precis hur ont det gör. Men du fortsätter. Det är du som bestämmer när lidandet är över. Jag låter dig fortsätta. Ord på ord efter varandra, det tar aldrig slut. Du njuter. Jag ser på dig att du älskar hur varje ord svider lika mycket. Du älskar att se mig svag. ”Slå till honom” skriker mitt inre. Men jag är orörlig. Helt frusen. Du gör mitt hjärta till is.

Med lätta steg kliver jag på en Blå buss mot gullmars. På väg till dig. Hjärtat dunkar allt hårdare ju närmare jag kommer. Hälften glad hälften orolig. Har du förändrats som du lovat mig? Bussen stannar och jag små joggar fram till din port. 3478 slår jag in med darriga händer och dörren slås upp. Jag trycker på hissen och efter vad som känns som en evighet speglar jag mig osäkert i hissens smutsiga spegel. Jag ser bra ut. Hoppas jag duger. Ytterst tveksam trycker jag på ringklockan och känner igen ringtonen direkt, trots att det var 29 dagar sedan sist. Dörren öppnas och där står du. Du kollar på mig och mumlar att jag kan lägga jackan vart som helst. Jag lägger den på stolen i den unkna hallen och minns förra gången. Snoriga ärmar och en randig kind. Snälla var bättre nu.

Det går fort. Din hand mot min midja. Vi fortsätter där vi senast avslutade. Du är mysig. Jag upplever dig som kärleksfull och ska precis nämna det när jag känner ett hårt grepp om mitt lår. Det gör ont. Du blir intensiv och känslokall. ”sluta” mumlar jag men det tjänar inget till. Du är fast besluten att fortsätta. Jag trycker bort din kropp från min men jag är kraftlös. Jag slutar kämpa emot. Inget du gör är jag med på. Men du gör det i alla fall, för att du är sugen.

Jag vill gå hem. Jag skyndar mig ut i hallen för att jag vet att tårarna är nära nu. Men du låter mig inte gå. Du är inte klar med mig ännu. Du tar ett stadigt grepp om min hand och drar mig mot sängen igen. ”jag vill inte” Viskar jag. Han skiner upp i ett leende. ”Jag bryr mig inte” min nakna kropp ryser av varje beröring. Jag är rädd. Tillslut kan jag inte hålla tårarna inne. Jag gråter hejdlöst.

-Sluta böla din lilla fitta. Vem tror du att du är? Din fula slampa. Du är helt värdelös. Jag mår illa av att bara kolla på dig. Du borde fan bli straffknullad.

Du fortsätter. Jag orkar inte lyssna mer. Jag blundar men öppnar ögonen illa kvickt när din hand träffar min kind med ett ljudligt slag. Jag förmår mig inte att säga något.

-Hör du vad jag säger? Det är jag som bestämmer när vi är klara. Inte en ful hora som du.

Jag nickar.

Tillslut blir du klar och du låter mig gå. Med tunga steg kliver jag på den blåa bussen. Jag och min slitna själ sätter sig lägst bak i bussen och låter tårarna strila vilt ner för kinderna. Snoriga ärmar och en randig kind. Ännu en gång. Besviken på dig tjänar ingenting till. Men att klandra mig själv kommer jag för alltid att göra. Trots att jag vet vems fel det egentligen var. Du gav mig ett hjärta av is.

Likes

Comments

Jag älskar att ta konstiga bilder på mig själv. 

Likes

Comments

Hej BABYS. Har varit SÅ osäker ang bloggandet därför att det känns så fruktansvärt töntigt. MEN jag har insett att det beror på syfte OCH nöje. Jag tycker att det är AS kul att blogga så därför ska jag fortsätta.

Jag har tänkt jätte mycket på att allt måste vara så perfekt hela tiden. Speciellt på Instagram. ALLA verkar känna sig tvungna att måla upp den mest perfekta bilden av sig själva. Vi måste ju känna oss så osäkra som inte vågar visa den sanna sidan av våra liv. Det är verkligen så himla mycket charmigare att kunna bjuda lite på sig själv än att alltid behöva framstå som perfekt och felfri.

det första som jag tänker på är en mysig middag med mina kompisar. Faktumet som få inser är att den mysigaste middagen sällan är den mest felfria och fotogeniska. Den mysigaste middagen för MIG är när allt är så avslappnat som möjligt. På gränsen till sunkigt faktiskt. Inget som jag skulle kunna skryta om på insta för hur fin min "middag med tjejerna" var. Jag önskar att jag kunde påstå att min instagram enbart består av bilder som är oförberedda. Tyvärr inte. MEN jag känner å andra sidan att jag inte är helt obekväm med tanken att bjuda på mig själv lite då och då genom att kanske inte bara lägga upp seriösa selfies på mig själv utan också någon lite halv sunkig bild där syftet inte är att se bra ut.

