.txt

2017.03.31

(Skrev det här inlägget i fredags men glömde publicera det... Hej)

Det är fredag morgon och jag sitter på bussen till skolan. Har börjat ta bussen istället för tåget ganska ofta den senaste tiden, trots att det tar typ en timme längre att åka. Det är liksom mycket mysigare än att åka tåg, jag hinner sitta och vila (eller sova) lite längre, plus att busshållplatsen ligger närmre skolan så jag behöver inte gå lika långt. *lat* Enda nackdelen är att jag ALLTID ÄR KISSNÖDIG så när jag väl börjar närma mig skolan håller jag alltid på att typ dö.

Det har gått några månader nu, och imorgon är det april. Imorgon blir det vår, på riktigt. Jag har någon slags hatkärlek till våren, för allt blir så fint, vintern smälter bort och allt blir ljust och varmt och fåglarna kvittrar; men jag känner mig alltid så tom. Vårkänslorna smyger sig in litegrann i mig också men mest känns det bara... Tomt. Och den här våren kommer jag nog känna mig tommare än någonsin.

Rent allmänt tror jag dock att jag mår bättre än jag gjort på väldigt länge. Jag har börjat gå i DBT och även om vi inte hunnit komma så långt än har det jag lärt mig hittills hjälpt mig väldigt mycket. Jag har även, ganska nyligen, bytt medicin från Concerta till Elvanse, eftersom concertan bara börjat ge mig hjärtklappning och konstant, stark ångest och inte riktigt gav någon annan effekt längre - och det har visserligen bara gått några veckor än, men om det fortsätter att gå lika bra som det gjort den här tiden så kan det vara bland det bästa som hänt mig, typ.

Först och främst: jag har knappt någon ångest ALLS. I alla fall inte den där starka, långvariga, ihållande ångesten som jag haft tidigare, bara någon gång lite då och då i kortare stunder i takt med att mitt humör går upp och ner  (vilket det gör hela tiden) men då håller den ju som sagt bara i sig en kortare stund, tills humöret vänder igen.
Jag känner mig typ mer pigg och vaken och klarare i huvudet än någonsin, till skillnad från innan när det oftast varit som om hjärnan är helt avstängd och allt bara är en suddig trött dimma. Jag har börjat få lite mer ork till saker, orkat försöka få in lite rutiner i vardagen istället för att bara bestämma mig för att "det här ska jag börja göra" och sen ge upp nästa gång jag ska göra det för att jag liksom inte vill eller orkar längre. Har lite bättre impulskontroll och är generellt på mycket mycket bättre humör, vilket också bidrar till att jag (i alla fall försökt) blivit mer framåt och mer social i skolan; oftare och oftare tar jag små steg mot att själv ta kontakt med folk, genom att till exempel gå och sätta mig bredvid någon annan när jag kommer in i ett klassrum istället för att automatiskt bara gå undan och sätta mig ensam längst in i ett hörn, och jag orkar försöka anstränga mig lite mer för att prata eller delta i konversationer. OCH, det kanske största framstegen utav alla: jag har GJORT och LÄMNAT IN TVÅ SKOLUPPGIFTER, bara den senaste veckan!!!!

Det är nog till en stor del också tack vare mina lärare. Sedan den nya terminen började har jag fått en ny mentor, eftersom min förra slutade, och det är någon jag trivs, känner mig mycket mer bekväm och vågar prata mer med, och som dessutom pratat mer med MIG och verkligen försökt hjälpa mig. Min förra mentor tror jag knappt att jag pratade någonting med alls. Jag vet ju att de alltid sagt att det är vi som deltagare som har ansvaret att själva ta kontakt eller prata med lärarna om vi t ex behöver hjälp med något, men för mig som har så svårt för det och aldrig har klarat av det har jag liksom bara aldrig fått någon hjälp. Första "mötet" jag hade med min nya mentor så hon bara att "ja, ingen av oss vet ju egentligen någonting om dig eller hur du är" trots att jag redan gått här i ett år. För jag hade ju i princip aldrig gjort en enda skoluppgift, knappt sagt ett ord till någon - varken lärare eller andra elever - och bara hållit mig undan, och under höstterminen dessutom knappt ens orkat ta mig till skolan pga ångest. I perioder klarade jag bara av att ta mig dit och vara där under någon lektion, innan jag låste in mig på en toalett med full panikångest och åkte hem igen så fort jag lyckats lugna ner mig.

