Så idag är det freeeeedag, vill du lyxa till det med något gott men ändå inte jäääätteonyttigt? Okej bra, titta nedan, hur gott ser inte detta ut? Jag var så sugen på en paj för någon dag sedan, så jag rotade igenom skafferiet och skapade denna goding. =)

Sååå, vill du också njuta av en nyttig efterätt? Här kommer recept.

Du behöver:

100 gram smör

1 skopa vaniljproteinpulver
1 dl sötströ
2 ägg

3 dl mandelmjöl

1 dl riven kokos
2 tsk bakpulver
1 liten burk kvarg vanilj
3 dl jordgubbar / valfria bår

Gör såhär:

Vispa ihop rumstempererat smör med stevia. Tillsätt ett ägg i taget, vispa emellan. Blanda i de torra ingredienserna och kvargen och rör ihop. Häv jordgubbarna i botten av en stor form eller några små och lägg smeten ovanpå. In i ugnen på 200grader i ca 15 minuter. Låt svalna innan du äter. Servera gärna med glass, varför inte NJIEs =) ?!

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Alltså, om vi hört dem orden på senaste. Att vi är så starka. Det är så mycket på två vis det där, att det inte riktigt går in.

Jag var inte stark när vi fick beskedet att Liam inte skulle klara av detta livet, Jag var inte stark när Liam somnade in på mitt bröst. Jag var inte stark när jag 1,5 vecka senare fick pussa min avlidne son på pannan en sista gång. När paniken slog till och jag fick springa in till rummet flera gånger, för jag kunde inte säga hejdå. Jag var inte stark när jag fick beskedet att det inte skulle gå att rädda honom, jag är heller inte stark när jag varje dag går i en dvala som är svår att komma ut, jag är inte stark när jag varje natt somnar i tårar, när jag bara vill skrika ur all smärta .Jag är heller inte stark när jag varje dag gråter mängder av tårar eller har dödsångest till tusen. Och framför allt är jag inte stark när jag är på kyrkogården - när tanken slår mig att det är såhär vi kommer att träffas i framtiden, jag och min Liam.

Men jag är stark stundtals av gånger. Inte hela tiden. Men jag  är stark som orkar detta. Som överlever varje dag. Jag är stark som samtidigt försöker finnas i min tröst och sorg, finns för de andra som sörjer vår lilla kille. Jag är stark att jag orkar prata. Att jag orkar finnas. Att jag till och med orkar skratta. Att jag orkar ta de där extra stegen eller att jag vågar gå in på ICA trots att jag får panik av bara tanken. Jag är stark som orkar. Som varje dag faktiskt vaknar och försöker göra någonting av dagen. Det behöver inte vara mycket, men att orka gå utanför dörren är ett exempel. Det är fan i mig inte lätt, men vi är starka. Vi är starka som har varandra, som orkar prata, skratta och ge varandra kärlek. Vi är starka som gråter, som förstår när den ena inte orkar gå upp ur sängen för det gör så ont eller som förstår när den andra bara gråter en hel dag.  Vi som kan avsluta varandras meningar när vi förklarar smärtan. Det är en sådan känslomässig berg-ochdalbana detta, och det är svårt att veta vad som gör en stark. Men vi bygger upp varandra så otroligt mycket, och vår kärlek som redan var stark är om möjligt ännu starkare. Och det har vi dig att tacka för, Liam.

Jag fyllde år för en vecka sedan, och som vi har pratat om att vi skulle ha med oss vår son på något sätt, så var det inte alls detta sätt vi tänkte på. Det var jobbigt att åka till kyrkogården, trots att solen började skina just då, att fåglarna kvittrade och att jag fick en lättnad över mig, när vi tände ljus för Dig. Vi förklarade allt vad vi kände och berättade att alla saknade Dig, som vi alltid gör. Att vi nu skulle hälsa på mormor och att du gärna fick följa med, på ditt sätt. Och jag vet ju att du gjorde det. Jag vet för din låt, vår låt,spelades så fort vi satt oss i bilen. Som den alltid gör när vi behöver dig lite extra, Liam. 

