Jaha? Vad har vi gjort sen sist då?

Går igenom bilderna i telefonapparaten och ser att vi minsann har firat självständighet, bakat pepparkakor, druckit fredagsölen, tittat på mera hockey, fått punka, eldat i spisen, badat badkar och spelat gitarr.

Höjdpunkten ur dem är troligtvis självständigheten i 100 år, medan punkteringen på bilen är lika minnesvärd trots den mera negativa upplevelsen.

Sonen älskar att promenera i skog och mark - hur långt som helst, medan dottern ofta sitter fast i sin kreativitet med filmanimering och gör sagor och berättelser. (betydligt bättre skärmtid än ändlösa youtubeklipp och spel)
Far och hund i huset är allmänt lata medan mor i huset gärna rör på sig och är ute i naturen, när hon inte är dödsslut efter långa arbetspass och tillställningar.

Nåväl, går söndag beslöt vi oss för att bränna iväg ner mot Svedja och Pörkenäs för att få frisk luft genom skogspromenad, efter sonens långa tjatande. Hundkräket i bakluckan, sen for vi.

Jag hörde att något small till, men såg i backspegeln när en isklump studsade bakom bilen och tänkte inte mer på det.

En bit före Svedja dansade bilen onödigt mkt fastän det var jättehalt och när jag stannade och kollade var bakdäcket förstås tomt.
Familjen och hundkräket traskade iväg på sin promenad medan husbonden började rota bak i bilen efter reservhjul och tillbehör.
Lyckligtvis fanns allt tänkbart till hands och operationen kunde börja.

Släpade fram allt och hukade mig ner för att dra loss navkapseln, varpå jag halkade handlöst bakåt och landade på domkraften som låg bakom mig. Gav ifrån mig höga läten som liknade en blandning mellan Islands hejarklack och en fiollektion för nybörjare.

Låg kvar några sekunder och konstaterade att gubben inte var sönder trots allt. Härjade och bytte däcket och fortsatte sen längs vägen tills jag kom ifatt familjen vid Svedja.
De var överlyckliga över ett fint litet vattenfall de hade funnit och sonen balanserade på stockar bredvid Svedjagården.
Själv var jag lagom mör och smutsig.

Barnen gungade en stund, sen bar det iväg hem.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Vi har bara lördag kväll ännu, men helgen har hittills bjudit på väldigt många saker. Mest roliga saker också.

Några punkter:
- Frugan fyllde jämt igår, med tillhörande överraskningar
- Jag blev utpekad på avstånd och goda försök till hån gjordes av en grupp vuxna
- Benny Törnroos himself ringde mig två gånger idag
- Tomtenissar knackar på fönstren

Igår (fredag) hade jag prickat in årets sista semesterdag, förtjänad under fjolåret. Jag lät frugan bränna iväg till jobbet tidigt utan att berätta det om min lediga dag, för det var hennes 40årsdag. Jag hade fullt program planerat för dagen i förberedelser och införskaffningar.
Dock vaknade jag lite över kl 5 när sonen vrålade på med krupphosta och en gnutta panik. Kände mkt väl igen det hela från tidigare förkylningar och även från egen barndom. Bara att stiga upp å börja söka kläder, för att bege sig till Jakobstad och akuten, för en dos spira.
Samtidigt stod frugan på trappan och sjungades upp av två av hennes vänner, dagen till ära - kl. 05.45. Galna damer med god humor.

Utan bekymmer var jag och sonen en sväng till Malmska jouren och sonen fick just spira. Fick med hem de typiska kortisontabletterna som ska blandas i vatten och drickas. Betapred?

Väl hemma med Bamse på Netflix, sonen medicinerad och nerbäddad i soffan, började jag på med det jag hade tänkt. Förhörde dottern ett varv till på läxan och skickade henne till skolan. Dammsög och skurade hela kåken. (!!) Skippade några tilltänkta ärenden under dagen, pga att jag hade en krasslig son på släp, som självklart inte kunde vara i förskolan med sitt krasslande. Dock for vi via Prisma i jakt på adventskalendrar med choklad i, Pågens gifflar och flytande Panadol från apoteket.

