Det är ganska sjukt att just den kommentaren verkar vara så väldigt förekommande .. tiden läker. Det kommer göra mindre ont snart. Jag är så trött på att höra det. För det gör ju ont. Ondare. Varje jävla dag. Smärtan blir liksom mer påtaglig de dagar som skulle betyda något. Eller ja, de betyder ju men det skulle ha en annan innebörd. Som när Liam skulle bli en vecka. Eller två. Eller en månad. Eller när jag fyller år. När Linus fyller år. Hans bf datum. Första julen. Vi skulle ju ha honom här, på ett eller annat sätt. Inte såhär. Inte att han är i himmelen och vi är här och bara saknar. Varje dag.
Jag är så nervös för alla de dagarna. De känns som att jag målar upp en mur runt omkring mig när de börjar närma sig. Jag vill inte känna. Inte tänka. Inte gråta. Jag orkar inte. Det tar liksom musten ur mig.

Vi har så fina vänner som alltid finns där och som gör allt för att jag ska må bra. Och få tänka på lite annat. Bara för en stund. Som idag när Sara kom förbi och vi gick milen. Bara för att få prata om vad jag vill och vad jag orkar. Eller som i helgen när vi blir bortbjudna på mat bara för att komma iväg till våra bästa vänner. Eller som våra grannar som bara ber oss komma över för att se en film. Eller när våra vänner eller familj åker och handlar åt oss, för vi inte orkar. Det är så snällt. Allt för att vi ska må bra. Helgerna är jobbiga. Vi sysselsätter dem till 1000 för att inte behöva känna saknaden hela tiden. Vilket kanske inte är toppen heller, men det börjar bli jobbigt att vara hemma. Vi har världens bästa folk runtomkring oss som hjälper oss ♥️

Det är på något sätt konstigt hur mycket man förändras i en sån här situation. Man förstår sitt egna värde mer och tar verkligen till vara på de stunder som betyder. Och de människor som betyder. Jag tror inte att tiden läker. Men jag tror att vi, tillsammans med våra familjer och vänner, kommer att bli starkare. Och för det är jag evigt tacksam.

Nu ska jag och L till kuratorn. Det ska bli skönt. ❤️

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Finns få saker jag tycker är så gott som smoothiebowls. Älskar det som frukost, mellis, middag och kvällis hehe.
Jag brukar variera men har oftast i acai och hallon, det gör sig så gott i smoothies.
I denna har jag två dl planti yog-oat vanilj, 1.5 msk acai, hallon och en halv banan. Sen toppar jag med massa gott.
Proteinellan är ju väldigt god! Den kostar 23 kr nu på proteinbolaget. Använd ”PBWICKANAHLIN” för 20-10% rabatt 🙂 ni hittar länken här ❤️

Likes

Comments

Hej godingar. Hoppas att ni mår bra!
Här kommer ett recept på en nyttigare variant av en paj.
Fick en påse äpplen av Linus mormor som hon norpat av grannen. Klart det blir äppelpaj! Här kommer recept på en nyttig variant 🙃
- Valfri mängd äpplen & kanel
- 75 gram smör
- 1 skopa whey vanilj från @proteinbolaget
- 1/2 dl söt strö
- 1 dl mjöl
- 2 dl havregryn

- @njiesverige propud milkshake vanilj som ”vaniljsås”🙂
Skala och kärna ur äpplena. Skär smala klyftor och fördela i en smord form. Förgrädda äpplena i ugnen på 175 grader ca 10 min. Knåda ihop övriga ingredienser under tiden och smula över äpplena. In i ugnen tills smuldegen får färg, ca 20min. Ät och njut 🍎🍏😍🤗

Kram!

Likes

Comments

Det gör så ont varje dag, varje timme och varje minut. Jag önskar att jag kunde förklara och få visa hur ont det gör. Jag önskar att jag kunde vara stark när folk frågar hur det gick. Jag önskar att jag kunde vara utanför huset utan att få panik över vem jag ska träffa.
Åh. Hur jag tappar mig själv varje dag. Hur chocken börjar landa och allting blir verklighet.
Jag önskar verkligen att jag inte kunde känna. Att jag inte kunde tänka. Att jag inte kunde gråta och att jag inte kunde prata.
Men vad skulle jag vara då?
En mamma som inte kunde känna. Tänka. Gråta eller prata.
Och det går ju inte.
Så. Jag lever för Dig, Liam. Jag känner, tänker, gråter och pratar. För dig. Jag lever på pågrund av dig, min Liam. ❤️

