View tracker

Då var den underbara julen slut. Hade en jättebra julafton här hemma med min familj och fick jättemycket fina julklappar. Men jag kan ändå inte känna mig riktigt glad och lycklig. Jag har under den senaste tiden haft massor att tänka på, alltifrån körkort, skola, jobb och livet i största allmänhet. Och jag har nog inte riktigt bearbetat allt detta utan har bara tagit allt som de kommer. Och det är nu när jag slappnar av och återgår till ett stillsamt liv igen som allt bara kommer till ytan.

Jag har alltid haft ett väldigt dåligt självförtroende som jag nämnde i ett tidigare inlägg och detta är ju något som självfallet plågar mig. Nu när jag har börjat äta igen och börjat lägga på mig några kilo så blir allt jobbigt igen. Nu är jag inte längre smal utan nu har jag (i mina egna ögon) blivit tjock. Något som jag absolut inte trivs som. Jag har ingenting emot tjocka människor, ni får inte tro detta. Jag tycker att de är fina människor. Men när man har levt med en ätstörning så är en spegelbild av sig själv som tjock det allra sista man vill se. Och jag vet inte riktigt hur jag ska tackla allt detta. Jag vet att jag inte mår bra om jag är för tjock och jag vet att jag inte mår bra om jag är för smal heller. Det är ständigt en balansgång. Jag vet också att min underbart fina pojkvän älskar mig för den jag är och samma sak gäller mina föräldrar, så egentligen undrar jag varför jag tänker alla dessa tankar För huvudsaken för mig är ju att min pojkvän älskar mig oavsett hur jag ser ut, och sen spelar ingenting någon större roll. Så varför har jag då alla dessa tankar? Det är en väldigt bra fråga och om någon vet svaret på den frågan så meddela mig då gärna.

En annan sak som bekymrar mig är detta med känslor och oro. Jag har alltid varit en orolig själ som oroat mig för allt och alla. Och speciellt dom jag älskar mest i mitt liv. Jag har alltid varit så fruktansvärt rädd att förlora dem och att bli sårad. Detta har lett till att jag helt enkelt har tröttat ut mig själv. För vem blir inte trött av att hela tiden oroa sig, att hela tiden vara på helspänn? Och sen har vi detta med känslor. Ända sedan jag träffade min själsfrände, mitt allt har jag varit så upp över öronen förälskad i honom. Och jag har väl inte direkt de där livet som alla andra 18 åringar har. Alkohol är inget som jag gillar och som man kan säga att jag är lite emot. Jag tycker att det är jättegott att ta en cider nån gång bara för att, men jag ser ingen direkt mening med att dricka sig stupfull så att man inte ens minns vad man gjort. Visst, alkohol ger säkert en härlig känsla för stunden men det är inget som jag vill utnyttja för att må bra. Detta leder i sin tur till att jag genom att jag aldrig vill hitta på något som har med alkohol att göra, att min pojkvän aldrig får chansen att göra detta. Och det är väl en del av att vara ung, men jag känner inget behov av detta. När han då vill vara med sina kompisar och festa så blir jag orolig och ledsen. Jag vill att han ska få ha kul, det vill jag verkligen men det känns bara så jobbigt att han ska behöva vara utan mig för att han ska få ha kul. Jag vet inte riktigt hur jag ska tackla denna situation. Jag ger han inget annat än ett dåligt samvete i bagaget och det är ju det sista jag vill ge honom. Jag tycker inte att han gör något fel, jag unnar honom all lycka i världen men jag vågar bara inte släppa taget. Och det är det som jag måste träna oerhört mycket på. Fastän jag vet att han absolut aldrig skulle göra något för att såra mig så gör det ändå ont inom mig. Att jag ger honom så dåligt samvete och att han tror att allt detta är hans fel när det i själva verket är mig det är fel på. Jag är också en ärlig person, jag kan inte sitta och ljuga för honom och säga att jag inte blir ledsen utan jag säger precis det jag känner, jag vill helt enkelt vara öppen med honom och inte ljuga. Men det kanske inte alltid är det allra bästa tyvärr.