En hel del andra saker i mitt liv har väl också vänts upp och ned och varit väldigt jobbiga under den senaste tiden, saker som jag inte tänker skriva någonting om, men rent generellt så känns det verkligen som att allt är på väg uppåt. LIVET är på väg uppåt, och i alla fall just nu känns det inte längre som att allt är meningslöst och 100% omöjligt; jag har precis börjat känna - för första gången på typ 8 år - att det här med att klara av skolan kanske kommer att vara möjligt till sist, trots allt. Och det känns så BRA.


Nu har jag suttit och skrivit på det här i en timme, och det dröjer ungefär 25 minuter till innan jag är framme vid skolan. Eftersom jag skrivit allt på mobilen är det säkert ganska osammanhängande och lite svamligt, och dessutom har jag så mycket att berätta om allting så jag har liksom inte gått in så mycket i detaljer. Jag kanske kan fortsätta i ett annat inlägg lite senare, jag vill verkligen försöka börja skriva lite mer i bloggen igen över huvud taget.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Aaaaaaah, nu var det sådär längesen igen. Jag bara öppnar ett nytt inlägg, är jättemotiverad och peppad på att skriva någonting, skriver ett par meningar och helt plötsligt så dör bara all ork, så jag stänger ner det och struntar i det och kommer aldrig längre. Sådär är jag med allting. Det spelar ingen roll om det är någonting som ska skrivas, en film jag ska titta på, om jag får för mig att städa mitt rum eller sminka mig eller laga mat eller spela in en video, eller något annat. Jag är alltid så peppad på att påbörja saker, men lusten och motivationen försvinner lika snabbt igen och jag orkar aldrig slutföra dem.

Det känns som att i princip ALLT som har med min psykiska hälsa att göra bara har blivit värre igen. Känner ingen effekt av mina mediciner längre; klarar inte av att fokusera på någonting i skolan, känner mig ständigt trött och låg och helt borta i huvudet, känslo- och humörsvängningarna är värre än någonsin och den här konstanta ångesten och inre oron håller på att göra mig galen.

Likes

Comments

Har fastnat i den där gamla vanliga novembertröttheten och orkeslösheten igen. Jag bara vaknar, tvingar mig upp ur sängen för att sminka mig, äter frukost, sätter mig på tåget med någon konstig ångestkänsla i bröstkorgen (jag vet inte vad det är, men VARJE MORGON just den där tiden från det att jag åker hemifrån och hela tågresan till skolan, får jag bara någon slags jobbig ångest. Oavsett hur bra humör jag varit på tidigare, oavsett om jag vaknar på morgonen och är glad, så blir det alltid sådär, helt utan anledning. Ibland lyckas jag vända tillbaka det och bli på bra humör igen, men oftast tar det bara över och förstör mitt humör resten utav dagen. FATTAR INTE VAD DET ÄR, men jag hatar det.), sitter i klassrummet hela dagen och stirrar in i en vägg utan att orka göra något eller prata med någon, åker hem, går och lägger mig, somnar, repeat. Är bara helt off från allting, som om min hjärna är avstängd typ.

Kentkonserten var bäst, i alla fall. Har knappt lyssnat på dem på flera, flera år, så jag gick mest pga nostalgi, men nu har jag blivit helt FAST igen. De spelade så många av mina gamla favoritlåtar och låtar som bara gör mig allmänt känslosam, allting var bara så sjukt FINT och jag fick rysningar och grät till och med litegrann ett par gånger under vissa låtar och speciella meningar som jag inte hört på så länge. Framförallt Romeo återvänder ensam, Utan dina andetag och 747.

Och när paniken bryter ut
ler du svagt och viskar till mig
Du är värd att dö för
Men mot gummi glas och metall
betyder ett mirakel inget alls.

