skriver bara om sånt som kommer upp i huvudet. vet att det blir tråkigt och onödigt. ibland kommer det upp så mycket grejer i huvudet samtidigt och jag minns så mycket att jag inte kan sortera det. ibland är det som att jag bara är hjärndöd. sen jag har försökt hålla mig ren från smacket bubblar det hela tiden i huvudet, kastas in och ut ur minnen och situationer som jag hatar. det funkar tillfälligt att försöka men sen faller jag tillbaka för det tar aldrig slut. det har hänt så mycket och allt kommer samtidigt, fattar att ingen vill läsa bloggen längre.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

dagen hon kom tillbaka från sjukhuset hade jag legat i gräset på baksidan och stirrat upp i himlen. det var grått och ganska kallt men det regnade inte. första dagen jag gick ut hade jag ont i magen för att jag inte visste om hon skulle hinna komma hem eller inte. jag fick inte vara ute. den här dagen hade jag nästan glömt att hon skulle komma tillbaka. det var en annan sorts ont. vi hade varit ensamma ganska många dagar så ingen hade ätit. jag och min syster. hon tittade på mig från balkongen. jag tittade mest upp i himlen. men när jag vände huvudet mot huset var hon borta. balkongdörren var stängd. det kändes som att alla ben i kroppen skulle explodera. jag började skaka och allt hår ställde sig upp på kroppen. som när man fryser. väntade på att hon skulle komma ut på balkongen igen, men persiennerna åkte ner en efter en. vi var inte ensamma längre. jag tappade kontrollen över kroppen. minns att den skakade så okontrollerat att jag fick hålla händerna mot väggen medan jag gick bort till trappan. jag tänkte på hur jag skulle kunna komma in utan att öppna ytterdörren. vi hade aldrig några fönster öppna. balkongdörren fick egentligen inte heller vara öppen. allt skulle vara stängt och låst. ytterdörren var det enda jag hade framför mig. jag tror jag hade panik. hon hade kommit hem. jag visste inte om du också hade det. du hade inte varit inne i lägenheten sen hon åkte in. det var suddigt i ögonen när jag öppnade dörren, som när man precis har vaknat och ögonen inte vant sig. vi hade haft alla lampor på fast det var dag ute. hon satt på kanten av soffan vänd mot dörren och tittade upp när hon såg mig. hennes ansikte såg som vanligt ut igen. lite blått och lite gult men det var det alltid. tittade inte på hennes ögon. hon sa till mig att komma. allt jag gjorde gick långsamt. det kändes som att golvet sträckte ut alla sina armar och försökte fånga upp mig. innan hon öppnade munnen smällde hon till med baksidan av handen så hela mitt huvud vred sig. jag visste inte var ånger var men smärtan i magen var lika med synd. all synd som växte i mig som jag inte hade rensat bort. jag sa förlåt men det kom från längst ner i halsen. jag ville skrika ut det men kunde bara viska. upprepade det in i badrummet, medan jag vred om till det kallaste, medan vattnet rann ner i badkaret, medan jag tog av mig, medan jag satte mig i mitten och väntade på att det skulle täcka över hela kroppen. förlåt, förlåt, förlåt, förlåt

Likes

Comments

du ringde snuten. det var mörkt i hallen för att lamporna var släckta och du låste upp dörren för att kunna gå ner till grannen och ringa snuten. men du gick inte den här gången. du sprang. du stängde inte ens dörren helt efter dig. ljuset som kom in genom dörren räckte inte runt i hallen och jag ville resa mig och gå fram och öppna den mer men kroppen låg som förlamad över hennes ben. hon rörde lite på ena armen men den hade ingenting att greppa i. vi andades i samma takt. jag vågade inte röra hennes ansikte och ta bort blodet runt munnen eller näsan. jag kunde inte röra någon del av kroppen, inte ens fingrarna. hennes läppar rörde sig utan att det kom något ljud. ingenting som gick att höra. tills det rasslade igen i trappan och din kropp pressade sig in genom dörren som nästan inte var öppen, och du stängde den så det smällde högt mellan alla väggar. snuten kommer, sa du och lyfte upp mig i t-shirten men jag höll så hårt i hennes morgonrock, som att mina fingrar var fastlimmade i den. du ryckte till så snabbt att det kändes som att huvudet skulle ramla av. andra gången släppte fingrarna taget och du kastade in mig i köket. hela du var sådär svart som du blir. jag backade nog under bordet. kommer inte ihåg vad som hände tills det knackade på dörren och du öppnade för snuten. du hade andra kläder på dig och du kanske till och med hade duschat. när de böjde sig över henne, det var nog någon från ambulansen, sa du att du hade kommit in och hittat henne på golvet. du hade nyckel dit eftersom att du var där ofta. du visste inte vad som hade hänt, någon måste ha varit där inne och gett sig på henne. medan du pratade petade de på henne, rörde hennes huvud och pratade med henne, frågade om det gjorde ont och var, om hon kunde höja huvudet, om hon såg någonting. du sa att hon är sjuk, att hon träffar konstiga män och det var säkert en av dem som hade varit där. du pratade så mycket om de andra som hade varit där att snuten fick avbryta dig när han såg mig och frågade vem jag var. han är min, sa du. när snuten frågade om jag hade varit i lägenheten när det hände sa du att jag kommit upp från grannen och att jag inte sett någonting. jag skulle vänta i köket. jag visste att man inte fick titta på folk men jag kände hur han fortfarande stod i dörren och tittade åt mitt håll. jag hörde ingenting mer efter det. när de lyft upp henne på en säng och bar ut henne rann det fortfarande blod ur hennes näsa. ansiktet var så svullet att ögonen sjunkit in. jag vet inte om hon tittade eller blundade. jag hann inte se mer. du blockerade mig och jag vände mig om. väggen var lika fläckig som dina händer. men du hade tvättat dem. det var så lätt.

