Det finns en hel del olika band, artister och låtar som haft en stor betydelse för mig genom mitt liv, men det är just två specifika band som varit allra allra viktigast för mig - Tokio Hotel och Broder Daniel. För lite mer än en månad sedan fick jag se TH live, "på riktigt", efter att ha älskat dem bokstavligen mer än halva mitt liv, och JÄVLAR vad känslosamt det var att stå där längst fram lutad mot kravallstaketet några meter ifrån de där fyra killarna som liksom förändrat hela mitt liv sedan jag var 11 år gammal, och skriksjunga så högt att halsen gjorde ont ikapp med alla andra i lokalen till Durch den Monsun. Jag har börjat skriva ett inlägg om dem och den där konserten så det kommer väl när det kommer, för nu tänkte jag bara fokusera på det där andra bandet.

Broder Daniel. Jag var inte ens 13 år gammal när jag hittade dem, våren 2009, lite mer än ett halvår efter deras sista spelning. Jag minns inte så mycket utav det, bara att jag lyssnade mycket på Cruel Town-albumet den våren. Army of Dreamers och Dark Star är fortfarande liksom soundtracket till april/maj 2009, när jag satt uppe i mitt fönster under sena nätter och tidiga morgnar i mitt svartvita rum (som då inte hade blivit svartvitt än) hemma hos pappa, tittade ut mot den tomma gatan och stillheten och de gula lamporna utanför, lyssnade på popmusik ikapp med fågelkvittret när solen började gå upp.

Det var först ett år senare, i början av 2010, som de blev en riktigt stor del av mig. Jag började tupera håret jättemycket och klistrade fast stjärnor under ögonen, köpte en BD-tröja som jag i princip bodde i tillsammans med en vit tyllkjol och ett par Converse som jag skrivit saker på, spenderade rasterna i skolan med att sitta på det gröna golvet i hörnet vid dörren i skolkorridoren och lyssna på musik. Och någonstans i musiken och texterna hittade jag mig själv.
Jag hade precis kommit in i tonåren på riktigt och allt blev plötsligt så mycket mer än jag var van vid. Huvudet svämmade över av tankar, alla känslor jag kände blev hundra gånger starkare och jag visste inte riktigt hur jag skulle hantera det, att det helt plötsligt började växa fram en helt annan person, från den jag alltid varit. Någon som såg världen på ett helt annat sätt, någon som inte längre bara var ett barn.

Broder Daniel blev liksom de som lärde mig vem jag var. De som lärde mig att förstå mig själv, de jag kunde identifiera mig med, de som på något sätt förstod och uttryckte alla känslor jag hade inom mig. Som alltid fanns där, oavsett om jag dansade omkring på gatorna med mina vänner och blåste såpbubblor i vårsolen eller om jag låg vaken ensam i mörkret om nätterna med ångesten som åt upp mig inifrån. De fanns med mig under alla fina, glada stunder och när jag mådde som allra allra sämst.


Det var den sommaren som jag "blev" whirlwinds. Jag lyssnade mycket på Whirlwind, och jag kan nog inte riktigt förklara det på något annat sätt än att den låten är... Jag. Om jag var en låt skulle jag vara Whirlwind. Så känner jag fortfarande varje gång jag hör den låten, sju år senare.

BD har helt enkelt bara varit en så stor del, spelat en så stor roll i mitt liv och liksom format hela mig som person. Hade de inte funnits där genom hela mina tonår hade jag aldrig varit den jag är idag.

...Så, med det sagt kanske det inte är jättesvårt att förstå att den där skivsigneringen jag var på för ett par dagar sedan var något utav det största som hänt mig. Att jag, efter åtta år, faktiskt stod där framför en av de personer som förändrat hela mig och mitt liv, utan att ha en aning om det. Det fanns så mycket jag hade velat säga i det ögonblicket, om jag haft förmågan att kunna prata och formulera mig och få ut mina tankar i ord, men jag lät det vara. Det var så fint och så jävla STORT att bara få träffa honom. Jag fick en signerad skiva (som nu pryder min vägg och är nog en utav de mest värdefulla saker jag äger) med mitt namn på, och jag frågade om jag fick ge honom en kram. Han log och sa ja.
Jag kommer kunna leva så länge på de där sekunderna.

