Trött. Ledsen. Besviken.

De tre stora känslorna som beskriver mitt liv just nu.
Varje dag är en kamp. En kamp att försöka komma upp på morgonen, se ljust på dagen och motivera sig tillräckligt för att inte ligga kvar med täcket över huvudet.

Utmattad.

Frustrerad av alla misslyckade försök, att inte ens bli gravid kan gå vägen.
Varför får vissa kämpa sig gula och blåa för att orka leva, medan andra glider fram på en räkmacka och får lyckan serverad på silverfat?

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Så har vi passerat två år med att försöka bli med barn.
24 månader. 24 misslyckanden. 24 besvikelser.
I tisdags när min mens kom grät jag i flera timmar, sittandes på en stol och tittade rakt ut i luften. Jag tycker man borde blivit van nu... Van vid känslan att nähe, inte den här månaden heller. Men för varje gång blir paniken större. Ska det aldrig få vara vår tur?
Igår eftermiddag/kväll la jag ifrån mig mobilen. Den fick helt enkelt ligga i ett helt annat rum. Jag orkade inte se alla bilder på instagram, Facebook och snapchat på alla lyckliga människor med sina älskade barn. Jag orkade inte glädjas åt att någon annan fick känna den känslan jag inte får känna.

Idag är en ny dag och starten på min fjärde letrozolbehandling. Vågar man ens hoppas längre?

Likes

Comments

En sak jag har upptäckt sen jag började acceptera min ofrivilliga barnlöshet är att det finns en hel del poddar, Youtubekanaler, bloggar, instagramkonton, artiklar, böcker... You name it... Som handlar om denna förtvivlan, känslan och förhoppningen.
Ruvarpodden är en av dessa poddar som jag följer. Även om IVF i nuläget inte är det aktuella för oss (än) så känns det bra att lyssna på dessa två tjejer som genomgått flertalet. Både för att veta hur det kan gå till, hur känslorna kan sväva runt i samband med detta och så känslan av att inte vara själv.

Även om du själv inte är i den situationen där du har svårt att få barn... Så ta dig tid att lyssna (http://ruvarpodden.libsyn.com). Ju fler vi är som lyssnar på varandras historier och pratar om ämnet, desto mindre tabu kanske det blir!

Likes

Comments

Efter att ha startat 2018 med ett graviditetsbesked av en fd bästa kompis har jag bestämt mig... Årets nyårslöfte blir att välja bort alla som inte är värda min tid.
Ännu en gång känner jag mig sviken. Det är tredje gången gillt som det här händer - att de som vet om våra problem väljer att inte berätta för oss att de väntar barn.
Istället för att berätta så är det bättre att i stort sätt bryta kontakten, undvika att ses och låta mig upptäcka via sociala medier trots att vi pratat bara för några dagar sen. Jag som en gång var din "bästa Vän". Den enda som stod kvar när alla andra vände dig ryggen. Det här är tacken.

2018 ska bli mitt år. Oavsett om jag får ett frö i magen eller inte. Och ingen dum idiot ska kunna hindra det.

Likes

Comments

Jag kan inte ge dig barnet du vill ha.

Så känns det vissa dagar. Ensamt, sorgset och helt totalt hopplöst.
Jag vet att vi gör det här tillsammans men att gå genom utredning och behandlingar, det tär på psyket och förhållandet. Det går helt enkelt inte alltid vara på topp...

Väntan
Sorg
Väntan
Sorg
Väntan
Sorg
...

Så ser varje månad ut. Alltid är det en väntan på något nytt, antingen på att få starta behandling... Gå på undersökning... Ägglossning... Eventuell mens...

Är det då egentligen så lustigt för dig som läser det här att det inte alltid är en dans på rosor?
Ibland knakar det lite mer. Såna dagar då jag känner mig ensam i det här och vi har bråkat. Att då få höra "tänk en gång extra innan du skaffar barn med honom" med avslutet "jag vill bara ditt bästa" och ja. Det kanske du vill. Men... Tror du inte jag tänkt både en, tio, hundra och tusen gånger på om jag vill ha barn med honom?