Likes

Comments

finns inget fint sätt att säga det på. jag tog en överdos. kan inte tvätta bort sånt som har bitit sig fast. bara tabletter, men för många. jag hade gått upp vid motorvägen, kommer inte ihåg varför, men kommer ihåg ljudet och alla lampor. vet inte varför jag satte mig där. en blev två och tre och fyra och fyra blev åtta och det blir så när man inte räknar och bara tänker på allt annat. drack för att hålla tillbaka. ska inte dela detaljer. men jag tror det är den sista kroppen klarar. skakningarna har fortfarande inte gått bort. luften kvider. slungas in i ett smalt hjul som bara snurrar. igen kan jag inte hoppa ur. äter rester och vadar i folks skräp. hamnar längst under allas fötter. man kan säga att allt inte är meningen men det är inte sant. det är meningen. det var det. för jag är så fucking trött. giftet lyser grönt under huden som är så tunn att den nästan blir genomskinlig. armar, händer, fötter, det är bara trasigt skinn. långärmat skyddar. första gången på en köksstol, sista gången kommer aldrig med livet. kan inte inte vilja.

Likes

Comments

jag och döden satt i samma bil. på natten när jag körde samma väg fram och tillbaka och hjälpte min syster att flytta grejer. jag körde med knät och satt på händerna för att inte köra ner i vattnet. makten som sitter i ratten är värdefull. den är oersättlig. räcket över bron var så lågt att bilen hade kunnat studsa över den. när jag hade kört de sista grejerna var jag för tjock i huvudet för att kunna köra tillbaka och lämna den. hade ändå ingenstans att vara på natten så jag stannade i bilen på en parkering fast jag skulle lämnat den direkt. döden pratade med mig tills jag började blöda. alla på andra sidan fönstren var ett hot. satte mig på min tröja för att inte smutsa ner. döden grävde hål i mig medan jag sov tills det blev ljust. åkte fel några gånger innan jag lämnade tillbaka den. sen blev jag sjuk. det kanske är blodförgiftning.

Likes

Comments

lyfter på tungan för många gånger. varje del av dygnets timmar är flykttimmar. ser varenda skugga som en person och varenda person är efter mig. huvudet är för grumligt. vill inte att det ska börja vänja sig vid livet igen, vill inte att det ska komplicera saker. den kväljande sanningen som jag måste svälja fastnar i halsen. och i fingrarna. jag bara flyr och trampar och springer. matar kroppen med gift och för lite mat och krossar för mycket hud. ändå är jag inte tillräcklig. alla vill ha någonting av en. konstant ha-begär som man inte kan uppfylla. när jag vaknar och inte var död undrar jag vem som är mest besviken. det är ingen tävling men de gör det till en. för när någon hatar en mer än man hatar sig själv blir det ett race om vem som har mest rätt och där skär man bort min vilja. irrelevant. gift i båda händerna och under tungan och i armarna. tiden går långsamt. jag vet inte var jag är längre.

Likes

Comments

det händer igen. tillbaka på stridsterrängen. och det bryter av mig. jag går tills benen domnar bort och synen blir suddig. jag går i cirklar tills jag tappar tidsuppfattning och det känns som att det är omgivningen som snurrar och inte jag. jag går tills blodet koagulerar och ärmarna torkar och molnen flyttar sig från ena sidan av himlen till den andra. jag går tills huvudet blir så tungt att kroppen inte kan bära upp det och marken under känns som ett block av betong. jag går tills läpparna och fingrarna och tårna tappar känsel och tänderna skakar okontrollerat och hjärtat hoppar över slag. jag går tills andetagen kommer stötvis och ibland inte alls. jag går tills kroppen störtar mot marken som en missil som exploderar i kontakt med jorden. och river upp allt som torkat ihop med tyget som har blivit stelt och fläckigt och oigenkännligt. jag slår rekord i gapande munnar som aldrig är nöjda. samvetet tar inte formen av en människa som går runt och plockar bort allt som är vasst. samvetet tar inte form överhuvudtaget. det kommer inte fram. så jag fortsätter. tills jag exploderar på riktigt.