Är det något jag har lärt mig av det här så är det aldrig att ta livet för givet. Att aldrig ta lycka för givet. Det är inte en självklarhet att få älska, att få skratta, att ha familjen runt omkring dig som stöd, eller som dina vänner som stöd.Det är det finaste nu, att vi har alla dessa fina människor som finns för oss och som gör allt för oss och att vi får visa det tillbaka, på vårat sätt. Att gå igenom en sådan stor sorg är som att sätta ett nytt perspektiv på livet. Jag kommer aldrig vara densamma, inte heller Linus. Och det är okej. För hur ska man någonsin kunna bli det? Det är inte värt att gå runt och vara arg på någon eller att lägga energi på massor av saker man inte får tillbaka. Älskar du någon - säg det! Vill du krama någon - gör det! Är du besviken på en person - säg det! Eller vill du inte ha den personen i ditt liv - ha inte det!   Alltså det är inte VÄRT det. Livet är så förjäkla kort och vi måste ta vara på tiden vi har. Och jag vet inte, men för att inse detta måste man kanske vara stark.

Kram

Likes

Comments

Jag trodde aldrig att jag skulle behöva skriva mitt nästa inlägg såhär. Jag trodde jag skulle få skriva om hur allt gick på förlossningen och att allt var guld och gröna skogar. Att han är här nu, vår älskade son. Men han stannade bara en liten stund.

Vi var på kontroll i måndags och då såg allt bra ut. Fick gå hem och jag lade mig och vilade då jag inte sov något natten innan. Vaknade vid 14.30 av sammandragningar/förvärkar. Vid 17 åkte vi till sjukhuset och jag var öppen en cm. De gav mig alla mediciner som de kunde ge mig för att stoppa förlossningen men vår Liam var envis och ville ut. Han brås på pappa 💗Jag fick en kraftig infektion och febern gick från 35.6 till 39 på någon timme. Jag var öppen 3 cm och det gick inte att fortsätta, jag hade så ont av infektionen och värkarna. De bad oss att komma på namn till tjej och kille, men vi hade ju fått reda via ul att det var en liten tjej så Vi trodde ju verkligen på det. Till slut planerades ett akut snitt när de såg att jag var i illa skick och från att de sa det kl 20 så var han ute 37 minuter senare. Allt gick så fort och jag hann inte med.

Åh vår Liam. När de fick ut han ur magen och sprang förbi med han (de skulle till neo) så var jag och Linus så chockade. Vad var det där sa vi? Grattis sa dem, det är er son!
Va? En son? Vi har ju fått veta att vi väntar en liten tjej? Haha Gud vad vi skrattade. Det kändes så himla rätt. Klart det var en Liam. ❤️

Efter tre timmar fick vi träffa han för första gången. Åh vad jag grät. Så pirrig! De skjutsade upp mig i sängen och jag var spänd i hela kroppen. Jag skulle äntligen få träffa min son. När jag kom dit hög på morfin och ont i hela kroppen så släppte allt. Gud, han var så himla vacker. Vi låg där och klappade, smekte, tårarna rann och var nära han några timmar. En helt magisk stund. Kommer aldrig glömma när jag rörde han första gången och han sprattlade till - precis som han gjorde i magen. Han såg så fridfull ut när han låg där. Liksom allt var så rätt ❤️
Vi fick reda på att läget var ganska ostabilt med saturationen och lungorna och de hade gjort väldigt mycket redan men inget fungerade. De skulle försöka göra ännu mer men de ville att vi skulle gå ner och vila under tiden. Jag hade sovit 3h på 2 dygn men kunde ändå inte somna. Vid 04.00 kommer läkarn igen och berättar det som inte får hända: vi kan inte göra något mer, läget är väldigt ostabilt. Väggarna började snurra, allt snurrade. Ni får komma upp och säga farväl till Liam.

Hur fan ställer man sig in på att ta farväl från sitt barn man nyss fått? Varför i helvete skulle jag ner och vila i någon timme? Varför var jag inte med han? Jag vet att de ville vara själv och ordna, men ändå. Man tänker hela tiden, om och om igen.