Och om en vecka bär det av mot Stockholm igen, för då spelar han på Gröna Lund. Min absolut allra allra allra största dröm i hela världen är väl att han ska spela Whirlwind, fast det tror jag inte. Men jag kan ju i alla fall få drömmaaaaa. ("HOLD ON TO YOUR DREAMS"!!! liksom)

Det här var bland det finaste jag varit med om.

Tack Henrik, för allt.
Och tack Michael för att du gjorde mig sällskap, och tog den här bilden på oss (så jag liksom kan påminna mig själv om att det faktiskt hänt på riktigt).

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Aaaaaaah, nu var det sådär längesen igen. Jag bara öppnar ett nytt inlägg, är jättemotiverad och peppad på att skriva någonting, skriver ett par meningar och helt plötsligt så dör bara all ork, så jag stänger ner det och struntar i det och kommer aldrig längre. Sådär är jag med allting. Det spelar ingen roll om det är någonting som ska skrivas, en film jag ska titta på, om jag får för mig att städa mitt rum eller sminka mig eller laga mat eller spela in en video, eller något annat. Jag är alltid så peppad på att påbörja saker, men lusten och motivationen försvinner lika snabbt igen och jag orkar aldrig slutföra dem.

Det känns som att i princip ALLT som har med min psykiska hälsa att göra bara har blivit värre igen. Känner ingen effekt av mina mediciner längre; klarar inte av att fokusera på någonting i skolan, känner mig ständigt trött och låg och helt borta i huvudet, känslo- och humörsvängningarna är värre än någonsin och den här konstanta ångesten och inre oron håller på att göra mig galen.

Likes

Comments

Har fastnat i den där gamla vanliga novembertröttheten och orkeslösheten igen. Jag bara vaknar, tvingar mig upp ur sängen för att sminka mig, äter frukost, sätter mig på tåget med någon konstig ångestkänsla i bröstkorgen (jag vet inte vad det är, men VARJE MORGON just den där tiden från det att jag åker hemifrån och hela tågresan till skolan, får jag bara någon slags jobbig ångest. Oavsett hur bra humör jag varit på tidigare, oavsett om jag vaknar på morgonen och är glad, så blir det alltid sådär, helt utan anledning. Ibland lyckas jag vända tillbaka det och bli på bra humör igen, men oftast tar det bara över och förstör mitt humör resten utav dagen. FATTAR INTE VAD DET ÄR, men jag hatar det.), sitter i klassrummet hela dagen och stirrar in i en vägg utan att orka göra något eller prata med någon, åker hem, går och lägger mig, somnar, repeat. Är bara helt off från allting, som om min hjärna är avstängd typ.

Kentkonserten var bäst, i alla fall. Har knappt lyssnat på dem på flera, flera år, så jag gick mest pga nostalgi, men nu har jag blivit helt FAST igen. De spelade så många av mina gamla favoritlåtar och låtar som bara gör mig allmänt känslosam, allting var bara så sjukt FINT och jag fick rysningar och grät till och med litegrann ett par gånger under vissa låtar och speciella meningar som jag inte hört på så länge. Framförallt Romeo återvänder ensam, Utan dina andetag och 747.

Och när paniken bryter ut
ler du svagt och viskar till mig
Du är värd att dö för
Men mot gummi glas och metall
betyder ett mirakel inget alls.

Konserten var slut någon gång vid tio, och efter det tog det oss typ 5 timmar att komma hem till Emilia. Jag sov max en timme innan det var dags att kliva upp igen, försöka göra någonting åt kaoset som var mitt utseende och påbörja den ännu längre tågresan hem igen. Det kändes fel att kliva på tåget nedåt mot Stockholm igen, för allt jag egentligen ville göra var att åka en station åt andra hållet. Att vara SÅ HIMLA NÄRA men bara behöva vända och åka längre och längre bort igen. Uuuuuuuh. Håller på att bli knäpp av saknad.