För mig blir alla dem "fina middagarna med tjejerna" som en ser på instagram lite sorgliga tillslut. Varför ska jag behöva bevisa för andra att jag har haft en mysig middag när jag vet det så väl själv. Detta kan få mig att undra ibland. Om det vikta med middagen var att bevisa för andra att du hade en bra kväll. Kan då det viktiga med middagen ens ha varit att just NJUTA och ha det mysigt eller vill en bara ha snygga bilder på insta? Jag säger inte att bilderna är problemet. Problemet är HUR en tar bilderna och till vilket syfte. Mestadels tar jag bilder för att jag vill minnas ett fint ögonblick. Men att ta en "kolla hit, lyft på axeln och puta lite med läpparna-bild" är INTE bilden du kommer att kolla tillbaks på om 5 år och bli helt varm i hjärtat av. För att det där är fake.


Likes

Comments

sötizzar!

Jag älskar att skriva noveller och tänkte att det därför kunde vara kul att dela med mig av en.

Puss/wiggy


Ett livslångt fall

Solen ska snart stiga upp en maj morgon. Än är det mörkt, än är allt stilla. Gatorna är tysta och fortfarande tomma förutom en svart katt med en guldig bjällra som springer längs gatukanten. Lägenheterna är mörkbelaggda och gardinerna är fördragna. En sovande stad, precis som det ska vara. Men två olyckliga tonårssjälar kommer snart vakna och ska alldeles straxs bege sig ut. Den ena för några minuter och den andra för en livstid.

Fredag trettonde maj. Hon kliver upp ur sängen, 02.57. Med pappas tröja och nakna fötter snuddar tåspetsarna ljudlöst vid trägolvet en sista gång. Säga hejdå tjänar ingen på. Ut genom dörren och hennes hud möter den svala nattluften, skönt. Fötterna tar sig långsamt fram över asfalten och hon känner hur glassplitter skär i fötterna. 03.01 och flickan blickar upp mot alla fönster, släckta. Hon urskiljer två gröna ögon från mörkret, det är hans ögon. Hon fortsätter. Ser blodet efter fötterna på den gråa gatan. Flickan går mitt på gatan. Ändå ingen där, förutom den svarta katten med en guldig bjällra som korsar gatan. Fötterna väger tungt när flickan släpar dem upp för backen. Snart där men hon har ändå inte bråttom.

Klockan slår 03.01. Han väcks av ett plingande ljud. Pojken tittar ut och ser en svart katt med en guldig bjällra springa förbi. Bakom skymtar han en grå gestalt som hasar sig fram. Utan skor, utan byxor. Gestalten blickar upp mot fönsterna, sökande efter något. Pojken möter gestaltens blick. Hennes bruna ögon som han så väl känner igen, dem bruna ögonen som tillhör personen han saknat mer än något annat.

Gamla stan glänser i mina ögon. Snart, lovar hon sig själv. Flickan vet att det snart är över. Därför fortsätter hon att gå, trots att glaset i fötterna har rispat upp hela fotsulorna. Trots att hennes kropp är på tok för tung att bära på. Den kalla muren möter hennes varma fingertoppar, mödosamt hasar hon sig upp. Skakandes dinglar hon med benen. Ryser i hela kroppen när hon kollar ner. Sittandes på muren i väntan på att solen ska få en sista skymt av flickans bleka kropp.

Han lägger sig i sängen igen. Han vet precis vart hon ska, till muren där utsikten är vackrare än allt levande. Pojken vet att hennes liv kommer avslutas där. Hoppa, när solen stigit upp. Som hon så många gånger pratat om. Han blev trött på att behöva oroa sig, trött på att bli hotad. Det kanske är bäst om hennes liv avslutas nu, intalar han sig själv. Pojken försöker blunda, somna om. Men han kan inte sluta se hennes utmattade blick framför sig.