Men nu sitter jag här med tårarna i ögonen och vet inte riktigt var jag ska ta vägen. Jag vill bara att alla runt om mig ska må bra och att de ska vara lyckliga. Så varför sitter jag då här och tänker på mig själv hela tiden?Det gör mig ledsen att han är med sina vänner men jag vet ju att det är det som gör honom glad, så egentligen borde jag ju vara glad. För jag vill ju bara att han ska må bra och ha det bra. Ja, det är inte lätt de här. Vad ska man egentligen göra när livet känns tungt? Kan ingen säga mig det?

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Förra veckan var jag på mitt sista besök på BUP, eftersom att jag nu är 18 år så får jag inte längre gå där utan det är nu isåfall vuxenpsykiatrin som jag ska vända mig till. Och det var med lite blandade känslor som jag lämnade byggnaden. Jag kände mig både glad och ledsen, jag blev glad att jag insåg att jag faktiskt klarade mig igenom detta ytterligare en gång och att jag gick och pratade med någon trots att jag egentligen inte ville det. Men samtidigt kan jag ibland (tyvärr) känna mig ledsen när jag tänker på att allt blivit bättre, när jag exempelvis inser att jag inte längre fryser lika mycket så relaterar jag det till att jag blivit tjock igen och jag inser ju själv att det inte är så bra att tänka. Det känns på något sätt som att ätstörningarna återkommer hela tiden och att jag aldrig kommer att bli av med dessa demoner som hela tiden säger till mig "du är tjock!" eller "du är ful och äcklig!" Ibland längtar jag liksom tillbaka till den där tiden men då försöker jag hela tiden att tänka på känslan av att alltid frysa och att det ständigt känns som att jag ska svimma och de där illamåendet som dyker upp när jag inte ätit tillräckligt. Men ändå så fortsätter jag att göra detta och fortfarande har jag samma problem, LUNCHEN. Det där ordet som jag hatar mer än något annat i livet. Jag kan bara inte äta lunch, det är något som tar emot så otroligt. Så jag struntar helt enkelt att äta lunch vilket resulterar i att jag vräker i mig mat till middag eftersom att jag ibland inte ätit på 10 timmar. På skolan går det ganska bra att inte äta lunch men på min APL fungerar det inte alls, jag blir orkeslös och yr och jag får de där illamåendet. Och jag känner att jag inte orkar med det i längden.

Och nu har jag också börjat att dölja saker, jag ljuger och säger att jag ätit lunch trots att jag inte har det och det är absolut inte likt mig, och det är något som jag skäms över men som jag bara inte kan sluta med. Jag vill inte ta tag i de problemet just nu eftersom att jag har så mycket annat som kretsar i mitt liv just nu.

När det kommer till att prata så är jag en väldigt öppen människa, jag berättar ofta om mina känslor och då speciellt för mina föräldrar och min pojkvän. Och det är en av anledningarna till att jag under alla dessa år inte velat gå och prata med någon eftersom att jag inte har känt att jag har något behov av att prata av mig inför en total främling när jag lika gärna kan prata med mamma eller pappa.Men jag känner ändå att det har varit till nytta för mig att få prata med någon utanför familjen, mamma och pappa älskar mig så pass mycket att de ibland kanske ger med sig eller att de inte vågar säga saker som de vet att jag inte vill höra och därför har det varit bra att ha någon utomstående som vågar säga exakt vad jag behöver höra och som kan vara lite sträng med mig. Så jag rekommenderar verkligen att gå och prata med någon, fastän det känns jobbigt så är det otroligt nyttigt! Ibland kan man dock känna att personen i fråga inte är rätt för just en själv och då ska man inte vara rädd för att byta psykolog utan man ska säga precis som man känner. Känner man sig arg på personen så ska man säga det och inte hålla det inom sig för det leder bara till att man börjar att må ännu mer dåligt.

Så ta chansen att prata med någon om ni känner att ni kan vara i behov att detta. Var inte rädd för att söka hjälp, det finns mycket hjälp att få och den hjälpen kan vara livsavgörande,


Likes

Comments

View tracker

Tänkte skriva lite om vem jag egentligen är och vad jag har för problem.

Man kan säga att redan när jag föddes så var jag inte riktigt som alla andra, jag har alltid varit väldigt vuxen för min ålder och jag har varit väldigt tidig med allt. Detta märktes inte så tydligt under mina första år i livet men den vuxna sidan började mer och mer komma fram i tonåren. Jag har som sagt alltid varit tidig och kom in i puberteten ganska fort och snabbt. Men det vuxna tänket har inte bekymrat mig så mycket förens för några år sedan.