Likes

Comments

Januari 2017 började vi räknas som ofrivilligt barnlösa efter att under ett års tid försökt få barn utan att lyckas.
I samma veva började min mens leva sitt egna liv och någon månad senare förstod jag att det var dags att söka hjälp och ställa sig i kö för utredning.
I augusti 2017 blev jag sjukskriven. Psyket pallade helt enkelt inte mer och en dag fanns ingen ork kvar.
I september 2017 startade vi vår utredning. Det som skulle visa att det var mig det var fel på då min kropp inte bildade några bra äggblåsor och ägglossningen då uteblev. Något vi i oktober 2017 började behandla med letrozol (och ovitrelle de två första kurerna). En behandling som gav bra effekt, men ingen bebis.
Och nu står vi här. På samma plats som för ett år sen med hoppet och längtan efter en liten. Den enda skillnaden är att det inte längre känns lika avlägset, men fortfarande lika jobbigt.
I januari 2018 har vi försökt få barn i två hela år. 24 månader med misslyckanden. Med sorg. Med frustration.

Så nu ger jag mig själv en stor, varm kram. Och hoppet om att 2018 får bli mitt år.

Likes

Comments

Nu är julen över. I år valde vi att bara fira med de som förtjänar det... Det innebar alltså att vi valde bort 75% av våra familjer. Något som får tankarna att snurra runt lite extra. För hur kommer det bli den dagen jag är gravid - eller ännu mer den dagen som vårt barn finns här?
Kan man välja att inte låta farmor vara delaktig i barnets liv? Och måste barnet träffa sin moster och ena morbror?
Måste ett barn sammansvetsa en trasig familj?

För övrigt så har julen varit bra. Troligtvis eftersom vi valde bort det som tidigare orsakat ångest och ledsamhet. Ett beslut jag ångrar att vi inte har tagit tidigare.

Likes

Comments

Tragisk rubrik. Men det kanske kan skapa en förståelse?
Tänk er ett samhälle nu på vintern. Det lyser fint med gatubelysning! För varje misslyckande, för varje ovälkommen mens... släcks en lykta. Det krävs egentligen inte speciellt mycket för att mörkret lätt ska ta över... Så förstår ni mörkret efter 23 misslyckande?

Det kanske inte är så lustigt att mitt humör sviktar. Att jag ena dagen är upp och andra dagen ned. Det som är jobbigt är frågor och blickar från de som inget vet... Orden bakom ryggen att man är labil och har hetsigt temperament. Om jag hade vågat prata om det och gett er sanningen, så kanske ni också hade fått förståelsen till varför jag inte alltid orkar vara på topp.

Likes

Comments

Det tog över ett år innan jag hastigt och lustigt avslöjade för min mamma att vi var ofrivilligt barnlösa. Med tårar som rann hos oss båda efter att sanningen kom fram om varför jag inte vågat berätta tidigare - för hur berättar man för en som längtar efter barnbarn att hon kanske aldrig kommer få bli mormor..?

Hittills har jag haft väldigt svårt att prata om vår situation. Det gör ont och jag känner klumpen i halsen bara av att ens skriva det här inlägget. Men det är ett viktigt ämne att prata om och jag har sen en tid tillbaka bestämt mig för att inte vara tyst. Jag tänker inte stå här och skratta bort frågor om när det är dags för oss att få barn. Jag tänker slänga skämskudden och svara ärligt! Vi är så många som sitter i den här situationen... Ju fler som vågar prata om det, desto mer stöd kan vi ta av varandra.
Jag har många fina vänner som jag kan prata med om det här. Men hur mycket de än vill förstå så kan de aldrig sätta sig in i vad jag går genom.

Jag slänger min skämskudde... Men jag sparar den i mina sopor. Till den dagen jag vågar gå ut med vem jag som skriver den här bloggen är.

Likes

Comments

Ja, det är faktiskt så det känns. Bombnedslag på bombnedslag har fällt mig till marken så många gånger att jag knappt kan räkna alla. Och det är alltså vad som har hänt igen. Jag är fälld. Nedslagen. Brutalt misshandlad av min egen kropp.
Den här månaden hade jag is i magen trots att min kropp på så många vis sade att jag skulle vara gravid. Jag vill ju så gärna...
Men tant lingon kom återigen. Alltså gav inte andra behandlingen heller resultat.

Jag pratade med linneamottagningen om min oro över att om jag startar en till behandling skulle VUL hamna mitt i mellandagarna. Skulle jag behöva hoppa över en månad just av den anledningen? Men nej, jag fick dispens eftersom jag har svarat så bra på behandlingen och inte haft någon större överreaktion så jag ska köra på och helt enkelt hoppa över ovitrelle och hoppas på bra folikel som släpper själv.

Det svåra just nu är att hålla masken. Att sitta på jobbet med arbetskollegor som inte vet vad jag går genom och försöka vara glad och bete mig som att inget hänt när jag mest av allt vill lägga mig och gråta.

Likes

Comments