Småningom kom frugan hem med famnen full av presenter och blommor, som hon hade fått under arbetsdagen.

Lagom högtidligt tog vi emot henne i dörren så hon knappt kom sig in med alla väskor och grejer. Vi njöt en stund med kaffemuggar och eld i spisen innan jag började avslöja hemligheter inför kvällen.

Vi begav oss till Juthbacka herrgård för födelsedagsmiddag och tårta till kl. 18. Jag hade packat världens överlevnadskorg åt mor och far som hade lovat ta hand om barnen över natten. Jagmenar, sonen var ju trots allt lite krasslig och behövde lite extra höns-pappa-saker med sig.

Födelsedagsfesten blev lyckad med de närmaste i släkten där i herrgården och vi åt och njöt. Jag och sonen var via HVC i Nkby ett extra varv på mer spira en stund innan festen. Det var kanske ett både smart och mindre smart drag. Adrenalinspira innan man ska orka sitta stilla å äta var inte den bästa kombon, men han sov ganska gott hos fammo och faffa sen, trots att han var/är krasslig.

Jag och frun for vidare till nästa hemliga destination - Hotell Epoque i Jakobstad. När vi kom till dörren med väskan, såg vi genom fönstret att det var full program och hallå där inne. Vi tvekade och funderade om man faktiskt ska böka sig genom skocken på 120 gamlingar för att ta sig till receptionen? En dam stod och kämpade med att hålla i en mikrofon och spela dragspel samtidigt som hon höll julsångsbingo på finska.
Det var väldigt underhållande minuter kan jag lova, när jag stod vid receptionen och försökte fylla i lappar och få rumsnycklarna. Ca. 25% av deltagarna hade nått det fysiska skicket som kräver rullstol och 95% av dem skruvade sina hörapparater för att ha en chans i det livsviktiga bingot. 5% sov sittandes.

Frun avböjde mitt förslag om att vi skulle stanna några minuter till och lyssna på julsångsbingot, som småningom verkade kulminera i ca. 90st ylande hörapparater, skramlande kaffekoppar, tappra försök till sång och ackompanjemang av dragspel med en hand.
Nä, vi tog trapporna upp till rummet istället och skrattade ihjäl oss åt toalettstolen i vårt rum. Javisst, design i all ära, men detta var ändå över mitt förstånd. En bytta som såg ut som kompisen i filmen Wall-E. Lite Apple-drag över den också. I-poop kanske?

Vi sket i Wall-E:s kompis och traskade iväg mot centrum i jakt på en glögg eller en öl. Vi gick in till O’Malleys och jag tog sikte på bardisken. Frun hojtade lite på avstånd att de har Stallhagen på kran och att det skulle sitta fint. Sagt och gjort, jag beställde två Stallhagen och pekade på kranen när tjejen med hårspray i hela fejset kom å betjänade.
Jag försöker förstå mig på olika typer av öl och försöker också lära mig mera om dem. Typ, IPA och ALE är jag vad vid och tror att jag vet vad som är grejen med dem.

Detta öl smakade verkligen inte gott. Dyrt som fan var det och det kändes som att man drog med ett rivjärn längs ryggraden efter varje klunk. Bittert som Tony Rickardsson. Frun som är även utbildad bartender började också fundera vad vi satt å drack för skit. Vi upptäckte att detta var ”Barley Wine” och innehöll också 10,1% alkohol. Kanske intressant och gott för en del, men för oss föll det inte i smaken.

Vi beslöt oss för att sikta på Black Sheep pubben istället, där man spelar riktig musik och inte har hundra teveskärmar som bara visar gråtande män som ligger på en gräsplan, samtidigt som de förtjänar miljoner.
Vi drog på oss jackorna och jag for strategiskt via pisseriet först.

När jag gick ditåt hörde jag att ett gäng tisslade något när jag gick förbi. Efter att jag strilat klart på damernas wc (åhå), gick jag samma väg tillbaka.
”Nu kommer han, se! Muik Hockey på jackan! Heija Muik hahaha! Ho gare för er?!” ylade en medelålders dam pekandes medan hon försökte få resten av sällskapet vid bordet med sig.
Vad roligt att det finns folk här som förstår sig på sport, när vi ändå är på en sportsbar, tänkte jag medan jag visade tummen upp och gick vidare.
Idag, dagen efter, tänkte jag på damen som redan kl 21.30 igår var redlöst full. Hon har garanterat ordentligt med krapula och Jeppis Hockey fick storstryk av IFK Lepplax idag, 10-5. Gratulerar.