Mamma min mamma, se vad jag kan
Jag går nu och hoppar lite grann
För mina vingar dom bär mig
Varthän jag än vill
Flyger dit du är
Och följer ditt liv

Fast du inte ser mig
Så är jag alltid där
Någonstans runt om dig
I universums stora sfär
För jag färdas över ängar
Bärs upp av en vind
Tittar till dig och flyger ner
Och ger en puss på din kind

Jag samlar dina tårar
Och fyller på vår brunn
Vars vatten blir till regn
Som landar på din mun
Och tränger in i din själ
För att läka de sår
Som gör så ont av saknaden
Av att du inte får

Ha mig intill dig
Närhelst du vill
Ge mig all världens kramar
Vad jag än vill och lite till
För du vill visa din kärlek
Ge mig allt så fint
Men mamma din kärlek
Känns från jorden och ända hit

Jag säger stolt till de andra
Små änglar som är här
Titta det är min mamma
Och hon håller mig så kär
Jag lyser utav stolthet
Som blir till stjärnans ljus
Som du ser om natten
När det släcks i varje hus
För jag är den stjärna
Som lyser stark och klar
Jag är ljuset inom dig
Som alltid stannar kvar

Likes

Comments

Hej finisar❤️
Hoppas ni mår bra!
Vi har haft en väldigt fin dag 🙂 vi har tränat, handlat, gått långpromenad och nu har jag även bakat lite till min lillasyster som ska ha loppis i helgen med sin förening. Att baka är terapi för mig och jag tar vara på de tillfällena de kommer upp. De kommer inte alls lika ofta som förr men jag känner glädjen när baknerven kommer smygandes. 🙂

Nu kryper vi ner i soffan med en kopp te och lite choklad. Perfekt Lill-lördag mys 😘

Likes

Comments

Lite bilder från vår helg i Oslo.
Kanske inte berättade det men jag och pappa brummade till Oslo i fredags. 120 mil tur och retur för att träffa min älskade lillebror en kväll. Spontant är bäst säger dem 😘 Vi hade det så himla mysigt och det var så skönt att få krama om Wille efter några månader isär. Saknar han varje dag och önskar att han var hemma. Men jag vet att han mår bra i Norge och jag skulle aldrig ta ifrån han det för min egna vinning. 
Oslo är en otroligt fin stad och jag skulle absolut kunna tänka mig att bo där 🙂
Vi bodde precis vid mathallen och vi strosade omkring där på gatorna, gick ner till centrum, bort till aker brygge och sedan tog vi oss till Grünerløkka för att avsluta kvällen. Mina fötter ömmade ganska bra efter kvällen, tänkte inte på att det inte var så smart att ha nya skor på sig när man går flera timmar.  🙂 


På lördagen kom jag hem vid 17. Limpan hade gjort en mysig middag till oss och vid 23 åkte vi till Arlanda för att hämta hem Lisa och Tommy ❤️

Likes

Comments

Hej fina Ni,
Hoppas att allt är bra med Er. Med oss är det sådär, men det är väl helt okej att säga. Vi tar varje dag som den kommer och bemöter det som komma skall. Det är ganska svårt att förklara hur man mår och hur man känner, för det ändras ju varje dag, timme, minut och sekund. Värst är måndagar och tisdagar. Det var på måndagen han föddes och tisdagen änglarna tog honom ifrån oss.

På något sätt tror jag att vi båda lever som i en "fejkvärld", vi kan inte greppa det som hänt och varje dag kommer nya saker att bemöta. Allting som har skett sedan vattnet gick är blurrigt för oss båda. Som att man tittar på en film, och ser sig själv utanför och sedan bara " Jaha.. är det vi som gått igenom detta?" Vi har valt att träffa en kurator för att på något sätt kanske kunna bearbeta det mer och få se hur ett sorgearbete ser ut på ett annat sätt och ur en annan synvinkel. Jag tror vi måste ta oss tiden att sörja, bearbeta och på något sätt där kunna greppa vad som faktiskt hänt. Så imorgon är första träffen, det känns nervöst och fruktansvärt jobbigt - men vi behöver en tid där vi får sitta och prata och glömma all pappersjobb för bara en sekund. Jag trodde aldrig att det var så mycket vi behövde göra efter.. Jag trodde att tiden bara var vår till att sörja, men det har den knappast varit. Det är så GALET mycket papper och saker som står oss upp i halsen just nu. Mycket såklart för att han föddes i ett annat land. Snart måste det nog vara ur vägen, och då kan vi försöka bearbeta tillsammans. Är det något jag kan bara riktigt glad över så är det att vi har varandra. Vi är starka tillsammans och känns för varandra . Min L ❤️

Jag saknar att skriva och tänker att jag försöker mer och mer ha den här bloggen öppen ändå och dela med oss med våra tankar och känlsor.