Jaja, nu är jag tillbaka i verkligheten igen (varje gång jag åker bort eller gör någonting glömmer jag liksom bort litegrann att den existerar). Som jag inte alls vill eller orkar befinna mig i egentligen. Så länge jag måste vara fast här i den här tunga gråa tråkiga vardagen vill jag helst bara ligga kvar hemma och sova bort alltihop.

Likes

Comments

.txt

(Allt jag vill göra är att låsa upp din dörr
Söka skydd i ditt mörker och spela dig som en sång på repeat
Det vi har är oändligt mycket större än vanlig jävla kärlek
Åh, spela mig som en sång på repeat)


Heeeeeej igen!

Den här veckan har väl inte direkt varit den bästa, och trots att jag ändå känt att jag velat blogga så har jag bara inte haft någon ork alls. Har varit helt utmattad av ångest, både fysiskt och psykiskt, och den där dumma jobbiga ångestklumpen i magen har bara suttit fast där och vägrat försvinna.

Igår fick jag nog, dock. Jag satt på tåget till skolan efter att ha gått omkring hela morgonen med en sådan extrem ångest när jag kände att JAG ORKAR INTE MER.
I KBT:n har vi pratat en del om det här med negativa och nedvärderande tankar om mig själv och andras åsikter om mig (typ "folk tycker säkert *någonting dåligt* om mig" eller hur jag alltid tolkar folks beteende som någonting negativt emot mig, oavsett vad de gör), och hur jag liksom ska "vända" på dem och försöka tänka logiskt och positivt istället. Så jag försökte göra samma sak, fast bara med alla allmäna ångest-tankar. Och det funkade, litegrann i alla fall.

Lyckades avleda mig själv från den värsta ångesten och typ TVINGADE ut alla dåliga tankar ur huvudet. Så fort det dök upp minsta lilla negativa tanke eller ord i huvudet så tvingade jag mig själv att ändra det till någonting positivt istället, jag tog upp mitt skrivblock ur väskan och skrev ner en massa bra och peppande saker till mig själv, såg mig omkring och försökte fokusera på småsaker i min omgivning istället, för att distrahera mig, typ. När jag klev av tåget gjorde jag det med ett leende på läpparna, och den där ångestklumpen var betydligt mindre. Och sådär höll jag på varje gång under dagen som jag höll på att börja tänka någonting dåligt igen.

Så gårdagen blev en ganska bra dag ändå, trots allt! Just nu sitter jag på tåget mot Gävle, för ikväll ska jag se kent.

Likes

Comments

.txt

Det är måndagmorgon, och jag sitter i skolan igen och har engelska. Engelskalektionerna är bra blogg-lektioner, för uppgifterna vi får är alltid så jobbiga så jag orkar typ aldrig göra dem ändå. (Bra tankesätt, Vendela.) Nu lät det som att jag bara "LOL NOPE JAG ORKAR INTE BRY MIG JAG STRUNTAR I DET HÄR" men så är det inte alls, egentligen. Jag vill kunna göra skoluppgifter, jag FÖRSÖKER göra dem - ibland i alla fall - men min hjärna fungerar typ inte. Jag kan liksom inte tänka, det är nästan aldrig som jag ens lyckas påbörja någonting och de få gånger som jag faktiskt gör det så ger jag bara upp lika snabbt igen, för det står bara still i huvudet. Det är verkligen som att jag inte KAN tänka. Jag kan inte skriva uppgifter om vad jag tror, tycker och tänker om saker, för jag tänker ingenting alls.