Vi for alltså upp för backen till Black Sheep och drack en glögg och en öl. Filosofierna gick kring hur tomt det är i stan fastän klockan gled över 22.00. Typiska utläggningar om förr i världen avlöste varandra tills glasen var lika tomma som Jakobstad.

Vi traskade tillbaka till hotellet där lyckligtvis bara dragspelet fanns kvar i foajén. Vidare upp till rummet. Otroligt bekväm säng med kuddar som sakta tömdes på luft så att nacken och huvudet fick väldigt bra stöd. Då kan småbarnsföräldrar sova gott.

Efter en god natts sömn och en stadig hotellfrukost begav vi oss hemåt en sväng. Hjälpte tomtenissarna med lite små klappar innanför dörren innan vi for vidare mot Monäs och barnen. Sonen hade sovit en ganska bra natt trots att han krasslade ordentligt på morgonen och dagen innan.

Vi tackade och packade i bilen efter mera ätbart och kaffe. På väg hem ringde min telefon med ett okänt nummer. Jag svarade och rösten i andra änden sa ”Ja hej, det är Benny Törnroos som ringer!”

Vad i hela helvete är på gång, tänkte jag. Jag har ibland kunnat påstå att jag har haft en hobbykarriär inom musiken genom åren. Mest lokalt och småskaligt, inga stora saker. Vad betyder det då när självaste Benny Törnroos ringer mig? Har jag orsakat något som berör honom på någon vänster? Är det hårdrocksgudarnas sätt att meddela att mina ibland pinsamma hårdrockande försök, omgående behöver få ett slut?

Den gemensamma nämnaren var märkligt nog min VW Bubbla, som jag i något skede annonserat ut på nettiauto. Mr. Muminpappa var intresserad av att köpa den. Överraskande insatt i årsmodeller och bubblor överlag diskuterade Törnroos en god stund. Vi beslöt att han kommer och titta på den i samma veva som han kommer att delta i några julkonserter i Österbotten. Någon minut senare ringde han snabbt och frågade om några detaljer på bilen.

Aningen förvånad och paff körde jag vidare hem.
Vad som än händer under söndagen denna helg, är jag inte förvånad. Sju rätt på Lotto skulle betyda 14,4 miljoner euro - bara ett förslag på fler förvåningar.

Sånt.
//M

Likes

Comments

Det är bara ledningen vid min arbetsplats, som vid behov ska uttala sig i media. Ibland händer det sig också att ledningen har med talespersoner från olika avdelningar, när man träffar media. Det har jag full förståelse och respekt för. Missförstånd eller avvikande infoflöde kan i värsta fall blåsas upp ännu större när journalister ska spetsa det hela, för att dra till sig blickar och få till klickbete på sina webbsidor. Det i sin tur kan leda till vad som helst och helt i onödan måste folk sätta tid och styra upp sånt.

Uttrycker man sig, som anställd, i social media rörande något som har med arbetsgivaren att göra, är det viktigt att förtydliga att det är ens personliga åsikt eller ställningstagande man uttrycker.

Oberoende vilken typ av arbetsgivare eller organisation man jobbar hos, så är detta solklart och viktigt. Jag vill påstå att det är ännu snäppet viktigare för anställda hos min arbetsgivare, iom att hela befolkningen i vår närregion är både ägare och kunder.

Ifall man lite följer med i dagstidningarna och man känner mig och vet var jag jobbar, vet man att det är jobbigt ekonomiskt hos min arbetsgivare just nu, precis som hos alla andra liknande organisationer runtom i landet. Ohjälpligt hamnar de flesta organisationer i samma bransch att ta till sparåtgärder och beslut som absolut inte är i den linje man kunnat föreställa sig, för bara en kort tid sen.