Jag har fått godkänt av en sjukgymnast att börja träna lite lätt. Endast maskiner, max 30 minuter och 3 ggr i veckan. Nu sex veckor efter kan jag försöka göra benböj med en pilatesboll mot väggen, så det ska jag försöka prova den här veckan. Känner mig väldigt begränsad och kroppen sviker mig ibland. Det är svårt att inse att jag inte kan göra allt jag kunnat förr. Alltså yogan känns som ett sk¨ämt att göra, jag har svårt med varje rörelse där men samtidigt är det skönt att utöva. Men som jag och L alltid säger : "babysteps" =) Små steg framåt för varje dag.
Nu ska vi åka och lämna in vår bil på verkstad. Vi köpte ju en ny i februari men den har strulat sjukt mycket så hoppas att allt blir bra nu med lilla pärlan. Så nu hoppas jag att vi kan bocka av check på den biten också.

Kram !

Likes

Comments

Så idag är det freeeeedag, vill du lyxa till det med något gott men ändå inte jäääätteonyttigt? Okej bra, titta nedan, hur gott ser inte detta ut? Jag var så sugen på en paj för någon dag sedan, så jag rotade igenom skafferiet och skapade denna goding. =)

Sååå, vill du också njuta av en nyttig efterätt? Här kommer recept.

Du behöver:

100 gram smör

1 skopa vaniljproteinpulver
1 dl sötströ
2 ägg

3 dl mandelmjöl

1 dl riven kokos
2 tsk bakpulver
1 liten burk kvarg vanilj
3 dl jordgubbar / valfria bår

Gör såhär:

Vispa ihop rumstempererat smör med stevia. Tillsätt ett ägg i taget, vispa emellan. Blanda i de torra ingredienserna och kvargen och rör ihop. Häv jordgubbarna i botten av en stor form eller några små och lägg smeten ovanpå. In i ugnen på 200grader i ca 15 minuter. Låt svalna innan du äter. Servera gärna med glass, varför inte NJIEs =) ?!

Likes

Comments

Alltså, om vi hört dem orden på senaste. Att vi är så starka. Det är så mycket på två vis det där, att det inte riktigt går in.

Jag var inte stark när vi fick beskedet att Liam inte skulle klara av detta livet, Jag var inte stark när Liam somnade in på mitt bröst. Jag var inte stark när jag 1,5 vecka senare fick pussa min avlidne son på pannan en sista gång. När paniken slog till och jag fick springa in till rummet flera gånger, för jag kunde inte säga hejdå. Jag var inte stark när jag fick beskedet att det inte skulle gå att rädda honom, jag är heller inte stark när jag varje dag går i en dvala som är svår att komma ut, jag är inte stark när jag varje natt somnar i tårar, när jag bara vill skrika ur all smärta .Jag är heller inte stark när jag varje dag gråter mängder av tårar eller har dödsångest till tusen. Och framför allt är jag inte stark när jag är på kyrkogården - när tanken slår mig att det är såhär vi kommer att träffas i framtiden, jag och min Liam.

Men jag är stark stundtals av gånger. Inte hela tiden. Men jag  är stark som orkar detta. Som överlever varje dag. Jag är stark som samtidigt försöker finnas i min tröst och sorg, finns för de andra som sörjer vår lilla kille. Jag är stark att jag orkar prata. Att jag orkar finnas. Att jag till och med orkar skratta. Att jag orkar ta de där extra stegen eller att jag vågar gå in på ICA trots att jag får panik av bara tanken. Jag är stark som orkar. Som varje dag faktiskt vaknar och försöker göra någonting av dagen. Det behöver inte vara mycket, men att orka gå utanför dörren är ett exempel. Det är fan i mig inte lätt, men vi är starka. Vi är starka som har varandra, som orkar prata, skratta och ge varandra kärlek. Vi är starka som gråter, som förstår när den ena inte orkar gå upp ur sängen för det gör så ont eller som förstår när den andra bara gråter en hel dag.  Vi som kan avsluta varandras meningar när vi förklarar smärtan. Det är en sådan känslomässig berg-ochdalbana detta, och det är svårt att veta vad som gör en stark. Men vi bygger upp varandra så otroligt mycket, och vår kärlek som redan var stark är om möjligt ännu starkare. Och det har vi dig att tacka för, Liam.