Vi fick träffa Liam igen och han var sådär perfekt fin som bara sitt barn kan vara. När vi kom började han röra sig igen och de frågade om jag ville ha han på mitt bröst den sista tiden. Åh wow. När han kom på bröstet och jag kände de välbekanta rörelserna och jag kände hans hjärta slå mot mitt så brast allting. Jag rörde han lugnt och stilla. Nynnade. Vi gjorde ett nöd-dop på Liam så han fick en fin klänning och låg på mitt bröst när han fick vatten över huvudet, han verkade gilla det så himla mycket. ❤️ vi låg så någon timme, bröst mot bröst, hud mot hud. Jag låg och sjöng vackra sånger och sa trygga ord hela tiden så att han skulle känna sig trygg. Han skulle veta att hans mamma och pappa var där med han. Han tog sitt sista andetag och han blev kall så himla snabbt. Jag och Linus pussade, pussade och pussade sönder han och ville bara ha han nära. Vi fick sitta hur länge vi ville. De badade han och satte på han sin fina dopklännig och Linus fick borsta han, han hade massor av hår 👼🏼
När de skulle bära han vidare drabbades jag av panik och ville återigen ha han nära, så jag fick pussa på de söta små läpparna och gulliga hakan och kinderna en sista gång.
En sista gång fysiskt men jag gör om det i tankarna hela tiden. Det är mitt finaste minne, alla pussar jag gav han. All kärlek jag och Linus gav han. Vi var verkligen där med han. Gjorde allt för han.

Läkarna gav oss tabletter så vi kunde sova och vi sov bort flera dagar tills de bestämde att vi kunde åka hem. Vi fick flyga i ett sjuktransportflygplan och Liam är kvar i Finland några dagar till. Han fick inte flyga med oss då det är några speciella regler.

Nu väntar mycket. Inte främst alla papper som behöver fyllas i, vi måste också fixa med begravning och allt runtomkring, och sörja. Vi sörjer hela tiden. Det var hemskt att komma hem till hemmet igår, för det var inte alls så det skulle vara när vi kom hem. Vi gråter hela tiden. Vi är nära varandra hela tiden. Vi söker varandras händer och närkontakt hela tiden. Ligger tätt ihop slingrade och vägrar släppa varandra. Vi pratar till Liam. Säger godmorgon och berättar att vi saknar han. Tänder ljus för han. Säger godnatt när vi lägger oss och släcker ljusen som får brinna hela dagarna.

Min bästa vän Johanna sa till mig att "Gud ger de starkaste de tuffaste striderna" och de måste så vara. För jag önskar ingen det här. Jag är så glad och tacksam för alla familj och vänner som bär oss just nu. Som hjälper oss, finns för oss när vi själv bara orkar finnas för den andra. Samtidigt är jag glad för dem som inte finns, för det blir så tydligt helt plötsligt vad man lagt fel prioriteringar på tidigare och man lär sig varje dag ❤️
Men vi uppskattar om ni som ser oss på affären, parkeringen eller ute på promenad med smilla (nu är det bara Linus som får göra sånt, Jag är fortfarande sängliggande efter en kraftig operation) att ni inte tar upp det som hänt. Vi vill bearbeta detta själv först och vi är livrädda för att behöva träffa på folk som inte förstår att det är tufft. Vi lever fortfarande i en bubbla och vet inte från ens sekunden eller den andra om det är en mardröm. Jag klappar fortfarande på magen som om jag bar Liam. Det är svin jobbigt.

De säger ju att saker händer av en viss anledning och jag vet inte vad detta ska vara bra för. Vi går sönder av ångest och ledsamhet varje dag och jag längtar till den dagen vi kan vakna upp utan att gråta och tro att det är en mardröm.


Inatt hände något konstigt. Linus följde med mig på toa vid 01. När vi kommit halvvägs till toan , stannar vi upp och kollar upp mot övervåningen så hör vi helt plötsligt en låt spela högt "Jag trodde änglarna fanns bara, bara i himmelen
Men det var innan jag mötte dig
Nu har jag en ängel här hos mig
" och jag kunde inte sluta gråta. Det stycket av just just den låten. Jag blev så chockad. Jag vet inte om det var någon utanför som spelade eller vad som hände för det var helt tyst innan och vips så kom det bara .., men en sak vet jag. Att nu har jag en ängel här hos mig.