Siffrorna talar klarspråk och ledningen tvingas skrida till verket och göra åtgärder. Fastän man vet precis vad orsaken är, gör det otroligt ont när kollegor tvingas packa. Jag tänker inte vara så löjlig och självupptagen så att jag försöker få någon att tycka synd om mig i detta sammanhang, iom att besluten inte berörde mig denna gång. Det är absolut inte min point.

Min point är att goda kollegor som en längre tid har haft ett gott samarbete och som också är vänner privat, splittras - iallafall arbetsrelaterat. Vi kommer inte att ses varje dag och vi kommer inte att jobba mot samma gemensamma mål längre. Det känns verkligen jobbigt, men helt klart jobbigast för de vännerna som tvingas söka nya vägar.

Det är på det dagliga vardagsplanet som det nu sist och slutligen blir verklighet. Fastän alla har vetat vad som behöver ske, kommer det ändå som en chock när klubban slår i bordet. Man hoppar till och förstår inte vad som precis hände. Massa tankar snurrar i huvudet.

Igen, grundorsakerna till det hela rår inte arbetsgivaren på, de finns närmast på regeringsnivå. De folkvalda har beslutat hur man ska dra ner på statsskulder och hur man ska placera skattemedel, samtidigt som man verkställer en ny lag som berör verksamheten till väldigt stor del. Man får ha vilka åsikter man vill om det. Det har folk också, även jag.

Jag har aldrig trivts så bra på en arbetsplats som jag har gjort de senaste fyra åren. Jag vill även säga att jag har tidigare jobbat hos väldigt bra arbetsgivare, som är högt rankade i trivselfaktor enligt mig och största delen av de arbetstagare som finns hos dem.

Det vi hittills har haft på den avdelning där jag jobbar i dagsläget, känns familjärt och man både gläds och gråter tillsammans. Vi drar nytta av varandras styrkor och hjälps åt med varandras svagheter. Vi är ett lag som har ett väldigt driv framåt tillsammans. Vi är ett lag av olika generationer, bakgrunder, kön och erfarenheter. Hela kompotten resulterar i att vi är väldigt starka och sammansvetsade.

Under ledigheter eller när en del av oss är ute på längre arbetsrelaterade uppdrag, kan man sakna sina kollegor, utan att det någonsin skulle betyda något mer är på ett proffesionellt plan. Ibland skojar vi t.o.m att det är ”allt för lite sexuella trakasserier” på vår avdelning, kanske delvist för att understryka hur bra sammanhållning vi faktiskt har.

Jag skriver ”vi” i tro om att jag talar för hela kollegiet på avdelningen. Det är åtminstone min egna uppfattning.

Den nya lagen som inverkar på stor del av hela verksamheten, gör att vår avdelning och det vi jobbar och fokuserar på, inte kommer att vara en skild del av totalen framöver. Det betyder också att arbetsuppgifter kommer att ändra för de som blir kvar efter nedskärningar och omorganiseringar. Jag är säker på att det som sen finns kvar av vårt lag inte kommer att försvagas, men ohjälpligt sprids vi ut i organisationen, en del som sagt tyvärr utanför huset.

Kan tänkas att det låter nästan barnsligt hur man håller på och är så naiv att man nästan tror att något kan vara för evigt. Självklart är det inte så, men just nu känns det för jävligt, kanske till en del pga att den dagliga arbetsdagen och rutiner rubbas ordentligt. Tryggheten, människorna, det vi har byggt upp tillsammans, laget.

Blir det verkligen bara sämre och skit av alltihopa då?

Högst antagligen kommer de kollegorna som tvingas packa, att hitta nytt jobb ganska lätt. Det hoppas jag verkligen. Har arbetsgivare i annan situation lite förstånd, så ser de till att knipa dessa personer så snabbt som möjligt. Ja, så värdefulla är de faktiskt - säger jag trots att jag är jävig.

Fantiserar jag in i framtiden för min arbetsgivares del och allt vad det innebär pga lagförändring, vågar jag se att det kommer att bli generellt bara bättre för kunden väldigt snabbt och också stabilt och hållbart internt i organisationen inom en nåbar framtid. Den nya lagen innebär väldigt mycket förändringsarbete och att vartefter hitta och utveckla nya arbetssätt, utan att för en dag tumma på kvalitén.