Jag fyllde år för en vecka sedan, och som vi har pratat om att vi skulle ha med oss vår son på något sätt, så var det inte alls detta sätt vi tänkte på. Det var jobbigt att åka till kyrkogården, trots att solen började skina just då, att fåglarna kvittrade och att jag fick en lättnad över mig, när vi tände ljus för Dig. Vi förklarade allt vad vi kände och berättade att alla saknade Dig, som vi alltid gör. Att vi nu skulle hälsa på mormor och att du gärna fick följa med, på ditt sätt. Och jag vet ju att du gjorde det. Jag vet för din låt, vår låt,spelades så fort vi satt oss i bilen. Som den alltid gör när vi behöver dig lite extra, Liam. 

Är det något jag har lärt mig av det här så är det aldrig att ta livet för givet. Att aldrig ta lycka för givet. Det är inte en självklarhet att få älska, att få skratta, att ha familjen runt omkring dig som stöd, eller som dina vänner som stöd.Det är det finaste nu, att vi har alla dessa fina människor som finns för oss och som gör allt för oss och att vi får visa det tillbaka, på vårat sätt. Att gå igenom en sådan stor sorg är som att sätta ett nytt perspektiv på livet. Jag kommer aldrig vara densamma, inte heller Linus. Och det är okej. För hur ska man någonsin kunna bli det? Det är inte värt att gå runt och vara arg på någon eller att lägga energi på massor av saker man inte får tillbaka. Älskar du någon - säg det! Vill du krama någon - gör det! Är du besviken på en person - säg det! Eller vill du inte ha den personen i ditt liv - ha inte det!   Alltså det är inte VÄRT det. Livet är så förjäkla kort och vi måste ta vara på tiden vi har. Och jag vet inte, men för att inse detta måste man kanske vara stark.

Kram

Likes

Comments

Jag trodde aldrig att jag skulle behöva skriva mitt nästa inlägg såhär. Jag trodde jag skulle få skriva om hur allt gick på förlossningen och att allt var guld och gröna skogar. Att han är här nu, vår älskade son. Men han stannade bara en liten stund.

Vi var på kontroll i måndags och då såg allt bra ut. Fick gå hem och jag lade mig och vilade då jag inte sov något natten innan. Vaknade vid 14.30 av sammandragningar/förvärkar. Vid 17 åkte vi till sjukhuset och jag var öppen en cm. De gav mig alla mediciner som de kunde ge mig för att stoppa förlossningen men vår Liam var envis och ville ut. Han brås på pappa 💗Jag fick en kraftig infektion och febern gick från 35.6 till 39 på någon timme. Jag var öppen 3 cm och det gick inte att fortsätta, jag hade så ont av infektionen och värkarna. De bad oss att komma på namn till tjej och kille, men vi hade ju fått reda via ul att det var en liten tjej så Vi trodde ju verkligen på det. Till slut planerades ett akut snitt när de såg att jag var i illa skick och från att de sa det kl 20 så var han ute 37 minuter senare. Allt gick så fort och jag hann inte med.

Åh vår Liam. När de fick ut han ur magen och sprang förbi med han (de skulle till neo) så var jag och Linus så chockade. Vad var det där sa vi? Grattis sa dem, det är er son!
Va? En son? Vi har ju fått veta att vi väntar en liten tjej? Haha Gud vad vi skrattade. Det kändes så himla rätt. Klart det var en Liam. ❤️

Efter tre timmar fick vi träffa han för första gången. Åh vad jag grät. Så pirrig! De skjutsade upp mig i sängen och jag var spänd i hela kroppen. Jag skulle äntligen få träffa min son. När jag kom dit hög på morfin och ont i hela kroppen så släppte allt. Gud, han var så himla vacker. Vi låg där och klappade, smekte, tårarna rann och var nära han några timmar. En helt magisk stund. Kommer aldrig glömma när jag rörde han första gången och han sprattlade till - precis som han gjorde i magen. Han såg så fridfull ut när han låg där. Liksom allt var så rätt ❤️
Vi fick reda på att läget var ganska ostabilt med saturationen och lungorna och de hade gjort väldigt mycket redan men inget fungerade. De skulle försöka göra ännu mer men de ville att vi skulle gå ner och vila under tiden. Jag hade sovit 3h på 2 dygn men kunde ändå inte somna. Vid 04.00 kommer läkarn igen och berättar det som inte får hända: vi kan inte göra något mer, läget är väldigt ostabilt. Väggarna började snurra, allt snurrade. Ni får komma upp och säga farväl till Liam.