Konserten var slut någon gång vid tio, och efter det tog det oss typ 5 timmar att komma hem till Emilia. Jag sov max en timme innan det var dags att kliva upp igen, försöka göra någonting åt kaoset som var mitt utseende och påbörja den ännu längre tågresan hem igen. Det kändes fel att kliva på tåget nedåt mot Stockholm igen, för allt jag egentligen ville göra var att åka en station åt andra hållet. Att vara SÅ HIMLA NÄRA men bara behöva vända och åka längre och längre bort igen. Uuuuuuuh. Håller på att bli knäpp av saknad.

Jaja, nu är jag tillbaka i verkligheten igen (varje gång jag åker bort eller gör någonting glömmer jag liksom bort litegrann att den existerar). Som jag inte alls vill eller orkar befinna mig i egentligen. Så länge jag måste vara fast här i den här tunga gråa tråkiga vardagen vill jag helst bara ligga kvar hemma och sova bort alltihop.

Likes

Comments

.txt

(Allt jag vill göra är att låsa upp din dörr
Söka skydd i ditt mörker och spela dig som en sång på repeat
Det vi har är oändligt mycket större än vanlig jävla kärlek
Åh, spela mig som en sång på repeat)


Heeeeeej igen!

Den här veckan har väl inte direkt varit den bästa, och trots att jag ändå känt att jag velat blogga så har jag bara inte haft någon ork alls. Har varit helt utmattad av ångest, både fysiskt och psykiskt, och den där dumma jobbiga ångestklumpen i magen har bara suttit fast där och vägrat försvinna.

Igår fick jag nog, dock. Jag satt på tåget till skolan efter att ha gått omkring hela morgonen med en sådan extrem ångest när jag kände att JAG ORKAR INTE MER.
I KBT:n har vi pratat en del om det här med negativa och nedvärderande tankar om mig själv och andras åsikter om mig (typ "folk tycker säkert *någonting dåligt* om mig" eller hur jag alltid tolkar folks beteende som någonting negativt emot mig, oavsett vad de gör), och hur jag liksom ska "vända" på dem och försöka tänka logiskt och positivt istället. Så jag försökte göra samma sak, fast bara med alla allmäna ångest-tankar. Och det funkade, litegrann i alla fall.

Lyckades avleda mig själv från den värsta ångesten och typ TVINGADE ut alla dåliga tankar ur huvudet. Så fort det dök upp minsta lilla negativa tanke eller ord i huvudet så tvingade jag mig själv att ändra det till någonting positivt istället, jag tog upp mitt skrivblock ur väskan och skrev ner en massa bra och peppande saker till mig själv, såg mig omkring och försökte fokusera på småsaker i min omgivning istället, för att distrahera mig, typ. När jag klev av tåget gjorde jag det med ett leende på läpparna, och den där ångestklumpen var betydligt mindre. Och sådär höll jag på varje gång under dagen som jag höll på att börja tänka någonting dåligt igen.

Så gårdagen blev en ganska bra dag ändå, trots allt! Just nu sitter jag på tåget mot Gävle, för ikväll ska jag se kent.

Likes

Comments

.txt

Det är måndagmorgon, och jag sitter i skolan igen och har engelska. Engelskalektionerna är bra blogg-lektioner, för uppgifterna vi får är alltid så jobbiga så jag orkar typ aldrig göra dem ändå. (Bra tankesätt, Vendela.) Nu lät det som att jag bara "LOL NOPE JAG ORKAR INTE BRY MIG JAG STRUNTAR I DET HÄR" men så är det inte alls, egentligen. Jag vill kunna göra skoluppgifter, jag FÖRSÖKER göra dem - ibland i alla fall - men min hjärna fungerar typ inte. Jag kan liksom inte tänka, det är nästan aldrig som jag ens lyckas påbörja någonting och de få gånger som jag faktiskt gör det så ger jag bara upp lika snabbt igen, för det står bara still i huvudet. Det är verkligen som att jag inte KAN tänka. Jag kan inte skriva uppgifter om vad jag tror, tycker och tänker om saker, för jag tänker ingenting alls.