Likes

Comments

Ni har fått receptet på dessa godingar förr men jag lägger upp det igen. Denna gång rullade jag i kokos istället för pauluns granola och Gud så gott det var ❤️

Ni måste prova dessa , ni kommer inte att bli besvikna. 🙂

Likes

Comments

Haha, så himla sjukt när jag ser rubriken. Kan ni tänka Er att vi har varit här i Åbo i 23 dagar? Och i Uppsala en hel del dagar innan dess? På tisdag är det hela FEM veckor sedan vi lämnade hemmet för att påbörja en ny del av graviditeten. Just idag saknar jag min hund, min familj och min säng mer än något annat <3

Hej finisar, hoppas att ni mår bra.
Vi mår okej! Det är liksom svårt att säga något i en situation som denna. Vi mår ju inte bra men samtidigt inte dåligt heller, så det är en fin balansgång det där.
Igår var det fredag och dags för besök igen. Jag fick ta en hel del prover då jag, som jag skrev sist, börjat känna mig lite hängig. Vi gjorde CTG och UL som vanligt där allt såg jättebra ut. Vi tog även crp, hb, blodtryck och urinprov. Urinprovet visade (rätta mig om jag har fel nu, förstod inte riktigt) att jag hade 1+ av protein i urinet vilket kan vara tecken på havandeskapsförgiftning. Läkarna blev lite oroliga och ville att jag skulle göra ett nytt men hålla mig i fyra timmar för att sedan gå på toa. Lätt att säga till en gravidtjej som har en bebis som sparkar på urinblåsan hela tiden ;) Men det gick. Så efter 4 timmar gick vi tillbaka till sjukhuset. Där började det forsa blod och de ville ha mig på ännu fler kontroller, vi gjorde ett ctg och ul till där de inte kunna finna orsaken till blödningen men bebis mådde bra och låg och sparkade för fullt, de såg även andningövningar vilket är så kul att de ser nu nästan varje ul. Jag fick med mig någon medicin som jag skulle ta om jag fick sammandragningar eller förvärkar, det skulle "stoppa förlossningen" om jag förstod rätt, eller stanna av den iaf. Jag är så nördig så jag går alltid in på fass och läser vad mediciner är till för och jag fattar inte sambandet mellan värkar och hjärtproblem, men det är säkert någon bra formula i dem som hjälper mig om jag får ont.

Så vi fick gå hem efter någon timme där, helt uppskakad efter allt som hänt. De skulle ringa gällande de nya provsvaren om det var något allvarligt, timmarna gick men vi hörde ingenting så det var skönt. Hade verkligen inte orkat med en havanskapsförgiftning på detta heller, men det är ju inte något man kan styra över. Jag är tacksam att det inte visade sig vara någonting igår. Kvällen spenderades i sängen framför serien, jag fick världens förvärkar på kvällen. Har aldrig varit med om något liknande, det gjorde galet ont! Det gick inte över med alvedon och jag som är helt anti tabletter nu under graviditeten svalde min stolthet och tog de tabletterna jag fick av läkaren. Efter 3timmar kunde jag äntligen somna. Jag sa om jag har ont kl 03 inatt så åker vi in på sjukhuset men jag hade somnat innan dess, så det var skönt. =) Skrev till mamma innan jag somnade gällande mitt mående och hon hade sovit så dåligt hela natten för hon var så orolig. Jag var typ HELT säker på att jag skulle föda igår, men som tur var höll sig bebbe inne i magen ett tag till =) Jag har haft ont idag med men inte lika som igår, peppar peppar.

Imorgon är det kan-vi-spola-förbi-dagen-så-det-blir-måndag dagen ;) Längtar till måndag och UL igen. Får jag lika ont som igår så kommer vi nog åka in. Jag har så svårt för att ta såna beslut. Jag tänker alltid att jag är i vägen eller att jag bara överdriver att jag har ont och att de ska tycka att jag är löjlig typ.

Nu ska vi hoppa in i en dusch, regnet öser ner här i Åbo men det är en festival typ precis utanför vårat fönster så vi har bra underhållning iallafall haha.


Vi har varit ute och gått en del nu de senaste dagarna. Det känns så skönt att komma ut och göra gott för kroppen. (läkaren sa att jag kunde gå litegrann, så ni behöver inte vara orolig! =))

Jag lever nu i mina träningskläder från Trainingforpregnant (klick!!) , de är helt underbart sköna för preggosar och inte preggosar (kan jag tänka mig!) Jag gillar tights som går högre i midjan och gillar detaljerna på tröjorna, att det blir lite "nätigt " vid axlarna ;)

Likes

Comments

Hej finisar,

Hoppas ni mår bra! Vi mår sådär. Efter en förmiddag på sjukhuset var vi helt slut i skallen. Vi gjorde ett ul där allt såg bra ut, bebbe låg och sov under tiden så inte så mycket rörelser. Bebbe ligger med fötterna mot min rygg nu så det är därför jag inte känner lika mycket sparkar. Vi gjorde även ctg och det gick bra, började sparka på "mätaren" direkt som vanligt haha. Sen fick jag göra lite olika labbtester, CTG och HB, blodtryck , feber och urinprov. Jag börjar känna mig hängig och trött i kroppen så det är lika bra att ta alltihopa. Jag tror inte att jag har någon infektion då sjukhuset ännu inte ringt men samtidigt är det så bra att vi tar det så ofta för att vara säker. Skulle jag få en infektion nu så skulle det eventuellt plocka ut bebbe så jag har bunkrat upp med massor utav frukt och dricker mycket och hoppas på att förhindra något.