Jag har alltid varit den där "tjocka" och "knubbiga" tjejen och jag kan inte påstå att jag direkt har blivit mobbad för det men nog har jag fått höra "åh, vad tung du är" eller andra antydelser till att jag inte direkt är den mest smalaste. Och detta har ju såklart påverkat mig i livet, det gör det nog för alla och jag har många gånger önskat att jag för en gång skull skulle lyckas med att gå ner i vikt och bli en av de där "smala och snygga" som alla killarna föll för. Men riktigt så enkelt var det ju inte, det var inte bara att knäppa med fingrarna och bli smal. Under årens gång har det varit lite upp och ner i mitt liv av olika anledningar och efter att det varit så turbulent i min familj så kände jag på något sätt att det var min tur att synas. 2011, sommarlovet mellan 7:an och 8:an, började jag att svälta mig.

Jag är också en person som är väldigt rädd av mig och jag har också mycket fobier. Och där 2011 så fick jag för mig att om jag åt för mycket socker så skulle jag spy, detta ledde i sin tur till att jag slutade att äta socker, det vill säga kakor, dricka och saft. Efter ett tag så kom jag ju också på att det i princip finns socker i ALLT som man äter vilket ledde till att jag även slutade äta sånt som flingor, yoghurt och sylt. Detta bara fortsatte och jag började intala mig själv att jag även skulle spy om jag åt för mycket mat. Så vid detta stadiet så åt jag varken godis, chips, yoghurt, eller drack dricka eller saft och jag åt väldigt, väldigt små portioner med mat. Jag åt lite till frukost, knappt något till lunch, middag och sen så kunde jag inte äta något mer under dagen. Jag byggde också upp egna regler för mig själv, som att jag inte kunde äta kött två gånger per dag, att jag inte kunde äta potatis mer än 3 dagar i rad och att jag inte fick tugga mer än 2 tuggummin. Detta var inte bra på något sätt, i början så hade jag ju ganska mycket att ta av men tillslut så fanns det inte så mycket att ta ifrån, Jag rasade i vikt, jag gick ner cirka 10 kilo på en månad och gick totalt ner cirka 22 kilo. Mina föräldrar märkte att något var fel och att jag inte mådde bra så dom fixade så att jag fick börja gå på BUP och där fick jag all den hjälp jag då behövde, vilket jag är väldigt tacksam för.

När allt detta lagt sig så var allt bra till en början. Eftersom att jag var cirka 14 år när jag hade min ätstörning så stannade min pubertet upp under de 2 åren som jag hade ätstörningen. Och när jag väl började att äta igen så fortsatte också min pubertet där den slutat vilket ledde till att jag fick kvinnliga former. Och att titta sig i spegeln efter att man nyss kommit ur den värsta perioden i sitt liv och se hur höfter bara blir större och större, det är inte lätt. Det är en mardröm. Och allt detta ledde till att jag började äta allt mer och jag såg hur jag bara växte och växte. Vid detta tillfälle hade jag också mycket annat att tänka på, min bästa vän sedan barnsben flyttade ifrån mig och det tog väldigt hårt på mig och jag skulle också klara av skolan och att få betyg som jag var nöjd med, jag gick vid denna tid i 9:an och betygen var då en viktig del. Så vikten och figuren fick lite av komma i andra hand trots att tankarna på detta ständigt fanns där. Jag lyckades gå ut nian med betyg som jag var mer än stolt över och jag är faktiskt väldigt stolt över att jag klarade skolan så bra som jag gjorde trots mycket annat att tänka på i livet.