03.16. Hon fastnar med blicken på gröna Lund, Gröna Lund där allt började. En sommarkväll i Juni. Miriam Bryant skulle uppträda på stora scenen. Efter en lyckad konsert var två lyckliga trettonåringar påväg hem, för upptagna för att se den svarta katten med den guldiga bjällran. Men känslor är relativa. Allt kan ändras på sekunden och det var precis vad som hände. Dem hör snabba steg bakom dem. Hon vänder sig om och ser två män i 20 årsåldern. Barnen säger inget till varandra utan ökar bara tempot, det gör männen också. Tillslut springer barnen och männen är hack i häl. Den ena mannen drar tag i flickans jacka och hon skriker. I det ögonblicket hon behöver sin bästa vän som allra mest finns han inte där. Utan att vända sig om springer pojken mot tryggheten, men han glömde henne. Männen behövde inte ens anstränga sig för att få flickan med sig till en avlägsen plats nära parken. Endast barnets kläder föll av och endast hon rös vid deras beröring. Flickan gjorde inte motstånd när dem gjorde allt som hon bestämt sig för att vänta med. Inte för att hon gillade det, utan för att flickan visste att hur mycket hon än sparkade och slog skulle det inte tjäna något till.

03.17 och han ligger ensam i sängen tänkandes på kvällen på Gröna Lund. Hur en så fin kväll kan bli till ett rent helvete. Vandrandes hem då hon sa det. Hur skönt det skulle vara att få avsluta allt, avsluta livet. Hur hon skulle genomföra det hade hon redan planerat. Pojken blev rädd. Visste inte vad han skulle säga. Därför sprang han, mot tryggheten. Bort från hennes hemska snack. Pojken hann endast några meter innan han hörde hennes skrik. Men han vände sig inte om. Trodde att hon bara ville ha uppmärksamhet. Han var trött på att flickan alltid skulle skrämma honom. Han tänkte att om hon får klara sig själv ett tag, kanske hon inser hur mycket hon hade kvar att leva för.

Han hämtade andan och gick allt långsammare. Han väntade på henne. Men hon kom aldrig. Tanken att det hänt flickan något slog honom. Att hon kanske skrek på riktigt, av rädsla. Men han fortsatte gå. Fortfarande för rädd för att vända.


Ensam går hon med lika tunga steg hem. Inte besviken, inte ledsen. Bara tom, tom på allt flickan en gång varit fylld med.Trött på att hon har så långt kvar att leva. Den sommarkvällen gjorde flickan ett löfte med sig själv. Det här ska aldrig hända igen. Ett löfte bryter hon aldrig, inte ens dem mot sig själv.

04.02 visar sig vara ögonblicket hon väntat på. Solen kikar fram och värmer hennes kropp som täckts av gåshud. Darrandes reser sig flickan upp. Benen lämnar sitt dinglande tillstånd och snuddar vid muren. Där står hon och blickar ut mot gamla stan. Där blir flickan stående, rör sig inte ur fläcken. Flickan väntar lite till, intalar hon sig själv. Hon väntar på att han ska komma. Hon hoppas att pojken förstod vart hon var påväg när han såg henne genom fönsterrutan. Flickan hoppas att han ska be henne att gå ner, ta henne hem och få henne att må bra som han brukade göra. Mycket har flickan hoppats på under den senaste tiden, inte speciellt mycket har gått i uppfyllelse. Varför skulle det gör det nu?

04.02 reser han sig upp och kollar ut genom fönstret ännu en gång. Han ser blodet på gatan och tänker på flickan. Hon ignorerade honom i veckor, månader. Hon pratade inte med honom. Pojken försökte men hon lämnade honom. Hon var sur på honom och han förstår. Pojken lovade sig själv att aldrig svika henne igen.

Innerst inne vet hon att hennes sista hopp inte kommer. Hon vet att pojken förstod precis vart hon skulle. Flickan är säker på att han vet att hon och hennes öde kommer försonas inom några knappa minuter. Men hon tror också att hon vet att han inte bryr sig, inte minsta lilla. Han är sur på henne och hon klandrar honom inte. “Förlåt” vill flickan skrika tusentals gånger, men det kommer inte förändra något. Flickan svek honom och hon är hemskt ledsen. Inte för att det tjänar något till, han kommer aldrig få reda på det. Pojken svek henne och hon stack. Den här gången kommer det vara hon som springer mot tryggheten och lämnar honom, för alltid. Orättvist. Skulle hon ha chansen att ändra på det skulle flickan stanna. Låta honom såra henne. Men livet ger en bara en chans. En ynka chans. Mister en den, har en inget kvar. Speciellt inte ens allra bästa vän.

Ståendes i fönstret och tanken slår honom. Han lämnade henne och lovade sig själv att aldrig göra det igen. Innerst inne vet pojken att han måste hjälpa henne, för att han älskar Flickan. Han vet att dem kan lösa det.