Vi fick även träffa en barnläkare från neo som berättade lite om vad som kan hända. Det är lite jobbigt då vi hört det flertal gånger och alltid försöker "undvika" det , då vi hört det på typ alla besök innan och vi har försökt peppat oss med positiva tankar istället. Vi kände oss lite nedstämda efter mötet och då hade vi en "rundtur" på neo bokat och fick se var vi eventuellt kommer att hamna om vi föder här. Det var också en upplevelse. Det känns så jobbigt att se alla sladdar och alla kuvöser och allt sånt, det känns som att detta är en mardröm som man inte riktigt vaknat ur. Jag kan inte förstå att det är jag och L som går igenom det här, det är jättesvårt att ta in. Jag är rädd att det kommer att komma som en käftsmäll efter allt detta är över, att man då landar i det. Jag har försökt att förklara det som att jag vet att vi går igenom det här men jag kan inte förstå det. Det kommer inte in i skallen på något sätt. Som att dagarna bara står på repeat och livet står på paus. Samtidigt som det swishar förbi snabbare än någonsin.

Det är mycket känslor just nu. Vi känner oss så förvirrade och kluvna.

Samtidigt som vi vill att bebbe ska mysa klart inne i magen så vill vi att bebis kommer ut. Samtidigt som vi vill vara kvar här, vill vi åka hem. Samtidigt som vi intalar oss att vi mår bra, så kommer det dippar hela tiden där vi båda är så ledsna. Det är så jobbigt att ingenting veta. Vi kan inte ställa oss in på något. Kommer bebis idag? Om en vecka? Kommer vi gå fullt ut? Ska vi börja planera med barnrummet och barnkläder? Eller varför ska vi planera, det finns ju inget vi kan göra härifrån.. Vi saknar vår vovve och vår familj och vänner, hela tiden varje dag. Det är tusen tankar som surrar i våra huvuden varje dag och varje dag ställer vi oss samma frågor. Vi försöker vara starka för varandra men det är inte alltid att det går. Snart har vi varit här i 3 veckor och jag som intalade mig själv att det bara skulle bli en vecka har börjat inse att det inte är så, hehe. Jag önskar verkligen att jag kunde veta hur "kösystemet" fungerade på Ackis i Uppsala. Jag vet och har sett att det är flertal personer som sökt sig till uppsala efter oss och som får vård på neo. Jag vill bara förstå logiken, kommer det någonsin att finnas en plats till oss? Kommer vi få komma hem i augusti? De har platser här till sista augusti, men kommer de att förnyas? Kommer vi att behöva föda i Gävle? Vi hoppas verkligen inte på det sistnämnda. Läkarna här och i Uppsala har sagt att vi kommer att behöva föda på ett universitetssjukhus men tänk om dem ändrar det också? Det är så svårt att känna sig trygg och möjligheten att slappna av finns inte riktigt.

Vi gör vårat bästa för att hålla er uppdaterade med hur vi mår, men vi försöker smälta allting också. Jag vet inte hur roligt det är att läsa om vår resa eller om det ens är intressant, men det är skönt att få skriva av sig när behovet infinner sig. Och idag finns det mer än någonsin. Nu ska jag gå och kramas lite med L och hoppas på att akademiska ger oss bra besked på samtalet i eftermiddag. <3

Om ni läst såhär långt så vill jag bara tacka 😘 Ni är många som frågar vilken vecka jag är i och jag är nu i v 27, 26+5. Ny vecka på fredag, alltså v 28, 27+0 . Läkarna är förvånade att jag gått så långt. Idag är det 11v sen vattnet gick och vilken resa det har varit - och är!


​Bebis växer för fullt där inne iaf och jag växer tydligen med den. 😅 Känns som att magen är öveeeeeraaaalllt!