Det handlar inte bara om skrivuppgifter i skolan heller. Om ett par timmar ska jag iväg på KBT, och sist fick jag en "hemläxa" av min terapeut; att komma på och kunna berätta om automatiska tankar, alltså spontana tankar som dyker upp i olika situationer. (Till exempel: om jag pratar med en ny person som jag inte riktigt känner mig bekväm med eller vet vad den tycker om mig, så kan jag bli rädd och osäker och inte veta vad jag ska säga för "tänk om jag säger något fel" eller "tänk om den tycker jag är konstig". Det är automatiska tankar.) Och det är jättesvårt, för väldigt ofta så vet jag inte ens själv vad jag tänker. Det är samma sak som när någon helt spontant ställer frågan "vad tänker du på?" - jag kan aldrig svara på det, för det står helt still. Det är som att jag inte tänker alls. Det gör jag ju förmodligen, bara det att jag inte är medveten om det. Och det är typ det jag ska försöka lära mig till en början, att kunna "hitta" och uppfatta mina egna tankar. Och det är svårare än man kan tro.

Äääääsch, jag hoppas att det går bra ändå. Nu ska jag i alla fall FÖRSÖKA fokusera litegrann under de sista fyrtio minuterna utav lektionen och sedan ska jag åka iväg till terapin. Fast jag får inte åka hem efter det, som jag hade tänkt, för jag var fram tills för en stund sedan lyckligt ovetande om att de ändrat på vårt schema så vi slutar kvart över tre istället för 12 idag. Jag oooorkaaaar inteeee. [Gråter inombords]

Likes

Comments

.mp3, .jpg
Tie me in ribbons and put me away,
know that I'll always be yours
Bells will ring on a fool's holiday

Wrap me up like a present and put me away,
and when it gets cold I'll be yours
Let the bells ring on a fool's holiday
I swear that I'm more than just broken promises,
decorations can change like tinsel and ribbon so
Do not open 'til you've got forever to spend
with me

Likes

Comments

.txt

Är tillbaka i skolan igen, efter två dagar spenderade halvdöd hemma i min säng. Jag börjar i alla fall känna mig lite friskare, blir alltid sådär JÄTTESJUK med en gång och går omkring och känner mig döende typ den första dagen, och sedan vänder det och jag börjar bli frisk igen.
Fysiskt är jag piggare men psykiskt går allt bara nedåt. Har en sån där jobbig, orolig liten ångestklump som ligger och trycker i bröstet hela tiden, som tynger ner mig och gör det svårare att andas. Jag vill inte bli såhär igen. Vill inte gå omkring och oroa mig konstant över problem som inte ens finns, som jag bara fått för mig och skapat själv inuti mitt eget huvud. Äsch, jag vet inte ens. Vill bara gå och gräva ner mig någonstans alternativt stänga av mitt huvud eller spola tillbaka tiden litegrann, till någon gång när jag mådde lite bättre.

Likes

Comments

.mp3

Ny musik från ett utav mina favoritband!


En liten tröst mitt i all vinterångest och förkylningar.

Likes

Comments

Jag har gått omkring jättelänge nu och tänkt "men shit jag blir ju aldrig sjuk, har inte varit sjuk på flera år typ". Imorse vaknade jag och ba ok det var inget. Mvh har gått och blivit dödsförkyld. Ligger för närvarande nedbäddad i sängen med en kopp te och snorar för mig själv. Kul.

Innan jag åkte till skolan imorse kände jag mig lite fin i min nya klänning och var på bra humör, fast jag ändå somnade alldeles för sent igårkväll (TROTS sömntabletter. Inte fan fick de mig att somna, jag blev bara påverkad och knäpp. Litet tips: tar ni zolpidem/stilnoct SE TILL ATT FUCKING SOMNA jag gör alltid bara en massa dumma saker och skriver konstiga meddelanden till folk och en massa annat som jag sen inte ens vet om att jag gjort pga minnesluckor. Dvs ser ni mig typ skriva konstiga saker eller något om kvällarna så vet ni varför lol) och vaknade klockan 03.00 utan att kunna somna om igen. Sen öppnade jag kameran för att ta en selfie och fick så mycket utseendeångest att jag bara ville åka hem/gömma mig inne på en skoltoalett/trä en påse över huvudet för att slippa visa mig för folk. Uh. Tvingade dock mig själv till att i alla fall stanna kvar fram till lunchen, och hann bli på lite bättre humör.