Det handlar inte bara om skrivuppgifter i skolan heller. Om ett par timmar ska jag iväg på KBT, och sist fick jag en "hemläxa" av min terapeut; att komma på och kunna berätta om automatiska tankar, alltså spontana tankar som dyker upp i olika situationer. (Till exempel: om jag pratar med en ny person som jag inte riktigt känner mig bekväm med eller vet vad den tycker om mig, så kan jag bli rädd och osäker och inte veta vad jag ska säga för "tänk om jag säger något fel" eller "tänk om den tycker jag är konstig". Det är automatiska tankar.) Och det är jättesvårt, för väldigt ofta så vet jag inte ens själv vad jag tänker. Det är samma sak som när någon helt spontant ställer frågan "vad tänker du på?" - jag kan aldrig svara på det, för det står helt still. Det är som att jag inte tänker alls. Det gör jag ju förmodligen, bara det att jag inte är medveten om det. Och det är typ det jag ska försöka lära mig till en början, att kunna "hitta" och uppfatta mina egna tankar. Och det är svårare än man kan tro.

Äääääsch, jag hoppas att det går bra ändå. Nu ska jag i alla fall FÖRSÖKA fokusera litegrann under de sista fyrtio minuterna utav lektionen och sedan ska jag åka iväg till terapin. Fast jag får inte åka hem efter det, som jag hade tänkt, för jag var fram tills för en stund sedan lyckligt ovetande om att de ändrat på vårt schema så vi slutar kvart över tre istället för 12 idag. Jag oooorkaaaar inteeee. [Gråter inombords]

Likes

Comments

.mp3, .jpg
Tie me in ribbons and put me away,
know that I'll always be yours
Bells will ring on a fool's holiday

Wrap me up like a present and put me away,
and when it gets cold I'll be yours
Let the bells ring on a fool's holiday
I swear that I'm more than just broken promises,
decorations can change like tinsel and ribbon so
Do not open 'til you've got forever to spend
with me

Likes

Comments

.txt

Är tillbaka i skolan igen, efter två dagar spenderade halvdöd hemma i min säng. Jag börjar i alla fall känna mig lite friskare, blir alltid sådär JÄTTESJUK med en gång och går omkring och känner mig döende typ den första dagen, och sedan vänder det och jag börjar bli frisk igen.
Fysiskt är jag piggare men psykiskt går allt bara nedåt. Har en sån där jobbig, orolig liten ångestklump som ligger och trycker i bröstet hela tiden, som tynger ner mig och gör det svårare att andas. Jag vill inte bli såhär igen. Vill inte gå omkring och oroa mig konstant över problem som inte ens finns, som jag bara fått för mig och skapat själv inuti mitt eget huvud. Äsch, jag vet inte ens. Vill bara gå och gräva ner mig någonstans alternativt stänga av mitt huvud eller spola tillbaka tiden litegrann, till någon gång när jag mådde lite bättre.

Likes

Comments

.mp3

Ny musik från ett utav mina favoritband!


En liten tröst mitt i all vinterångest och förkylningar.

Likes

Comments

Jag har gått omkring jättelänge nu och tänkt "men shit jag blir ju aldrig sjuk, har inte varit sjuk på flera år typ". Imorse vaknade jag och ba ok det var inget. Mvh har gått och blivit dödsförkyld. Ligger för närvarande nedbäddad i sängen med en kopp te och snorar för mig själv. Kul.

Innan jag åkte till skolan imorse kände jag mig lite fin i min nya klänning och var på bra humör, fast jag ändå somnade alldeles för sent igårkväll (TROTS sömntabletter. Inte fan fick de mig att somna, jag blev bara påverkad och knäpp. Litet tips: tar ni zolpidem/stilnoct SE TILL ATT FUCKING SOMNA jag gör alltid bara en massa dumma saker och skriver konstiga meddelanden till folk och en massa annat som jag sen inte ens vet om att jag gjort pga minnesluckor. Dvs ser ni mig typ skriva konstiga saker eller något om kvällarna så vet ni varför lol) och vaknade klockan 03.00 utan att kunna somna om igen. Sen öppnade jag kameran för att ta en selfie och fick så mycket utseendeångest att jag bara ville åka hem/gömma mig inne på en skoltoalett/trä en påse över huvudet för att slippa visa mig för folk. Uh. Tvingade dock mig själv till att i alla fall stanna kvar fram till lunchen, och hann bli på lite bättre humör.