Likes

Comments

Igår var första gången jag blev orolig så magen vände sig ut och in, jag kände inte av lika mycket rörelser som jag gjort tidigare då bebbe har varit väldigt aktiv på senaste. Jag blev jätteorolig och försökte komma på när jag kände den senaste rörelsen. Hm, kvällen innan? Gjorde alla tips som jag fått och brukar göra, drack iskall saft och lade mig på sidan, på magen, men ingenting. Vi ringde sjukhuset och fick komma in direkt. Vi gjorde ett CTG och sköterskan satt med oss hela tiden då bebis rörde sig hela tiden (jag kände fortfarande ingenting), vi fick en bra kurva och efter ett tag kom en läkare som vi fick träffa. Vi fick göra ett UL och det såg bra ut, jag frågade om hon kunde se om bebis flyttat sig men det var svårt att föra en konversation. Jag har haft ont de senaste dagarna och frågade om hon kunde se uppifrån via magen om livmodertappen var "kortare" än vad den varit innan, om något var på gång, men det är jättesvårt att få en bra dialog så hon missförstod mig och där och då orkar man inte kämpa för att ta om det. Det är jobbigt att ha SÅ sjukt mycket frågor men inte få svar på det. Man ger liksom upp för man orkar inte. De kunde se rörelser på UL också men jag kände fortfarande ingenting, och gör det ännu inte, så bebis måste ha flyttat sig och kanske ligger med ryggen mot min mage nu eller så. De såg även att bebis gjorde andningsrörelser och det värmde jättemycket. Så skönt att se! Så vi får se vad som händer, vi har kontroll igen imorgon så jag hoppas att den svenska barnmorskan är där då. Vore jätteskönt!

Efter några timmar var vi hemma igen och vi firade 8 år igår, vi hade inte tänkt så mycket vi ville göra då allt är så annorlunda här på något sätt. Alla tankar om att fira försvann när vi var på sjukhuset och båda var så oroliga. Vi bestämde oss dock för att gå ut och äta. Vi tog taxi till ett mysigt ställe inne i stan och satt där ett bra tag, det var så himla mysigt att komma ut lite han och jag. 🙂 Sent mot kvällen köpte vi lite gott och såg på serier. Så himla bäst avslut på våran dag❤️😘 

Idag har vi inte gjort så mycket, vi skulle gå till ett K-Mart här och handla middag men efter en halv km fick vi vända för jag fick så ont. Jag vet inte varför jag får ont, jag tror inte det är sammandragningar utan det kommer på höger sida (där bebis huvud ligger just nu) och det kommer smygandes som håll-liknande först och sedan känns det som någon hugger knivar i mig precis där. Jag märker att det kommer om jag går lite för fort, och ibland lite för långt. Jag har frågat flera gånger men får liksom inget svar, jag tror det kan vara att jag inte har någon dämpning kanske? Att jag inte har så mycket fostervatten som skyddar runt omkring? Någon som vet vad det kan vara ? =) det kanske är helt vanligt i en "vanlig graviditet" med?

Så Linus följde med mig tillbaka och han gick nu och handlade själv. Ärligt talat vet jag inte vad jag skulle göra utan han, han är så himla fin och snäll som gör allt för mig och bebbe. Jag är otroligt tacksam för allt han gör för oss.



Likes

Comments

Åh smälter för denna bild. Vårat fina set vi fick av Björn och Leila, vår nya ul bild och skyddsängeln vi fick av Camilla ❤️ älskar! Alltid med oss ❤️

Så idag var det dags för sjukhusbesök igen. Vi träffade en helt underbar barnmorska idag, Lisa hette hon. Hon var svensk och ni anar inte lättnaden att kunna FÖRSTÅ och KOMMUNICERA 🙂 jag och Linus var så himla glada!
Vi försökte ett tag med ctg men bebbe ville inte alls samarbeta. Sparkade helvilt och rörde sig direkt när vi hittat hjärtljudet. Så vi provade att ligga på sidan, men inte det heller. Till slut fick ta de in en ul-maskin för att leta reda på bebis haha.
Hatar verkligen ctg den där lilla 😘

Idag var det dags för tillväxt-ul som vi längtat efter. Det gör vi varannan vecka ungefär. Jag kliver in i 26+0 idag och lilla L vägde 900 gram. Bebbe växer som den ska med andra ord. De såg även några fickor med vatten. 3 cm som mest så det är rekord! Så roligt och tryggt. Linus fick ju inte vara med på förra tul då han var i Sverige och han var lite orolig inför detta besök. Min fina ❤️ skönt att allt gick så bra det kunde. 

