View tracker


Som jag skrev i mitt första inlägg så startade jag denna blogg för att skapa förståelse hos människor som inte lider av samma sjukdom som jag.

Jag har alltid upplevt att människor i min närhet inte riktigt förstår hur illa det faktiskt kan vara i perioder.

Men det finns en människa i mitt liv som sedan första gången vi träffades faktiskt verkar förstå. Den här människan lider inte själv av samma sjukdom, men har däremot varit med om mycket i livet. Mer än många andra människor jag känner.
Han vet hur det är att må riktigt dåligt, han vet hur det är att lida av extrem ångest. Han har stöttat mig på ett sätt som ingen annan någonsin gjort.

Han lyssnar på mig när jag berättar hur jag mår, även om jag ibland inte själv vet varför jag mår som jag gör. Han håller mig i sin famn under mina panikångest attacker, torkar mina tårar, masserar mig och lyssnar. Hans stöd betyder mer för mig än jag någonsin skulle kunna föreställa mig. Utan honom hade jag inte orkat de senaste månaderna med smärtor, operation, panikångestattacker och återhämtning. Utan honom hade jag inte orkat kliva upp vissa morgnar och ta mig till jobbet eller ens orkat träffa mina vänner/familj.

Han med stort H, min stora stöttepelare och kärlek!
Marcus, min underbara pojkvän och sambo!
Jag älskar dig, tack för att du orkar med mig! <3


Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker


Nu är det dags att åka hem och sova efter ett par nätter på jobbet denna vecka. Jag är så sjukt trött, kroppen och huvudet värker och jag vill bara krypa ner i sängen och dra täcket över huvudet. För tillfället känns det som att jag kommer somna på två sekunder, men jag vet.. Jag vet så väl att tankarnas krig kommer att startas inom mig direkt när jag lägger huvudet på kudden. Det slår aldrig fel.. 

Att jobba natt kanske inte är det mest ideala för mig när jag har mina svackor med sömnproblem.
​Eller så kanske det är det bästa eftersom jag ändå inte kan sova på nätterna? 
Nu har jag iallafall jobbat en kväll och tre nätter denna vecka och nu säger kroppen och knoppen tydligt ifrån. 

Nu blir det vila söndag och måndag, ta-hand-om-sig-själv tid och sen tillbaka till jobbet på tisdag! :)


Likes

Comments

View tracker


Att leva med dessa diagnoser (sjukdomar eller vad man nu vill kalla det) är ingen dans på rosor.
Ingen dag är den andra lik och du vet aldrig hur ditt psyke och din kropp kommer att må nästkommande dag.

Jag är inne i en mörk period för tillfället där dagarna kantas av oro, ångest och en extrem trötthet pga stora sömnproblem på senaste tiden. Allt jag vill är att sova, men när jag väl lägger mig i sängen så börjar kriget inombords. Tankarna exploderar och det smärtar till i kroppen. Smärtorna är allt som oftast ett tecken på att en panikångestattack är på ingång. 
Under bra perioder så har jag panikångest kanske en-två gånger i veckan, men i dagsläget så kan jag få upp till 5-6 attacker per dag. Jag vet att attackerna inte är farliga, men likt väl så får jag dödsångest varje gång. Jag känner hur strupen knyts ihop, hur det värker i magen och hur kroppen skakar utan att jag kan kontrollera det. Tårarna rinner utan att jag inte alltid vet vad som orsakat min panikångestattack. 

Just nu känner jag mig tom, stressad och utmattad. 
Jag försöker fokusera på sådant som får mig att må bra, men det är alldeles för mörkt just nu. 
Ingenting känns roligt.. Bara tanken på¨att umgås med människor som älskar mig ger mig en ångest och skapar en klump i magen på mig.

Så om någon utav mina nära och kära läser detta, ta det inte personligt om jag inte hör av mig just nu! 


Likes

Comments

 

Redan i tidiga tonåren, vid 12-13 års ålder så började jag må dåligt.
​Jag hade under mina tidiga skolår känt att jag aldrig riktigt passade in, att jag var lite utav en utböling.
Jag hade alltid kompisar, så ensam var jag aldrig, men det fanns alltid folk som inte var så snälla mot mig.
​Jag brydde mig inte så mycket om det under mellanstadiet, men när det var dags för högstadiet och årskurs 6 så blev det allt mer påtagligt i min vardag. Tidigare hade deras ord och blickar inte påverkat mig (trodde jag iallafall), men nu blev jag allt mer medveten om människors agerande. Det gjorde mig ledsen på ett djupare plan än tidigare och jag började tycka att det var jobbigt att gå till skolan. Mina vänner fanns kvar vid min sida, men jag tror inte att de såg hur dåligt jag mådde.
"Trakasserierna" lugnade ner sig och då borde även jag börjat må bättre, men så var inte fallet. Klumpen i magen fanns kvar, den ständiga oron rusade genom min kropp dag som natt.
Jag tänkte att om jag försökte passa in mer så skulle denna känsla försvinna, men det blev snarare värre. Jag kände att jag försökte vara någon jag inte var, vilket gjorde att jag mådde allt sämre.

Jag lade all min vakna tid på skola och läxor, för att jag visste att bra betyg skulle ta mig framåt i livet. Jag fick högsta betyg i de flesta ämnen och borde ha varit nöjd med mig själv, men ångesten och mitt dåliga mående blev allt värre. Efter månader av ständig ångest och oro så bestämde jag mig för att söka hjälp! 

Skriver mer om det senare..


Likes

Comments

Jag har under en längre tid funderat på att starta en blogg.
​Jag har på senaste tiden känt ett stort behov av att skriva av mig, att sätta ord på hur det är att leva med en bipolär sjukdom och panikångest.

Jag vet att det finns många människor som har diagnostiserats med samma sjukdom, men ändå känner jag mig så otroligt ensam i det här. Att försöka prata med någon som inte har samma sjukdom är väldigt svårt, då jag känner att folk faktiskt inte förstår. Jag får allt som oftast höra "vad jobbigt att du känner dig lite deppig" eller "vad jobbigt att du har lite ångest". OM det ändå vore så enkelt!

Jag känner mig inte lite deppig eller har lite ångest.. Depressionen och ångesten styr mitt liv! 
Det är som att det pågår ett krig inom mig. Ett krig som jag inte kan styra över eller få ett slut på.
​Jag vet inte hur jag ska förklara för någon som inte lider av samma sjukdom hur det faktiskt är när en sjukdom (eller två i mitt fall) styr ens liv och du känner dig totalt maktlös! 

Ingen dag är den andra lik och jag vet aldrig hur jag kommer må.. 

Jag startar denna blogg för att få skriva av mig, men även för att förhoppningsvis skapa en förståelse hos mina nära och kära samt att kanske hitta andra i min situation. Att tala öppet om sjukdomar likt dessa känns fortfarande tabubelagt, men varför egentligen när det faktiskt är så pass vanligt som det är i dagens samhälle? 


Likes

Comments