Var tvungen att ta tåget tillbaka till Arboga igen några timmar tidigare pga tandläkarbesök - och gissa hur det tandläkarbesöket blev planerat? JAG RINGDE OCH BOKADE TID! HELT SJÄLV!!! Stammade och svamlade mest och darrade så mycket på rösten att jag knappt kunde prata alls, men jag gjorde det ändå! Är stolt över mig själv. Telefonsamtal är något utav det absolut värsta och jobbigaste jag vet; förutom mina föräldrar finns det i princip bara två personer jag klarar av att prata med i telefon, och att själv vara den som ringer upp gör mig så nervös att jag bara vill gråta oavsett vem det är. Kan liksom tycka det är jobbigt att ringa mina egna föräldrar ibland.

Tandläkarbesöket var för övrigt bara 500 totalt bortkastade kronor för det var inget jävla fel på mig över huvud taget. (Det är det aldrig någonsin hur många läkarbesök jag än tvingar iväg mig på mvh Världens Stösta Hypokondriker) Har fått för mig att jag haft flera tänder som varit lite lösa och bara känts allmänt konstiga och att tappa tänder har typ alltid varit en av mitt livs största rädslor, inte så nice att börja tappa tänderna när man är 20 liksom, så jag ville i alla fall gå dit och kolla upp det. Fast nu var det ju tydligen inget fel ändå, tack och lov.

Var tvungen att promenera ganska långt eftersom vårdcentralen ligger typ på andra sidan stan, och när jag gick där genom snöflingorna i luften över de vita gatorna fick jag världens vinterkänslor. Bläddrade igenom en massa musik och lyssnade på gamla typiska vinter-låtar, såna där låtar som bara liksom... ÄR vinter, som väcker minnen från vintrar när jag var yngre och som jag nästan bara kan lyssna på när det är minusgrader och snöstormar ute. Nordpolen är typisk vintermusik för mig, och vissa kentlåtar. Vinternoll2, M, Välgärningar & illdåd, Klåparen, Nålens öga, Längesen vi sågs, Svarta linjer. Soundtracket till vintern när jag var 14, typ. Aaaaaaah. ♡
Jag måste göra en vinterspellista någon gång, med en massa musik som ger mig sånadär känslor. Någon annan gång, för nu är jag för trött för någonting alls och tänker bara krypa ihop till en liten boll under täcket och försöka somna. Godnatt!

Jag färgade om håret igår förresten!

Likes

Comments

.txt

Update: jag klarade av ungefär en och en halv timme i skolan innan jag gav upp. Satt bara framför datorn utan att få någonting gjort och plågade mig igenom engelskalektionen på morgonen, sedan gick jag därifrån. Uh. Jag tar tillbaka det där jag sa om att jag kände mig lite pigg och på relativt bra humör, för nu är den där ångest-zombie-tröttheten tillbaka som vanligt. Jag blir alltid helt psykiskt instabil av sömnbrist och idag har jag bara varit ledsen utan att riktigt veta varför. Äsch, jag ska bara åka hem till mamma och gå och lägga mig och försöka sova bort mitt jobbiga humör.

Innan jag åkte hem idag sprang jag in på Myrorna och kollade runt lite btw, skrek nästan lite när jag hittade kenttröjan. Ska se dem typ nästa vecka förresten!!!!!! Aaaaaahh.
Den där klänningen är nog ungefär så långt ifrån min normala klädstil som det går att komma, så jag vet inte riktigt varför jag köpte den... Tyckte bara den såg lite fin ut på mig när jag höll upp den framför spegeln så jag kunde inte låta bli. Kanske använder den någon gång, kanske inte.

Likes

Comments