Jag har haft superont på vänster sida vid hjärtat/bröstet. Som att en muskel är i kläm / ett ben är i kläm eller något. Har svårt att andas och sitta/ligga ned. Ber Linus försöka stretcha ut det varje dag men det blir inte bättre. Tog upp det med läkaren men det var ingen fara tydligen 🙂
En annan sak vi tog upp var om de hade hört något från Uppsala. "Vadårå, har du bråttom hem?" Fick vi till svar. Kändes sådär. 🙄
Varför vi frågade är för att Uppsala har lovat att ringa oss varje vardag för att återkoppla om status när vi får komma hem. De har inte ringt sen i tisdags så man blir lite besviken. Vi känner oss verkligen bortglömda här och ingen vet någonting. Kommer vi stanna en vecka till? Två? Augusti ut? Hur tar vi oss hem? Får vi flyga ihop eller blir det lika kaos som sist? Jag hoppas de styr upp detta snart. Ingen vet och vi får ingen info om något heller. Det sitter som en klump i bröstet hos oss båda. Vi har ändå varit här i 15 dagar nu och inte fått något klartecken alls. Känns som att vistelsen skulle bli lättare av att ha ett datum. Liksom då får ni åka hem! Vi kan inte hjälpa det men vi har tappat förtroendet litegrann för ackis. De har inte alls skött det hela snyggt.
På något sätt är det tryggt här ändå. Vi har galet långa dagar då jag haft ont de senaste dagarna så kan inte gå ut så mycket. Vi får vara tillsammans och det blandat med vården för bebbe är det viktigaste just nu. Vi får bra vård här så det är skönt, även om idag var första gången vi förstod vad dem gjorde till punkt och pricka. Vi frågade om barnmorskan ska jobba på måndag också, så vi hoppas hon är där när vi kommer 🙂

Tänk. Att det är mer än 10 veckor sedan mitt vatten gick och bebbe kämpar på där inne. 🙂❤️ 
Nu har vi precis varit och handlat , ätit lite snabbt och ska lägga oss i sängen och se på en serie, har börjat kollat på Ozark! Den är jättebra. Tips 😘

Likes

Comments

Hej!
Vilken underbar dag vi hade igår. Första dagen i Åbo som timmarna bara swishade förbi, så otroligt skönt.
Vi vaknade av att Björn ringde och berättade att de var i centrum så vi tog en taxi dit. Vågade inte göra om misstaget vi gjorde för någon dag sen (när det blev alldeles för mycket gå) 🙂 vi satt oss på en uteservering och solade och pratade innan vi gick till ån och åt lunch på en båt.

Jättemysigt och jättegod mat. Det var någon buffé med massor av gott🙂
Vi åkte med något tåg efter, vet inte om tanken var som ett turisttåg eller bara ett tåg att ta sig runt för det var inte direkt mycket att se haha. Vi åkte ner till hamnen osv, hehe.
Vi steg av och vandrade till samma uteservering och satt där i flera timmar.
Alltså jag har aldrig varit med om en dag som gått så fort, helt sjukt. 7-8 timmar bara flög iväg haha. Helt underbart ❤️ tack Leila och Björn för att ni kom och gjorde vår vistelse här lite bättre, få tankarna på rätt plan igen och för att få skratta en hel del. Vi älskar er och är så tacksamma att ni kom när vi behövde det som mest.

Titta vilka fina kläder vi fick! En vit body med tillhörande byxor ❤️

Så, vi var lite trötta efter en hel dag ute och jag somnade ganska direkt när vi kom hem. Såg klart en serie bara men det var så skönt att somna för att man var trött och inte för att behöva tvinga sig sova 🙂

Idag är det onsdag vilket innebär sjukhusbesök. Vår höjdpunkt på onsdagar 🙂 vi gjorde egentligen ingenting nytt än va vi gjort de andra dagarna så känns onödigt att gå in på det. Ctg och ul blev det. Dubbelkoll på könet då Linus kände sig tveksamt sist haha. 🙊Jag frågade även om kortison, då de sagt att jag ska göra en till kur men jag inte fått någon info om när det kommer att ske. Jag tror läkaren sa att hon skulle kolla med en annan läkare och eventuellt ge besked på fredag, men jag vet inte om jag uppfattade rätt. Vi glömde be om en tolk till på fredag också, då har vi ett ganska stort ut där man kontrollerar det mesta och gör en viktuppskattning på lilla L 🙂❤️