Det må finnas framtidstro och man smider planer framåt, men just idag är jag ledsen. Det får jag också vara - pga de omständigheter som gör att kollegor tvingas packa.
Jag förtydligar ännu en gång att grundorsakerna till det inte är påverkbara av någon i organisationen, utan på regeringsnivå.

Nu har de landsomfattande sparåtgärderna runnit så långt ner att de sist och slutligen påverkar Meikäläinens vardag. Då känns det skit.

//M



Likes

Comments

Fick en behövlig sovmorgon i morse. Allt prat och gnäll om mitt sjuk-varande är förgånget redan.
Frugan for under förmiddagen å fylla på matförrådet till sin restaurang. Jag och dottern hoppade i bilen och begav oss till min hemby Monäs, för att hämta sonen som så nödvändigt hade behövt sova hos fammo å faffa när jag var så enormt sjuk.
Väl framme där var varken sonen eller faffa till hands, utan de var ute och vandrade i Storsandsskogarna.
Helt utanför strategin (höhhö) råkade vi anlända i lunchtiden.

Vid matbordet kom jag på att jag hade lånat ut en gitarr åt någon av farsans spelkamrater för en tid sen. Sen mormor dog har hennes stuga, 20m från min hemgård, blivit till en spelmansstuga litegrann. ”Studio Ellen” blev det snabbt i folkmun.
Farsan intygade att min Les Paul Lemondrop 1959 edition fanns där och den var inte i användning längre.

Jag klev in i mormors stuga och tittade runt en stund. Otaliga gånger hade jag suttit där i köket i min barndom och fått saft och kakor. 10mk brukade mormor ge mig när jag hade klippt gräset åt henne. Hon var en genomsnäll gammal gumma som bodde där väl över 30 år som änka, när min morfar dog hastigt redan på 1981.

I vardagsrummet finns inte den enormt gräsliga, bruna och obekväma hörnsoffan längre. Mormors svarta tevestol var flyttad i köket och soffbordet stod på kant i sovrummet. Istället är vardagsrummet fyllt men en stor PA-anläggning från 90-talet och massa stativ och mikrofoner.

En ypperlig replokal för farsan och hans spelkamrater, med fullt kök och wc och allt. Det är inte helt vanligt med sån lyx i alla replokaler vågar jag intyga.

Jag tog min gitarr och sa ”hejtå” åt mormor och for iväg till bilen med gitarrväskan i handen.

Dottern spelade duktigt ”svansjön” på piano i fammo å faffas vardagsrum och sonen spelade elevspel på fammos dator, i ”lihl-kaman”. Ganska snabbt tiggde vi eftermiddagskaffe, för klockan tickade iväg närmare en hockeymatch kl. 16.00 i Nkby.

Jag kom till Komarov Arena strax före halv 4, där jag skulle vara speaker under matchen. Vanligtvis sitter vi fyra stycken där i båset och sköter om matchklockan, inmatandet i tulospalvelu, matchprotokollet, musik, video, lampor, speaker och allt sånt. Nu var vi bara tre stycken när vi kommit så nära nedsläpp, att vi körde introvideo och spelarpresentationer. Strax innan lagen vrålade ”Hey!” i sina samlingar kring målen, kom klockaren springandes.

Det låg förstås missförstånd bakom det hela och det gick riktigt bra ändå.

Matchen var en riktigt bra sådan och till största del var det väldigt bra och jämn hockey med riktigt spännande sekvenser. Muik Hockey öppnade ganska tidigt med 1-0 och gästerna Riemu jämnade ut till 1-1 i slutet av andra perioden. När 58 minuter och 57 sekunder var spelade lyckades Muik Hockey jämna ut till 3-3 med målvakten i båset och 6 utespelare. Förlängningen var ett faktum. Bara 59 sekunder in i förlängningen satte Riemus stjärna Ari Närhi pucken bakom Muiks målvakt Axel Nyfors och matchen var avgjord på sudden death. Närhi ryktas ha spelat på liiganivå tidigare, innan han numera glider på i finlandsserien på äldre dagar. Ingen undanflykt det heller, men det är lite häftigt när flertalet spelare med sådana karriärer, besöker lilla Nykarleby och tvingas ge järnet.

