Vi lämnar dig en stund. Även om jag fortfarande inte lämnat dig. Nu handlar det om mig.

Hela mitt liv har jag fått höra att för många känslor eller för intensiva känslor inte är bra. Jag är uppväxt med att det inte är någon idé att bli sur, eller med förmaningen lugna ner sig, eller premissen "det var ju bara". Oavsett om det var positiva känslor eller negativa. Lugna ner dig.
Nå, du behöver inte överdriva...

Fråntagen rätten att känna det jag kände, eller känner. Eller snarare rätten att uttrycka det till fullo. Ingen förståelse. Varken för väldig lycka eller rasande ilska. Det var fel. Jag är fel, som känner de volymerna av känslor.

Resultatet? Känslomässig förstoppning. Jag gråter inte när någon ser, i händelse av att jag inte kan kontrollera mängden tårar eller känslor. Eller om volymen känslor inte är proportionerlig mot den utlösande faktorn. Jag uttrycker sällan barnslig förundran över sådant jag finner vackert eller roligt eller njuter av, av rädslan för att det är fel.

Det tog lång tid för mig att uttrycka stor glädje eller förundran. Jag har färdats genom berg och dalgångar, fjäll som tar andan ur en vid dess blotta åsyn, och hållit tillbaka de känslor jag känt inför naturens under. Av rädsla av att någon ska förlöjliga dem. Med mantrat du kan inte känna så, det är fel. Jag var ensam i bilen. Ingen hade kunnat se min lycka.

Jag kämpar fortfarande med att få finnas och vara rätt, som jag är rakt av.
För visst finns det mycket känslor i skalet som är jag. För mycket. Ångesten är ett bevis på det. Jag är den som blir argast. Men jag är också den som ber om ursäkt först. Jag är den som gråter för mycket. Men jag är också den som älskar mest.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

​Jag hatar att ljuspunkten på min dag är när du kommer till arbetet vi delar.

Jag hatar att den tråkigaste tidpunkten på dagen är när vi säger hejdå efter dagens skift.

Jag hatar att jag saknar dig varje vaken minut.

Jag hatar dig för att du inte kan släppa taget om mig.

Jag hatar att jag inte är del av ditt liv.

Jag hatar att jag fortfarande smärtas över det här.

Jag hatar att jag har svårt att släppa dig.

Jag hatar att jag inte vill släppa dig.

Jag hatar att jag älskar dig.

Jag hatar att du inte älskar mig tillbaka.

Jag hatar att jag ljuger för mina vänner om hur jag känner.

Jag hatar att jag inte alls hatar att jag älskar dig mer än något på denna jord.

Likes

Comments

Din närvaro är ständig. Trots att du inte är med mig, trots att du inte ens varit på den här platsen finns minnen knutna till dig här. Caféet där jag diskuterade oss sist. Saker vi gjorde tillsammans förra året vid den här tiden. En ständig, tröttsam närvaro. Jag trodde jag kunde åka bort och få glömma lite, få distans. Välförtjänt vila efter veckorna utan dig i min vardag. Så fel jag hade. Jag blir återkommande påmind om att jag kommer åka tillbaka till ingentinget, ensamheten. Att i år kommer jag inte kasta mig i din famn när jag åter landar i staden vi delar.

Välsignade glömska. Korta perioder av frisk luft. Sedan slår minnet mig igen. Mitt i skrattet griper minnet tag i mig, ruskar om mig och vrålar i mitt öra; glöm inte att du är ensam nu! Glöm inte att även om han kliver in i din bil sista milen påväg till er stad så kommer han kliva ur den precis lika lite din som tidigare! Glöm inte, glöm inte att han och du inte finns. Glöm inte! Glöm. Inte.

Likes

Comments

Du vaknade här i morse. Ingen av oss hade tänkt det. Din värme finns kvar bland mina lakan, smaken av dig på mina läppar. Allt så underbart välbekant, varje centimeter, rörelse, lukt, ljud och beröring. Ny distans. Ditt dåliga samvete. Mitt hjärta som längtar efter mer.

Den här baksmällan är värre än andra. Ångesten, huvudvärken. Trots att jag vet hur dåligt jag mår efter dig, längtar jag likt en alkoholist efter nästa glas. Abstinensen är värst, jag letar febrigt efter något som ska döva det. Tomma flaskor, blaskiga substitut. Försöker göra något, styra undan de besatta tankegångarna. Vrider mina händer, fingrarna darrar när jag stryker undan håret från ansiktet. Blicken flackar.

Koncentrera dig, koncentrera dig. Du behöver inte mer. Det var ett misstag. Ett ljuvlig, underbart, krossande misstag.

Din hud är min drog, dina kyssar min drink. Ditt skratt dövar mitt sinne, ditt leende får mig att släppa taget.

Likes

Comments

Inte helt olikt kärlek kramar ångesten om hjärtat. Den enda skillnaden är att det är obehagligt istället för omsjunget av ljuva poetiska strofer och metaforer. Tankarna som svindlar, luften som sugs ur lungorna. Tankarna som jag skjutit ifrån mig hela dagen, på att din familj inte kommer bli min, på ditt skratt, ditt leende. Hur färgen i dina ögon speglas i vintersolen. Hur väl vi fungerar ihop, som vänner, som ett par, som människor. Ett väloljat maskineri. Du kan se på mig vad jag tänker innan jag öppnat munnen och jag kan tolka alla dina miner och bli full av skratt innan du ens yttrat dig. Nonsens och dravel. Tankar jag hann vänja mig vid, när jag ännu trodde på en annan framtid.


Likväl är de där. Spökena av mina planer och drömmar. Gång på gång får jag slå undan dem, påminna mig om att det inte är ingen idé att fantisera.


Att halva tiden låtsas som att det går bra, det är inte annorlunda att träffas. Att det inte är jobbigt att se dig varje dag på jobbet. Att hålla skenet uppe inför dig och våra vänner. Att inte låta någon se hur ångesten äter upp mig inifrån, som en infektion långsamt förtär min kropp. Att kämpa efter att få luft, med tårarna rullande ner för kinderna. Att vänta ut det smärtsamma grepp ångesten har runt hjärtat, när det fysiskt smärtar i hela vänster sida av bröstet. Påminna mig om att det bara är tankar, det bara är känslor, det är inte farligt. Det går över.

Likes

Comments

Länge har jag nöjt mig med dina smulor. Allt jag fick tog jag gladeligen. Varje skärva hopp, var glimt av ett löfte om mer. Vem kan klandra mig? Ditt skratt, ditt leende. Ditt sätt att hålla om mig efter en lång dag på arbetet vi delar. Hur du drog mig närmare dig i sängen på lördagmorgonen, fortfarande kvar i gränslandet mellan vakenhet och sömn. Hur din kropp fortfarande reagerar på min minsta beröring. När sättet du andas på avslöjar för mig vad du känner.

Alla säger att jag är värd hela brödet. Jag vet att jag är värd brödet, bordet och alla pålägg.

Dina smulor är guld. Jag svälter utan dem



Likes

Comments

Tidigare bad jag till Gud om att han skulle ändra sig. Nu ber jag till Gud om att jag ska sluta älska honom

Likes

Comments