Efter sjukhuset hade jag en intervju med Amelia. Det var trevligt. Fick förresten höra av en vän idag att finska radion i Gävle sänt ett reportage om detta gällande Åbo, och att en läkare här svarat att alla svenskar har åkt hem. Haha ja tjena. Om så vore! Konstigt att säga så? Förstår inte, vill man mörka att jag är här? Jag har inte lyssnat på intervjun än men vi får se om jag hittar den.

Vidare har vi inte gjort något mer. Vi har väntat på att ackis ska ringa men de har de inte gjort. Vi har tagit kontakt med försäkringsbolag , mitt jobb och Gävle kommun osv. Så mycket att hålla reda på!

Så, dag 13 i Åbo börjar lida mot sitt slut. Vi beställde hem tacosallad från en restaurang via foodora men fick vänta så himla länge, visade sig att jag skrivit fel adress. Det är så himla otydligt här med allt haha 😂 stackars cyklisten stod och vänta på andra sidan gatan märkte vi efter ett tag. Vi hörde någon plinga med sin cykel haha, Linus gick över och hämtade maten för jag skämdes så mycket. Haha 😂 Typiskt oss, eller mig 😘 

Likes

Comments

Hej finisar,

Hoppas att allt är fint med Er. Med oss rullar det väl på. Det är inte jätteroliga dagar här som ni säkert förstår men vi försöker att göra det bästa av situationen. Toppdagarna vi har här är måndag, onsdag och fredag för då har vi besök på sjukhuset. Så måndag idag, och besök. Vi började med CTG som såg jättefint ut, trots att bebbe vägrar ligga still så det blir lite osammanhängande, helst vill de att vi ska få en fin kurva på 20 minuter så nu de senaste gångerna har både jag och Linus fått turas om att "styra" efter bebisen med själva mätaren haha.

Dags för ul och vi hade en busig bebis som rörde på sig en del. vi träffade en läkare som knappt kunde svenska så det var lite jobbigt, vi vet inte vem man vänder sig till för tolk heller och hur snabbt innan man måste be om det. Nåja. Läkaren tyckte att hon såg antydan till träning på lungor idag också och det var så himla skönt att få höra. Ni anar inte vilken lättnad man får ! Nu har man på något sätt gett upp hoppet om att se vatten och istället vill man se träningen hehe. Dock såg de två fickor med vatten, en med 1 cm och en med 2 cm. De såg även kön idag. Wow, så häftigt det känns nu. Lite mer verkligt på något sätt. Häftigt att min intution haft rätt. Det blir en liten.... L, tror vi ;)

Uppsala ringde sent på eftermiddagen och jag hade nog alldeles för mycket hopp. Senast i fredags hörde vi "Neo gör allt för att få hem Er men det kommer inte ske över helgen men kanske nästa vecka och vi tänker på Er varje dag" och jag tror vi, eller mest jag, tog ut det lite för mycket i förskott. Jag trodde det skulle bli i denna vecka, men det verkar fortfarande vara fullt. Vi har varit ute och ätit lite nu på kvällen och pratade lite om detta med att eventuellt stanna här i flera veckor till och kanske till och med behöva föda här, och det känns så sjukt. Vi vet att vi är i rätta händer men samtidigt skrämmer tanken rejält att behöva föda i ett annat land. Jag vill inte hamna i den situationen och med stressen efter att fixa klart allt med skatteverket och intyg och hela fadderrullan. Samtidigt har man ju tappat hoppet och förtroendet ganska mycket (helt?) på Uppsala. Låter kanske hårt att säga men de har skött detta allt annat än snyggt och det sätter ju också sina spår i tryggheten.

SÅÅÅ, det var vår dag. En helt ok dag med fina besök på sjukhuset. Något annat som också är fint är att Linus pappa ringde precis och sa " vi är på terminalen i stockholm och kommer över imorgon" , SÅ KUL att han och Leila kommer!!

Förresten har jag namnsdag idag (Linus hade i förrgår) så ikväll myser vi med detta som typ varje kväll hehe, Så gott 🙂


Likes

Comments