Var tvungen att ta tåget tillbaka till Arboga igen några timmar tidigare pga tandläkarbesök - och gissa hur det tandläkarbesöket blev planerat? JAG RINGDE OCH BOKADE TID! HELT SJÄLV!!! Stammade och svamlade mest och darrade så mycket på rösten att jag knappt kunde prata alls, men jag gjorde det ändå! Är stolt över mig själv. Telefonsamtal är något utav det absolut värsta och jobbigaste jag vet; förutom mina föräldrar finns det i princip bara två personer jag klarar av att prata med i telefon, och att själv vara den som ringer upp gör mig så nervös att jag bara vill gråta oavsett vem det är. Kan liksom tycka det är jobbigt att ringa mina egna föräldrar ibland.

Tandläkarbesöket var för övrigt bara 500 totalt bortkastade kronor för det var inget jävla fel på mig över huvud taget. (Det är det aldrig någonsin hur många läkarbesök jag än tvingar iväg mig på mvh Världens Stösta Hypokondriker) Har fått för mig att jag haft flera tänder som varit lite lösa och bara känts allmänt konstiga och att tappa tänder har typ alltid varit en av mitt livs största rädslor, inte så nice att börja tappa tänderna när man är 20 liksom, så jag ville i alla fall gå dit och kolla upp det. Fast nu var det ju tydligen inget fel ändå, tack och lov.

Var tvungen att promenera ganska långt eftersom vårdcentralen ligger typ på andra sidan stan, och när jag gick där genom snöflingorna i luften över de vita gatorna fick jag världens vinterkänslor. Bläddrade igenom en massa musik och lyssnade på gamla typiska vinter-låtar, såna där låtar som bara liksom... ÄR vinter, som väcker minnen från vintrar när jag var yngre och som jag nästan bara kan lyssna på när det är minusgrader och snöstormar ute. Nordpolen är typisk vintermusik för mig, och vissa kentlåtar. Vinternoll2, M, Välgärningar & illdåd, Klåparen, Nålens öga, Längesen vi sågs, Svarta linjer. Soundtracket till vintern när jag var 14, typ. Aaaaaaah. ♡
Jag måste göra en vinterspellista någon gång, med en massa musik som ger mig sånadär känslor. Någon annan gång, för nu är jag för trött för någonting alls och tänker bara krypa ihop till en liten boll under täcket och försöka somna. Godnatt!

Jag färgade om håret igår förresten!

Likes

Comments

.txt

Update: jag klarade av ungefär en och en halv timme i skolan innan jag gav upp. Satt bara framför datorn utan att få någonting gjort och plågade mig igenom engelskalektionen på morgonen, sedan gick jag därifrån. Uh. Jag tar tillbaka det där jag sa om att jag kände mig lite pigg och på relativt bra humör, för nu är den där ångest-zombie-tröttheten tillbaka som vanligt. Jag blir alltid helt psykiskt instabil av sömnbrist och idag har jag bara varit ledsen utan att riktigt veta varför. Äsch, jag ska bara åka hem till mamma och gå och lägga mig och försöka sova bort mitt jobbiga humör.

Innan jag åkte hem idag sprang jag in på Myrorna och kollade runt lite btw, skrek nästan lite när jag hittade kenttröjan. Ska se dem typ nästa vecka förresten!!!!!! Aaaaaahh.
Den där klänningen är nog ungefär så långt ifrån min normala klädstil som det går att komma, så jag vet inte riktigt varför jag köpte den... Tyckte bara den såg lite fin ut på mig när jag höll upp den framför spegeln så jag kunde inte låta bli. Kanske använder den någon gång, kanske inte.

Likes

Comments