Väl hem efter matchen blev det lite mat och mys i soffan med ett varv Pidro. Nej, jag passade inte med dom ruter korten, jag köpte flera av dem i omdelningen och såg till att motståndet gick minus.

En således bra lördag med många inslag av det mesta.

Imorgon ryktas det bli simhallen med familjen, bara ingen börjat kraxa eller hosta.

Sånt.

Likes

Comments

Gårdagen bestod av väldigt mkt i-lands-gnäll över mitt världsproblem med en sjuk hals. Det hela fick en något intressant lösning idag.

Redan i morse kände jag hur mitt liv var tillbaka och jag kunde svälja utan att häva min mängder med mediciner, häxbrygd eller dansa regndans. Äntligen skulle jag kunna njuta av mat och kanske lite fredagsgodis.

Efter morgonrutinerna fräste jag iväg till jobbet, lättad av mitt relativt friska tillstånd.

Det omtalade och viktiga mötet i jobbet med inbjudna gäster skulle börja kl. 09.45. En kvart innan det ringde damen från arbetsplatshälsovården.

Jag hade nästan helt glömt att man odlade nånting av mitt svalgprov och tyckte att samtalet var lite onödigt iom att jag var närmast frisk.

”Hur mår du idag?” frågade damen med viss underton i rösten.
”Jag mår betydligt bättre än vad jag har gjort under den senaste veckan!” tjoade jag.
”Ja, nu har vi fått svar på odlingen och den visar väldigt starkt på angina. Tre pluss har den” sa damen.
”Va fan säger du?” utbrast jag pedagogiskt och moget.
”Ja, du behöver omgående antibiotika i tio dagar, vi ordnar med e-recept under förmiddagen” svarade damen.

Nu var ju detta resultat av ett svalgprov man tog i tisdags av mig. Jag är nästan övertygad om att jag sen dess har lyckats ha ihjäl angina-alien i min hals med häxbrygd och massa desinficerande tabletter och allt, med tanke på att jag är rätt pigg och känner mig frisk.

Chefen tyckte förstås att jag skulle åka via apoteket och sen hem å vila. I samma stund klampade gästerna in och jag förklarade på några meters avstånd varför jag inte tog i hand, just idag. De verkade tacksamma för det efter en kort förklaring.

Vi gick en rundvandring på några av teknikavdelningarna och landade sen i ett mötesrum. Strategiskt tog jag stolen i ett hörn för att inte flåsa aliens på kollegor och gäster.
Under rundvandringen svarade jag hastigt på messenger till hustrun och min mor, som båda undrade över resultatet. Kort å snabbt ”angina”.

Vi höll goda diskussioner och avlöste varandra med korta PowerPoint presentationer och dokument under mötet. Jag tänkte att jag lika bra kan delta på några meters avstånd än att sitta utanför apoteket å vänta på att e-receptet ska bli klart.

Under tiden vibrerade min telefon ganska ofta i fickan men jag hade vett att inte glo och koncentrera mig på den, nu när detta möte äntligen gick av stapeln.

Gästerna och kollegorna gick iväg på lunch och jag tackade lite pinsamt på avstånd innan jag for iväg mot apoteket. När jag satte mig i bilen och kollade telefonen, upptäckte jag att min mor var helt in på att hämta sonen från Eftis och låta honom sova över hos dem, så att jag skulle få vila och sova bort angina-alien. Jag skrockade och tyckte att det var lite overkill, med tanke på att jag var helt iskick.

Men nåväl, kanske jag far hem med ännu en medicinpåse och slänger mig några timmar ändå, tänkte jag. Sagt och gjort.

Så, nu ligger jag här med mina livvakter och vilar å vilar. Slängde in första dosen av antibiotikan i bilen påväg hem och nu känner jag nog att den behövdes. Iallafall blev jag trött.

Frugan jobbar till typ kl. 18-19 ikväll och ni kan ge er på att jag och dottern ska äta goood goood fredags-kvällsmat. Dottern väljer.

Först måste jag alltså vila. För jag är ju sjuk. Så sjuk. Typ.

Förästen - fäkk doktorn på jouren. Råkältapp.