Hur fan ställer man sig in på att ta farväl från sitt barn man nyss fått? Varför i helvete skulle jag ner och vila i någon timme? Varför var jag inte med han? Jag vet att de ville vara själv och ordna, men ändå. Man tänker hela tiden, om och om igen.

Vi fick träffa Liam igen och han var sådär perfekt fin som bara sitt barn kan vara. När vi kom började han röra sig igen och de frågade om jag ville ha han på mitt bröst den sista tiden. Åh wow. När han kom på bröstet och jag kände de välbekanta rörelserna och jag kände hans hjärta slå mot mitt så brast allting. Jag rörde han lugnt och stilla. Nynnade. Vi gjorde ett nöd-dop på Liam så han fick en fin klänning och låg på mitt bröst när han fick vatten över huvudet, han verkade gilla det så himla mycket. ❤️ vi låg så någon timme, bröst mot bröst, hud mot hud. Jag låg och sjöng vackra sånger och sa trygga ord hela tiden så att han skulle känna sig trygg. Han skulle veta att hans mamma och pappa var där med han. Han tog sitt sista andetag och han blev kall så himla snabbt. Jag och Linus pussade, pussade och pussade sönder han och ville bara ha han nära. Vi fick sitta hur länge vi ville. De badade han och satte på han sin fina dopklännig och Linus fick borsta han, han hade massor av hår 👼🏼
När de skulle bära han vidare drabbades jag av panik och ville återigen ha han nära, så jag fick pussa på de söta små läpparna och gulliga hakan och kinderna en sista gång.
En sista gång fysiskt men jag gör om det i tankarna hela tiden. Det är mitt finaste minne, alla pussar jag gav han. All kärlek jag och Linus gav han. Vi var verkligen där med han. Gjorde allt för han.

Läkarna gav oss tabletter så vi kunde sova och vi sov bort flera dagar tills de bestämde att vi kunde åka hem. Vi fick flyga i ett sjuktransportflygplan och Liam är kvar i Finland några dagar till. Han fick inte flyga med oss då det är några speciella regler.

Nu väntar mycket. Inte främst alla papper som behöver fyllas i, vi måste också fixa med begravning och allt runtomkring, och sörja. Vi sörjer hela tiden. Det var hemskt att komma hem till hemmet igår, för det var inte alls så det skulle vara när vi kom hem. Vi gråter hela tiden. Vi är nära varandra hela tiden. Vi söker varandras händer och närkontakt hela tiden. Ligger tätt ihop slingrade och vägrar släppa varandra. Vi pratar till Liam. Säger godmorgon och berättar att vi saknar han. Tänder ljus för han. Säger godnatt när vi lägger oss och släcker ljusen som får brinna hela dagarna.

Min bästa vän Johanna sa till mig att "Gud ger de starkaste de tuffaste striderna" och de måste så vara. För jag önskar ingen det här. Jag är så glad och tacksam för alla familj och vänner som bär oss just nu. Som hjälper oss, finns för oss när vi själv bara orkar finnas för den andra. Samtidigt är jag glad för dem som inte finns, för det blir så tydligt helt plötsligt vad man lagt fel prioriteringar på tidigare och man lär sig varje dag ❤️
Men vi uppskattar om ni som ser oss på affären, parkeringen eller ute på promenad med smilla (nu är det bara Linus som får göra sånt, Jag är fortfarande sängliggande efter en kraftig operation) att ni inte tar upp det som hänt. Vi vill bearbeta detta själv först och vi är livrädda för att behöva träffa på folk som inte förstår att det är tufft. Vi lever fortfarande i en bubbla och vet inte från ens sekunden eller den andra om det är en mardröm. Jag klappar fortfarande på magen som om jag bar Liam. Det är svin jobbigt.

De säger ju att saker händer av en viss anledning och jag vet inte vad detta ska vara bra för. Vi går sönder av ångest och ledsamhet varje dag och jag längtar till den dagen vi kan vakna upp utan att gråta och tro att det är en mardröm.


Inatt hände något konstigt. Linus följde med mig på toa vid 01. När vi kommit halvvägs till toan , stannar vi upp och kollar upp mot övervåningen så hör vi helt plötsligt en låt spela högt "Jag trodde änglarna fanns bara, bara i himmelen
Men det var innan jag mötte dig
Nu har jag en ängel här hos mig
" och jag kunde inte sluta gråta. Det stycket av just just den låten. Jag blev så chockad. Jag vet inte om det var någon utanför som spelade eller vad som hände för det var helt tyst innan och vips så kom det bara .., men en sak vet jag. Att nu har jag en ängel här hos mig.

Likes

Comments