Likes

Comments

det är så fucking mycket som händer men det rinner av mig. jag tvingar av det med våld för att det är det enda jag förstår. krymper och tror att jag har listat ut världen. fyller fickorna för att alltid vara beredd. gör en pakt med mig själv, den är hemlig men det spelar ingen roll nu. det har aldrig spelat någon roll. månen går upp och jag krymper ännu mer. natten är en fiende men jag kan inte slåss. försvagad av gift flyr jag alla fällor men hinner inte stänga dörren efter mig. kriget bryter ut men segraren har redan utsetts, förlorare sen 2000, alltid samma seger som jag inte är en del av. och ingen vill ta del av mig för att jag brinner upp i deras händer. ligger platt mellan två rum, dörren kan inte stängas för att jag ligger ivägen. det här är inte det jag ville. jag kom med bortskavt samvete längst ner i fötterna. jag har ingen stolthet. jag tog explosioner i munnen som du skulle tända eld på mig för. en påse med pommes och fyra smälta glassar. jag är det äckligaste som finns på jorden för om jag frågar mig själv om det var värt det skulle det vara lögn om jag inte sa ja.

Likes

Comments

det är mittentinget. ingentinget. det som håller fast mig. är inte rädd för någonting och det förstör. det sliter hela kroppen i stycken och stänger alla dörrar, de stänger sig för vad jag än väljer kommer det att förgöra. jag har inte tusen andra ställen jag hellre vill vara på. jag har inte ens ett. inte ett enda fucking ställe jag vill vara på. inte inuti och inte utanpå. fötterna lyfter lite från marken. kroppen törstar efter något som inte är vatten, något som inte rinner ur en kran. och helt plötsligt blir den tung. fötter och armar slår i marken som en påse med bly. den känslan. när världen faller samman och orden krossas över huvudet på en och haglar ner som pilar, men man bryr sig inte. ingenting gör ont för alla känselceller har somnat och tappat sitt syfte och hjärnan är tyst för den har ingenting att säga längre, den är paralyserad precis som kroppen som domnar bort i ett lugn som bara existerar när du betalat för det. det kostar att inte leva i dåtiden och att inte hamna i bakåtgående spiraler och att inte krympa ihop till den som sitter i garderoben och håller för öronen med ett rakblad i munnen. ingenting är gratis. det tog mig ett tag att förstå det. spiralen kan döda dig och tillståndet kan döda dig och substanserna kan döda dig och händer kan döda dig och lampor och stolar kan döda dig. och ändå ligger rakbladet under tungan och skaver och pressar ut blod ur mungiporna som inte rör sig. man blundar, och man är där.


ett beroende sträcker sig längre än bara känslan av att behöva. du är ett med giftet. det håller i dig så hårt att armar och ben skulle gå av om du försöker att slita dig loss. hela himlen kan ramla ner men du skulle fortfarande jaga. man slutar aldrig jaga. och allt det gör med en. suddar ut ens personlighet. viker på ens prioriteringar. förgör.

Likes

Comments

luften är laddad med hagelgevär. det som finns kvar av mig existerar bara under fiendens naglar. inget samvete. sakerna som jag gör som sabbar för andra. jag är som en torped. måttar slag mot väggen tills knogarna krossas. sliter upp alla sårskorpor på hela kroppen. paniken placerar sig över mig som en täcke. panik för att någon annan ska se mig tydligare än jag ser mig själv. tar i för att eliminera alla spår på huden men de sitter så hårt. håret i klumpar mellan fingrarna. vill riva bort allting som är jag. i hallen blir jag stoppad av en gubbe som säger att jag blöder. han säger det flera gånger medan dörren inte går att öppna. känner hur blodet rinner på kinderna och på halsen men jag försöker tömma mig. det bor så mycket smuts i mig. sparkar på dörren tills de kommer och håller fast mig. det kommer upp så fort att jag inte kan stoppa det. all luft forsar ur mig, jag spottar, det blir så varmt och klibbigt. böjer in huvudet mot bröstet för det är sån jag är. ramlar i golvet som ett hugget träd. ring inte ambulansen ring inte ambulansen ring inte ambulansen

Likes

Comments