Likes

Comments

Ja, kanske vi börjar det hela med lite gnäll?

Jag har ont. Så förbannat ont i halsen. Ingen som helst feber eller förkylning, men en svälld tonsill på höger sida, som känns som en handgranat. Ja, bokstavligen - jag går å väntar att den ska explodera när som helst.

Detta härliga tillstånd gör att jag har väldigt svårt att svälja. Under den senaste veckan har jag lärt mig att man sväljer ganska ofta när man sover, för jag vaknar varje gång i panik, likt att någon kör med en röjsåg i den sandtorra halsen. Man ojar sig en stund och somnar om tills röjsågen går igen. Samma reaktion. Suck.

Lyckligtvis är hustrun en mästare på hälsokurer. Hon bad mig handla hem ingefära, citron och honung när jag ringde och lät som en hundleksak på hemvägen. Sagt och gjort och vips hade hon mixtrat ihop en riktig jävla häxbrygd.

Vartefter dagarna har gått och handgranaten har växt, har en ofrivillig bantningskur rotat sig. Det gör absolut inget att den nya känslan som säger att jag inte behöver äta något jämt har infunnit sig. Jag menar, det finns späck så jag klarar mig ett helt vinterkrig utan föda. Utan en kontinuerlig näve värkmedicin, häxbrygd och halstabletter mm. skulle jag inte få i mig kaffet. Och då jävlar är det panik.

​I tisdags ringde jag till arbetsplatshälsovården och gnällde uppgivet. Man välkomnade den vuxna mannen på stadigt 100kg att komma å visa upp sin jättesjuka stackars lilla hals. 

Man tog snabbtest men en såndär lång tops bak i halsen och gjorde ett snabbtest med en magisk maskin. Det visade natuligtvis negativt för angina, så som jag hade kämpat med att desinficera halsen med alla tänkbara preparat och häxbrygder. Man härjade en gång till med en likadan misslyckad tops och satte den på odling. Undrar vad den ska växa till när det blir stor? En alien?

Resultatet om det blir en agina-alien fås först på fredag. Nåväl, idag när jag kom hem var jag så jäkla trött efter röjsågsnätterna, mediciner och hunger att jag satte mig i bilen och begav mig till jouren i Jakobstad. Det enda som biter på mig när jag behöver penceliner är V-pen 1500.

Med siktet inställt på V-pen gick jag in till akuten och kvackade fram mitt ärende åt damen i luckan. Man nålade mig i fingret och lät crp-maskinen börja jobba i väntan på farbror doktorn. Doktorn rotade klassiskt med glasspinnen i min mun och bad mig gapa stort medan han lyste med ficklampan. Sen klämde han med handen på halsen så jag nästan fällde en tår. Var han helt jävla lam i händerna?! Ont som fem röjsågar.

Doktorn tittade uppgivet på mig och sa att han inte kan skriva ut pencelin åt mig när mitt crp låg på ynka 35. Ett-tu-tre är det något virus som inte svarar på behandlingen hursomhelst. ”Hur i hela friden ska jag kunna sova och äta då?” frågade jag lite bestört med min kvackande röst.

”Du är en ganska stor man, du kan ta minst 5st Burana 400 om dagen”. sa läkarskrället som uppenbarligen hade studerat medicin i något u-land. ”Du måste vänta tills imorgon när odlingen är klar och man med säkerhet vet hur man ska behandla.”

Javisst, pojkspolingen till läkare hade helt klart rätt, men jag blev ändå besviken. ”Ta två Burana 400 till natten så du kan sova bättre.” tröstade han. Jag klampade iväg ut till bilen och begav mig till apoteket och handlade igen famnen full med bra-att-ha saker, innan jag for vidare hemåt.

Nu har sonen precis somnat och jag ska gå via köket och smälla i mig häxbrygder och Burana innan det blir röjsågsdvala. 

Morgondagen består till stor del av ett längre och viktigt möte i jobbet. Ni kan ju ge er fan på att man ringer från arbetsplatshälsovården mitt i viktigheterna och kallar in mig för bekämpning av en angina-alien. Helt säkert.

Dagens haschtag #röjsågsdvala

Likes

Comments