Och efter nian var det gymnasiet som gällde, de där läskiga men samtidigt lockande, Jag hamnade i en jättebra klass och hittade mig jättefina kompisar. .Jag blev också sviken vilket tog väldigt hårt på mig, men som jag gick vidare från. I början av 2014 så bestämde jag mig för att jag skulle börja komma i form eftersom att jag kände att jag ville bli mer nöjd med mig själv. Sagt och gjort, jag skaffade en app där man skrev in kalorier varje dag, jag började att träna och motionera i princip dagligen. Och till en början så var detta egentligen bara bra för mig, träning är ju faktiskt inte dåligt så länge man håller det inom rimliga ramar. Denna app blev mer och mer min vän och jag började att väga maten varje gång jag åt och började mer och mer att komma in i gamla spår igen. Jag slutade fika, jag slutade dricka dricka och jag började mer och mer kontrollera vad jag åt och när jag åt. Jag slutade äta lunch och började att maniskt motionera minst 30 minuter varje dag, oavsett väder och vind. Detta ledde i slutändan till att jag rasade i vikt igen och jag mådde inte så bra. Denna gång så hann mina föräldrar ta tag i det i god tid för att det inte skulle utvecklas till att bli som förra gången. 

Men så kom en grej som förändrade mitt liv totalt, i april 2014 träffade jag den underbaraste människan jag någonsin träffat. Han tog mitt hjärta med storm och han fick mig att inse att även jag är värd något. Men när han inte var i min närhet så dök de där tankarna alltid upp igen, de försvann dessvärre inte för att jag hittade den rätta. Och det är där jag är just nu kan man säga, Jag mår idag mycket bättre än vad jag gjorde för några månader sedan, jag har börjat att frysa mindre och jag  orkar mer i skolan än vad jag gjorde innan sommarlovet. Och att det gått framåt har jag både mina underbara föräldrar att tacka för samt min underbara pojkvän som under denna tid alltid har funnits där och stöttat mig igenom allt detta, Jag är evigt tacksam för detta, 

Men det är som sagt inte alltid fullkomligt bra, just nu så börjar jag att mer och mer tvivla på mig själv. Jag har alltid haft dåligt självförtroende men nu tror jag att jag är i den värsta fasen jag någonsin varit i. Jag känner mig värdelös och det känns som om jag inte är värd allt underbart jag har i livet, min pojkvän, mina föräldrar,  min storebror och all släkt och vänner. Så det är det som jag just nu måste jobba på. 

Det var i princip mitt liv ganska kortfattat. Är det något mer ni undrar om mig så är det som sagt bara att fråga, jag svarar gärna :)


Likes

Comments

Hejsan!

Jag är en 18 årig tjej som bor i norra delen utav vårt avlånga land. Jag har under ett par års tid nu haft ett ganska hektiskt och jobbigt liv på många olika sätt, jag har haft ätstörningar vid 2 tillfällen under cirka 4 års tid samt att jag har haft andra problem med mig själv men också i familjen. Jag tänkte starta denna blogg för att ha någonstans där jag kan skriva av mig samt att jag kanske kan hjälpa andra i samma situation som får känna att någon känner likadant som dem. Jag är en person som gärna uttrycker mina känslor i ord och att skriva är någon sorts terapi för mig och därav att jag tänkte prova att starta denna blogg. Till en början kommer jag att vara anonym och detta är inte för att jag på något sätt skäms för den jag är utan mest bara för att det känns rätt, iallafall nu i början. Men om det är någon som vill ta kontakt med mig på något sätt så är jag självklart villig att utge vem jag är och var man kan hitta mig. 
Med denna blogg vill jag som sagt också hjälpa folk, jag är en person som vill andras bästa och jag vill vara till hjälp för alla men främst dem som är i samma situation som mig. Jag har under mina perioder av ätstörningar känt att det fattas någon som varit i samma sits som mig som jag kan prata med och det är det som jag vill att andra ska kunna göra med mig. Jag är ju ingen läkare och expert inom detta område så jag kanske inte kan svara på medicinska frågor men jag vet ju hur det känns och kan finnas där med stöd och hjälp. Jag håller just nu på med en bok som heter "6 steg mot ett fullvärdigt liv" och i den boken finns en massa övningar och tips som jag tycker att man kan ha riktig nytta utav och det är i början främst den som jag kommer lägga ut texter om. Jag ska försöka att skriva här så mycket som det bara går men just nu är det ganska mycket i mitt liv med skola, jobb och körkort, men ska försöka göra mitt allra bästa :)

Det kommer en lite mer grundläggande beskrivning i vem jag är och vad mina problem under åren varit men måste bara finslipa lite på den först.

Så på återseende! Ha det bra allihopa! :)


Likes

Comments