Klockan är 04.07 och han slänger på sig kläderna. Springandes för hans liv följer han blodspåren, trots att han vet precis vart han ska. Upp för backen och pojken är nästan framme. Klockan tickar likt en bomb som är på väg att sprängas.

04.11, det är nära nu. Han rusar förbi den nattsvarta katten med den guldiga bjällran. Pojken ser muren, han ser henne. 04.12 och han ropar hennes namn men det är försent. Hon sträcker ut ett ben och låter resten av kroppen följa med. Den här gången var det hon som lämnade honom, men nu för en livstid.

04.12. Hon tar ett djupt andetag och låter en fot dingla mot avgrunden, flyttar allt närmare kanten. Tillslut är tåspetsarna utanför den kalla muren och flickan skakar häftigt. Rädd för att kolla ner. Ironiskt eftersom att hela hennes kropp snart kommer falla ner för samma höjd. Flickan lyfter armarna och låter vinden blåsa i hennes hår för sista gången. Nu är allt för sista gången. Hjärtat slår allt hårdare. Kommer det att kännas? Tankarna måste upphöra. Hon tar ett stort kliv ut och faller. I samma ögonblick hör flickan honom skrika hennes namn. Han kom, men pojken kom försent. Hon hinner inte tänka mer, hinner inte säga mer än ett sista“förlåt” innan hennes kropp möter den kalla marken. “Förlåt för att jag svek dig”.

Han törs inte kika över kanten, han vet ju redan vad som väntar. Istället går han ensam hemåt, följer blodspåren som på vägen dit. Då hoppet fortfarande fanns där, då han fortfarande kände något. Han är tom, tom på det hon brukade fylla honom med. Pojken kan aldrig bli fylld igen, för att hon har lämnat honom för alltid. Aldrig mer kan han se in i flickans bruna ögon och känna trygghet. Ett enda ord slår hål i hans skalle. “Förlåt. Förlåt för att jag svek dig”.

Likes

Comments

Länge sen sist kärestor!!

Detta är lite blandade bilder från hur det "TYPISKA" Fårö ser ut och känns för mig. Verkligen min favorit plats .

Puss/ wiggy

Likes

Comments

Kroppar!!! Något vi är SÅ dåliga på att respektera. Våra egna OCH även andras.

Enligt mig är jag inte överviktig eller underviktig, super lång eller jätte kort. Jag är väll någonstans där emellan. Men viktigast av allt: jag är välmående, aktiv och har ork att göra precis det jag vill. Trots det är jag missnöjd. Missnöjd med en kropp som egentligen är så perfekt anpassad för just MIG och det jag vill kunna göra. Ibland önskar jag att jag kanske vore lite smalare eller att jag skulle ägt en aning kurvigare kropp. Jag kan kolla mig själv i spegeln och komma på mig själv med hur jag försöker vända och vrida på mig för att försöka se ett nytt resultat, en annan kropp. En kropp som inte är min.

Jag jämför mig också på tok för mycket med andra människor och deras utseenden. Det ger mig ångest när jag ser att någon i min närhet som jag ser upp till har smalare ben än mig eller en kurvigare midja.

Men någonstans finns det en gräns. En gräns jag måste få passera för att inse att det är så fruktansvärt onödigt. Slöseri av tid till hundratio procent. Varför ska jag ha ångest över att jag inte ser ut som någon annan när min kropp är skapad för just mig. Hur fantastiskt är inte det?

Det jag nu har insett är så självklart att det är irriterande. Det är en lögn att säga att jag inte längre bryr mig om hur jag ser ut. Men när det väl kommer till notan är inte min högsta prioritet att ha den kropp som jag drömmer om att ha, (som dessutom inte är ett hälsosamt kroppsideal) om jag måste ha så mycket ångest och spendera så mycket tid på att jämföra mig med andra och skapa den kroppen. Min högsta prioritet är snarare att må bra, att vara en så bra person som möjligt till dem som jag älskar och att vara säker på mig själv, slippa ändra på mig för att känna mig nöjd med mig.

Så, SUMMA SUMMARUM: lägg inte ner för mycket tid på att försöka vara någon du inte är. Var nöjd, tacksam och stolt över dig själv och din kropp! för VÅRA kroppar är på riktigt det bästa och vackraste som finns.

Puss/wiggy

Likes

Comments

hörni! Jag heter Tigra och bor på söder. Kommer skriva om det som intresserar mig. Älskar att fotografera. Har varit på Fårö (Gotland) varje sommar sen jag föddes, där befinner jag mig just nu!! Här kommer massor utav bilder på allt och alla!

Puss/wiggy

Likes

Comments