Det har nu gått 4 månader sen mitt förra inlägg.

Killen jag skrev om har lagt sin skit på mig och jag riskerar fängelsestraff, eller ja, jag lär få det om åklagaren väljer att lyssna på honom. Jag är tidigare ostraffad och har inte haft med polisen att göra. Men detta är grova saker och jag kommer få minst 6 månader...


Det är så många jag litat på och under dessa 4 månaderna har jag förlorat så många vänner. Jag har börjat se folks rätta jag. Jag har så svårt för detta eftersom jag alltid tror på vad folk säger. Min diagnos fuckar upp det för mig. Jag kan skilja på rätt eller fel, men inte på vilka som vill mig ont eller väl.

Just nu har jag kastat alla vänner och jag stör mig på att dem försöker bli vän med mig igen efter allt dem gjort. Folk utnyttjar mig på alla sätt.. är så trött på det :(

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

​Jag kämpar varje dag för alla andras skull. Jag vill inte va här. Jag ska inte egentligen känna mig tvingad till något som jag inte vill, men det är väll ett tecken på att jag är en bra person ?

Just nu känner jag mig extremt ensam. Min kille åkte in för två veckor sedan. I två veckor har jag bara legat i min säng och mått skit. Finns inget annat jag kan göra. Har ingen jag kan prata med eller träffa. Och jag ver seriöst inte hur länge jag kommer orka ha det såhär. 

Vill inte behöva börja missbruka igen för att dämpa ångesten eller för att kunna träffa folk. Dem enda 'vännerna' jag haft har jag fått via mitt missbruk. Jag har lyckats ta körkort och tagit mig ifrån all skit, då vill jag gärna inte trilla dit igen..

Men det är svårt att må dåligt från man vaknar tills man somnar, vilket nästan är omöjligt. Och även i mina drömmar mår jag skit. Äter sertralin vilket hjälper ibland men ibland inte. Har provat så många mediciner men när man mår riktigt dåligt så hjälper inte ens all världens olika mediciner. Inte knark heller för den delen. Det hjälper en bara att stänga av känslorna ett litet tag. Men när dem sätts igång igen mår man tio gånger värre. 

Jag vet om att den dagen då jag dör så kommer jag själv ha orsakat det. Jag vet bara inte när. Jag försöker hålla ihop för mina syskon ska inte behöva bli traumatiserade och tvingas må som mig. Men någon gång..

Likes

Comments

Dem flesta vet att jag alltid varit ett problembarn. Dem vet att jag mår dåligt men att jag försöker hålla mig stark. Dem vet att jag bott på låst behandlingshem i flera år, och dem vet att jag missbrukat i flera år.

Inte för att någon direkt bryr sig.

Jag bryr mig väll inte direkt heller om att ingen bryr sig. Varför skulle dem? Alla har sina egna problem, right ?

Lite surt kanske när alla ens 'vänner' backstabbar en och alla killar man träffat varit helt andra personer bakom ens rygg. Inte så svårt att räkna ut vad jag menar kanske. Hur som helst så känner man sig rätt så sviken av omgivningen när man inser efter 20 år att man är inte som dem. Att alla andra har märkt det, utom en själv. Därför folk har behandlat mig som dem gjort.

Idioter.

Jag har aldrig bett om att bli född. Aldrig bett om denna vidriga kropp. Aldrig bett om en fucked up diagnos i hjärnan, som har kostat mig så många bortkastade år bakom låsta dörrar och höga staket med taggtråd. 

Ni kunde sagt detta till mig tidigare så kanske mitt liv inte hade varit så kaotiskt. Då kanske jag hade varit mer försiktig och mindre impulsiv. Då kanske jag hade haft förståelse varför mina känslor var starkare än alla andras.. Alla våldtäkter, backstabbing, tillit till fel personer, missbruk, lvu och självmordsförsök kanske hade kunnat förhindras om ni gav mig rätt hjälp och stöd från första början. Men ni väntade tills jag var nästan 20 år innan ni tog mig på allvar. Aspergers Syndrom. 

Förstår inte hur ni tror jag ska kunna fortsätta leva med en positiv inställning på livet efter det här. 

Två år har gått sedan jag fick min diagnos. Två år sedan jag försökte avsluta mitt liv. Mår exakt likadant jag gjort i alla år, om inte värre. Och tro mig, jag hade kunnat ta mitt liv här och nu! Men jag har mina två syskon som jag aldrig hade kunnat skada på det viset. Och på grund av det lever jag i en mardröm varje dag. 

Likes

Comments